LITTERATUR EN UNDERHALTIG KRISTINABIOGRAFI Av professor "VILS AIINLUND, A'lstcn Den ofantligt rika litteraturen om drottning Kristina rymmer numera ett ganska stort antal biografier, alla dock på friimmande språk. En fullstiindig skildring av Kristinas levnad har märkligt nog hittills saknats på svenska. Py Särmans populära biografi över vår ryktbaraste drottning, »V i C h r i s t i n a m e d G u d s n å d e» (Medens förlag, 376 s.), vill avhjälpa denna brist och utgör samtidigt det första provet på historiskt författarskap från hennes sida. Det börjar alltså med Kristinas födelse den 8 december 1626, sådan händelsen livligt uppfattas av fru Sörman. Hovets stjärntydare, »de lärda astrologerna Forsius, Franek och Schomerus», sitta lutade över sina kartor och vinkrus i färd med att ställa den förutsagde prinsens horoskop, medan Gustav Adolf, bänkad i kretsen av sina vänner och fältherrar, »lugnar nerverna med druvans safter».- Vad man vet är att konungen, som var allvarligt sjuk i en frossfeber, endast med möda höll sig uppe. Några fältherrar hade han icke i sin närhet. Hovastrologer underhöll han aldrig. Forsius var för övrigt död i Finland sedan flera år, och varken Franek eller Schomerus kan ha befunnit sig i Stockholm. Till stegring av effekten tillfogar författarinnan, att konungen led av förhöjt blodtryck och visade en osund, rödmosig fyllighet. I sin påbörjade självbiografi omtalar Kristina, att hennes moder drottningen var otröstlig, när hon fick veta, att hon fött en flicka, icke den så länge efterträngtade arvprinsen. Fru Sörman spetsar till: »hon grät och väsnades». Detta slag av tillspetsning kännetecknar hela skildringen av Maria Eleonora. Vid ett senare tillfälle tappade någon barnet i golvet. Kristina hörde själv uppges, att det troddes ha skett med flit: »Drottningen, min moder, hade sin egen tro härom och kunde ej tagas ur sina inbillningar.» Enligt fru Sörman, som här stöder sig på »hovskvallret», hade .Maria Eleonora brustit i skratt, när saken berättades för henne. Kristina intygar, att hon som liten iclre kunde lida drottningens hovnarrar; fru Sörman tilllägger, att drottningen »råkade i halvt raseri», niir hon märkte denna flickans aversion. Och så vidare. Det är alltsammans bagateller men ganska signifikativt. Ä ven en så tydligt obalanserad och disharmonisk furstinna kan dock göra anspråk på lugn bedömning, niir hon betraktas på så långt avstånd i tiden. Känt är ju, att Kristinas minne av sin mor präglas av stark reservation. Men hon nyttjar icke så skrikande färger som sin nyaste biograf. Om hon anmärker vissa personliga svagheter hos sin hovmarskalk, Axel Baner, så ger hon honom dock betyget att ha varit en hederlig och god man. Hon fann honom rå och ohyfsad och vände sig från honom med avsmak, 737 Litteratur säger åter fru Sörman, som i Baner med orätt vill se drottningens förste informator. Niir Gustav Adolf stupade, befann sig Maria Eleonora sedan ett år tillbaka vid armen i 'l'yskland. I denna skildring däremot lämnar hon »hals över huvud>> Sverige vid dödsbudet. Misstaget leder över till andra. Enligt förf:s formulering hade Gustav Adolf förordnat sin syster Katarina och dennas make, pfalzgreven J o han Kasimir, »att vara flickan i föriiiurars ställe, cliirest hon vid omyndig :ilder bleve faderlös>>. Den förträffliga Katarina avled i slutet av 1638, sedan hon de sista två åren - efter den bekanta >>separationen» 1636 mellan mor och dotter - handhaft Kristinas uppfostran enligt förmyndarregeringens förtroendefulla uppdrag. Som en siirskild uppmärksamhet erbjöd riksrädet nu pfalzgreven vid begravningen, att hans döttrar skulle få deltaga i Kristinas undervisning. Äldste sonen, Karl Gustav, vistades sedan åtskillig tid utomlands för studier och resor. Sådant är det verkliga sammanhanget. Fru Sörman återger det med strindbergsk frihet. Axel Oxenstierna, som börjat oroas över den gryende