Den kroatiska befolkningen i Bosnien och Hercegovina har ungefär halverats sedan 1991, från drygt 750 000, vilket betyder att de idag utgör knappt 10 procent av landets befolkning. En del flydde stridigheterna, andra valde att flytta under och efter kriget till Kroatien och andra länder. Mostar är centrum för bosnienkroaterna och den största staden i Hercegovina med sina drygt 90 000 invånare. Samtidigt som befolkningen minskat har hårdföra kroatiska politiker sökt försäkra sig om bibehållen majoritet och kontroll över det strategiskt viktiga Hercegovina och gränsen till Kroatien: i ett cyniskt spel med människors liv har de gjort allt för att förhindra att kroatiska internflyktingar lämnar Hercegovina för att återvända till andra delar av landet och att andra etniska grupper flyttar tillbaka till Hercegovina.
Kroaternas ställning i Bosnien och Hercegovina är ett ständigt debatterat ämne bland bosnienkroatiska partier, media och andra organisationer. Det ledande partiet, HDZ, eller åtminstone en fraktion av det, har utnyttjat de bosnienkroatiska väljarnas rädsla för att bli utmanövrerade av de andra folkgrupperna, framförallt av bosniakerna (den officiella beteckningen för de bosniska muslimerna). I alla val sedan Daytonavtalet undertecknades i slutet av 1995 har huvudtemat i partiets valkampanjer varit hotet mot den kroatiska identiteten, mot språket, kulturen, utbildning och inflytande. Argumentationen är hård, ibland rena skrämselpropagandan. Deras slogan i senaste valet var "Självbestämmande eller Utrotning" och deras TV-reklam fälldes för hets mot folkgrupp. Men kampanjen har lyckats. HDZ åtnjuter stöd från en stor del av bosnienkroaterna även om det stödet och valdeltagandet minskat något under senare år.
Är då denna rädsla befogad? Å ena sidan talar siffrorna sitt eget språk - man kan förstå att den stora utflyttningen skapar oro bland dem som stannat och tär på framtidstron och tron på kroaternas plats i Bosnien och Hercegovina. Denna rädsla för majoritetsförtryck finns hos alla folkgrupper i landet. Å andra sidan är kroaternas inflytande garanterat i landets författning som slår fast att landet har tre officiella folkgrupper - bosniaker, kroater och serber. Ministerposterna i landets regering är lika fördelade mellan de tre grupperna och beslut fattas med enhällighet.
I överhuset i parlamentet kan en av folkgrupperna i princip lägga in veto och stoppa lagstiftning och beslut som man anser påverkar den egna gruppen negativt - en möjlighet som utnyttjats in absurdum för att blockera beslut och resulterat i att viktiga lagar istället annekterats av den internationellt utsedde "höge representanten". Den höge representanten balanserar här på en tunn lina mellan å ena sidan behovet - och trycket från det samlade internationella samfundet som vill se avkastning på de cirka 50 miljarder kronor man investerat i landet - av att driva reformprocessen framåt och å andra sidan respekt för demokratiska principer.
(En annan fråga i sammanhanget som hittills aldrig riktigt diskuterats är huruvida det är demokratiskt att det i landets presidentråd och i överhuset inte finns plats för dem som inte identifierar sig såsom tillhörande någon av de tre officiella etniska grupperna.)
Kroaterna har också alltid sneglat på serberna som i Daytonavtalet fick sin "egen" entitet, Republika Srpska, medan de själva fick samsas i en federation med bosniakerna enligt ett avtal som slöts i Washington redan 1994 och under de förutsättningar som gällde då.
I Federationen är kroaterna endast garanterade en tredjedel av ministerposterna. Risken att bli överröstade av bosniakerna är en bidragande orsak till att kroaterna hållit fast vid de institutioner som byggdes upp under den självutropade kroatiska republiken Herceg-Bosna och som skulle ha upplösts enligt ett separat avtal i Dayton 1995. Dessa institutioners fortsatta existens har i praktiken inneburit att Federationen aldrig riktigt fungerat.
Förra Nästa 