Vi behöver nationalekonomin

”Vi behöver inte nationalekonomin” hävdar en kritisk artikel i det senaste numret av den socialistiska tidskriften Clarté. Per Bylund förklarar här de historiska orsakerna till att socialister i nästan 100 år vänt nationalekonomin ryggen och avfärdat den som borgerlig ideologi. Nationalekonomin har nämligen visat att en socialistisk samhällsordning är omöjlig.

I artikeln ”Vi behöver inte nationalekonomin” skriver Nima Djohari-Tamouri och Dave Zachariahr i den socialistiska tidskriften Clarté om relationen mellan vänstern och nationalekonomin. Artikeln är främst tänkt som en kritik av en nyligen utgiven och positivt inställd antologi om nationalekonomi för vänstern, men den är i sig upplysande om den radikala vänsterns oförmåga och ovilja till förståelse och vetskap.

Boken, som har titeln Nationalekonomi för vänstern: teori för jämlikhet och välfärd (redaktör Peter Gerlach, Kata Förlag, 2011), vill återuppväcka vänsterns intresse för den nationalekonomiska vetenskapen. Författarna antyder att nationalekonomin inte är så enkelspårig som man ofta tar för givet. Med andra ord, argumenterar man, kan nationalekonomisk forskning användas också av vänstern – för att försvara jämställdhets- och jämlikhetspolitik, samt en medveten politik för minskade inkomstklyftor och en stor offentlig sektor. Boken syftar till debatt genom att lyfta frågan om inte nationalekonomi kan vara en vetenskap som kan komma till användning också utanför borgerligheten.

Av artikeln i Clarté att döma, så är detta ett mycket provokativt påstående. Artikeln går i sin helhet ut på att visa både att nationalekonomi är en ofrånkomligen ”borgerlig” vetenskap och att den egentligen inte är en vetenskap. Exakt hur detta går ihop är inte helt enkelt att förstå, men att det är en kritik mot nationalekonomin – en disciplin som endast ”reproducerar kapitalismens ideologiska prästerskap” – är väldigt tydligt.

Ett stort problem med nationalekonomi som vetenskap, hävdar Djohari-Tamouri och Zachariah, är att den inte studerar ”produktionssystemets kapacitet utan hur resurserna produceras och fördelas av aktörer”. Det problematiska är den metodologiska individualism som sedan åtminstone Joseph Schumpeter varit central för nationalekonomin. Denna leder till att ”alla sociala fenomen enbart förklaras i termer av individer och deras egenskaper, mål och uppfattningar” och därigenom undviker man den sanna problematiken kring klass- och ideologiska identiteter. Faktum är att det är denna ”nationalekonomins grundläggande teoretiska apparat” som beskriver hela samhällskroppen ”i borgerlighetens termer” – ”[s]amhällsfenomen och historiska processer bryts ner till atomiserade individer”.

Redan här visar artikelförfattarna att de är mer intresserade av att slå på halmdockan med ”nationalekonomi” på namnskylten än att diskutera vetenskapen med samma namn. Förvisso är det en vanligt förekommande uppfattning att nationalekonomi studerar ”atomistiska” och hyperrationella individer som med hjälp av perfekt information agerar endast för att maximera sin personliga nytta i monetära termer. Men beskrivningen är långt ifrån verklighetens nationalekonomi: institutionell ekonomi är ett starkt växande studium inom det nationalekonomiska forskningsfältet. Detsamma gäller organisationsekonomi och den så kallade beteendeekonomi som på senare tid vuxit fram – med tydlig ”slagsida” åt vänster.

Bortsett ifrån att nationalekonomin aldrig varit så atomistisk som författarna ger sken av, så har en allt större del av vetenskapen kommit att studera hur aggregerade fenomen påverkar marknaden på flera nivåer. Man studerar såväl individer och mikrofundament till spontana ordningar som de senares implicita men högst begränsande påverkan på den individuella aktören. I allt större utsträckning har nationalekonomin indirekt anammat sociologen James Colemans ”badkarsmodell”, dvs accepterandet av interrelationalitet och ömsesidig påverkan mellan individer och strukturer på flera nivåer.