intimiteten mellan Kristina och »pfalzbarnen>>, begag·1mr Katarinas död till att frångå rådets beslut - som här föresiiiHes ha skett tidigare - och låter skyndsamt avlägsna de unga kusinerna ur drottningens närhet. Kanslerns hyckleri i denna imaginära situation skildras vasst. Därjämte hinner förf. konstatera, att försöket till gemensam undervisning icke slog särskilt väl ut; Karl Gustav (som vi nyss sett frånvarande) och hans bror visade sig »tröga och lata». Det hela, ett exempel bland många på metoden i denna bok, har den enda förtjänsten att stäunna med den bild av olwtydlighet, som fru Sörman strävar att ge av bland andra den blinmde tronföljaren. II ur Axel Oxenstierna råkat bli uppfattad har nyss framgått. Han framstår i denna version som nästan enväldig. Han till- och avsätter innehavare av de högsta riksämbetena; den förkunnelse han driver är mer iin aristokratisk, »ultraaristokratisb; han är opsykologisk i sitt handlag med människor, just icke fallen för takt och finkiinslighet och ofta stadd pii misstänkta vägar. Fru Sörman kommer t. o. m. Maria Eleonora närmare, när hon övergår till hennes kontroverser med kanslern. Bland annat upplivas den som man trodde avlivade lcgt>nden om att det först var efter Gustav Adolfs död - >>mcdau rådsherrar och adel log i mjugg» få vi veta - som han utarbetade den nya regeringsformen. Misstiinkliggörandet fullföljes konsekvent. 'l' il! fredskongressen i 'l'yskland sänder han senare sin son .Johan »mell hemligt uppdrag att förhala hellre än att gå med på billiga villkor>>. Om samme Johan Oxenstierna upplyses, väl på grund av förYiixling med annan person, att han under ruset var en oregerlig slag-skämpe, och om Oxeu;;tiernorna i gemen, att de gått i spetsen för det nya slöseriet i byggnadsväg. Icke ens förtjilusten av det korta oeh segerrika svensk-danska kriget, inlett med 'l'orstenssons fälttåg i december 1643, får stå kvar i bokslutet för rikskanslerns reg-im. »Kriget med Danmark hade pågått sen 1641, men det visade sig- ej så liitt att slå till ordentligt ... På m[mga siitt p:lminner Litteratur Sveriges stormaktsställning om en pampig och respektingivande dragonuniform, som en liten pojke klätt ut sig i.» Liknande omdömen träffas litet varstädes i boken, gärna förenade med samma ovetenhet om rena fakta. Så får Kristina på samma sida äran av att 1641 - tre år före regeringstillträdet - ha personligen genomdrivit Torstenssons utnämning till befälhavare i Tyskland, en självklar åtgärd, vars enda hinder var övervinnandet av den sjuke fältherrens egen obenägenhet, vilket också lyckades tack vare kanslern. Man behöver förvisso icke underskatta Kristinas intelligens, talekonst och taktiska gåvor för att reagera mot den översvallande karakteristiken i denna biografi: »för de breda lagren en ren välsignelse », »en idealisk regent i många hänseenden» m. m. Mot en så stark förvissning lär argumentation båta föga. Det hör till saken, att när förf. möter en kritisk observatör av vissa sidor i hovlivet som Johan Eke blad, vars friska och muntra syn på tingen annars är så väl betygad, då avfärdas detta vittne som >>kverulant av renaste vatten». Längre fram, när Ekeblad vid ett besök i Rom har ett vänligt ord om Kristina, då »är han inte längre>>, konstaterar förf. aningslöst, »den jämrande kverulanten, som skrev klagovisor och viintade katastrofer>>. Allt lägges på detta sätt tillrätta. Fru Sörman dröjer bl. a. vid processen mot Messenierna 1651 och hävdar, att Kristina härvidlag >>skulle ha föredragit ett mildare förfarande» men till priset av bitter ånger lät övertala sig av den hämndgirige kanslern och andra. Rådsprotokollet ger dock klart besked redan vid första början av rättegången: »Domen belangande mente K. M:t, att den gamle Messenius miste huvudet och uppsloges på stake, men sonen rådbråkades och steglades och sköldebrevet skures sönder i hovrätten. » l sin upphetsning