:: NOTERAT ::

Johansson - från SvT till SvD
Gud eller Mammon?
Lycklig med porr?

Gud eller Mammon?

SPARA HOS OSS, spara hos oss. Spara hos Göta banken, spara hos oss.

Lasse Holm? Ingela ”Pling”?

Nej, textförfattare med deras s(ch)lagkraft behövs inte för att skriva en reklmjingel. En lyckad reklamjingel, dessutom. För ingen har väl glömt melodin och texten till den stora lånefestens sista dans.

(Reality check 2000: Grass sist ut förra seklet. Får en copywriter det nya millenniets första nobelpris?)

Visst var det lite för många bubblor i de kylda drycker som serverades, men är inte minnet lite väl kort? Historien upprepar sig aldrig, åtminstone inte i detalj, men det sena åttiotalets mönster börjar åter skönjas: Hushållens konsumtion, lånekvoter och andra ekonomiska indikatorer. Men framför allt: Börsdebatten. Finns det någon säkrare temperaturmätare än den?

Det skall då vara sätten som banker, finansinstitut och andra som vill ha våra pengar marknadsför sig på.

The business of business is business. Näringslivets uppgift är inte att förse samhället med moral och samvete. Det står ingen kamp mellan Gud eller Mammon.

Så låter ett rimligt försvar för strävan att förvalta sitt pund.

Men Matteus krånglar till det.

Inte bara evangelisten, ni vet – han med strofen att vi inte ska samla skatter här på jorden utan i himlen. Utan också fondkommissionen.

Möjligtvis lever den på kapital från det nytestamentliga arvet, för det egna ryktet verkar anses så oförvitligt att Matteus kan låta Nick Leeson tala för sin sak i sin senaste reklamkampanj. ”Nick Leesons sensmoral är solklar. Börshandel går alltid ut på att hoppa mellan olika isflak, bara mer eller mindre beräknat”, har en ordekvilibrist på reklambyrån knåpat ihop. ”Tro mig!”, avslutar Leeson reklaminslaget i teve.

Det kan tyckas magstarkt: Respektlöst inte bara mot dem som tog sina liv i sviterna efter Barings krasch, utan också mot dem som förlorade sina pengar. Så smaklöst att det till och med slår Göta banks trudelutt. Matteus sensmoral: Pengar luktar inte.

Men det är en vantolkning.
Fondkommissionen utövar sin corporate citizenship, den lyssnar till den förlåtande Matteus: Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.

Visst, 850 miljarder pund gick åt helvete, men vi gör alla mistag.
Eller lyssnar man till den dömmande Matteus?
Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Lycklig med porr?

VAD FÅR EN MÄNNISKA göra med sig själv?
Knarka ihjäl sig? Supa bort livet? Proffsboxas?
Spela in porrfilmer?
Tja. Knarka ihjäl sig går an, men inte att inneha eller handla droger. Boxas i ring får man också, men inte som proffs. Och spela in porrfilmer är tillåtet. Till s-kvinnorna lyckats förbjuda det här med blommor och bin.

Gränsen för den svenska paternalismen är inte alldeles klar.

Får man sälja sig själv som slav? Det är ett drastiskt exempel, men samma lyckokalkyl som låg bakom Lycklig med porr? John Stuart Mills nekande svar på denna fråga, finns även i debatten om Alexa Wolfs..., ja vad det är hon gjort.

En film om porr, har hon spelat in. Den är hårt redigerad – som klippt och skuren för porrmotståndarna. Men den kan väl knappast sägas spegla olagliga övergrepp i porrfilmsindustrin (hur rutten den än är) eller hur porrfilmer påverkar människors inställning till sex. Men att den just visar på sargade människor, har fått lyckokalkylerare att börja räkna: Har kvinnorna i filmen verkligen valt detta själv? Känner de sig trygga i sig själv? Är de lyckliga? Nu verkar det ju vara så att porrfilmsskådespelarna inte bara frivilligt ställt upp på medverkan utan också skriftligt intygat att de är med på allt i filmen. Bör vi inte nöja oss med det?

Lyckokalkylerarna på vänsterkanten hade tidigare en liberal inställning till porr, men inte längre. Nu predikas en ”samhällsmoral”.

Men okej, låt oss prova denna moral. Alla som blir lyckligare av Segelströms korståg mot porren räcker upp en hand.

Ha!!