Kommunistisk doktrin och politik
1960
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KOMMUNISTISK DOKTRIN OCH POLITIK
ETT FÖRHÅLLANDE som länge försvårat västsidans bedömanden av
kommunistblockets politik ligger
som bekant på det terminologiska
planet. När statsledningarna i de
kommunistiska staterna gör politiska deklarationer uttrycker man
sig i termer, vars innebörd det ofta
är omöjligt att förstå utan insikter
i marxistisk-leninistisk dogmatik.
Många av de svåra felbedömningar beträffande den sovjetiska
politikens syften, som västmakterna och särskilt USA gjorde under det andra världskriget, berodde
helt enkelt på att man missförstod
Stalins uttalanden. Visa av erfarenheter och skador har västmakterna
efterhand utbildat specialister på
tolkningen av sovjetiska deklarationer, specialister, som bygger
sina analyser på jämförande studier i kommunismens auktoritativa
skrifter.
Ändock är det mycket svårt att
komma fram till klara och entydiga
bedömanden, något som avspeglas i
den livliga debatt i västerländsk
press, som uppstår varje gång nå-
gon av östblockets ledande män
gjort en viktig politisk deklaration.
Förslagen till tolkningar är inte
sällan nästan lika många som antalet tolkningsförsök.
\
Det kan ibland tyckas som om
dessa försök att tolka innebörden i
de kommunistiska deklarationerna
vore skäligen fruktlösa. Men svå-
righeterna därvidlag får naturligtvis inte leda till att man ger upp
ansträngningarna att genom fördjupade ideologiska analyser tränga
fram till själva kärnan i den kommunistiska världens politiska tankegångar. Endast på det sättet blir
det möjligt för de västerländska
statsledningarna att hävda sig i det
kalla kriget och för den västerländska pressen att upplysa allmänheten om det kommunistiska
hotets verkliga natur och om förloppet av den världsomspännande
kraftmätningen mellan de båda
s::.mhällssystemen.
Dessbättre finns det tillfällen då
ideologiska tolkningar av den kommunistiska politiken ter sig lättare
än vanligt. Under detta år har så-
lunda en ideologisk nyorientering
ägt rum på kommunistsidan, vars
innebörd är begriplig även utanför
den trånga kretsen av specialister
pH marxistisk teologi. Kruschtjev
har uppenbarligen alltmer börjat
framträda som en kättare gentemot
den allena saliggörande läran. Redan hans teser om »fredlig samexistens» strider betänkligt mot de
—————————–
516
klassiska skrifterna. Långt värre är
emellertid – ur renlärig kommunistisk synpunkt – hans uppdelning av världen i trenne block: det
kommunistiska, det imperialistiska
och det neutralistiska. Sistnämnda
kategori existerar inte i den marxistiskt-leninistiska världsbilden, och
dess etablering torde skapa åtskillig förvirring bland kommunistblockets skriftlärda.
Det avgörande steget från den
kommunistiska skriften tog Kruschtjev emellertid när han vid mötet
i Bukarest uttalade att Lenin borde
tolkas med ledning av erfarenheterna. Därmed hade han visserligen
forskaffat sig en principiell utgångspunkt, som ger honom vida
större svängrum både utrikes- och
inrikespolitiskt. Men å andra sidan
har han undergrävt den ideologiska
legitimationen för sin position.
För att förstå hur allvarligt detta
kan bli för honom och vilka inre
slitningar detta kan leda till i
Sovjetunionen bör man erinra sig
att det kommunistiska partiets diktatur enligt marxistisk-leninistisk
doktrin legitimeras av att partiet är
härare av insikten om denna doktrins absoluta sanning. Genom den
sLtnna lärans upplysningar om samhällslivets natur och samhällsutvecklingens gång kan det kommunistiska partiet leda människorna
på den rätta vägen – till deras
sociala frälsning, till den förverkligade marxistiska utopin. Kruschtjev utövar sin makt som det sovjet-ryska kommunistiska partiets
ledare. Om Lenins lära icke längre
är sann- utan skall tolkas och anpassas efter erfarenheterna, har
varken det kommunistiska partiet
eller Kruschtjev själv någon ideologisk legitimation för maktinnehavet. Kruschtjev är inte längre profeten och ordets förkunnare – han
är en maktpolitiker, som anpassar
sin politik efter omständigheterna.
Ungefär på detta sätt torde läget
te sig för de ortodoxa kommunisterna i SovjetblockeL Detta borde
vara så mycket allvarligare för
Kruschtjev som han ursprungligen
byggde sin ledarställning på Lenins
auktoritet. När han framträdde som
segrare i kampen om arvet efter
Ceasar var han nästan okänd. Han
skapade sig då sitt namn och sin
position såsom den rättrogne förkunnaren av Lenins lära. Vad han
efter reformationen i Bukarest förkunnar är hans egen.
Visserligen synes hans personliga
maktställning fortfarande bestå.
Men det återstår att se hur han
kommer att lyckas med uppgiften
att skapa ideologisk täckning för
den och för sin politik, samtidigt
som han skall leda östblockets kalla
krigföring med alla de anspråk den
ställer på taktiskt manövrerande.
Det återstår också att se hur de
ortodoxa kommunisterna kommer
att reagera – allteftersom den
kommunistiska reformationen fortsätter.