skyndade drottningen undersökningen i förväg; Oxenstierna hade ännu icke sagt ett ord om domen. Mot denna skönmålning av drottningen svarar den tendens till billig karikering av det med henne samtida Sverige, som genomgår hela arbetet. J ag påpekar endast den lättfärdiga förvanskning av denna svenska tids bärande tro och tänkesätt, varpå utfallen mot Olaus Petri i synnerhet och reformationen i allmänhet (s. 131 f.) utgöra exempel. Man har ett intryck av att läsa en konfessionell partiskrift - och tar säkert inte heller miste. l stil med allt detta är väl också fru Särmans tro, att Kristina icke kunnat ägna sin djupare känsla åt någon man av sitt folk. Hennes ungdomstycke för Karl Gustav, hittills icke betvivlat av någon historiker, oavsett olika uppfattningar om mycket i Kristinas liv, blir blott och bart ett omoget begär att imitera andra unga damer. Såsom förf. uppfattar Karl Gustav och med de fadäser hon anser honom i stånd till, ter sig det hela också rätt logiskt och förutbestämt; vad som anförs i ett visst sammanhang (s. 89 f.), där förf. anser prinsen särskilt komprometterad, bygger på oriktig återgivning av källstället. Och till en sådan person har Kristina dock velat överlämna krona och rike: >>Hur måtte det inte ha svidit i hennes hjärta att göra så! Hon var nog på det klara med att arvfursten både som regent och politiker skulle bli en klåpare, jämförd med 739 l.. 'l ,H Il Il l d !i l q i ~ Litteratur henne själv, men ändå måste hon överlåta allt åt honom.» Det räcker kanske med att citera. En av författarinnans huvudvittnen i fråga om Kristinas trosförändring har i anslutning till Martin och Curt \V cibull vari t Pierre Chanut, den franske ambassadören. Hon tröttnar icke att prisa hans psykologiska skarpblick. Men hon föredrar att tiga om hans vittnesmål, niir fruga blir om Kristinas mycket omtalade böjelse för Magnus Dc la Gardic, varom Chanut 1646 har försäkrat, att hon »älskar honom med en m;yeket väldsam glöd>>. Fru Sörman avfiirdar det hela som »seglivad legend» oeh tillgriper som huvudsaklig förklaring >>en personlig fMiinga ay gTmHliosa nu\tt» hos gren~ }fagnus mor, Ehha Brahe, vilken skulle varit oförmögen att begripa Kristinas rent politiskt motiverade intresse för sonen. Då denne samtidigt skildras som obetydlig, förefaller den psykologiska tolkningen vila pii desto bräckligare fot. Det tillhör viirldens gimg, att ett historiskt arbete också av detta slag vinuer avsiittuiug oeh pit sina hull bifall av kritiken. Bifallet har dock denna gaug konunit från hall, där det knappast varit väntat, under med\·erkan av recensenter i de facto ledande stii.lhting. »Visserligen bör det erkännas», skriver Knut Hagberg i N. D. A., »att man kiinner sig en smula skeptisk när man första gången öppnar volymen, ty Py Särmans tidigare böcker ha icke preeis varit av den karaktären, att de kunnat sägas vara lämpliga förberedelser för ett allvarligt Christina-studium. Man fruktar med andra ord, att man här har att göra med ett i hast hopgjort fiisörsarbete, med tonvikten lagd på det pikanta. Men lyckligtvis blir man snart tagen ur sin villfarelse. Py Särmans bok innehåller viil egentligen intet direkt nytt, men den är tydligen byggd på allvarliga studier. Det är ett i stort sett alldeles förträffligt arbete.>> Oscar \Vieselgren, som i Sv. D. diskuterar fallet från liknande utgangspunkter i författarinnans skönlitterära pr-oduktion, konnner till samma resultat: »Men dess bättre visa sig farhågorna ogrundade ... Hon har emellertid den avsevärda förtjänsten att ha följt den sakliga forskningens linjer med omsorg oeh samvetsgrannhet ... Om hennes bok alltså icke bringar nitgot nytt, så iir den dock i allt väsentligt tillförlitlig och kan som populiir historisk Jiisning snarare siigas ligga över än under genomsnittsnivån.» Mot bakgrunden av dessa omdömeit, som ju ieke kunnat undgil att viieka undran i historikerkretsar, torde