KRIG OCH VÄRLDSPOLITIK UNDER 1941 DET år, som nu gått till ända, har varit rikt på betydelsefulla tilldragelse!', även om väl knappast någon av dem varit så dmmatisk och omedelbal't skakande som det eul'opeiska jordskredet på v Ten och försommaren 1940. Kännetecknande för händelserna under 1941 har framför allt varit å ena sidan krigets utbredning över allt större oml'åden, tills det numera med ännu större rätt än det närmast föl'egående kan kallas ett världskrig, å den andra åter utvecklingen fram till ett relativt jämviktsläge efter den stora omstörtningen under föregående år. När 1941 gick in, hade de italienska armeerna just träffats av de första nedeTlag, som dittills mött axelmakterna till lands. Det anfall på Grekland, som Mussolini igångsatt på hösten 1940, hade icke endast misslyckats utan även resulterat i en grekisk invasion i södra Albanien, där läget i början av 1941 tedde sig alltmer hotande för Italien. Samtidigt med bakslaget på Balkan hade Italien drabbats av den rena katastrofen på egen mark. Marskalk Grazianis länge bebådade offensiv mot Suez hade under 1940 endast nått ett kort stycke in i Egypten. I december hade general W avell inlett ett motangrepp, som fördes med helt annan kraft. Före årsskiftet voro italienarna utdrivna ur Egypten, och attacken fortsattes in i det italienska NoTdafrika. I januari föllo BaTdia och Tobruk med starka garnisoner i segrarens hand. Stöten gick vidare, och i februal'i intog Wavell Bengazi. Grazianis invasionsarme hade i realiteten upphört att existera. Det är ännu icke känt, om framgångaTTia gingo utöver den ursprungliga brittiska planen, som i så fall blott skulle hava gått ut på att avlägsna det omedelbal'a hotet mot Alexandria, ellel' om W aveils avsikter !'edan från början sträckte sig längre. I det senare fallet återstår spörsmålet, om edan docent Gunnar Heckscher numera flyttat från Uppsala till Stockholm, inträder fr. o. m. detta häfte i Svensk Tidskrifts redaktionskommiWI docent Torvald T :son Höjer, Uppsala, vilken under de senaste åren varit en av tidskriftens flitigaste medarbetare. Docent Heckscher kvarstår i kommitten. Red. av Svensk Tidskrift. l KRIG OCH UNDER 1941 VÄRLDSPOLITII{ D ET år, som nu gått till ända, har varit rikt på betydelsefulla tilldragelser, även om väl knappast någon av dem varit så dramatisk och omedelbart skakande som det europeiska jordskredet på våren och försommaren 1940. Kännetecknande för händelserna under 1941 har framför allt varit å ena sidan krigets utbredning över allt större områden, tills det numera med ännu större rätt än det närmast föregående kan kallas ett världskrig, å den andra åter utvecklingen fram till ett relativt jämviktsläge efter den stora omstörtningen under föregående år. När 1941 gick in, hade de italienska armeerna just träffats av de första nederlag, som dittills mött axelmakterna till lands. Det anfall på Grekland, som Mussolini igångsatt på hösten 1940, hade icke endast misslyckats utan även resulterat i en grekisk invasion i södra Albanien, där läget i början av 1941 tedde sig alltmer hotande för Italien. Samtidigt med bakslaget på Balkan hade Italien drabbats av den rena katastrofen på egen mark. Marskalk Grazianis länge bebådade offensiv mot Suez hade under 1940 endast natt ett kort stycke in i Egypten. I december hade general W avell inlett ett motangrepp, som fördes med helt annan kraft. Före årsskiftet voro italienarna utdrivna ur Egypten, och attacken fortsattes in i det italienska Nordafrika. I januari föllo Bardia och Tobruk med tarka garnisoner i segrarens hand. Stöten gick vidare, och i februari intog W avell Bengazi. Grazianis invasionsarme hade i realiteten upphört att existera. Det är ännu icke känt, om framgångarna gingo utöver den ursprungliga brittiska planen, som i så fall blott skulle hava gått ut på att avlägsna det omedelbara hotet mot Alexandria, eller om W aveils avsikter redan från början sträckte sig längre. I det senare fallet återstår spörsmålet, om Sedan docent Gunnar Heckscher numera flyttat