Artikelförfattarna har emellertid rätt i att den metodologiska individualismen till stor del ligger till grund för det nationalekonomiska studiet. Och det vore illa om så inte var fallet. En vetenskap måste utgå ifrån den materiella verkligheten och se till beståndsdelarna i de fenomen som observeras och studeras. Individer utan ett samhälle må vara olyckliga enstöringar, men ett samhälle utan individer existerar helt enkelt inte. Med andra ord: samhället består av individer, även om det inte nödvändigtvis kan förstås helt och hållet genom att studera enskilda aktörer. Men det vore fel att hävda att nationalekonomin gör detta; den ser till och söker förstå de fenomen som uppstår genom individers samverkan och påverkan av varandra. Det är i samspelet mellan individer som institutioner och andra samhälleliga fenomen uppstår – och det är endast genom att studera detta samspel som vi kan identifiera fenomenens ursprung och förstå hur de förändras över tid.

Djohari-Tamouri och Zachariah lyckas därmed dra undan den matta de själva står på. Visst är nationalekonomin metodologiskt individualistisk, men det innebär bara att den korrekt identifierar att endast individer agerar. Och eftersom individer i varje stund gör medvetna val utifrån sin egen verklighet är individers samspel både påverkade av och en del av de fenomen och de ”strukturer” vi observerar. Artikelförfattarna verkar vilja vända på steken och istället studera fenomenen, vilka de antar styr individer. I nationalekonomisk analys, skriver de, försvinner ”[l]önearbetare, kapitalägare och stater låsta i strukturella relationer … till förmån för konsumenter, hushåll och företag i olika spel på en marknad”. Individens samhällsklass styr dess agerande och ideologiska medvetande, vilket gör att det egentligen är både ointressant och poänglöst att studera individer.

Vi är alltså åter till en 1800-talsmarxistisk samhällsanalys där fenomenen svävar fritt från och utom räckhåll för mänsklig påverkan. Vi kan inte ens förstå det som existerar utanför vår ideologiskt betingade värld, än mindre kritiskt analysera denna. (Man får förmoda att endast marxistiska skribenter har förmågan att se bortom ideologiska föreställningar.) Men detta motsäger egentligen inte den metodologiska individualismen – om individer styrs av sitt klassmedetande och därmed inte kan agera fritt, så bör studiet av individers samspel i detta 1:1-förhållande inte kunna ge felaktig kunskap om fenomenen. Så vad är det egentliga problemet? Är det endast den retoriska dimensionen, snarare än den innehållsmässiga analysen, som Djohari-Tamouri och Zachariah finner så provocerande?

Nej, problemet är att nationalekonomin inte är ”grundad i en historisk analys av hur [fenomenen] uppkom” – ”[d]en utger sig för att studera fördelningen av resurser men erbjuder ingen förklaring till hur dessa blev så ojämlikt fördelade till att börja med”. Med andra ord: nationalekonomi inte är tillräckligt ideologisk för den ser inte till varför resurser är/blivit ojämlikt fördelade. Istället bygger den en ”teori på grunden av ett förevigande av kapitalismen som det naturliga och mest rationella samhällstillståndet” genom att se till individer. Detta gör att vi kan och bör avfärda den som borgerlig ideologi.

Mot bakgrund av att allt är ideologi bör man alltså avfärda den nationalekonomiska vetenskapen för att den (per definition) är ideologisk. Alltså, får man förmoda, för att den är fel ideologi.

Intressant i sammanhanget är att artikelförfattarna väljer att aldrig diskutera grundläggande nationalekonomiska antaganden, utan att de istället både stipulerar och drar slutsatsen att den är borgerlig. Förvisso nämner de i avfärdande ordalag att nationalekonomin ”utger sig för att studera hushållningen av begränsade resurser”, men att detta egentligen är ett svepskäl för att få studera den borgerliga individen istället för konflikten mellan samhällsklasserna.

