DAGENS FRÅGOR Den 16 juni l!J-±:2. Finlands förste Finlands lantdag hade den 6 december 1917 fiirklafältmarskalk. rat Finland självständigt. Självstii.ndigheten fanns dock till endast på papperet. I sak ändrades detta knappast a v att flere utländska makters erkiiunande erhölls vid iirsskiftet, sedan den nyss i Ryssland till makten komna bolscheYikkommisarieruas regering med Lenin i spetsen Hinmat sitt formella me januari det finska frihetskrigets första stridsorder, enligt vilket det natten mot 28 jauuari skulle skridas till aktion och alla ryska trupper i Sydöstcrbotten skulle avvtipnas. Den 31 januari var ordern utförkningen inträngt i saken, desto klarare framgiir överbefälhavarens egen Ilersonliga insats. "\nnen skulle ju skapas av intet, hela organisationen utbyggas J'rau första grunden. Medhjiilparna yoro till största delen folk, som direkt ft·iin det civila livet plötsligt satts inför alldeles nya uppgiftN. Överbcfiilhavarcns versonliga råd och anvisningar behövdes intill minst detaljer. Detsamma gällde till stor del iiyen befiilsföringl'Jl. Yrkesmilitärerna r~ickte p:l längt niir inte till alla hcfiilsposter, en stor del av det lägre befälet måste utviiljas bland eivilt folk utan n[Igon eller niimnvärd militärutbildning. S:ltillvida hade den utliindske korrespondent pä sätt och vis riitt, som talade om »mnatörkrigPt i Finland». Oeh ~iYen i dc fall d~ir utbildning inte saknades - jiigarna t. ex. - Ya r hefiilet mycket ungt. Ä ven hiir var över- 348 Dagens fnlgor befiilhavarens direkta ingripande ofta nödig·t, i varje fall i större omfattning än vad krigshistorien i allmiinhet hinner. Ä ven F i n lands regering, »självständighetssenaten» i Vasa, var första resan ute med styrandet av ett självständigt och krigförande land. Inte hellm· hiir kunde överbefälhavarens vana vid större förhållanden och stora diplomatiska takt undvaras. Men till allt detta räckte hans tålamod, psykologiska förståelse, energi och vaket överblickande öga. Och alla svårigheter övervunnas genom att, såsom en utHindsk iakttagare triiffande sagt, övcrbefiilhavarcn >>behiirskade konsten att fordra det omöjliga för att erml det som var inom uet möjligas gränser». ::\len inte nog hiirmed! ~är den viipnade kamven slutförts, och Finland vi1l världskrigets slut och Tysklands fall rakade in i tillsynes oövervinneliga utrikespolitiska svårigheter, ledde han, i december 1918 av riksdagen vald till Finlands riksförPst>. I denna bemärkelse, fortsätter samma författare, »är det skiil att säga ut, att han enligt samtidens uppfattning är vår historias hittills största namn». Dil Finlands folk och försvarsmakt den 4 juni firade den nyutnämnde marskalkens av Finland 75-årsdag, den geniale och enande ledaren av sitt lands tre frihetskrig, kunde dessa stolta ord med iin stiirrP skäl upprepas. Emrnerik Olsoni. 350 DarJens frågor Reformförslag i I häfte 2 av Svensk 'l'idskrift har riksdagsman statsförvaltningen. Gunnar Persson i Falla stiillt ämnet »Rationaliseringen och förvaltningen» under debatt. Med en utomordentlig skärpa har författaren tecknat det aktuella läget inom vår offentliga förvaltning. Jämförelsen med det enskilda näringslivets situation vid ett par tillfällen under 1920- och 1930-talen giver den riktiga u tg;lngspunkten för en nödvändig reform. Medan riksdagsman Persson klart påvisat behot•et av en radikal förändring inom förndtningen, skulle jag till hans framstiillning vilja anknyta några reflexioner om onakerna till nuvarande brister oeh nitgra positiva förslag för dt r!'formarbete. Härvid skall jag så l{mgt som möjligt hålla fast vid jiimfiirelsen med motsvarande förhållanden inom den enskilda företagsam h eten. 