En krönika över enpartimaktens epok

Anders Edwardsson
En annorlunda historia
Timbro 2009

Olof Ehrenkrona har gjort det, med boken om Curt Nicolin och hans tid. Johan Norberg, med Den svenska liberalismens historia, Claes Arvidsson om Palme-epoken, kanske någon till. Annars är det rätt tunnsått med breda beskrivningar från höger av den svenska samhällsutvecklingen vid sidan av den socialdemokratiska mytbildningen.

Anders Edwardssons försök att teckna en bild av ”folkhemmet i nytt ljus”, som underrubriken lyder, hör till genren. Man kan bara hoppas att de över 400 sidorna läses av de unga generationer som berövats sin historia i skolan under decennier av socialpedagogismens strävan att omprogrammera det nationella minnet. Det är boken värd.

Naturligtvis finns det luckor i en berättelse som ska göra de stora linjerna tydliga, men bara de mindre smickrande porträtten av socialistledarna Hjalmar Branting och Per Albin Hansson motiverar utgivningen. Den senares förgudning ter sig i efterhand obefogad, särskilt som han klargjorde att han ”hellre föredrog en kommunist än en högerman”.

Andra obehagliga påminnelser om svensk antisemitism och rasbiologi i det förflutna försvarar också sin plats i en kritik av folkhemspropagandan. Likaså uppgörelsen med neutralismen under det kalla kriget som i ett halvsekel försenade Sveriges anslutning till väst. För att inte tala om kapitlet ”Dårskapens tidevarv” som vällustigt berättar om 68-epoken på ett sätt som gläder dem som var med.

På en punkt hade jag velat läsa en fördjupning, nämligen om det fascinerande 50-talet, då Sverige blomstrade efter krigsåren. Det var inte bara välfärdsprogrammens genombrott, som Edwardsson menar grundlade det socialdemokratiska maktinnehavet, utan också en brytningstid, där moderniteten nådde den svenska folksjälen (om sådan finns) på vägen från landsbygden till staden.

Det berodde givetvis på att den ekonomiska tillväxten skapade nya resurser av aldrig tidigare skådat slag, inte minst till privat konsumtion när ”alla” fick råd att köpa bil och tv-apparat, göra sin första utlandsresa. Tack, snälla Tage Erlander, alla goda gåvors givare.

Men nog är det en paradox att det främst blev socialdemokratin som kom att identifieras med reformsträvan i en tid när det faktiskt blev borgerlig majoritet i väljarkåren och kollektivismen dessutom led nederlag i folkomröstningen om pensionssystemet (ATP 1957) då en majoritet röstade för de mer frihetliga linjerna.

Här finns utrymme för mer ideologisk forskning, med fokus på hur den dåtida borgerliga splittringen – centern stödde s, folkpartiet angrep h – bidrog till decennier av enpartimakt.

Läs även Anders Edwardssons recension av ”När framtiden redan hänt. Socialdemokratin och folkhemsnostalgin” här.