ETT FÖRHÅLLANDE som länge försvårat västsidans bedömanden av
kommunistblockets politik ligger
som bekant på det terminologiska
planet. När statsledningarna i de
kommunistiska staterna gör politiska deklarationer uttrycker man
sig i termer, vars innebörd det ofta
är omöjligt att förstå utan insikter
i marxistisk-leninistisk dogmatik.
Många av de svåra felbedömningar beträffande den sovjetiska
politikens syften, som västmakterna och särskilt USA gjorde under det andra världskriget, berodde
helt enkelt på att man missförstod
Stalins uttalanden. Visa av erfarenheter och skador har västmakterna
efterhand utbildat specialister på
tolkningen av sovjetiska deklarationer, specialister, som bygger
sina analyser på jämförande studier i kommunismens auktoritativa
skrifter.
Ändock är det mycket svårt att
komma fram till klara och entydiga
bedömanden, något som avspeglas i
den livliga debatt i västerländsk
press, som uppstår varje gång nå-
gon av östblockets ledande män
gjort en viktig politisk deklaration.
Förslagen till tolkningar är inte
sällan nästan lika många som antalet tolkningsförsök.
\
Det kan ibland tyckas som om
dessa försök att tolka innebörden i
de kommunistiska deklarationerna
vore skäligen fruktlösa. Men svå-
righeterna därvidlag får naturligtvis inte leda till att man ger upp
ansträngningarna att genom fördjupade ideologiska analyser tränga
fram till själva kärnan i den kommunistiska världens politiska tankegångar. Endast på det sättet blir
det möjligt för de västerländska
statsledningarna att hävda sig i det
kalla kriget och för den västerländska pressen att upplysa allmänheten om det kommunistiska
hotets verkliga natur och om förloppet av den världsomspännande
kraftmätningen mellan de båda
s::.mhällssystemen.
Dessbättre finns det tillfällen då
ideologiska tolkningar av den kommunistiska politiken ter sig lättare
än vanligt. Under detta år har så-
lunda en ideologisk nyorientering
ägt rum på kommunistsidan, vars
innebörd är begriplig även utanför
den trånga kretsen av specialister
pH marxistisk teologi. Kruschtjev
har uppenbarligen alltmer börjat
framträda som en kättare gentemot
den allena saliggörande läran. Redan hans teser om »fredlig samexistens» strider betänkligt mot de
—————————–
516
klassiska skrifterna. Långt värre är
emellertid – ur renlärig kommunistisk synpunkt – hans uppdelning av världen i trenne block: det
kommunistiska, det imperialistiska
och det neutralistiska. Sistnämnda
kategori existerar inte i den marxistiskt-leninistiska världsbilden, och
dess etablering torde skapa åtskillig förvirring bland kommunistblockets skriftlärda.
Det avgörande steget från den
kommunistiska skriften tog Kruschtjev emellertid när han vid mötet
i Bukarest uttalade att Lenin borde
tolkas med ledning av erfarenheterna. Därmed hade han visserligen
forskaffat sig en principiell utgångspunkt, som ger honom vida
större svängrum både utrikes- och
inrikespolitiskt. Men å andra sidan
har han undergrävt den ideologiska
legitimationen för sin position.
För att förstå hur allvarligt detta
kan bli för honom och vilka inre
slitningar detta kan leda till i
Sovjetunionen bör man erinra sig
att det kommunistiska partiets diktatur enligt marxistisk-leninistisk
doktrin legitimeras av att partiet är
härare av insikten om denna doktrins absoluta sanning. Genom den
sLtnna lärans upplysningar om samhällslivets natur och samhällsutvecklingens gång kan det kommunistiska partiet leda människorna
på den rätta vägen – till deras
sociala frälsning, till den förverkligade marxistiska utopin. Kruschtjev utövar sin makt som det sovjet-ryska kommunistiska partiets
ledare. Om Lenins lära icke längre
är sann- utan skall tolkas och anpassas efter erfarenheterna, har
varken det kommunistiska partiet
eller Kruschtjev själv någon ideologisk legitimation för maktinnehavet. Kruschtjev är inte längre profeten och ordets förkunnare – han
är en maktpolitiker, som anpassar
sin politik efter omständigheterna.
Ungefär på detta sätt torde läget
te sig för de ortodoxa kommunisterna i SovjetblockeL Detta borde
vara så mycket allvarligare för
Kruschtjev som han ursprungligen
byggde sin ledarställning på Lenins
auktoritet. När han framträdde som
segrare i kampen om arvet efter
Ceasar var han nästan okänd. Han
skapade sig då sitt namn och sin
position såsom den rättrogne förkunnaren av Lenins lära. Vad han
efter reformationen i Bukarest förkunnar är hans egen.
Visserligen synes hans personliga
maktställning fortfarande bestå.
Men det återstår att se hur han
kommer att lyckas med uppgiften
att skapa ideologisk täckning för
den och för sin politik, samtidigt
som han skall leda östblockets kalla
krigföring med alla de anspråk den
ställer på taktiskt manövrerande.
Det återstår också att se hur de
ortodoxa kommunisterna kommer
att reagera – allteftersom den
kommunistiska reformationen fortsätter.