'l'jänstemannens arbetseffekt är i mycket hög grad beroende av hans behörighet att självstiindigt besluta inom sitt iimbetsomri!de. Här möter en väsentlig olikhet mellan offentlig och enskild förvaltning. Den som från enskild tjänst flyttar över till ett centralt ämbetsverk blir förvånad över hurusom tjänstemän i notarie- och sekreterarebefattningar äga ytterst begränsade befogenheter att handla på eget ansvar. Och detta gäller icke endast själva heslutanderiitten utan även rena expeditionella åtgärder. I ett enskilt större företag yore ett motsvarande system fullständigt otänkbart, ty det skulle katastrofalt minska den anstiilldes arbetseffekt - vilket iir liktydigt med att företagets omkostnader i form av lönoutgifter skulle mångdubblas. Något bärkraftigt skäl för att bibehålla den inom offentlig förvaltning tillämpade ordningen kan så mycket mi1Hlre åberopas som tjänstemän i notarie- och sekreterarebefattningar rcgelmiissigt riikna mänga tjänsteår i det egna eller annat iimbetsverk. Varje reformstrilvande inom statsförvaltningen måste bryta med den hos statstjänstemän gängse uppfattningen, att alla ärenden utan hiinsyn till deras vikt måste avgöras av en ämbetsman i liigst byr[whefs ställning. En radikal ändring på denna punkt skulle i första hand medföra utomordentliga besparingar, men dessutom p[t indirekt viig ilstadkomma en större arbetseffekt genom att hos tjiinstcmannen skapa vana att handla på eget ansvar. Hos dem, som fostrats i den iildre skolan, kommer säkerligen en reform i antydd riktning att möta mycken liten förståelse, där man icke rent av skulle resa ett direkt motstånd. En granskning av instruktionerna för dc olika iimbetsverken torde vara den bästa utgångspunkten för en positiv reform. Det skulle därvid säkert visa sig att på vissa håll det praktiska livets krav redan framtvingat en ordning, som står i strid med gill! ande instruktioner. Å ven om man velat uppriitthälla föreskrifterna i instruktionen, är det nog på åtskilliga håll så att den överordnades beslutanderätt nedsjunkit till en formalitet, medan det reella m·görandet - på grund av arbetsanhopning - överflyttats till en Jiigre befattningshavare. Ett centralt verks ämbetsbcfattning inrymmer alltid ärenden av den mest skiftande karaktär och storleksordning, varför det ur den synpunkten ofta skulle falla sig naturligt att fördela ärendena efter deras betydelse mellan tjänstcmiin i chefsstiillning och övriga tjänstemiin. 351 DarJens frågor En mera detaljerad utformning av den förordade arbetsfördelningen kan här icke komma i fråga, enär ett sådant detaljförslag icke skulle kunna påräkna något mera allmänt intresse. I detta sammanhang kan det dock vara pil sin plats att erinra om hurusom kontrasignering eller motsvarande förfarande - utan någon risk för minskad säkerhet i handläggningen - borde reserveras för egentliga beslut men icke komma till användning vid alla enbart förberedande iitgärder. Det är en icke ringa del av tjänstemännens arbetsdag som ätgiir för onödiga underskrifter, ty med skyldigheten att skriva under en expedition följer ;ju ocksä skyldighet att läsa igenom handlingen - en ofta mycket tidsödande åtgiird. Ambetsverkets arbetsuppgift innefattar dels utredningen och sjiilva heslutet i ärendet= den materiella prövningen, dels utformningen av heslutet eller utlåtandet. Inom den enskilda företagsamheten iir alltid sjiilva sakfrågan eller- om man så vill -utredningen huvudsaken, mPdan den rent formella sidan icke tillmätes någon större betydelse. I motsats härtill har den offentliga förvaltningen mer och mer kommit att lägga huvudvikten vid iirendets formella sida. Så länge arbetet på beslutets eller utlåtandets form har till ändamål att skapa klarhet om ii.mbetsverkets uppfattning och undvika en oriktig tolkning, kan arbetet anses befogat, men mycket ofta nedlägges ett fullstiindigt onyttigt arbete enbart i det syftet att 1)ressa in beslutet eller ntlatandet i den härskande kanslistilen. Det har numera gått s[t langt, att > var pappa Lavals pojke, lille Pierre, som under servering·en av det unga vinet från hans faders druvgårdar vägrade att sätta fram ett krus pil oraklens bord, därför att de hånade arbetarrörelsen, socialismen och syndikalismen. Pierre hade med goda betyg slutat folkskolan, och då hans far anförtrodde honom den med krogrörelsen förknippade postiljonsysslan, läste han på kuskbocken in kursen för inträdet i ett gymnasium. Men på lediga stunder läste han också politiska skrifter av syndikalisten Georges Sorel, som byabben i en predikan om fåren och getterna skickat käpprätt in i den eviga fördömelsen, dit även hans unge beundrare förpassades den dag, då han pit krogen försvarade Sorel. >>Fallet Pierre Laval» diskuterades på krogen och vid mamsellernas kaffejuntor. stamkunderna gillade oraklens konservatism, men niir de märkte, att >>Pere Laval» sympatiserade med sin son, började de ta Pierres parti; de ville gärna fortsätta att dricka på kredit. Yarje gång de sade till pappa Laval: >>Din son är intelligent», gick gubben ner i källaren och hämtade upp några flaskor gammalt gott Yin. Han var svag för sin pojke och gav till slut efter för hans önskan att få resa till Paris och ta studenten. Pierre avhurrades ay Chateldons bönder oeh borgare, lantarbetarna viftade farväl med socialismens röda fana och abben gav honom sin välsignelse, sedan han i pappa Lavals ögon läst en försäkran om obegränsad kredit . .En septemberdag 1899 gjorde Pierre Laval sin entre i Paris. Han bodde hm; en portvakt, som var från hans hembygd och god yän med krögaren i Chateldon. Parispojkarna skämtade med >>bondgrabben », och hans cafe-au-lait-färgade hy renderade honom öknamnet »gulingen>>. Men gossen från Chateldon gav sina belackare smörj efter noter, och kamraterna aktade sig sedan för att skratta ilt hans solkiga kostym, det ovårdade håret med en lugg a la Napoleon i parman och de gula, aldrig borstade tänderna. De fingo respekt för honom. Lärarna, som sympatiserade med de antiklerikala radikalerna och socialisterna, gillade den unge frifriisaren, vars franska uppsatser visade, om ej formell elegans, så dock en personlig stil och ett träffsäkert omdöme. Den dag, då krögaren i Chateldon fiek ett telegram från Paris: >>,J ag är student. Pierre.», blev det gratissupning på krogen för Chateldon med omnejd. Men några penningbidrag hemifrån kunde den nybakade studenten inte påräkna längre, endast då och då subventioner in natura. Pappa Lavals affärer hade redan före den stora gratissupningen blivit lite trassliga. Han måste stoppa krogkundernas kredit, men det hindrade inte, att Chateldons arbetare blevo Pierre trogna. Deras sympati steg till beundran, när de hörde, att han umgicks med publikaner och syndare vid Place de la Bastilie och var i ord och i\thiivor som en riktig proletär. I Paris' arbetarkvarter hade han redan ett namn, som inte behövde förgyllas upp med en titel. Han var Pierre Laval. 359 26- ~~an. Sven87; Tidskrift 194.~. Dagens frågor Efter att under ett par år ha tjänat sitt bröd som repetitör vid ett lyceum i Lyon, där Edouard Herriot var extra lärare i moderna språk och Edouard Daladier e. o. adjunkt i historia, och sedan vid Sorbonnes juridiska fakultet, beslöt Laval att bli advokat. För att göra studietiden så kort som möjligt arrangerade han det så, att han blev befriad från militärtjänst. Licentiatexamen (motsvarande den dåtida svenska juris utriusque kandidat-examen) klarades. Vid 25 års ålder ökade Laval klientjägarnas stora skara i Palais de Justice's korridorer och cafeer. Att vara advokat i Paris utan förmögenhet och lukrativa relationer och därtill som Laval med ett minimum av juridisk bildning (hela hans juridiska bibliotek bestod av 3 böcker), det är att utbilda sig till virtuos i »konsten att magra». Men Laval var som far sin en »debrouillard», en man som klarar sig i alla situationer. Paris' arbetarkvarter blevo för Laval liksom nägra år tidigare för hans jämlike i smartness och hans överman i parlamentarisk retorik, Aristide Briand, goda operationsbaser för en med advokatverksamhet kombinerad politisk karriär. Han fick vind i seglen, då C. G. 'l':s Parisadvokat, Ernest Lafont (C. G. T.= Confederation Generale du Travail, Frankrikes L. 0.), engagerade honom som sekreterare i sitt kabinett vid Place des Vosges, vars I uxuösa inredning g a v socialisterna och in te minst den unge sekreteraren en ljuvlig försmak av vad som väntade dem, när de vunnit makten och härlig·heten. Lantl stannade hos J>Reflexions sur la violence>>) och arhetarldassens diktatur, som han dock senare, då hans klientel även bestod av i-ikattetyngda bönder och småborgare, fann för sin byrå oeh sin politiska karriär opportunt att kalla »de missnojdas diktatur>>. l>et där tog skruv. Syndikalisterna, bönderna och småborgarna smekte honom med ögonen och satsade villigt, vad han behövde för att 11reparera sin entre i devuteradekammaren, den första etappen fiir en ambitiös Parisadvokat på vägen till en ministerportfölj, Elyseepalatset oeh -- pourquoi pas~ - en fåtölj i Franska akademien, odödlighet - för hela livet. Allt kan ordnas! Lantis ordarme var ingen paradarme. Han rekryterade den från Bastil.i- oeh förstadsvokabuliiren. 'l'ill dess segrande effekt vid val- B60 Dagens fräyor mötena bidrog i hög grad hans apachemässiga dress, det yviga håret, kammat så där faderalla, och mitt i den mer av beräkning än av övertygelse revolutionärt utstyrda fasaden den vita halsduken, av aristokratien och den högre bourgeoisien reserverad för soireedressen, men av Laval för livets vardag, som en protest mot den mondäna etiketten. V åren 1914 valdes han med stor majoritet till en av förstadskretsarnas representanter i deputeradekammaren. Han var dc\ 31 är, parlamentets yngste socialist ... bonde till börden, arbetaniinlig så länge det lönade sig, men med förbindelser inom centern och högern att mobiliseras, om socalismen ej kunde bli en trampolin upp till makt och rikedom. Knappt hade Pierre Laval blivit deputerad, förrän kriget u:r l i världskrigsserien bröt ut. I motsats till många av kamraterna i kanunaren föredrog han i farans stund Palais-Bourbou's plenisal och goda huffet framför skyttegravarna. Han yttrade sig· siillan. Lavals parlamentariska retorik var lika medelmåttig som hans juridiska i Palais de J ustice. I kuliss- och intrigpolitiken blev han däremot snart en mästare. Joseph Caillaux' propaganda för en snar fred med Tyskland och en fransk-tysk alliance understödde Laval, och han var en av det franska socialistpartiets delegerade vid Stockholmskonferensen, som skulle förbereda ett snabbt slut på kriget. Han kom därför i likhet med Caillaux, Blum, Renandel oeh några andra »defaitister» på krigspartiets svarta lista. Vid de första parlamentsvalen efter segern 1918 miste Laval sitt mandat, men tack vare raffinerade intriger och ett smart utnyttjande av sina förbindelser inom vänsterkapitalismen, den judiska storfinansen, och bland de högre frimurarna återbördades han till deputeradekammaren vid valen 1924, då Poincare störtades och remplacerades av vänsterministären Herriot. När Paul Painlev(· året därpå blev konseljpresident, avancerade Laval tack vare en av honom och Caillaux dirigerad korridormanöver till arbetsminister. Han hade nått den första etappen. stamkunderna på krogen där hemma i Chateldon ville nu absolut - har det mer eller mindre sanningsenligt sagts - resa hans staty på bytorget. Men de kunde inte bli eniga om en lämplig inskription som motto för hans karriär och personlighet. Niir de analyserade Pierre Laval blev han dem allt mer mystisk. Endast abben. den gamle människokännaren, såg klart och föreslog: »Les affaires son t les affaires», affär är affär ... Lavals ministerkarriär hade börjat. Han lämnade det plebejiska Faubourg Saint-Martin och installerade sig i Villa Sai:d vid den aristokratiska Avenue du Bois de Boulogne (nu Avenue Foch), där han med framgång skötte både börsspelet och kammarens intrigspel, blev en rik man och gav lysande fester. Från proletär hade han avancerat till kapitalist, blev konselTativ oeh höll på det bestående, så länge det bestående favoriserade hans karriär. Liksom för så många andra franska parlam11ntariker un- 361 Dagens frågor der tredje republiken, som startat som syndikalister, blev även för Land »de fria socialisternas parti» en antichambre till storfinansens och aristokratiens salonger. Kan denne smarte »debrouillard» bli Frankrikes ledare~ Är han morgondagens man~ Endast han sjiilv tror det. Jean Cay. 362