min ovanstående korta exemplifikation dessvärre ha en plats att fylla. En övertaxering i publikens medvetande av slikt minderviirdigt gods innebär doek, iirligt sagt, ingenting mindre iin en bildningsfara. FRAi\SKA POLITIKER lJ~DER CAILLAUX' DOM Av direktör GUNNAR LÖWEGREN, Paris J oscph Caillaux har under hela trettiotalet varit franska senatens >>grand old man» och mest inflytelserike ledare. I en lång följd av år var han president i dess mäktiga finansutskott oeh som sådan 740 Litteratur utkämpade han hårda duster med folkfrontens finansministrar, särskilt med Vincent Auriol uti Leon Blums ministär. Li'mgt tidigare hade Caillaux emellertid upplevt sin rwlitiska karritirs verkliga glansdagar. Son av en tidigare minister av moderat läggning, tillhörande den franska proYinsens hiigbourgeoisie, inYaldes han helt ung i deputeradekammaren samt vederfors redan 1899 hedern att av Waldeck-Housseau kallas till finansminister i dennes stora republikanska konsolideringsministär. Ärelysten, stridbar, s.iälvsiiker oeh sjiilvgod, kunnig och trogen arbetare, utmärkt administratör, briljant talare, kom Caillaux att under de följando ~hen låta myeket tala om sig· och ldiittrade steg för steg upp för den parlamentariska rangskalan. 1911 nådde han sina drömmars mål. Det iiret grundade han sin första minisiiir. ])pn blev iiven hans sista. 'l'y framg{tngar oeh motg[mgar ha i denne mans liv inträffat med osedvanlig hast Ol'h dramatisk :,;känHt. Clemenceau störtade honom 1912 på grund av sjiilvr:idig handliiggning av fr:1gan om vänskaplig uppgörelse med 'l'yskland i Afrika. Under viiridskriget stiillde samme Clemenceau honom inför riksrätt för utrikespolitisk aktion på egen hand och fiek honom dömd till förvisning. Redan i mars 1914 hade likväl den mest tragiska tilldragelsen i hans offentliga liv inträffat, när hans hustru sköt Le Figaros redaktör, Gaston Calmette. Efter denna följd av motgångar viinde sig lyckan plötsligt på nytt, då Caillaux 1925 kallades av Painleve att från förvisningen i Mamers omedelbart infinna sig i Paris - för att övertaga finansministerportföljen. En man av Caillaux' viixlingsrika öde och intima kLinnedom om vad sig i riket tilldragit kan påräkna en alldeles särskild uppmärksamhet, niir han förtäljer sitt livs och sin tidsålders historia. Första delen av hans Mes Memoirs (Pion, Paris 1942) har nu utkommit, omfattande tiden till och med 1909. Den skall inom kort följas av en andra del, behandlande världskrigsåren. Den tredje delen skall utkomma först efter fredsslutet. Redan av första delen kan man bilda sig en uppfattning om hans grepp på ämnet. Han avser icke att lämna en fortlöpande och ingående redogörelse för de politiska händelserna, och sitt deltagande i sällskapsliv och verksamhet utanför politiken förbigår han med tystnad. Han koncentrerar sig i stället på vissa av de mest betydelsefulla tilldragelserna samt illustrerar dem med karakteristiker av sådana politiska förgrundsfigurer, med vilka han uppnått ett intimare samarbete eller med vilka han ivrigast inlåtit sig i turnej. Caillaux har en uppriktig tillgivenhet, parad med beundran och vördnad, för ·w aldeck-Rousseau. Han var en lojal och kunnig medarbetare i W aldeck-Rousseaus ministär, kom att stå denne personligen nära och kan därför giva en vida mer inträngande och personlig skildring av honom än man eljest finner. Merendels uppfattades W aldeck-Rousseaus behärskade, engelska framträdande som en brist på temperament, hjärta, entusiasm. Caillaux därmot säger sig i det personliga umgänget ofta ha mött utslag av just dessa egenskaper. För honom ter sig därför Waldeck-Rousseaus kalla yttre 741 Litteratur endast som den yttre hållning·en av självdisciplin hos en viljestark man, som föraktade lättköpt popularitet. Deras politiska åsikter sammanföllo i stort sett. Caillaux vet mycket väl med sig, att han själv, trots djärvhet och impulsiva