frän Uppsala till Stockholm, inträder fr. o. m. detta häfte i Svensk Tidskrifts redaktionskommitt6 docent Tor· vald T :son Höjer, ppsala, vilken under de senaste åren varit en av tidskriftens flitigaste medarbetare. Docent Heckscher kvarstår i kommitten. Red. av Svensk Tidskrift. l Torvald T:son Höjer han hoppats kunna erövra även Tripolis, fördriva italienarna ur Nordafrika och nå kontakt med fransmännen i Tunisien. Så långt kom han i alla händelser ej, utan hans segerlopp hejdades vid Stora Syrtenvikens innersta ända. Redan i mitten av januari hade olyckorna även på ett tredje håll börjat drabba Mussolini. Det angrepp mot Sudan, som tidigt sagts vara förestående, hade aldrig blivit av. I stället inleddes nu från flere håll en engelsk-sydafrikansk offensiv mot de med så stora offer vunna italienska besittningarna i Östafrika. Motståndet var på sina håll mycket hårt, men i april var det i huvudsak brutet och största delen av landet i engelsk hand. Enstaka styrkor höllo dock i avlägsna orter stånd långt fram mot slutet av november. I huvudsak hade konung Viktor Emanuels kejsardöme emellertid upphört att existera redan på våren. Vid den tiden hade krigslyckan emellertid åter hunnit vända sig på mer än ett håll till följd av aktiva tyska insatser. Vid årsskiftet hade Hitler själv yttrat: »År 1941 kommer att medföra fullbordan av den största segern i vår historia.» Utfästelsen är så kategorisk, att den svårligen skulle hava givits, om ej rikskanslern då tilltrott sig att kunna infria den. Den upprepades för övrigt i början av 1941 i andra anföranden från tyskt regeringshåll. Den metod för Englands besegrande, som i första rummet skulle ifrågakomma, skymtade i slutet av januari, då Hitler med stor skärp:! tillkännagav ett intensifierat undervattensbåtskrig. Om man i Berlin räknat med att detta vapen, kompletterat med flygets mäktiga insatser mot Englands industri, sjöhandel och folkanda, skulle föra till målet, eller om en invasion med armen var avsedd som det sista dråpslaget, är icke känt. Ubåtskriget fördes i alla händelser under vårmånaderna med yttersta energi och nådde resultat, som framkallade livlig oro i England och Amerika. Från sommarens början hava emellertid sänkningssiffrorna gått mycket starkt tillbaka. Orsakerna till denna tendens äro flere - den engelska flottans allt framgångsrikare insatser för att bemästra faran under insättande av ett växande antal eskortfartyg, s. k. korvetter, och av nya tekniska hjälpmedel, de i följd därav kännbara tyska förlusterna av svårersättlig ubåtspersonal samt sist men ej minst Förenta staternas allt verksammare stöd åt England medelst avpatrullering av stora sträckor av Atlanten. Såsom utvecklingen har artat sig, förefaller det föga troligt, att ubåtarna - om ej alldeles nya tekniska framsteg skulle ske på detta område - kunna bliva av avgörande betydelse för 2 Krig och världspolitik under 1941 kriget utgång. En besvärlig och farlig fiende för England äro de under alla händelser. Åtskilliga indicier tyda på - om någon visshet kan icke vara tal- att Hitlers planer för 1941 gått ut på att under årets tidigare del hålla England sysselsatt till sjöss och i luften och under tiden med den tyska krigsmaktens huvuddel krossa Sovjets arme och därigenom undanröja den enda allvarliga fara, som på fastlandet kunde tänkas hota Tyskland under slutavräkningen med England. Den tysk-ryska ententen från krigets första skede existerade icke längre. Molotovs besök i Berlin på hösten 1940 hade, enligt vad som långt senare meddelats från tyskt håll, icke lett till någon vänskaplig uppgörelse. De samtida kommunikeerna hade visserligen talat ett helt annat språk, men detta bevisar naturligtvis ingenting. Särskilt på Balkan, ej minst i Bulgarien, blev den tysk-ryska rivaliteten tydlig. En väpnad uppgörel e föreföll allt annolikare. Ur tysk synpunkt talade starka skäl för att företaga den snarast möjligt, innan vare sig England eller Ryssland hade hunnit alltför mycket öka sin styrka. Om avsikten i Berlin var den här