Den egentliga frågeställningen inom modern nationalekonomi, vilket artikelförfattarna verkar relativt omedvetna om, är huruvida valda medel är lämpade för att nå specifika mål. Mot bakgrund av att alla resurser finns endast i begränsad utsträckning identifierar nationalekonomin att samtliga val är belastade av en alternativkostnad. Det går alltså att beräkna huruvida de medel som valts är lämpade för att nå det uttalade målet – samt huruvida medlen är ”optimala” (alternativt slösaktiga) utifrån ett socialt nyttoperspektiv. Grundantagandet är att det alltid är positivt att tillfredsställa konsumenters behov, av vilket följer att en ökad tillfredsställelse givetvis också är av godo. Och motsatsen: att det är eftersträvansvärt att undvika en minskad tillfredsställelse.

Det är svårt att se hur denna utgångspunkt och detta explicita mål kan sticka socialister i ögonen. Men det har sina historiska orsaker, även om artikelförfattarna förmodligen är omedvetna också om detta. Socialismen har i nästan 100 år vänt nationalekonomin ryggen av en mycket enkel anledning: den har nämligen visat bortom allt rimligt tvivel att en socialistisk samhällsordning är omöjlig. Så det är inte konstigt att man inte vill befatta sig med den, utan helst avfärdar den som borgerlig ideologi.

Det var ursprungligen den österrikiska ekonomen Ludwig von Mises som på 1920-talet i en artikel och efterföljande bok visade att utan privat egendom i produktionsmedlen är det omöjligt att få en social värdering av ett samhälles produktiva kapitalstruktur. Anledningen är att det sociala värdet av konsumtionsvaror och -tjänster endast uppenbaras genom att konsumenter agerar på marknaden och därigenom fastställer varors relativa värdering. Marknadspriset blir härigenom en approximation av det sociala värdet av den nytta som tillfredsställs. Genom att entreprenörer i sin tur köpslår om produktionsmedlen för att kunna tillfredsställa konsumenter tillräknas det sociala värdet på också på dessa. Utan privat ägande och vinstsignaler blir det alltså omöjligt att veta om samhällets produktion tillfredsställer behov eller om det endast är ett slöseri. Med gemensamt eller statligt ägande av hela produktionsapparaten går det inte att få reda på produktionsprocessernas alternativkostnad – och därmed går det inte att fastställa huruvida begränsade resurser används på ett bra sätt.

I diskussionen på 1930- och 1940-talen försökte socialistiska nationalekonomer på olika sätt visa att det går att komma runt det problem som Mises identifierat. Men utan några egentliga framgångar; Mises utmaning väntar fortfarande på ett rimligt svar. Inte minst efter Sovjetunionens fall är det svårt att se hur socialister fortfarande med hedern i behåll kan hävda att socialismen både kan fungera och är överlägsen (eller i alla fall jämbördig) den fria marknaden.

Men kanske är det just därför man istället, precis som utopiska socialister som Djohari-Tamouri och Zachariah, avfärdar nationalekonomin som borgerlig ideologi. För dem är det privata ägandet en ”klassrelationer[n]as juridiska form” och därmed per definition förtryckande. Det spelar ingen roll huruvida det leder till svält och elände, för den socialistiska tanken är per definition god. Men de har givetvis rätt i att kritisera en bok som inbjuder socialister till att beakta den nationalekonomiska vetenskapen, även om det endast är i inskränkt självintresse.

Det är faktiskt som titeln på deras artikel föreskriver: ”Vi behöver inte nationalekonomin”. Nej, det är helt korrekt konstaterat. Och faktum är att det är omöjligt för dem att leva med den. Nationalekonomin har nämligen sedan länge visat att socialismen inte har något existensberättigande.


Per Bylund är postdoc i nationalekonomi på Ludwig von Mises Institute i Auburn, Alabama, USA.