Självutlämnande och kompromisslös

Per Ahlmark
Gör inga dumheter medan jag är död!
Atlantis, 2011

Till de viktigaste böcker jag har läst vill jag fortfarande lägga Per Ahlmarks Vänstern och tyranniet (Timbro). Den förser läsaren med kunskap om det galna kvartsseklets politik och debatt om internationella frågor, och i synnerhet med en tydlig moralisk kompass. Frågor om frihet och förtryck, demokrati och diktatur, är svartvita och ska beskrivas så. I internationella frågor är en sådan klarsyn avgörande. Talande är att så många ändå hamnar fel.

Till den boken ska läggas fler viktiga böcker i samma kategori, som Det öppna såret (Timbro) som bygger ut underlagen om folkmord, krig och förtryck. Kanske är det på detta område som Per Ahlmark har gjort sin allra viktigaste insats i svensk politik och debatt. Inte minst reaktionerna på kritiken från dem som direkt eller indirekt har stött eller ursäktat förtryck antyder det. Per Ahlmark har – också det befriande – inte avstått från skarp kritik när den är befogad.

Per Ahlmark har nu kommit med sina memoarer, Gör inga dumheter medan jag är död! (Atlantis). Även där är den moraliska kompassen i de stora frågorna tydlig och närvarande, men boken innehåller också mycket om familj, vänner och partipolitik. Pennan är knivskarp, som alltid. Ahlmark förmår ofta använda språkets kraft till det yttersta. Boken innehåller många intressanta beskrivningar av vår nutidshistoria – men också vissa motsättningar som kan vara värda att lyfta fram.

Ahlmark är stenhård i kritiken av många människor, och lika många lyfts till de högsta skyarna. Närmast ingen är medelmåttig eller vanlig – alla är demoner eller helgon. Paradoxalt nog följer han därmed själv den dömande strikthet från den egna uppväxten i en konservativ miljö, som han ogillade så mycket. Ahlmark vill gärna distansera sig från det han fick lära sig under uppväxten. Likväl är ”slapp”, ”obegåvad” och ”obildad” några av de värsta omdömen en person kan få.

Den dömande stilen – förvisso ofta berättigad – kompenseras samtidigt i hög grad av det öppna utlämnandet av egna personliga svagheter. Ahlmark har inte bara hela livet plågats av sömnlöshet och oro, utan även en rad såväl fysiska som psykiska sjukdomar. Ofta beskrivs tvivlen på den egna förmågan, utifrån högt ställda krav. Där är berättelsen ytterst personlig och väcker mycket sympati. Många människor framställs som långt från perfekta i denna bok, och det gäller inte minst Ahlmark själv.

Per Ahlmark har genom åren tydligt varit en idéperson – att det är idéer som avgör, som styr samhällsutvecklingen. I denna memoar framstår han likväl i förvånande hög grad som en partiperson. Väldigt mycket handlar om Folkpartiet, om varför partiet har rätt och varför andra partier har fel. Ahlmark framstår väldigt mycket som just folkpartist, trots de tre decennier som har passerat sedan han själv var aktiv där. Det blir mycket partiinternt, där Birgitta Ohlsson hyllas och Jan Björklund inte nämns, trots hans ofta principiella hållning i utrikespolitiska frågor.

Ahlmarks tydliga och ideologiska hållning i frågor om frihet och förtryck har dock ingen motsvarighet i frågor om stat och medborgare eller ekonomisk frihet. Han bekänner sig till socialliberalismen, med den ytliga motiveringen att då får man både marknadsekonomi och välfärd. Uppenbart har han sällan ägnat sådana frågor någon vidare tanke. Även i en demokrati kan människors frihet kraftigt begränsas av en överväldigande statsmakt. Under det galna kvartsseklet gick utvecklingen snabbt i den riktningen i hela västvärlden.

Det är inte en lika fundamental fråga som demokrati eller diktatur. Men det är en klassisk ideologisk debatt som är avgörande för ett samhälles utveckling. Vill man ha ett toppstyrt, centralplanerat och likriktat byråkratsamhälle eller vill man ha ett samhälle av egenmakt, mångfald, entreprenörskap och dynamik? Också välfärden blir ju bättre utan planekonomi. Men för dessa frågor verkar Per Ahlmarks intresse närmast obefintligt. Så kunde också 1970-talets Folkparti lansera en variant av löntagarfonder. Det är den blinda fläcken i hans annars så principorienterade samhällsengagemang.

Boken är läsvärd, som personlig berättelse, historisk skildring och argumentation för frihet mot förtryck. Ahlmark hamnar ibland fel, som i den högljudda kritiken av Carl Bildt – som står ut i EU-kretsen som en ovanligt idealistisk utrikesminister – där något förfluget citat övertrumfar Bildts budskap i böcker, tal och artiklar. Men Ahlmark lämnar inte läsaren oberörd – förstärkt av det träffsäkra språket – och i den stora bataljen mellan frihet och förtryck har han som förr helt rätt.

Johnny Munkhammar är riksdagsledamot (M).