ovan antydda, kunde den icke .fullföljas på grund av den alltmer oroväckande utvecklingen pa de italienska krigsskådeplatserna. Man kunde icke taga risken av den svagare axelmaktens politiska och psykologiska ammanbrott. En stor hjälpaktion måste företagas. I Nordafrika tog den formen av översändandet av starka pansarförband under general Romroels befäl. På Balkan åter torde den ursprungliga planen hava varit att med starkt tryck och fredlig penetration tvinga Bulgarien och Jugoslavien att ansluta sig till axeln, dit Rumänien och Ungern redan hörde sedan november 1940. Det isolerade Grekland skulle på detta sätt nödgas att giva vika och gå med på en uppgörelse, som gåve Italien tillräcklig upprättelse för dess illa medfarna prestige. Ett törre fälttåg var sannolikt icke avsett. I Bulgarien hade denna politik full framgång. Trots engelskt, amerikanskt och ryskt motst, nd genomfördes där penetrationen. Den l mars anslöt konung Boris sig till tremaktspakten. En stark tysk arme marscherade så småningom upp i landet. Jugoslavien, som redan förut var utsatt för starkt tryck från norr och väster, såg därmed även sin östgräns hotad av axelns armeer. Den politiska pressionen från dess båda stora grannar nådde sålunda en olidlig höjd. Delade meningar rådde i Belgrad, om man skulle ansluta sig till axeln eller ej. Prinsregenten Paul och konseljpresidenten Tsvetkovitj valde det förra alternativet trots förbittrat 3 Torvald T:son Höjer motstånd i nationella serbiska kretsar. Den 25 mars undertecknade Tsvetkovitj tremaktspakten, varvid Jugoslavien erhöll vissa undantagsförmåner. Den tyska politiken tycktes hava triumferat; Grekland stod isolerat på Balkan. Då inträffade en plötslig och total omsvängning i Belgrad, vilken genom sina följder blev av mycket stor betydelse för Europa. Serbiska officerskretsar störtade Tsvetkovitj, den unge konung Peter förklarades myndig, och en gammalserbiskt sinnad regering bildades. I sista ögonblicket hade alltså den dittillsvarande tyska Balkanpolitiken strandat. Att starka engelska, ryska och amerikanska inflytelser hade varit verksamma i Belgrad, förefaller säkert. Utrikesminister Eden och generalstab chefen sir John Dill hade i slutet av februari och början av mars besökt Ankara och Aten; Roosevelts specielle delegat överste Donovan hade varit aktiv på Balkan; och den 5 april slöts i Moskva ett vänskapsfördrag mellan den nya jugoslaviska regeringen och Ryssland. För Hitler torde det redan av prestigeskäl hava tett sig omöjligt att acceptera det ändrade läget och söka nå en modus vivendi med de nya makthavarna i Belgrad. Militära omgrupperingar för en allmän tysk offensiv mot både Jugoslavien och Grekland .förctogos under de följande tio dagarna. Ungern tvangs att medverka - premiärministern greve Teleki tog under hittills outredda omständigheter sitt liv - och den 6 april gick det stora angreppet. lös mot de båda Balkanstater, som sökt hävda in frihet. Genom samtidiga händelser på två andra håll syntes attacken få prägel av ett led i en koncentrisk framstöt mot Suez. I början av april hade Rommel inlett en offensiv mot de svaga brittiska styrkor, som höllo Cyrenaica, sedan stora truppavdelningar överförts till Greklands hjälp. Angreppet vann mycket hastig framgång; Bengazi, Derna, Bardia och Sollum erövrades, Tobruk med dess starka garnison isolerades, och Egyptens gräns uppnåddes på mindre än två veckor, alltså på vida kortare tid än den, som nyss krävts för W avells offensiv i motsatt riktning. Den 4 april störtades vidare !raks regering genom en kupp, och en starkt engelskfientlig riktning tog makten. Hela Storbritanniens maktposition i Nära östern syntes alltså vackla, när även den stora tyska offensiven på Balkan kröntes med en utomordentligt snabb och fullständig framgång. Stöten hade i främsta rummet satts in från sydvästra Bulgarien mot södra Serbien. över Yskub trängde tyskarna fram västerut, bröto förbindelsen mellan serber och greker och uppnådde själva kontakt med den hårt trängda italienska armen i