DEN NORSKA KYRKOSTRIDEN
MED anledning av de kaotiska förhållandena på kyrkafronten i
Norge har Svensk Tidskrift begärt ett principuttalande av biskop
G. Aulen. Denne skriver:
Den skrivelse, som de norska biskoparna var för sig med likalydande
ordalag den 24 februari detta år avläto till Kirkedepartementet,
innehöll i sin första del en redogörelse för de övergrepp
departementet gjort sig skyldigt till gentemot den norska kyrkans
ordning. Därefter heter det: »Den norske kirkes biskoper ville
vrnre utro mot sitt kall, om de fortsatte å medvirke i en administrasjon
som på denne vis uten spor av kirkelig grunn krenker menigheten
og enndog legger urett til vold. Derfor melder jeg herved
at je g nedlegger bestyrelsen av mitt embete. Det vil si: h va staten
har overdratt meg, leverer jeg fra meg. Den åndelige gjerning og
myndighet, som er gitt meg ved ordinasjonen ved Herrens alter,
er fremdeles min med Gud og med rette. Å vrnre Ordets forkynner,
menighetens tilsynsmann og presternes sjelesörger er og blir mit
kall. J e g vil fremtidig rökte dette så langt som det er mulig for
en ikke-embetsmann. Men å fortsette det administrative samvirke
med en stat, som över vold mot kirken, ville vrnre å svikte det aller
helligste.»
Innebörden av denna deklaration måste närmast uppfattas såsom
ett uppsägande från biskoparnas sida av den norska kyrkans
förbindelse med staten, sådan denna representeras av den fungerande
regeringsmakten. Konsekvensen av att man icke kan fortsätta
»det administrative samvirke med en stat som över vold mot
kirken>> kan icke gärna vara någon annan än att man bryter kyrkans
förbindelse med staten. Det har däremot, såsom det otvetydigt
framgår av skrivelsens klara ord, icke varit biskoparnas avsikt
att avstå från utövandet av sina rent andliga funktioner. Den
fungerande statsmakten svarade emellertid genom att omedelbart
suspendera biskoparna. Man gjorde ett försök att förmå domprostarna
fungera såsom biskopsvikarier, men samtliga dessa vägrade.
Därpå utnämndes en Quislingtrogen sogneprest i varje stift
att fungera såsom ställföreträdande domprost och därmed också
såsom »biskopsvikarie». Ingenting har hittills avhörts om dessa
»biskopsvikariers» åtgöranden. Från statsmaktens sida har vid-
158
Den norska kyrkostriden
tagits åtgärder för att förhindra de avsatta biskoparna att utöva
sina andliga funktioner. När sistlidne långfredag i varje fall de
flesta av biskoparna hade kungjort sin avsikt att predika vid högmässan,
utfärdade man utgångsförbud för dem och satte polisvakt
vid deras bostäder.
Den konflikt mellan stat och kyrka i Norge, som nu blivit akut,
har haft en lång förhistoria. Kyrkodepartementet har under det
gångna året vid upprepade tillfällen av egen maktfullkomlighet
utfärdat förordningar, som gripit in i det kyrkliga livet, och har
därvid dessutom, tvärt emot den lagliga ordningen, underlåtit att
låta dessa förordningar passera genom biskoparna. Det var närmast
tvenne omständigheter, som gjorde krisen akut: den av Quisling
den 3 februari signerade lagen om »ungdomstjänst» i Nasjonal
Samling samt polisingripandet mot gudstjänsten i Trondheims
domkyrka den l februari och den därefter följande avsättningen
av domprosten Fjellbu den 20 februari. Lagen av den 3 februari
avsåg att nyordna folkundervisningen och krävde att all ungdom
mellan 10 och 18 år skulle uppfostras i statens »nya livsåskådning».
Mot denna lag inlade de norska biskoparna den 14 februari en protest
å den norska kyrkans vägnar. Instämmanden i denna protestskrivelse
följde icke bara från det norska prästerskapet och de
båda teologiska fakulteterna, utan också från samtliga frikyrkliga
samfund samt från den romersk-katolske biskopen i Norge.
Såsom av det föregående framgår gäller det i den norska kyrkostriden
de mest vitala ting: frågan om kyrkans rätt att fritt förkunna
Guds ord och frågap. om ungdomens fostran. Konflikten
utlöstes genom polisingripandet mot kyrkans gudstjänst och genom
statsmaktens försök att tvångsvis införa en för folk och kyrka
främmande »livsåskådning». Sedan tusentals lärare ställt sig solidariska
med protesten mot den nya ordningen för skolväsendet och
det alldeles överväldigande antalet präster slutit upp kring biskoparna
samt i samma mening som dessa nedlagt sina ämbeten, har
konflikten fått en oerhörd omfattning. Kyrka och skola stå samman
i kampen för norsk rättsordning. Bakom dem står, bortsett
från den lilla klicken »nyordnare», hela det norska folket.
Den 7 april 1942.
Gustaf Aulen.
*
Efter långfredagsaktionen har situationen utvecklats vidare. En
viss tveksamhet har börjat göra sig märkbar pä regeringshåll.
159
Gustaf Aull~n
Visserligen har en skärpning inträtt såtillvida, som biskop Berggrav
förts till koncentrationsläger och biskop Hilles egendom konfiskerats.
Man tycks emellertid vara angelägen att begränsa
konflikten till biskoparna och deras närmaste medhjälpare. Påskdagen
förklarade sig samtliga präster med undantag av det fåtal,
som anslutit sig till N. S., nedlägga sina statsämbeten utan att
därför upphöra med sina andliga funktioner i kyrkan. Inför detta
steg bebådades till en början stränga repressalier från regeringshåll.
Emellertid har man nu sökt slå in på en annan väg. Den 11
april tillkännagavs, att kyrkodepartementet icke godtar prästernas
avsägelse; den är en »ogiltig» handling. Det är inte lätt att avgöra,
vad denna reträtt innebär. Möjligen vill man endast vinna tid,
kanske också driva in en kil mellan kyrkan och dess biskopar.
Det senare kommer säkert att misslyckas. solidariteten inom den
norska kyrkan är- med nämnda undantag- fullständig. Man vill
gärna tänka, att de ha rätt, vilka tolka uttalandet av den 11 april
som ett första tecken till att de maktägande i N or ge inse det begångna
missgreppet. Med de »maktägande» åsyftas givetvis icke
regeringen utan ockupationsmyndigheterna. Dessa kunna ju knappast
ha något intresse av att kyrkostriden skärpes ytterligare.
Enda förutsättningen för en verklig avspänning är ett regimskifte.
På norsk sida skulle man säkert i nuvarande läge med glädje hälsa
en åtgärd, som innebär, att den »inhemska» regeringen försvinner
och administrationen övertages av ockupationsmakten.
Ingen vet emellertid, hur det politiska läget i Norge kommer att
utvecklas. Prestigesynpunkter äro mäktiga faktorer. Ett är dock
visst. Ju längre den norska kyrkan drives in i martyriet, dess
starkare kommer den att utgå ur detsamma. Och dess mera ödesdiger
kommer ställningen att bli för dem, som bära ansvaret för
det nuvarande läget. Det är icke för mycket sagt, att de norska
kyrkomännen bakom sig ha ett samlat Norden.
160