beslut, innerst inne är en moderat radikal med en fast utbyggd åsiktsvärld, som han under ingående studier tillägnat sig. Han är ingen åsikternas dagssliinda, för icke lättköpt gods till torgs. I det hänseendet liknade han "\Valdeck-Rousseau och även en helt annan man, J can .Tanres, vilken senare Caillaux tyckes ha livligt uppskattat och vars vidstrilekta kultur intagit och tjusat honom. Intresseviiekande är Caillaux' instiillning till Rouvier och Millerand. Han är ieke blind för det nästan brutala i Rouviers framträdande, för dennes oborstade väsen och rutinerade parlamentariska sjiilvsv; lld. Men Caillaux beundrar Rouviers kunskaper, ej minst de i finansiella frågor, hans principfasthet, mod och viljestyrka och, i motsats till en Barrere, tar han utan tvekan Rouviers parti mot Delcassc uti den för Frankrike och världsfreden så farliga konflikten 1903 efter kejsar "Wilhelms Agadir-tal, då Romrier med samtliga sina medministrars godhinnande tvingade Delcassc att avgå. Millerand har Caillaux däremot ingen aktning för. Han anser honom sakna självsWndig uppfattning och initiativ. Han skildrar l\Iillerand som den gode uppliisaren av inlärda liixor, tillriittalagda av andra, advokaten som inskränker sig till att samvetsgrant och överskådligt ordna oeh liisa upp det material oeh de synpunkter klienten liimnat honom. Han anser, att Millerand var helt heroende av sina byrhchefer, att under hans regeringstid det var byriikratien och icke ministern som regerade. Boken skulle icke varit skriven av en s[t stridbar person som Caillaux, om den icke innchölle en eller annan uppgörelse med personliga fiender. Caillaux har kanske icke räknat så m[mga sådana i sitt liv, men bland dem fmmos tvenne, som intagit en elen mest markanta plats i Frankrikes historia: Clemenceau och Poincare. Mot biigge hyser Caillaux en oförsonlig vrede. Man har sagt - kanske träffande - att Caillaux' olycka varit, att han före sig p[t den politiska arenan fann Poincare, vilken redan dii lam~erat några av de fiskala reformer, Caillaux drömde om att föryerkliga. För att finna plats vid sidan om Poineare kom Caillm1x att stiilla sig längre ii.t viinster iin han egentligen önskat. Siikert är att dc tvenne miinnen aldrig drogo jiimnt. I mycket hade de likartade äsikter och gemensamma striivanden, men en ömsesidig aversion n'ste sig mellan dem. Poincarc har talat om Caillaux' äventyrlighet, Caillaux iitergiver "\Valdeck-Rousseans beska omdöme: »Poincare har eu steu i stiillet för ett hjiirta.» Uppgörelsen med Poincarc iiger emellertid ieke rum i den nu utgivna delen av memoarerna; den u tiovas för nästa del, i samband med riksrät ten över Caillaux under viiridskriget Uppgörelsen med Clemenceau levererar han däremot redan i den nn utkomna delen, siirskilt i dess slutkapitel, som han utformat till en karakteristik och kort levnadsbeskrivning av >>le 'l'igre>>. 742 Litteratur »Tigern» är just rätta ordet i detta sammanhang, ty som en stark, slug, rovgirig, hämndlysten best tecknar han sin store motsti!ndare. Han skildrar Clemenceau ständigt törstande efter makten och berättar, hur denne redan under 1880-talet varje gång - och dc voro otaliga - då han störtat en ministär, anförtrodde pit >>La ,Justices» redaktion åt sin trogne Pichon, att »denna g~lng skall han (Grevy) icke kunna underlåta att kalla mig». Men det dröjde iinda till 1906, innan Clemenceau;; [Itrii blev stillad. Man skulle tycka, att Clemenceau vid den tiden skulle ha hunnit rugga av sig ungdomsårens Hittsinne och heta lynne. Men Caillaux, vilken som finansminister i hans första ministär hade tillfälle att iakttaga hmtom Jlil nära håll. anser att det var just dessa drag som livet igenom karakteriserade Clemenceau. I1'ör sakfrågor skulle Clemenceau ha varit ganska ointresserad och hans inställning till dem priiglades av inkonsekvens. A v politiska ideer var hans bagage icke tyngt. Dc ersattes av nägra fii starka sympatier eller antipatier, sådana som revansehkiinslan efter 1870, en från fadern nedärvd kiirlek för 1848 års vaga rcvolutionsideer, beundran för anglosaxisk kultur och politik. De fall, diir Clemcnce':tu uppträdde konsekvent och uthålligt, voro just dc som anknöto till hans sympatier och antipatier. I övriga frågor handlade han nyckfullt och obetänksamt, i orubblig och blind tilltro till sin stridbara kraft och dess förmäga att behärska de svåraste situationer. Denna karakteristik av Clemenceau som politiker torde i stort sett vara riktig och har tidigare lämnats av Ernest J u det i hans bok: >>Le veritable Clemenceau.» Clemenceau var ingen ,;tor statsbyggare och ingen politisk tänkare av rang och tilliit sig allsköns godtycke och självsvåld för att kniippa till personliga och politiska fiender. Men Caillaux' karakteristik ger icke desto mindre en ofullstiindig bild av »Le Pere de la Victoire». Den är icke miihul med de rembrandtskt djupa färger, vilka äro de enda, som kunna l;ita Clemenceau fullt komma till sin riitt: styrkan och glöden i den manuens kärlek till fosterland, till antik kultur, till bönder och snulfolk, till allt som han ansåg vara starkt och sunt i det franska folket, det folk som i seg urkraft liknade honom själv och vilket han diirfiir som ingen annan kunde samla till enig front i den avgörande pufrestningen,; timma. Caillaux nöjer sig emellertid icke med att genom en karakteristik söka måla bort den »nimbus», som för fransmännen alltjiimt omgiver seg•raren från 1918. Han gär längre och upptager vissa gamla beskyllningar mot Clemenceau, som många gånger tidigare blivit resta - och vederlagda: att Clemenceau den 17 mars 1871 som maire i Montpartre icke hade förhindrat upploppet och mordet på generalerna Lecomte och Thomas samt att han skulle under en följd av ar ha stått i beroende av England. För att styrka anklagelsen att Clemenceau Yarit »Englands agenh, sammanställer Caillaux en del spridda uttalanden. De iiro i oeh för sig intressanta, men knappast av bevis' natur. Briand förklarade 1918 inför Calliaux: »Vad jag är övertygad om, det är att Clemenceau 743 Litteratur icke hade fria händer mot England.» Paul Cambon hade 1912 meddelat Caillaux, att då Pichon 190() utsågs till utrikesminister, det skett först efter ett mot all regeringstradition stridande löfte från Pichous sida att låta Olemeneeau som konseljpresident på egen hand sköta alla förhandlingar med engelske ambassadören. Donmer hade 1930 beriittat fiir Caillaux, att då han var medlem av Leon Bourgeois' ministiir 1895-96, justitieministern inför ministorrådet redogjort för yissa papper, som varit i den kände Panama-svindlaren Corrtelius Herz' iigo och vilka för Clt>mcnceau yarit av den komprometterande art, att justitieministern föreslagit dennes sUillande under atal oeh omedelbara hiiktning. Endast genom Bourgeois' ingripande skulle denna affiir i tysthet ha lagts till handlingarna. Ar 1911 hade direktören för la S!lrote generale M. Cavard och byråchefen diirstiides M. MorNtu meddelat, att \Valdeck-Rousscau hade liitit övervaka C lemeneeau u n der dennes rosor i England, desslikes att det var efter rekommt>Iulation av Clemenceau som engelske arnbassalliircn i Paris anställt en .:\I. do Saint-A u bane t i den engelska informationstjänsten i Frankrike. Från skilda tider och personer har sålunda Caillaux samlat en del upplysningar. De väcka misstankar. De hade förtjänt att, medan Clemenceau kunde försvara sig, bli närmare undersökta. - Nu offentliggöras de väl sent oeh de äro i och för sig, lösbrutna ur det sammanhang Clemenceau kunnat giva dem, utan beviskraft. Ännu mer betänksam blir läsaren inför Caillaux' återupptagande av beskyllningen, att Clemenceau var medansvarig i mordet på generalerna. Här har Caillaux ingenting nytt att anföra. Han vågar sig knappast utöver antydningar och förmodanden. I denna fråga