Albanien. En 4 Krig och världspolitik under 1941 andra stöt från norra Bulgarien trängde in i själva hjärtat av Serbien, en tredje var riktad mot kroaternas och slovenernas bosättningsområden och vann åtminstone hos den förra nationen starkt stöd bland missnöjda element. Dessa utropade det oberoende Kroatien med den landsflyktige, på sin tid i mordet på konung Alexander invecklade extremistledaren doktor Ante Pavelitj som ledare. På tio dagar var fälttåget avslutat; den jugoslaviska arm€m kapitulerade den 17 april utan villkor. Höstens händelser hava emellertid visat, att detta slut på fientligheterna delvis var blott skenbart: serbiska friskaror föra i stora delar av landet alltjämt en kamp, som ledes av reguljära högre officerare och stundom synes stå det stora kriget Tätt nära. Att landet trots mycket hårda undertryckningsåtgärder är allt annat än pacificerat, lider intet tvivel. Nästan lika snabbt verksam var den tyska attacken mot det dittills med sådant hjältemod kämpande Grekland. Saloniki föll omedelbart, den från huvudarmen avskurna grekiska hären i Trakien kapitulerade, och Makedonien gick snabbt förlorat. De engelska trupper, som under mars från Nordafrika överförts till Grekland, voro numerärt för svaga att tillsammans med de grekiska styrkor, som kunnat undvaras på andra ställen, hålla linjerna kring Olympos och vid 'l'ermopyle. Under hela Balkanfälttåget vi ade sig för övrigt den tyska överlägsenheten i fråga om flyg och pansarvapen lika avgörande som året förut i Polen och Frankrike. Tessalien gick på några dagar förlorat, och över Pinduspassen föllo tyska trupper den ur Albanien retirerande grekiska huvudarmen i ryggen. Den kapitulerade redan den 23 april. Sedan de viktiga ställningarna vid Termopyle betvingats, ryckte tyskarna in i Mellangrekland, medan deras fallskärmstrupper bemäktigade sig Korintiska näset. De grekiska myndigheterna begåvo sig till Kreta. Trots det utomordentligt kritiska läget lyckades den engelska flottan ännu en gång rädda största delen av landstigningskaren och även några grekiska förband. Hela fastlandet befann sig vid utgången av april i tysk hand. Det är alldeles tydligt, att det grekiska motståndet mot tyskarna icke motsvarade det, som dittills hade bjudits den italienske angriparen. Till stor del är väl förklaringen av psykologisk art. Den redan förda heroiska kampen hade alltför hårt tagit folkets krafter i anspråk, och chocken av angreppet från ännu en stormakt blev därför outhärdlig. Men det förefaller också, som om det inom armebefälet och på andra håll funnits tyskorienterade 5 Torvald T :son Höjer kretsar, som icke velat göra motstånd till det yttersta mot denne fiende. Härför talar, att den militärt präglade marionettregering, som senare bildats i det ockuperade Aten, i sin spets har samme general, som undertecknade Epirusarmens kapitulation. Under ockupationen synes Grekland för övrigt lida svårare umbäranden i försörjningshänseende än kanske något annat land i Europa. Sin avslutning fann Balkanfälttåget en månad senare, alltså i slutet av maj, i den med överlägsen kraft och skicklighet utförda tyska erövringen av det luft- och sjöstrategiskt viktiga Kreta genom luftlandsättning. Den engelska flottan, som med framgång avvisat överskeppningsföretag, tvangs av det starka flyg, som baserats i Peloponnesos och på angränsande öar, till sist att rymma fältet. Ännu en gång lyckades den dock trots alla svårigheter evakuera en betydande del av de brittiska styrkorna. Intrycket av denna dittills i krigshistorien okända tyska operation var dock enormt. Många höllo ett angrepp av samma art över Cypern och Syrien mot Suez för omedelbart förestående; andra ville redan varsla Englands eget öde. Rent militärt hade Balkankampanjen och dess kretensiska epilog varit en uppvisning av den tyska krigsmaktens överlägsna kunnande, nästan lika imponerande som det franska fälttåget ett år tidigare. Tysklands prestige nådde åter ett maximum, Englands en vågdal. Men de följande händelserna under året hava otvetydigt