Print Friendly

25 år efter muren – vad lär man sig av historien?

Av Anders Ydstedt | 7 november 2014

Honecker-talar-till-KohlSehr geehrter Herr Bundeskansler!
Meine Damen und Herren!
Werte Freunde und Genossen!

Ich Danke Ihnen, Herr Bundeskansler, für die Einladung in die Bundesrepublik Deutschland und die freundschaftlichen Empfang. Die Gespräche, die wir begonnen haben, bestätigen den positiven Einfluss userer unmittelbaren Kontakte auf die Entwicklung der Beziehungen zwischen beiden deutschen Staaten, die nich zufällig grosse internationale Beachtung findet.

Med dessa ord inledde generalsekreteraren i SEDs centralkommitté och ordföranden i DDRs statsråd, Erich Honecker ett tacktal till förbundskanslern Helmuth Kohl den 7 september 1987, i Bonn, två år före murens fall.

Honeckers tal finns med i en pocketbok med samtliga middagstal från hans ”arbetsbesök” i Västtyskland i september 1987. För Honecker och DDR-diktaturen var det en oerhörd propagandaframgång att bli inbjuden till väst. De fyra dagarna i Västtyskland klassades visserligen som ett ”arbetsbesök” men Honecker möttes ändå av de hedersbetygelser som normalt präglar ett statsbesök. Hela 2400 journalister, varav 1700 utländska, följde Honecker.

Inför firandet av att det nu är 25 år efter murens fall är det intressant att studera de sista åren av DDR-diktaturen. Honecker inleder sitt middagstal i Bonn med att tacka för det vänliga mottagandet i väst. Samtidigt var just det vänliga välkomnandet på sätt och vis en av anledningarna till att muren byggdes. Västtyskland erkände inte DDR-diktaturen på samma sätt som andra stater utan alla östtyskar som flydde diktaturen blev automatiskt välkomnade som västmedborgare. För DDR-diktaturen var det därför av absolut högsta prioritet att den sovjetiska ockupationszonen blev betraktad som en fullständigt suverän stat även av Västtyskland. Helt utan formella förbindelser var dock inte Bonn och Berlin. Sedan 1972 fanns det ett fördrag som möjliggjorde ömsesidiga ”ständiga representationer” som ett alternativ till riktiga ambassader.

Honecker upprepade ständigt samma budskap under sitt västbesök; ”förnuft”, ”realism” och ”samexistens”. Huvudmålet var att få västtyskarna att acceptera Tysklands delning som ett historiskt faktum. Inte minst försökte Honecker ta kärnvapenoron i väst som intäkt för att tvinga fram en realpolitisk tvåstatslösning. Det andra målet, förstår man först så här i efterhand, var att förhandla fram nödvändiga nya krediter i västvaluta. Honecker passade på att träffa CSU-ledaren Franz Josef Strauss som än en gång lägligt ordnade fram krediter i västvaluta i utbyte mot visum och valutaväxlingslättnader för västtyska DDR-besökare. Valutakrediter var helt livsavgörande för att upprätthålla DDR-diktaturen.

För DDR var ett sjukt hus, inte bara politiskt. Att DDR höll sina medborgare fångna bakom en mur gick ju inte att hemlighålla. Inte heller gick det att dölja att DDR var en diktatur som låste in och avrättade oliktänkande, även om dess vänner i Sverige och andra länder förnekade detta. DDR-diktaturen var däremot experter på att sälja in bilden av DDR som en relativt framgångsrik ekonomi, i alla fall i jämförelse med andra planekonomier. I samband med Berlinmurens 25-årsdag 1986 rapporterade Sveriges Television på följande sätt: ”Sedan muren byggdes har Ö?sttyskland ga?tt fra?n ekonomisk bankrutt till att bli en av de mest va?lma?ende nationerna i Ö?stblocket. Muren har tja?nat sitt syfte.” När vi för några år sedan studerade svenska medias bild av DDR före och efter murens fall slog det mig hur särskilt affärstidningar rapporterade om de ”goda affärsmöjligheterna” i DDR (Kolm & Ydstedt, 2010). Att det ekonomiska läget var katastrofalt visade sig vara DDRs bäst bevarade hemlighet.

I efterhand förstår man att DDR-diktaturens sista år måste ha varit en kapplöpning mot klockan för att få fram mer västvaluta till den allt sämre låtsasekonomin. Trots ”försäljning” av 33.755 fångar till väst, stöld och export av privata konstskatter, smuggling av cigaretter och till och med svenskt krut stod landet inför en statsbankrutt. Moskva fick en ny ledare med inhemskt fokus. Istället för stöd från Gorbatjov fanns hela tiden risken att denne skulle ”sälja ut” DDR till väst mot egna politiska och ekonomiska fördelar. Att få fram ett samexistensavtal med Västtyskland 1987 skulle kanske ha gett Honecker några års ytterligare respit. Faktum är att efter besöket övervägde CSU att stryka kravet på återförening i partiprogrammet och det hävdas att inte ens Helmut Kohl motsatte sig en sådan ”modernisering” av partiprogrammet (Die Zeit 2012-36).

Visst är det lätt att vara efterklok. Det framstår idag som anmärkningsvärt att Västtyskland bjöd DDR-diktaturen på denna legitimitet så sent som två år före sammanbrottet. Uppenbarligen hade politikerna i Bonn svårt att förutse hur illa läget var i DDR. Vad lär man av historien? Tyvärr inte tillräckligt. I veckan har SPDs medlemmar i Thüringen röstat för att inleda regeringssamarbete med Honeckers efterföljare Die Linke. Kanske står Tyskland nu inför Die Rote Wende som Reinhold Andert skildrar i en kontrafaktisk roman. I Die Rote Wende välts Berlinmuren åt andra hållet och BMW-fabrikerna börjar tillverka Trabant. Mer om Die Rote Wende vid senare tillfälle.

Ni kan läsa hela Erich Honeckers tacktal här.

Anders Ydstedt är entreprenör, författare och styrelseordförande för Svensk Tidskrift.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner