Återblick Prag: Men öl och korv kunde de göra

”I Prag lärde jag mig snabbt att det enda som producerades var makt åt kommunistpartiet och brist åt befolkningen. Allting annat saknades, från tändstickor ända bort till moral och vanlig anständighet.” Så skildrar Richard Swartz det kommunismens Prag där han för fyrtio år sedan tillbringade några år som student.

swartz_richard_3

Richard Swartz FOTO: Barbara Klemm (Norstedts)

Trodde jag någonsin att kommunismen skulle försvinna och att jag skulle få uppleva det? Svaret är nej.
Det är sant att jag visste att den inte fungerade; det hade jag upptäckt redan i Prag. Under några år som student i Tjeckoslovakien hade jag lärt mig att kommunismen inte tillnärmelsevis gav till ”var och en i enlighet med hans behov”, inte skänkte människor den trygghet och lycka den utlovade – att snarare motsatsen var fallet. Men utan att riktigt kunna göra klart för mig hur, var jag ändå övertygad om att kommunismen skulle fortsätta att hanka sig fram, visserligen alltmer frånstötande och oaptitlig, men lydande sin egen existens logik som när en krokodil i våra ögon inte är mycket mer än ett skräckinjagande odjur på jakt efter rov, men en fulländad och ytterst effektiv skapelse med hänsyn till sin egen bestämning.

Och kommunismens bestämning var uppenbar: den bestod i att garantera makt åt dem som förfogade över den och inte tänkte dela denna makt med någon annan. Till ett mycket högt pris av mänskligt lidande och armod hade kommunismen visat sig kapabel att redan över lång tid lösa denna uppgift; som jag såg det fanns heller ingen anledning att betvivla att det i morgon eller i övermorgon skulle vara stort annorlunda.

Kommunismen hade kommit för att stanna. Till att föreställa mig något annat saknade jag helt enkelt fantasi. Och hur fel hade jag inte! Mindre än tjugo år efter att jag i Prag övertygat mig om att kommunismen inte fungerade och ändå skulle överleva, var den försvunnen, borta som om den aldrig funnits, utan att ha lämnat några spår efter sig (utom i människors själar och medvetanden; men det är en annan historia). Jag hade grovt misstagit mig. Min prognos hade slagit fel eftersom prognoser nästan alltid slår fel. Det enda min blick i kristallkulan åstadkommit hade varit att lamslå mig; jag hade fogat mig i en ödesbunden, demiurgisk ordning i stället för att lita till vad jag ändå kunde se och höra eller på min egen hud uppleva i Prag.
Men varje etablerad ordning har ofta genom sin blotta existens större övertygelsekraft än de faktiska resultat den kan uppvisa och prognoser är nästan alltid en extrapolering av en sådan existerande ordning. Och inte bara prognoser, inklusive kommunismens alla femårsplaner: också människans mest storslagna försök att föreställa sig framtiden i form av fantastiska utopier lamslår långt mer än de inspirerar och får henne ofta att förneka den verklighet hon faktiskt lever i.
Men min övertygelse om kommunismens förmåga till överlevnad delades av nästan alla dem som var tvungna att leva under den. Inte heller de kunde föreställa sig att den skulle kunna försvinna. I stället för att revoltera anpassade de sig; de få undantagen gällde som dårar eller helgon. I efterhand undrar jag om inte själva oförmågan att kunna föreställa sig en annorlunda framtid var långt mer förlamande, stympande och tyngre att bära än själva samtiden, alltså den vardagliga kommunistiska verkligheten.

Till kommunismens allra märkligaste paradoxer hör att detta samhälle som älskade att avbilda sig självt i form av rykande fabriksskorstenar, rader av skördetröskor över fälten eller glödgat järn rinnande ur smältugnar, aldrig tillverkade eller producerade något att tala om. I Prag för snart fyrtio år sedan lärde jag mig snabbt att det enda som här producerades var just makt åt kommunistpartiet och brist åt befolkningen, att bokstavligen allting annat saknades, från tändstickor ända bort till moral och vanlig anständighet.

För den som kommit till Prag för att studera just ekonomi var det en snöplig upptäckt. Vad jag tänkt mig studera existerade bara i journalfilmerna och partibroschyrerna, eller som siffror och statistik som inte ens de som hade till uppgift att ta fram dessa uppgifter skulle ha vågat använda sig av som underlag.

Men till denna vardagens ekonomi var det nödvändigt att anpassa sig. Snart hade jag som alla andra en nätkasse i fickan så fort jag gick ut på stan. Ingen kunde veta när, var eller vad som plötsligt skulle visa sig finnas, mer av en slump än i enlighet med den senaste femårsplanen. Och utan en nätkasse i fickan hade man inte kunnat få det med sig hem.