visat, att framgången var av mycket tveeggat slag. För det första hade operationerna i Grekland och på Kreta tack vare det sega motståndet krävt så mycken tid och kostat så pass stora offer, att engelsmännen hunnit avvärja de mest akuta farorna kring östra Medelhavet. Rommel hade enligt propagandan avsett att föra mer än tusen stridsvagnar ända till Suez. I själva verket kom han aldrig ens så långt som Graziani ett halvår tidigare utan gjorde halt omedelbart innanför Egyptens gräns. I det genom sin olja och sitt läge livsviktiga Irak togo engelsmännen omsider i med hårdhandskarna. Betydande truppstyrkor ryckte mot Bagdad, och den 31 maj måste den nyinsatta tyskvänliga regimen sträcka vapen. England hade åter där ett pålitligt uppmarschområde. Denna framgång fullföljdes omedelbart. En tysk penetration av Syrien för att förbereda en framryckning genom Palestina mot Suez hade länge tett sig som ett hotande spöke, då ingen litade på Vichyregeringens vilja och förmåga att hävda sitt välde i Levanten mot ett tyskt intrång. u samlade England sig till en lika folkrättsligt tvivelaktig som realpolitiskt 6 Krig och världspolitik under 1941 otvetydig kraftåtgärd av samma art som sjöslaget utanför Oran föregående sommar. Brittiska och de Gaulle-styrkor inföllo i början av juni i Syrien från både Irak och Palestina, och efter ett segt försvar måste fransmännen kapitulera. Därmed var hela området mellan Medelhavet, Persiska viken och Röda havet under brittisk militär kontroll och en tryggad förbindelse med Turkiet åter upprättad. Hotet mot Suez var avvärjt åtminstone för åtskillig tid framåt. Under hösten kompletterades positionerna utan rättsliga skrupler med en rysk-brittisk ockupation av Iran och med tyskarnas framtvungna avlägsnande från Afganistan. Men ännu viktigare skulle den tyska krigsmaktens engagemang pa Balkan under mars-maj visa sig vara genom sina verkningar på ett helt annat håll. Det blev i mitten av juni tydligt, att Hitlers nästa mål icke var Suez utan Moskva, den huvudstad, dit Ribbentrop mindre än två år tidigare företagit den berömda och bejublade försoningsfärd, som möjliggjort angreppet på Polen. Den tyska diplomatin hade under v~ ren 1941 vunnit stöd för sina flyglar i Rumänien och Finland, de båda stater, som så nyligen fått känna av den ryska expansionslustan och de dödsfaror, som den innebar för Sovjets grannar. Den 22 juni satte sig de tyska armeerna i rörelse på hela den oändliga fronten från Ishavet till Svarta havet. Rumänien -liksom Italien, Ungern och Slovakien- deltog från början i fälttåget; några få dagar senare blev även Finland en aktiv bundsförvant, sedan ryssarna besvarat den tyska framryckningen fran finskt område med omfattande bombardemang av finska städer och industriorter. Det torde numera icke råda något tvivel om att man i ansvariga tyska kretsar i juni 1941 räknade med att den gigantiska operationen skulle vara slutförd och den hatade och avskydde motståndaren i öster slagen till marken före vinterns inbrott, så att man sedan åter kunde koncentrera alla krafter till en lutuppgörelse med England. Endast så blir väl i och för sig angreppet på Ryssland militärt och politiskt motiverat. Så var också propagandan från början upplagd. Det bör också paminnas om att den militära expertisen i Europa, ej minst den skrivande svenska, i allmänhet från början tillmätte den ryska motståndskraften en längd, som varierade mellan tre veckor och lika många månader. Ä ven i England antydde pressen i juni och början av juli ganska oförolommerat en liknande värdering och manade sina landsmän att väl nyttja den korta samlings- och förberedelsetid, som blivit Eng- 7 Torvald T:son Höjer land förunnad. Ä ven sedan fälttåget visat sig vara av långt högre svårighetsgrad, än man från början trott, var denna förtröstan på total seger före vintern stark på tyskt håll. Här må erinras om Hitlers egna ord i början av oktober vid iniedandet av den stora offensiven mot Moskva, i vilka fiendens definitiva nederlag framställdes såsom omedelbart