Veckan som gick

Något har hänt. Med Maria Schottenius sorti från chefskapet på DN Kultur går en epok i graven. Ett tecken på förnyelsen är att det nu kan införas texter som inte alltid har det gamla vanliga standardbudskapet om alltings elände, särskilt världskapitalismens.

I fredags (16/4) kunde man i DN läsa en artikel av Jonas Thente som vågade andas en självständig hållning, fjärran den programmatiska slentrianvänsterretoriken. Visserligen var ämnet mer estetiskt än ideologiskt, men ändå: även det nya Slussen-projektet rymmer laddningar som gör Thentes dissidens uppseendeväckande. Ta bara en formulering som ”När den kontingent som brukar kallas Kultureliten rider till storms så blir jag som vanligt tveksam”, apropå diverse kändisupprop mot planerna på renovering av den sönderfallande trafikplatsen.

Vafalls! Sprickor i ledet? Kan inte tillåtas. Centralkommittén har ju bestämt att Slussen måste bevaras i befintligt skick och att alla försök att flytta minsta sten är en eftergift för det multinationella monopolkapitalet och dess reaktionära drängar i Stadshuset som förmodligen inte ens är mutade utan av rent ideologiska skäl står på överklassens sida mot folket, som ju älskar smutsen och förfallet i funkisöknen vid söders fot, vårt andra Alexanderplatz efter Sergels torg.

Inte nog med att Thente kallar Kultureliten för självgod: ”Det utmärkande för gruppen tycks vara att den mest består av fördettingar i pensionsåldern vars högsta önskan det är att konservera 1971 i rödvinsgelé… Personligen har jag något högre krav på en elit än att den konsekvent säger nej till saker.” (hela artikeln här)

Där satt den. Thente får nog se sig om efter inbjudningar till förlagsfester, galor och andra kulturpartyn i fortsättningen, och bör väl noga se sig om på gatan när han går ensam hem på kvällen från fotbollsmatcherna. Ty som klackarna brukar hota vredskande domare: Vi vet vad du heter, vi vet var du bor.

Som skyddsvakt kan han anlita Expressens kulturskribent Jesper Högström, som heller inte tar diktamen från PK-partiet och dess ombudsmän. I en skoningslös parodi på vänstertugget mot Göran Hägglund (här) dekonstruerade han i onsdags de vanligaste flosklerna om den borgerliga kulturpolitiken – ”klappjakten på intellektuella” och ”hatet mot kulturpersonligheter” som den statsunderstödda chefredaktören Madeleine Grive på tidskriften 10tal fabulerar om – med en enda formulering: ”Om jag inte hatade kulturpersonligheter tidigare så gör jag det nu.”

Ett riktigt kulturgräl på gång, alltså, om det inte vore så att det måste tystas ner för att inte Centralkommittén ska tappa ansiktet. För oss kulturälskare som alltid undrat varför de tråkigaste alltid hörts mest på kultursidorna är det mycket uppfriskande.