föreligger emellertid ett ingående svaromål från Clemenceau: dels hans vittnesnu11 under processen mot generalernas mördare, dels en tvåhundra sidor diger redogörelse av hans hand. Ett utdrag ur denna Clemenceaus P. M. är återgivet av hans sekreterare Jean Martet i dennes bok, även utgiven på svenska, »Clemeneeaus tystnad». Det förefaller som om Caillaux icke känt till dessa svaromål. Man vill i varje fall helst tro, att han icke skulle ha framkommit med beskyllningarna i mordaffiiren, därest han erinrat sig dessa Clemenceaus egna uppgifter. De ha icke kunnat Yederläggas. De lämna timme efter timme en noggrann beskrivning av Clemcneeaus åtgöranden under den ödesdigra 17 mars och dc fritaga honom fullständigt ej blott för försummelse beträffande de tillfångatagna generalernas och soldaternas säkerhet utan även för misstanken att ha motarbetat V crsaillesregeringens önskan att få de i hans arrondissement samlade kanonerna överlämnade till regeringstrupperna. ELIS SCHRÖDERHEIM IN MEMORIAM Av skriftställaren CARL-GUSTAF THOi'dASSON, Lund I sin korta men glänsande essay över Elis Schröderheim 1 Från Gustaf II I :s dagar skriYer Oscar Leyertin i inledningen till denna: 744 Litteratur >>Den som en gång vill skrifva en utförlig lefnadsteckning öfver Elis Schröderheim står inför en ganska om fattande uppgift.» Och något längre fram: »Under afvaktan på ett dylikt portriitt i helfigur af Schröderheim, iir det jag vill gifva en silhuett med dess raskt tillklippta profilering - - -.» Detta Levertinska porträttutkast från 1896 följdes sex år senare av ett ii.n kortare men om möjligt iinnu mera lysande. Det finns som en introduktion till det urval av Schröderheims hrevviixling, som Levertin publicerade i den av honom och Sehiiek utgivna serien Svenska memoarer och brcf (del VI). Henrik Schiil•k har nu, 87 -årig, hehjiirtat och bekrii fia t si u gamle medarbetares oeh viins utsago för snart femtio år sedan. Sn•nska akademien lwllrade i fjol Schrödcrheim mell en vaeker minucspcuning och en levnadsteckning i akademiens handlingar 1941, som nu utkommiU Levnadsteckningen upptar inte mindre iin 723 sidor, så nog har Levertin blivit bönhörd - det ligger snubblamle niira till hands att tilliigga: önr hövan. .:\IIinnestct•lmingen har stora förtjänster, friimst författarens inlevelse i ämnet och intima kännedom om såväl stort som smiltt. Den sväller bitvis ut till en gustaviansk rundmålning, hos vilken man måste beundra den åldrige författarens logiska och stilistiska klarhet. Nitgot nytt har man dock trots den episka bredden svårt att upptäcka, i varje fall inte i mera väsentliga stycken. Men naturligtvis ge en mängd förut okiinda notiser och smådrag i förening med en som det förfaller obegrii11sad utförlighet en fylligare bild av Schröderheim än den som Peter "Wieselgren och Levertin tidigare tecknat. Den sistniimndes geniala Schröderheimporträtt förbli dock oöverträffade. Bland Gustaf III:s många favoriter av olika kategorier torde de för eftervärlden mest kända innefattas i kYartetten Armfclt-l\funck -Toll-Schrödcrheim. Bland dessa tid efter annan dominerande gunstlingar - uttrycket »dominerande» då att fatta i relation till alla utom kungen - var Schröderheim parvcnyen. Mer iin en gäng fick han erfara det svalg, som rent socialt skilde honom från högadliga favoriter och som också skulle få stor betydelse i hans förhållande till monarken. Gustaf III var ju helt intagen av sin tids ståndsfördomar, som hos honom dessutom ytterligare underströkos av riddarromantiska inslag och en överdriven smak för ett distingorunde och klassificerande ceremoniel. Högadeln Yar det enda stånd han erkände som i allo berättigat att spela en roll i riksstyrelsen, och denna uppfattning var hos honom så levande att den kunde förleda honom till avvikelser från hans eljest i hög grad målmedvetna politik oeh handlande i allmänhet. För vissa medlemmar av högaristokratien hyste han under olika tider en respekt, som ibland gränsade till fruktan - namnen Ulric Scheffer och Axel von Fcrsen d. ä. erinra bäst om detta. Ehuru biskopsson och adelsman kunde Elis Schröder- 1 l\Iinne av Elis Schröclerlwim författat av Henrik Schiick. (I Svenska aka,lemiens handlingar ifrån år 188G. Femtioandra uelen 1941. 