Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Det komplexa samhället och dess fiender

Av Anders Märak Leffler | 13 april 2012

Bruce Schneier
Liars & Outliers: Enabling the trust that society needs to thrive
Wiley 2012

Det är inte alltid lätt att vara småhandlare. ”När slaktaren kommer till mig för att köpa ett djur, vet han att jag vill lura honom”, berättar en boskapshandlare för Oxfordprofessorn Diego Gambetta. ”Men, jag vet också att han kommer att vilja lura mig. För att vi ska kunna komma överens behövs ‘Peppe’ [en tredje part] som kan få oss att komma överens. I utbyte får han en del av köpesumman.”

Det behövs inget särskilt stort mått av välvilja från bryggarens, bagarens eller slaktarens sida för att vi ska kunna äta oss mätta. Tack vare marknadsmekanismerna behöver vi inte vädja till något mer än deras vinstintresse. Men, som boskapshandlaren illustrerar, både kräver och bygger marknaden på tillit. Och där det inte finns, måste det skapas – till ett högre eller lägre pris.

I säkerhetsexpertens Bruce Schneiers terminologi hade anlitandet av denne ”Peppe” varit ett sätt att hindra marknadsaktörer från att avvika från gruppnormen. Såväl boskapshandlaren som slaktaren tjänar på att en affär kan komma till stånd utan onödigt arbete och osäkerhet. De har alltså ett gruppintresse i att man kan lita på att motparten inte försöker luras. Individuellt har de däremot allt att tjäna på att avvika från denna norm. För att undvika det ”samhälleliga dilemma” detta innebär måste man på något sätt ändra spelets regler, och göra det attraktivt för individerna att vara ärliga.

Det är alltså en klassisk fråga som Schneier tar sig an i ”Liars & Outliers” (Wiley, 2012): Vilka mekanismer kan göra att en grupp kan känna sig säker på att avvikare inte förstör (oavsett om det handlar om fakturaskojare, kartellbrytare eller al Qaida)? Det är en ganska ambitiös uppgift.

Schneier menar att kontrollen – lite grovt – tar sig fyra olika uttryck; aktörens inre övertygelser, ryktesmekanismer, formella överenskommelser och regler (sådant som brukar kallas formella institutioner benämns här förvirrande nog bara ”institutions”), samt säkerhetssystem.
”Morals act as a preemptive intervention system. Reputation is a detection and response system; so are laws and sanctions. Taxes and incentives are interventions. And so on. While that may be true – and as a security guy that’s really how I think of it all – it’s more useful to think of security as its own thing.”
I kategoriseringen får säkerhetssystem alltså betyda såväl teknologi som säkerhetsrutiner.

Det är värt att uppehålla sig vid bisatsen ovan. Det är långtifrån bara det vi vanligtvis tänker på som säkerhetssystem som fungerar som säkerhetssystem. Det var inte övervakningskamerorna som gjorde att vissa kvarter klarade sig under kravallerna i London häromåret. Och vi går inte från ett tröstlöst Hobbesianskt naturtillstånd till fredlig samexistens genom att skriva lagar och anställa poliser. För att kunna upprätthålla tilliten i samhället går det inte att fokusera på en typ av kontroll. Tryggheten bygger på en sammansättning av olika mekanismer.

Om det låter generellt hållet, är det för att det är det. Schneier strukturerar sina tankar (och världen) med hjälp av ett antal kategorier, och tar sedan illustrativa exempel från ett antal områden. Den som menar att enbart äganderätt och ryktesmekanismer ger snudd på perfekta utfall på marknaden kommer således att få mothugg (mestadels av sakligt slag). Han ger inte heller mycket för bilden av det fungerande politiska systemet som botemedel. Lagstiftning är till sin natur reaktiv, ekonomiska intressen har alltför stort inflytande och systemet är fyllt av konkurrerande egenintressen. Den makthavare som tror att ett fint formellt ramverk räcker, lär därför bli besviken. Och försöken riskerar att förstöra redan befintliga lösningar, säger Schneier med hänvisning till Elinor Ostroms verk. Vi kommer helt enkelt aldrig att kunna skapa det helt säkra samhället, och det är farligt att försöka. Detta är en bok att sätta i händerna på självsäkra ungdomsförbundare som har hittat Patentlösningen (oavsett ungdomsförbund).

Har Schneier då råkat författa en populärbok som innehåller den samhällsvetenskapliga Förklaringen? Långtifrån. Detta var länge en bok med arbetstiteln The Dishonest Minority, en bok med säkerhet som sammanhållande tema och finanskrisens banker som stående exempel. När den nu gått från säkerhet till ett försök att förklara tillit (trust) i stort, blir frågan hurpass väl dess fyra kategorier egentligen fungerar. Sedvänjor, förväntningar och rutiner – några slags informella institutioner som inte direkt är ryktesmekanismer – brukar tillskrivas en förtroendeskapande roll. De verkar dock inte riktigt ha naturlig plats här, om de inte med visst mått av våld kan klassas som (medvetna eller omedvetna) säkerhetsrutiner. Men då har vi plötsligt fyra olika typer av samhälleligt tryck, där den fjärde – säkerhetssystem – alltmer börjar likna ”det som blev över”. Man kan också misstänka att den statsvetenskapliga forskningen om socialt kapital kunde haft en del att bidra till en allmän teori om samhälleligt förtroende.

Men det är kanske fel måttstock att bedöma ”Liars & Outliers” utifrån. Trots att bokens perspektiv ständigt är gruppens – hur ska man (ständigt denne ”man”) implementera gruppnormen? – går Schneier inte i den plakatpolitiska fällan att anta att högt förtroende alltid är något positivt. Även slaverimotståndarna var ”outliers”, och den tredje parten i Gambettas berättelse – den förtroendeskapande ‘Peppe’ – är en mafioso. Schneier lyckas illustrera varför det är värt att tänka på tillitens roll i samhället, och hur förutsättningarna för olika mekanismer påverkas av den teknologiska utvecklingen. Schneier ger inte den universalförklaring som bokomslaget utlovar (det gör författare sällan), men som debattbok betraktat är den klart läsvärd.

Anders Märak Leffler studerar och undervisar vid Linköping universitet.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONS:

lontagarfondsboken_annons

hicks_postmodernismen