För säkerhets skull ställde vi oss genast i varje kö vi fick syn på. Kanske bjöds någonting ut (”Vad slänger dom här till oss?” var standardfrågan till den som stod framför) som kunde användas eller åtminstone bytas till något användbart. En sådan kö var därför inte bara ett tecken på brist utan innebar också en oväntad chans; den gav hopp om att komma över något som inte fanns i de halvtomma affärer där ingen köade, eftersom nästan allt som där bjöds ut var sådant ingen ville ha.

Mitt eget snabbköp i Holešovice i Prags sjunde distrikt, inte långt från Strossmayertorget, innehöll de märkligaste ting, många med en svag, obestämd lukt av desinfektionsmedel eller klor. Trots torftigheten vilade över denna dystra varuvärld ändå något outgrundligt och nära nog hemlighetsfullt. Nästan ingenting gick att undersöka närmare, röra vid, klämma eller lukta på. Allt var förpackat, kartongpapp och tunn metall vart man än såg, men det tjocka gulbruna klistret var så dåligt att etiketterna allt som oftast lossnade från glasburkarna eller bleckdosorna, de hade fallit av så att vi inte kunde vara säkra på vad som fanns i förpackningen.

Vi köpte inlagda körsbär, men kom hem med plommon. Inte ens glasburkarna var till någon hjälp. Tog vi ner en från hyllan kunde vi inte vara säkra på vad den innehöll; innanför glaset verkade finnas svamp, men som förlorat både färg och form, grådaskiga halvt upplösta svampar utan minsta likhet med dem som en gång måste ha blivit plockade. Inte ens de etiketter som ännu inte lossnat var till någon hjälp: de var ofta så illa tryckta att bokstäverna flöt i varandra och gjorde texten oläslig.

Det fanns expediter som med stor auktoritet kunde bestämma innehållet i sådana burkar. De försäkrade att den burk man råkade hålla i handen innehöll just vad man frågat efter. När man sedan öppnade burken hemma visste man inte längre om expediten faktiskt haft rätt eller inte; också sådana överraskningar bidrog till den hemlighetsfullhet som vilade över ett sådant snabbköp. Vi blev inte ens förvånade när vi öppnade en burk och den visade sig innehålla något helt annat än vad som angivits på etiketten. Inte ens en alldeles tom konservburk kunde överraska oss.
Jag minns ett slags leverpastej som vi noga aktade oss för att äta, men om vintern brukade fetta in skorna med. Där fanns mjölk med skarp smak av kemi, läskedrycker vars färg snabbt bleknade och sjönk till botten av flaskan som sand eller skurpulver, och salladshuvuden som väl redan innan de nådde disken för grönsaker måste ha vissnat; i butiken började de ruttna. Allra mest fascinerande var burkar eller flaskor som inte lät sig öppnas: det var omöjligt att skruva av kapsylen eller metallnyckeln till sardinburken gick tvärt av.

Men ölet var utmärkt och korvarna åt vi med god aptit fastän vi inte visste vad de innehöll och ingen varudeklaration upplyste oss om det. För öl och korv hade vi traditionen att tacka: inte ens kommunismen hade lyckats utplåna den omsorgsfulla kärlek som tjeckerna lade ner på nationens soul food.

Konservburkarna arrangerades på hyllorna inne i affären och ibland som dekoration i skyltfönstren. Expediterna lade ner mycket arbete på den senare uppgiften. De höll stängt för ”inventering” och jag kunde från gatan se deras böjda små vita nackar när de kröp omkring där i skylten, upptagna med ett nytt arrangemang. Burkarna ordnades till konstfulla pyramider eller torn. I samma ögonblick en burk ingick i en sådan pyramid var den inte längre till salu; den var nu otillgänglig för oss, och efter en månad eller två överdragen av ett tunt lager av sotigt damm. Ibland innehöll burkarna i skylten en sällsynthet som rysk stör. När solen sken lyste blecket flottigt matt genom glasrutan.

Jag vet inte om det fanns föreskrifter om att Prags snabbköp skulle dekoreras på detta sätt, men ivern hos expediterna på huk i skyltfönstren talade för att det var deras eget infall, att de dukat under för frestelsen att på egen hand försköna sina skyltfönster. För ett ögonblick hade de glömt bort att det inte låg i deras intresse att skaffa sig fler kunder, helst ville de ju bli av med oss, och allra minst att locka oss kunder med något som inte längre fanns att köpa därinne.

Det slog mig att expediternas skyltfönster var underkastade samma lagar som gällde för all ekonomi i Prag: de förespeglade något som inte existerade och presenterade det med samma förljugna estetik som när propagandan utmålade för oss hur det ena eller andra planmålet överträffats i förtid.

Vad expediterna byggde upp i skyltfönstren var en hyllning till det just oanvändbara, till rent skräp eller till vad som helt fräckt undanhölls oss konsumenter (att burkarna inte ens var tomma retade oss ännu mer). All utsmyckning i denna stad verkade understryka vad som inte fanns och vad vi inte kunde räkna med, fastän att mitt framför ögonen på oss påminna om det i ett skyltfönster också hade med dålig smak att göra.