7:l3 s. Stockholm 194:l.) 745 l l l l l l t l t l ! ! t ' ~ l f Litteratur heim aldrig, inte ens under sin makts dagar kring mitten av 1780- talct, profitera av liknande prerogativ. Kungen begagnade honom oftast som blott och bart verktyg, ibland på ett sätt som rent av kunde leda tanken till den ställning en förtrogen kammartjiinare intar. Något sådant skulle aldrig ha fallit kungen in med en aldrig sft obetydlig man med anor - man behöver härvidlag bara tänka på den politiskt högt uppsatte men såsom sådan fullkomligt betydelselöse skalden Oxenstierna. Gustaf III tillät förvisso inte någon av sina förtrogna att verkligen få nftgot aygörande inflytande på sina handlingar, men en tydlig gTadskillnad i förtroendets art fanns dock. Niir kungen 1778 yttrade till Schröderheim: »Un Yalct qui raisonnc est Ull sot animal», stt kullde detta ha allmängiltighet nog, men i yttrandet låg säkert en spcl'iell aYis [tt just Schröderheim att veta sin plats. Denna monarkens inställning fick småningom ett allt större inflytande över Schröderheims handlingar och upptriidande, självfallet i allt annat iin fördelaktig riktning. Elis Sehröderheim intog inte förty en speciell plats bland de icke högadliga favoriterna. Ä ven bortsett från hans storhets dagar, som slutade med riksdagen 1786, var hans ställning hos kungen en helt annan, mera 11ersonlig och intim än de andra lågiittade gunstlingarnas. Han stod monarken verkligt nära under många och långa skiften, symboliskt nog inte minst· under dennes sista stunder, dä hall s. a. s. förde protokollet. Ingen bland dc övriga gunstlingarna mer iin Armfclt torde ha kommit Gustaf III sil niira in]Jtt livt>t. Yi ha talrika, både talande och drastiska beliigg på detta. Kungen trinles med honom som sällskapsmänniska Of'h hade sv:.irt att undvara honom. Sehröderheim var kvick, beläst, hade vii! reda p[t sig oeh arbetade med en fenomenal liitthct - all t egenskaper som Gustaf l !I satte högt. Schröderheim var inte för inte Bellmans kong·cnialc Yiin och diktarbroder, han var inte av en tillfällighet initiativtagaren till Utile Dulci och en virtuosmässig stilist vare sig det gällde ii.reminnen oeh I>residietal i VetenskapsakadcmiGn eller kungliga skrivelser av varjehanda slag, han var heller inte n[tgon i förtid framsparkad hovman eller gardesofficer utan en man med lång och bokstavligt talat dyrköpt erfarenhet pil iimbetsmannabanan. Och vall miinniskor tiinkte oeh tyckte och mer eller mindre viilöverlagt g:ciYo uttryek åt, det kände ingen bättre till iin statssekreteraren Schröderheim, som hade förbindelser åt alla h:.Ul i huvudstaden och provinspn oC'h i vars gästfria hem vid Nybrogatan 9, cliir hans kvicka och eleganta fru A1me-Charlotte von Stapelmohr höll mälron vid makt, »hela Stoekhohn» och åtskilliga till träffades. Elis Sehröderheim har gått till historien som den vid sidan av Armfclt kanske mest typiske gustavianen. l betydelse kunde han inte miita sig med brödraparen Seheffer, Sparre oeh N orclin, Toll oeh Ruuth oeh kanske inte heller med Håkanson. Han var vitter med gott omdöme oeh »grPJllP> om saker och ting i största allmänhet - han blev elen förste innehavaren av stol nr 12 i Svenska akademien - men litterärt sUtr han sjiilvfallet tillbaka för epokens fiirstil inte mindre iin 3,000 rdr. Yigifterna om l1ret ha tidigare Yarierat - avled fru Sehröderheim, oeh diirmed började den lidandets väg för den olyc·klige iinklingen, ,.;om först skulle ändas med hans egen bortgång den 30 augusti 179:>. Han Yar Yid sitt fräufiille inte mer iin 48 år gmnmal. 748