förestående. N å g on tid senare meddelade rikspresschefen Dietrich själv i utomordentligt dramatiska och bestämda ordalag, att den definitiva segern var vunnen, ett tema, som sedan varierades i den tyska pressen. Först den 7 december tillkännagavs, att armen skulle övervintra ungefär i sina uppnådda ställningar. Varje tanke på att ett vinterkrig skulle hava ingått i de ursprungliga planerna, torde numera vara undanröjd genom de på flere sätt märkliga former, vari vid själva jultiden en allmän insamling av vinterbeklädnad och skidutrustning för armen igångsattes över hela Tyskland. Det förefaller uppenbart, att de chanser, som möjligen funnits att genomföra fälttåget enligt planen, gått förlorade, då angreppet på grund av operationerna på Balkan och Kreta icke kunde företagas förrän vid midsommar. Om beräkningarna således otvivelaktigt slagit fel, torde skulden icke rättvisligen kunna tillskrivas den tyska krigsmakten, som efter vanligheten utfört oerhörda prestationer. För den första väldiga anstormningen föllo Ryska Polen, Litauen, Lettland och Vitryssland snabbt i angriparens hand. Redan i mitten av juli intogs Smolensk. I fortsättningen rensades Estland, varifrån man trängde fram till Leningrads omedelbara närhet. Bessarabien och så gott som hela Ukraina erövrades, och så småningom ockuperades även största delen av Krim efter hårda och blodiga strider på de smala näsen. I Moskvatrakten nådde tyskarna fram till några få mil från själva huvudstaden. Att ryssarna lidit oerhörda förluster i stupade, sårade och fångar liksom i erövrad eller förstörd krigsmateriel av alla slag lider intet tvivel, även om båda sidornas sifferuppgifter som vanligt böra upptagas med åtskillig försiktighet. Också tyskarna torde hava drabbats av betydande förluster, vilkas storleksordning är ännu ovissare. Men trots dessa sagolika tyska framgångar hade kriget i öster från början en helt annan prägel än det franska fälttåget. Även nu utvecklade sig visserligen hela rader av inringningsslag av olika format, men de inneslutna ryssarna kapitulerade ej utan kämpade obönhörligt vidare, så länge som det överhuvud taget var möjligt. Därigenom fördröjdes den tyska frammarschen och 8 Krig och världspolitik under 1941 ökades bägge parternas förluster. Bakom de tyska linjerna florerade ett partisanväsende av oerhörd omfattning. De retirerande ryska armeerna upptoga .åter den gamla ryska traditionen att ödelägga de utrymda områdena för att hindra angriparens frammarsch. De ryska tillgångarna på manskap och materiel visade sig trots katastrofala förluster alltjämt mycket stora, särskilt - av allt att döma- när året led mot sitt slut. De ryska härförarnas förmåga att sammanhålla och leda sina truppmassor torde till sist i flere fall hava visat sig större, än man i allmänhet väntat sig. Men med all sannolikhet har en av tyskarnas största svårigheter varit att nöjaktigt ordna etappväsendet i de vidsträckta nyerövrade områdena, ett problem som tydligen icke ens tysk organisationsförmåga kunnat bemästra. I slutet av november måste tyskarna för första gången erkänna en påtaglig och betydande motgång. Det nyss erövrade, viktiga Rostov vid Donmynningen, porten till Kaukasien, måste utrymmas. Under december hava ryssarna tydligen vunnit betydande framgångar såväl söder om Ladoga som på stora delar av centralfronten. Det omedelbara trycket mot Moskva har upphävts, och viktiga positioner såsom Kalinin (Tver), Klin, Kaluga och Tula tyckas åter vara i rysk hand. Aven på Krim har en rysk framryckning ägt rum under årets sista vecka. Det sedan september nästan helt isolerade Leningrad, som så många gånger sagts stå inför sitt fall, håller alltjämt ut, säkerligen under ohyggliga lidanden för civilbefolkningen men numera kanske med viss utsikt till undsättning. Det läge, som vid årsskiftet råder på östfronten, är mycket oklart. Det är icke känt, i vilken utsträckning den ryska framryckningen berott på egen offensivkraft eller sammanhänger med en tysk strategisk reträtt såsom följd av beslutet