Men om denna dåliga smak var expediterna omedvetna där de kröp omkring i skylten, störda varken av de döda flugorna på rygg runt omkring dem eller av oss där utanför på gatan, helt upptagna som de var av att konstruera ännu ett monument åt staden Prag.

Till en sådan uppgift måste de ha använt sin fantasi fastän också den regerades av bristen. Allt saknades ju här eller var knappt, bara tid fanns i överflöd. Men tid som inte kommer till användning eller bara fylls med väntan förändrar så småningom människan, nästan omärkligt och bara sällan så att hon själv märker det. Snart har den tagit fram det animaliska hos henne, det stumma och vegeterande, som hos idisslande boskap. En sådan tid har varken början eller slut, ingen användning av vare sig det förflutna eller framtiden, och nuet är bara en transport dem emellan; kommunismen proklamerade visserligen sig själv som ”hela mänsklighetens lysande framtid” men hade redan avskaffat den, så som den redan utplånat eller skrivit om det förflutna medan den ingenting hade att säga om de yttersta tingen, om vad som händer med oss efter döden.

Så hade kommunismen tömt själva tiden – det enda som det i Prag fanns gott om – på varje förnuftigt innehåll, samtidigt som den erbjöd medborgaren en ytterst torftig föreställning om vad livet egentligen går ut på; ingenting sades om att livet är kort, att det har både början och slut, eller att var och en av oss har sitt eget att ensam ta ansvar för. Att människan är en individ, i metafysisk mening egentligen ensam, förteg eller förnekade kommunismen. I stället talades ideligen om ”folket”. Med det menades vi, men inte som om var och en av oss hade egna ögon, ischias eller inte ischias, åsikter, dåliga vanor eller egna drömmar som ingenting hade med varandra att göra, i stället som om vi alla tillsammans blivit till denna kollektiva organism, ett ”vi” som tömts på enskilda individer.

Expediterna var unga, men blev mycket snart gamla och korpulenta. Med tiden verkade också de som överdragna av ett flottigt lager av damm och hade det redan förut varit svårt att locka fram ett leende i deras ansikten så var det nu omöjligt. Hade burkarna på hyllorna haft ett ”bäst-före”-datum så skulle det, använt också på dem som här höll uppsikt över denna varuvärld, ha förskräckt inte bara kunderna utan framför allt expediterna själva.

Men under arbetstid varken såg eller hörde de annat än vad de själva ville höra och se, och till det hörde varken kunder eller vad som fanns eller inte fanns i hyllorna. Så länge de ännu var unga uppträdde de arrogant och överlägset; det var ändå ett privilegium att som kund få handla här, kalla vintermorgnar en ynnest att få bli insläppt, för mycket begärt att ställa en fråga eller be om en upplysning, en oförskämdhet att kräva något.

Att vi som kunder ändå betalade gav oss inga rättigheter: våra pengar intresserade inte expediterna nämnvärt, de komplicerade bara deras arbete; allra helst hade de säkert föredragit en ordning byggd på ransonering där de utan hänsyn till pris och betalning delade ut vad som råkade finnas i butiken till oss kunder. Men ju äldre expediterna blev, desto mindre arrogant uppträdde de. I stället slocknade deras blick, rörelserna blev tröga och obestämda, men inte så mycket av ålder som därför att de givit upp: de verkade nu ha dragit sig tillbaka till en inre existens, ett förborgat ”jag” där vad som fanns runt omkring dem inte längre störde.
Paradoxalt nog verkade detta tillstånd försona dem med butiken och dess hyllor, så att det inte var sällsynt att en sådan expedit faktiskt talade om var man kunde finna surkålen eller tvålen. En sådan expedit försvarade inte ens längre det blygsamma privilegium kommunismen givit henne som förvaltare av denna varubrist: hon hade givit upp, hon hade accepterat att hennes biografi förvandlats till öde.

Men kommunismen var då, tjugo år innan sitt fall, inte densamma som under det stalinistiska femtiotalet. Om totalitarism, terror eller om en liten grupp anhängares lågande entusiasm var det inte längre tal. Kommunismen hade reducerats till en läpparnas bekännelse utan någon som helst anknytning till dess verklighet. Inte heller försökte den längre övertyga medborgarna, knappast heller skrämma dem.

Det samhällskontrakt som numera erbjöds hade ersatt ideologi med cynism. Det var ett klart framsteg: vi (makthavarna) tänker inte störa er (medborgarna), om ni lovar att inte störa oss. Ni låter oss behålla makten och vi lämnar er ifred. Med få undantag skulle man hålla sig till detta kontrakt i hela Östeuropa fram till den tidpunkt då det plötsligt, nästan över en natt, skulle sägas upp av medborgarna.

Richard Swartz är författare och kolumnist i Dagens Nyheter, tidigare korrespondent i Svenska Dagbladet. En längre version av texten finns i en nyutgiven antologi, Demokratins triumf – 20 år efter Berlinmurens fall (Hjalmarsonstiftelsen), som kan beställas här.