Ukraina bör ha Polen som demokratisk förebild

Polen och Ukrainas gemensamma värdskap för fotbolls-EM som inleds idag är ett steg i ledet för att förbättra relationerna mellan länderna. Att bristen på demokrati i Ukraina utgör ett problem i sammanhanget råder det ingen tvekan om, men allt talar för att Ukraina bör inkorporeras i så många europeiska och internationella sammanhang som möjligt. Ju fler ukrainare som kommer i kontakt med Väst- och övriga Centraleuropa, desto starkare kommer kraven på en normalisering av det egna landet bli. Det skriver Tomas Brandberg.

Den 8 juni till 1 juli riktas Europas blickar mot Polen och Ukraina, som då gemensamt arrangerar fotbolls-EM. Det rör sig om två länder med gemensamt förflutet, men som också skiljer sig åt i viktiga avseenden, vilket återspeglas i dagens politiska utveckling. År 1054 splittrades kristenheten i en västkristen (katolsk) och en östkristen (ortodox) del, en delning som kom att dra en religiös skiljelinje mellan språkligt och kulturellt besläktade västslaviska och östslaviska befolkningar. ”Ukrainare” existerade då inte som begrepp, däremot fanns redan ett polskt kungadöme med gemensamt språk. Så småningom utkristalliserades olika slaviska nationella identiteter med religionen som en av flera viktiga markörer. Medan Polen förstås är katolskt dominerar ortodox kristendom i Ukraina, även om situationen där är mer komplex med olika patriarker samt en förekommande blandform av ortodox och katolsk kristendom. Med tiden har även ukrainskan erövrat status som eget nationellt språk, men de respektive dialekterna som talas i de polsk-ukrainska gränstrakterna har mycket gemensamt.

Flera europeiska imperier har under långa perioder samtidigt kontrollerat både Polen, helt eller delvis, och stora delar av det vi idag kallar Ukraina. På medeltiden var Litauen en stormakt och bredde ut sig långt söderut över dagens Vitryssland och Ukraina. På 1500-talet ingick Litauen en union med Polen som varade fram till 1795. Då fanns givetvis en polsk adel och ett polskt kungahus, medan fröet till en ukrainsk identitet spirade bland kosackerna i söder, icke livegna bönder som med kort varsel kunde ställa upp beridna elitförband.

Den ur territoriellt perspektiv extremt framgångsrika Moskva-staten, även kallad Ryssland, bredde under denna period ut sig i alla väderstreck. Och när Polen gick under i slutet av 1700-talet blev huvuddelen av Polen och Ukraina en del av det ryska väldet, även om stora områden i väster kontrollerades av Österrike-Ungern. Efter första världskriget återuppstod Polen, nu med sin östra gräns långt in i Ukraina, en gräns som flyttades västerut till sitt nuvarande läge efter andra världskriget. Häri ligger förklaringen till Ukrainas splittring. De västra delarna, där den ukrainska identiteten är starkare, har under långa perioder styrts från Wien och senare Warszawa, medan de östra delarna har tätare band till Ryssland. Medan Ukraina var delrepublik i Sovjetunionen var det fullt naturligt att etniska ryssar flyttade dit. Idag har språkfrågan en oerhörd laddning i det tvåspråkiga Ukraina och utlöste nyligen handgemäng i parlamentet. Länge förknippades ukrainare och det ukrainska språket med landsbygden och inte minst under Sovjet-tiden hade det ukrainska språket låg status, medan etniska ryssar idag oroar sig för ryskans status om nationalisterna får större inflytande.

Efter kommunismens fall och Sovjetunionens splittring 1989-1991 hade både Polen och Ukraina omoderna och byråkratiska jordbruksekonomier, men de har sedan dess haft mycket olika utveckling. Polackerna vände direkt blickarna västerut och blev inte bara medlem i NATO och EU, medförande höga krav på demokrati och rättssamhälle, utan kan ses som en av USA:s mest lojala allierade. Polsk politik har sedan 1990-talet har varit en stormig historia, men har sedan 2007 en både stabil och någorlunda liberal regering under ledning av premiärminister Donald Tusk. Polen var det enda europeiska land som inte drabbades av recession under finanskrisen och dess ekonomi har av Economist nyligen pekats ut som den med högst tillväxt i EU. Polen, med religiös befolkning och hämmat av årtionden av diktatur och misslyckade socialistiska experiment, håller nu i ekonomiskt avseende på att komma ifatt länder i södra Europa och framstår trots alla svårigheter som modell för ett lyckat införande av balanserad blandekonomi.

