Borgerlig idédebatt
Dags att ta initiativet i jämställdhetsfrågorna

Politiska styrmedel ska inte göra om samhället så att det motsvarar en drömbild. Borgerligheten måste våga ta tillbaka jämställdhetsdebatten från vänstern. Det skriver Eva Cooper. Igår lanserades hennes bok Myten om det andra könet.

Det tycks nästan vara en politisk ryggmärgsreflex. Om det finns ett problem måste staten vara lösningen, och lagstiftning vara redskapet. Kanske är det extra tydligt när det gäller jämställdhetspolitiken. Att vänstern vill visa handlingskraft genom staten är knappast överraskande, statliga ingripanden är ju lite av deras paradgren. Desto mer skämmande är det att de borgerliga partierna allt för ofta tar vänsterns problembild och lösningar och gör till sina. För att visa att de tar jämställdhet på allvar används till exempel kvoteringshotet – allt enligt vänstermodellen.

Hur kan då 900 styrelseposter vara det avgörande för alla kvinnors framtid? Det finns kanske 1800 styrelseposter i Sverige, och om man drömmer om en värld där lika möjligheter är lika med lika utfall så bör alltså fördelningen vara 50-50 på dessa poster. 900 poster alltså. Ofta används Norge som ett exempel på det lyckade arbetet med fler kvinnor i styrelser. Kvoteringsreformen gav absolut fler kvinnor i styrelserna – men inte fler människor. Mångfalden minskade genom att det är samma kvinnor som har fått fler uppdrag. Maktkoncentrationen har alltså ökat. Dessutom kommer de kvoterade kvinnorna från en snävare socialgrupp än männen de ersatt. Effekter på det ena området leder alltså till oönskade effekter på andra områden. Så inte nog med att det är principiellt fel att staten klampar in i den privata sfären och använder människor som instrument för att nå politiska mål – det fungerar inte heller. Alla människor har en rätt att bli behandlade lika, och bedömda utifrån samma principer. Att bli vald eller bortsorterad av en anledning som ligger utanför det du kan påverka – som till exempel ditt kön – är djupt orättvist.

Borgerligheten måste vägra köpa vänsterns utgångspunkter där utfallet är det viktigaste. Om något ska mätas så är det förutsättningarna. Detta är naturligtvis svårare. Men vem sa att allt ska vara enkelt? När våra val leder oss mot olika håll är det inte en bekräftelse på kvinnoförtryck. Det spelar faktiskt ingen roll hur många kvinnliga och manliga sjuksköterskor det finns, det viktiga är att alla ska ha samma förutsättningar att studera och arbeta.

Människor är olika, och vi ska inte använda oss av politiska styrmedel för att stuva om samhället så att det motsvarar en drömbild. Låt människor välja utifrån eget huvud.

Inom många andra delar av politiken har de borgerliga partierna hittat de bra berättelserna som förklarar varför något är en gynnsam politik. Varför inte på jämställdhetens område? Både historiskt och i samtiden så har borgerliga politiker gått i bräschen för många av de reformer som förbättrat situationen för kvinnor, till exempel den allmänna folkskolan, kvinnlig rösträtt och allmän folkpension.

Det hjälper inte att bara säga jobbskatteavdraget – berätta varför ökade möjligheter att klara sig på sin lön är viktigt och en tydlig satsning på ökad makt för kvinnor. Men också enklare regelverk för att starta företag och mer valfrihet inom välfärden är borgerliga paradgrenar som spelar stor roll för kvinnors vardag. Eller varför inte den ofta utskällda sjukförsäkringen? Det har absolut funnits problem i implementeringen av förändringarna i försäkringen, det förnekar jag inte. Då det under lång tid varit fler kvinnor än män som varit sjukskrivna, så blev det också så att två tredjedelar av de människor som miste sin sjukpenning var kvinnor. Men det innebär också att många kvinnor äntligen får det stöd de efterfrågat genom rehabilitering för att kunna återvända till arbetsmarknaden. Ungefär tre fjärdedelar av rehabiliteringsinsatserna har hittills getts till kvinnor. Det handlar om förändringar som spelar stor roll i kvinnors liv.

Men självförtroendet hos många borgerliga politiker är stukat när det gäller kvinnor. Det blir också problematiskt när man vill ”bredda” jämställdhetsdebatten genom argument som närmast är hämtade från feministiska konspirationsteorier. Hur ska det kunna leda framåt? Kom igen nu, ta tillbaka initiativet i jämställdhetsdebatten från vänstern.

Eva Cooper är författare till boken Myten om det andra könet. Till vardags är hon ansvarig för välfärd & reformstrategi på Timbro.
Foto: Emilia Öije