Under flera års arbete i Bosnien var det nog detta som var det mest frustrerande. Bristen på engagemang från många av landets egna ledare för att driva processen framåt, uppgivenheten och den närmaste totala avsaknaden av tro på att de själva skulle kunna hitta lösningar och kompromisser. Oförsonligheten, där det alltid var fråga om endast den egna etniska gruppens och aldrig hela befolkningens eller landets bästa, som om en del av landet kunde utvecklas oberoende av landet som helhet, och där man hellre överlät åt det internationella samfundet att fatta de svåra och kontroversiella besluten - till och med att lagstifta. De som fått betala priset för detta är Mostars och Bosnien och Hercegovinas befolkning.
Trots alla motgångar har dock mycket åstadkommits. Förutsättningarna för att upprätthålla de gamla Herceg-Bosna strukturerna har förändrats. Utan HDZ vid makten i 'moderlandet' Kroatien kanaliseras nu det finansiella stödet därifrån genom de officiella institutionerna i Federationen. Många kroater har valt att trots propagandan återvända till sina hus i andra delar av landet och Neretva-dalen fylls så sakteliga av återvändande bosniaker och serber. Genom FN:s arbete patrullerar nu kroatiska och bosniakiska poliser tillsammans i nästan alla delar av Federationen, också i Mostar.
Mycket har åstadkommits i reformeringen av domstolsväsendet och media för att minska det politiska inflytandet. Ekonomiska reformer fortskrider även om mycket återstår att göra. En allmän uppfattning bland många som följt skeendena i Bosnien de senaste åren var att systemet upprätthölls genom en tyst överenskommelse mellan HDZ och det då ledande bosniakiska partiet SDA - men de förlorade båda makten i det senaste valet. Nu har en allians av elva partier med både bosniakiska och kroatiska förtecken trätt i deras ställe.
Men det har varit en mödosam process då den motarbetats av flera politiska partier som i reformernas kölvatten sett sin maktbas erodera och som uppenbarligen har haft andra mål än att driva på Bosniens utveckling till en demokratisk stat som kan stå på egna ben ekonomiskt såväl som politiskt.
Misstroendet mellan folkgrupperna är dock fortfarande djupt och kanske djupast från bosnienkroaternas sida som den minsta folkgruppen (av de i författningen "officiella" grupperna). Det tragiska är att detta misstroende utnyttjats cyniskt av vissa politiker som en del i deras strategi att hålla sig kvar vid makten. Men misstroendet har underskattats av de internationella aktörerna och ibland alltför lättvindigt avfärdats som ett propagandatrick av nationalistiska partier. Visst har politisk propaganda bidragit till att upprätthålla, eller till och med skapat, denna misstänksamhet och oro utan att det kanske finns någon riktig grund för den - men det faktum att denna uttalade oro för att försvinna som nation och kultur i Bosnien och Hercegovina har skapats genom manipulation gör den inte mindre verklig. Oron finns och därför måste den tas på allvar.
En av de stora utmaningarna framförallt för den relativt nya regeringen men också för det internationella samfundet är att få bosnienkroaterna att känna sig trygga inte bara fysiskt, socialt och ekonomiskt utan också som etnisk grupp, att få dem att se Bosnien och Hercegovina som sitt hemland och aktivt delta i dess utveckling. Både landets regering och de internationella aktörerna har hittills misslyckats, eller förbisett, att greppa den här frågan. Man har sökt rationella lösningar på om inte irrationella så i alla fall emotionella problemställningar och den lösning som framträtt är ett regeringsskifte till varje pris, där det inte finns plats för nationalistiska partier. Frågan är om man någonsin kan komma bort från den nationella aspekten i Bosnien och Hercegovina - och på Balkan. Men kan man skapa en trygghet i att det finns utrymme för alla folkgrupper, kommer snart den separatistiska politik som vi sett från vissa partier snart bli förlegad och irrelevant.
Förra Nästa 