I Ukraina har utvecklingen sannerligen inte varit lugnare och har i hög grad återspeglat landets splittring och kluvna förhållande till Ryssland. Den orange revolutionen 2004-2005 var en triumf för provästliga krafter, men den körde fast i interna stridigheter, vilket banade väg för en comeback för den relativt proryske Viktor Janukovytj, som valdes till president 2010. Det är emellertid svårt att se hur Janukovytj, som är ett eller möjligen två handslag bort från den organiserade brottsligheten, ska kunna ta itu med korruptionen som enligt Transparency International är den värsta i Europa. (Ukraina hade 2011 ett antikorruptionsindex på 2,3 medan Polen hade 5,5.) Att den ledande oppositionspolitikern Julia Tymosjenko har fängslats på tveksamma grunder gör naturligtvis inte saken bättre.

Ukrainskt NATO-medlemskap hade varit kontroversiellt under alla omständigheter, men frågan har lagts åt sidan i och med att ett avtal som ger Ryssland rätt till baser på Krimhalvön åtminstone fram till 2042 skrevs under 2010, kort efter Janukovytjs makttillträde. Och EU-medlemskap för det fattiga och korrumperade Ukraina känns under rådande omständigheter milt uttryckt avlägset. I termer av BNP per capita ligger Ukraina på ungefär en tredjedel av Polens nivå och de journalister som nu dras dit vittnar om ett splittrat samhälle i förfall.

I Centraleuropa har därmed en gräns uppstått som påminner om den som drogs för nästan tusen år sedan när Europa delades i en östkristen och en västkristen del. Både Vitryssland och Ukraina är huvudsakligen ortodoxa och faller därmed inom den kultursfär som släpade efter Västeuropa med att ta till sig upplysningen och lägg därtill bördan av att ha tillbringat sjuttio år som delrepubliker i Sovjetunionen. Idag betraktar president Putin förmodligen sitt ”nära utland” med viss tillfredsställelse och ukrainarna själva har i allmänhet en positiv bild av Ryssland. Emellertid skulle det vara en missuppfattning att denna dragkamp om Ukrainas identitet vore avgjord för all framtid och man bör för övrigt inte heller tala i absoluta termer av ”Bryssel eller Moskva”.

Ryssland har stora problem med att betrakta samarbetspartners som jämlikar och tenderar att sätta sig självt i centrum för varje samarbetsprojekt. Och trots alla sina problem utövar EU en stark dragningskraft på både individer och företag. Just Polen driver sedan 2007 inom EU:s ramar ett ”Cross-border Cooperation Program” med Ukraina och Vitryssland för att förbättra infrastruktur och utöka utbytet över gränserna. Och det gemensamma värdskapet för fotbolls-EM är ytterligare ett led i ländernas försök att förbättra sina relationer. Givet ländernas språkliga samhörighet, kulturella band och sammanvävda historia är detta en naturlig utveckling som sannolikt kommer att fortgå. Ett önskvärt scenario vore att Ukraina odlade sina kontakter åt både öst och väst, vilket sannolikt skulle ligga i alla parters intresse.

Hur man ska handskas med regimer som kränker mänskliga rättigheter har alltid varit ett dilemma och frågan aktualiseras nu som bekant i samband med Ukrainas värdskap i fotbolls-EM. Ukrainas status som arrangör är givetvis olycklig och beslutet togs i ett annat politiskt läge och grundades uppenbart på förhoppningar som inte har infriats, men allt talar ändå för att Ukraina bör inkorporeras i så många europeiska och internationella sammanhang som möjligt. Ju fler ukrainare som kommer i kontakt med Väst- och övriga Centraleuropa, desto starkare kommer kraven på en normalisering av det egna landet bli. Just Polens utveckling är på det hela taget mycket glädjande och borde kunna tjäna som en inspirerande förebild.

Tomas Brandberg är lektor och frilansskribent.

Läs mer om Ukraina:
Inte bara Tymosjenko-domen: Ukrainas ekonomi är ohållbar av Anders Åslund (21 oktober 2011)
Ukraina vid vägskäl av Bo Ture Larsson (7 oktober 2011)
Ukrainskt presidentval av Tomas Brandberg (15 januari 2010)