EU måste bort från den ryska gasen

Rysk gas flödar återigen till Europa efter en två veckor lång gaskonflikt mellan Ryssland och Ukraina. Moskva ska vara tacksamt för att konflikten inte eskalerade och kan i dag inte annat än att ångra den process som sattes i gång under hösten 2008 med syfte att provocera fram en konflikt med Ukraina. Fredrik Erixon, nationalekonom och tidigare bl a redaktör för Svensk Tidskrift, är chef för The European Centre for International Political Economy (Ecipe), ett institut baserat i Bryssel som arbetar med världsekonomiska frågor. I studien ”Europe´s energy dependence and Russia´s commercial assertiveness” utvecklar han resonemangen (www.ecipe.org).

Foto:AFP/Scanpix

Den ryska regeringens trovärdighet i frågor om energiexport har sedan länge varit extremt låg. Till alla andra förluster måste nu Gazprom och dess verklige chef Vladimir Putin addera alla de hundratals miljoner som satsats under senare år på att bygga upp anseendet i Europa. Även de mest envetna försvararna i Europa av rysk energipolitik har börjat tvivla på möjligheterna att ha en professionell och fungerande energihandel med Ryssland. Andra börjar generat erkänna det absurda i att Europa under senare år lagt sin energisäkerhet i händerna på Kreml, ett ukrainskt statsmonopol, och märkliga mellanhänder i handeln som agerar helt i det dolda utan insyn vare sig för importerande företag eller myndigheter.
Men kommer EU och europeiska regeringar att denna gång göra något för att frigöra sig från Rysslands geopolitiska strategier för sin energihandel?

Standardresponsen i Europa har varit att länder bör minska gasens roll i den totala energimixen och diversifiera importen av gas från Ryssland. Sådan diversifiering, och investeringar i andra energikällor, särskilt kärnkraft, är nödvändig. Men det är en energipolitik för 2020-talet – inte för de närmaste 10-15 åren. De investeringar som krävs för att frigöra sig från rysk gas är alldeles för stora för att det ska vara ekonomiskt möjligt att frigöra sig från rysk energi inom snar framtid.

Inte heller de nuvarande investeringarna eller de planer som lagts för kommande investeringar ger skäl att tro att läget kommer att förändras. Kärnkraftsanläggningar i östra och centrala Europa har lagts ned på grund av bristande säkerhet, och den processen kommer att fortsätta under 2009. Inte ens en handfull EU-länder har investerat i nya kärnkraftsanläggningar som kommer att öka volymen energi från kärnkraft. Många av de kärnkraftsinvesteringar som gjorts, som t ex nyligen i Storbritannien, handlar om att ersätta gamla reaktorer. Länder som Sverige och Tyskland för fortfarande en politik som syftar till att lägga ner eller kraftigt minska användningen av kärnkraft.

Investeringar i lagringskapacitet och infrastruktur för handel i LNG (liquified natural gas) är låga. Många planer finns, men få investeringar har gjorts i Europa. Kostnaden för att bygga upp kapacitet för LNG, eller för import av gas från andra länder än Ryssland, är mycket höga och investeringarna tar, som för kärnkraft, lång tid att färdigställa. Europas egna gasresurser är på väg att sina. Holland, Norge och Storbritannien har sedan slutet av 70-talet varit expanderande exportörer av gas till andra länder, men den tiden är snart förbi. Storbritannien har åter blivit en nettoimportör av gas. Möjligheten att ersätta vissa energislag med import av energi från andra länder är också dålig. Transmitteringskapaciteten i Europa är låg. Investeringar görs för att öka kapaciteten, men investeringarna är inte så omfattande som skulle behövas.

Europa måste därför erkänna ett brutalt politiskt faktum: länderna är inte i position att frikostigt välja mellan olika energislag eller importörer. Under två decennier kommer Europa att vara beroende av energi från Ryssland. Importen av rysk gas kommer att behöva öka – och den ryska gasens andel av all gas kommer också att stiga i takt med att den inhemska produktionen faller. Lägger vi därtill den gasimport från andra länder som kontrolleras av Gazprom går det inte annat än att konstatera att Europa inte frigör sig utan snarare friar till det ryska ministeriet för energibaserad geopolitik.

Slutsatsen: en lösning på medellångsikt på Europas problem med energisäkerhet kommer inte att finnas i nya investeringar. Det är lösningen på lång sikt. Nu måste EU istället leta efter lösningar på andra håll och Bryssel börja med att gräva där man står. Vad bör göras?

EU kan snabbt sjösätta den plan som sedan länge finns på att skapa en inre marknad för energi. I dag bidrar den fragmenterade energimarknaden i Europa till att minska Europas möjlighet att hantera utbudschocker i energileveransen och att kraftfullt spela det politiska spelet om tillgången på energi. En inre marknad skulle öka incitamenten för företag att investera i EU-vida nät och förbättra integrationen mellan olika energirutter. I tider av gaskris, som i januari i år, skulle minskade gasleveranser från en destination kunna ersättas med leverans från en annan.
En inre marknad skulle också ha andra konsekvenser: konkurrensen skulle öka, trenden mot energinationalism i Europa skulle brytas, och de vanliga reglerna för den inre marknaden kunde tillämpas på energiföretag (varför statligt uppbackade energijättar är emot detta).

EU bör också använda sig av de legalt bindande internationella avtal för energi och energihandel som Ryssland faktiskt är bundet av. Bryssel har hittills föredragit att diskutera sig fram till lösningar på energiproblemen med Ryssland. Det är också den nuvarande strategin. Diplomati är bra, men Bryssel borde snabbt släppa alla sina illusioner om att lösa sina problem med Ryssland enbart med hjälp av samtal. En bättre strategi är att använda de legala instrument som faktiskt står i EU:s makt att använda.

Ryssland är medlem i Energy Charter Treaty (ECT), en väl gömd organisation i ett hörn i Bryssel som har förvånansvärt starka bindningar för sina medlemmar i frågor om transparens, investeringsskydd, och friheter och skyldigheter i energitransit. ECT har också mekanismer för att lösa tvister och medlemsstater kan i likhet med investerare kräva att andra staters agerande blir föremål för juridisk prövning.

ECT har ett stort problem: alldeles för få har varit intresserade av att använda dess instrument för tvistlösning. Det är enbart tidigare aktieägare i det exproprierade Yukos som haft mod att anmäla den ryska staten. EU har avfärdat krav på att använda ECT med hänvisning till att man vill förbättra energirelationerna med Ryssland och förhindra expropriation av energitillgångar i Ryssland ägda av utländska företag. Konflikter kring den ryska statens godtyckliga agerande ska inte lösas med hjälp av advokater utan EU har föredragit förhandlingar och nu utstationering av inspektörer.

Men ingen av metoderna löser problemen med instabilitet och opålitlighet. Inte heller möjliggör de ett slut på problemen för europeiska energiföretag att investera i Ryssland, vilket är nödvändigt för stabilitet och bättre leveranskapacitet; nuvarande gasfält i Ryssland sinar, Gazprom underinvesterar och har aldrig på egen hand lyckats bringa nya fält on stream.

Europas gasberoende av Ryssland kommer att öka. Det finns inte resurser för att snabbt byta energislag eller energiimport. Långsiktigt är det heller inte bra om Ryssland isoleras och inte kan fortsätta den ekonomiska integrationen med Europa. Men spelets regler måste ändras. EU har också instrumenten för att kunna göra det.