om övervintring. Att det senare på flere håll icke är händelsen, är dock säkert. Det framgår redan av de avsevärda materielförluster, som de tyska styrkorna på sina håll ovedersägligen lidit. Att situationen icke är tillfredsställande ur tysk synpunkt, framgår av flere symtom, bland vilka generalfältmarskalk von Brauchitschs tillbakaträdande och befälets övergång i Hitlers egna händer kort före jul är det mest uppseendeväckande. Läget i öster är således så oklart, att inga säkra slutsatser kunna dragas. Alla möjligheter stå ännu öppna för 1942, från en ny förkrossande tysk offensiv på våren med den slutliga segern över Ryssland som följd till en oemotståndlig rysk framryckning 9 Torvald T :son Höjer västerut över hela linjen. Att båda dessa alternativ skulle få. utomordentligt betydelsefulla konsekvenser för världen i dess helhet och icke minst för de nordiska folken, ligger i öppen dag. Mellan dem finnes hela skalan varianter av en fortsatt mer stabiliserad kamp på östfronten; detta skulle innebära den europeiska. stridens definitiva övergång till ett tvåfrontskrig, som mutatis mutandis skulle påminna om 1914-1917. Parallellt med den stora europeiska tragedin har under 1941 allt skarpare avtecknat sig ett motsvarande drama på andra sidan Atlanten och kring Stilla havet, tills de båda vid årets slut flöto ihop till ett enda skakande sorgespel. Vid 1940 års slut stod Franklin Roosevelt inför sin tredje presidentperiod, den första av detta slag i Förenta staterna historia. Att hans program var obegränsad materiell hjälp åt England, var allmänt känt, liksom att det i U. S. A. på många håll fortfarande rådd~ starka isolationistiska stämningar, vilka måste cröra presidentens väg ganska slingrande och riskfylld. Sitt första stora steg tog Roosevelt i mars, då han tack var(} låne- och uthyrningslagens antagande efter långa debatter i kongressen erhöll en mycket omfattande befogenhet att bistå England med krigsmateriel av alla slag utan att längre bindas av deväxande svårigheter, som yppat sig för Londonregeringen att finansiera sina inköp i Amerika. Allt skarpare utfall mot axelmakterna i presidentens tal gåvo tydliga vittnesbörd om hans ställning i den stora konflikten. Beslag på tyska och italienska fartyg i amerikanska hamnar, övertagandet av skyddet för Grönland genom ett avtal med den danske ministern i Washington, vilken. därvid handlade alldeles oberoende av statsrådet i Köpenhamn, samt omfattande patrullering av västra Atlanten betecknade nya steg i riktning mot Amerika aktiva ingripande i konflikten. I mitten av juni gick Roosevelt vidare. Axelmakternas finansiella tillgodohavanden i U. S. A. spärrades, och deras konsulat stängdes. Vid det tysk-ryska krigsutbrottet lovade presidenten Ryssland all möjlig hjälp, ett steg som var särskilt märkligt mot bakgrunden av den starka bolsjevikskräcken i vida kretsar i Amerika. I början av juli tillryggalades en ny viktig etapp av stor betydelse även för själva krigets förlopp. Amerikanska marintrupper landstego på Island, och U. S. A. övertog skyddet av sjövägen mellan Amerika och denna ö, varigenom Englands tällning i blockadkriget avsevärt lättades. I augusti följde ett nytt steg: 10 Kdg och världspolitik under 1941 av framför allt moralisk verkan. Roosevelt och Churchill möttes på krigsfartyg ute i Atlanten och utsände därifrån en gemensam deklaration om sina syften, sammanfattade i åtta punkter. Under hösten tillspetsade intermezzon till sjöss ytterligare de tysk-amerikanska förbindelserna i den mån, som det ännu var möjligt. Men alltjämt ryggade stora delar av den amerikanska opinionen tillbaka för den logiska konsekvensen av sin hållning - övergången till »a shooting war». Ej heller kunde det ligga i 'l'ysklands intresse att framdriva ett krigsutbrott. Den sista stöten skulle komma från annat håll. J apan hade under förra delen av 1941 fortsatt sin målmedvetet imperialistiska politik i Fjärran östern. Det hade på våren hållit 'l'hailand om ryggen i ett litet krig med det övergivna och