| av Anette Brolenius
Bron i Mostar var en symbol för en multietnisk stad. När bron sköts sönder symboliserade det också att de etniska grupperna åtskiljts. Fredsprocessen är mödosam och framsteg varvas med bakslag - det är lättare att återställa bron än att återställa förtroendet människor emellan.
Tidigt på morgonen den 9 november 1993 föll den så i floden efter systematisk beskjutning av en stridsvagn ur den bosnienkroatiska armen. Stari Most, "den gamla bron", vars väktare ("mostari") gett namn åt staden Mostar i södra Bosnien och Hercegovina, uppfördes under det osmanska riket på den turkiske sultanen Sulejmans uppdrag. Bron med dess vackra valv av vit kalksten tog nio år att bygga och stod klar att avtäckas 1566.
Arkitekten Mimar Hajrudin fick aldrig se sitt verk. Enligt sägnen hade han inte kraft och mod efter de nio åren att delta i invigningen utan flydde landet i fruktan att konstruktionen inte skulle hålla. Genom budbärare fick han sedan besked att Stari Most reste sig som en halvmåne mot skyarna och skulle fortsätta att göra så länge än.
I nästan 450 år beundrades bron av besökare och gav Mostar dess unika karaktär. I de små gränderna i de gamla turkiska kvarteren runt bron arbetar nu liksom då guldsmeder och kopparslagare. Dagens kunder är mest tjänstemännen i de internationella organisationerna och enstaka turister som letat sig tillbaka hit från den dalmatinska kusten. Popmusik strömmar ifrån kaféer som klättrar utmed flodbädden och överblickar det gapande hålet där Stari Most stod. Det är en samlingspunkt för unga och gamla. Varje år hålls här fortfarande den traditionella simhopptävlingen, men deltagarna får nu kasta sig huvudstupa ned i den smaragdgröna iskalla floden från en provisorisk ramp istället för det 29 meter höga brospannet.