hjälplösa Franska Indokina. I juli följde en vida viktigare framstöt, då Tokioregeringen avtvingade Frankrike rätt till flygbaser och garnisoner i denna viktiga koloni. Därigenom blev hotet mot Singapore och ederländska Indien akut. De anglosaxiska makterna skredo till motåtgärder. J apan betecknades som angripare, och dess tillgodohavanden beslagtogas i Förenta staterna och hela Brittiska imperiet. Åtgärder vidtogas för närmare sammanslutning av de s. k. A-B-C-D-makterna (America, Britain, China, Dutch Ea t-Indie ). För en stormakt med Japans bräckliga finansiella och industriella struktur innebar en dylik fredlig blockad det säkra nederlaget, om den fortsattes på längre sikt. Sedan underhandlingar om återgång till normala förhållanden visat sig gagnlö a - Amerika ställde enligt vad man nu vet mycket bestämda krav på japansk reträtt i Kina och Indokina - slog Tokio den 7 december till, oväntat åtminstone för Amerika. Därmed var kriget vordet ett världskrig i ordets striktaste bemärkelse. Detta bekräftades ytterligare, då nu Tyskland och Italien såsom J apans bundsförvanter förklarade Amerika krig. ålunda besparades Roosevelt vidare mödor för att pressa den amerikanska opinionen de sista avgöTande stegen. Det japanska överraskningsangreppet har åtminstone till en början krönts med avsevärd framgång. De amerikanska och brittiska marinerna hava lidit svåra förluster, Hongkong och några smärre amerikanska öar liksom norra Malaeka hava erövrats, Filippinerna synas vid årsskiftet stå inför sitt fall, och Singapore är i fara. Hur saken kommer att ställa sig, då kriget i Fjärran östern hunnit pågå något längre och överraskningsmomentet 11 Torvald T:son Höjer upphört att verka, undandrager sig tills vidare alla spådomar. Att J apans ställning icke är särdeles god för en verkligt långvarig kamp, förefaller sannolikt. På en annan utomeuropeisk krigsskadeplats har England däremot vid slutet av 1941 skördat stora framgångar. Det är i samma öknar, där de brittiska fanorna fördes segerrikt fram vid årets början. Wavells efterträdare, general Auchinleck, har efter hc rdnackat tyskt motstånd ånyo erövrat Oyrenaica och tillfogat Roromels arme våra förluster. Det återstår ännu att se, om angreppet denna gång kommer att föras fram genom Tripolis till Tunisiens gräns - eller ännu längre. Att det i viss mån har karaktär av avlastningsoffensiv till den sydryska frontens förmån, förefaller troligt. Att det kostat segraren vida mer än på sin tid W avel] s segermarsch, lär också vara säkert. Vid slutet av 1941 äro japanerna stadda på segerrik frammarsch i Stilla havet, medan de båda europeiska axelmakterna befinna sig på defensiven i Ryssland och i Afrika. Luftfronten över England och ubåtskriget på Atlanten hava under årets senare del erbjudit föga av intresse. De under sommaren och hösten rätt intensiva engelska bombraiderna mot Tyskland och de ockuperade områdena hava på sistone åtskilligt mattats. Militärt har den tyska övervikten i stort sett avlösts av en viss jämvikt. Det återstår alltjämt att se, om detta är en bestående tendens, i så fall väl förebådande en definitiv vändning i krigslyckan till engelsk fördel, eller om förhållandet blott är övergående och kommer att finna sin avslutning i en ny stor tysk offensiv mot England, i Ryssland eller i Medelhavet. Förmodanden i den senare riktningen hava framställts i samband med Hitlers befälsövertagande. Om de äro berättigade eller ej, kan först det nya året visa. För de numera mycket lätt räknade neutrala staterna i Europa är läget lika allvarligt som någonsin. Kriget har utvidgats och går mot ytterligare skärpning. Särskilt i samband med verkliga eller befarade engelska landstigningsföretag kunna svåra och plötsliga komplikationer inträda. Likaledes kan den oväntade händelseutvecklingen på sistone i öster bringa i sitt följe nya riskmoment av största svårighet. Hög beredskap på det militära området, fasthet, parad med klok försiktighet, på det politiska äro nu oundgängligare än någonsin. Torvald T :son Höjer. 12