.EN FORSKNINGSUPPGIFT
Av docent CARL ARVID Il ESSLER, Göteborg
DET är en brist i svenskt akademiskt liv, framhöll nyligen Herbert
Tingsten i ett par artiklar i Dagens Nyheter (d. 27 och 30 dec.), att
studier och forskningar så sällan visa en sociologisk inriktning.
Åmnet samhällslära är över huvud inte representerat vid de svenska
akademierna. Och bland angränsande ämnen - historia, statskunskap,
nationalekonomi, statistik och praktisk filosofi - finns
det knappast något, som har givit det moderna samhället och dess
problem en central plats. Det är främst Tingstens önskan, att man
mer än hittills skall vända sitt intresse mot de stora folkrörelserna.
Man borde studera dem historiskt och genetiskt, lära känna deras
utveckling och insatser. Man borde klarlägga deras ideer och dessas
förändringar i samband med samhällets omvandling. Och slutligen
borde man göra mera sociologiskt betonade undersökningar
av folkrörelserna: växelspelet mellan ledare och anhängare, organisationsformerna,
propagandan, upplysnings- och bildningsarbetet.
»Som bakgrund till allt detta krävas allmänna och moderna arbeten
i senare svensk historia - arbeten som icke bestå i utrikes- och
riksdagskrönikor utan uppbäras av kulturella och sociala perspektiv.
»
Tingsten har även tidigare gärna framhävt de sociologiska frågeställningarnas
värde. Han gav detta värde en stark betoning, när
han i samlingsverket Vetenskap av i dag skildrade statsvetenskapens
uppgifter. Särskilt uppehöll sig Tingsten vid den moderna
tendensen att på statistisk väg söka nå större exakthet i skildringen
av politiska företeelser. Som så ofta har den amerikanska vetenskapen
här gått i spetsen. Tingsten nämnde som ett exempel att
man siffermässigt sökt fastställa de ekonomiska intressegrupper,
vilka sedan inbördeskriget dominerat eller påverkat de stora amerikanska
partierna. Åven i Sverige har man arbetat på denna
linje. I sin monografi över tvåkammarsystemet utnyttjade Georg
Andren social och politisk statistik för att vinna en skarpare belysning.
Tingsten har själv prövat metoden i en serie studier i
valstatistik, publicerade under titeln Political behaviour. Och i
168
En forskningsuppgift
festskriften till Axel Brusewitz lade Gunnar Heckscher och Elis
Håstad fram undersökningar, som byggde på statistiskt material.
När man under senare år så gärna slagit in på denna väg, ville
Tingsten häri se ett tecken på »att den politiska vetenskapen vill
tränga fram till de föreställningar, intressen, ideer, dispositioner
och traditioner, som bestämma det politiska handlandet, eller, mera
adekvat uttryckt, att den vill söka belysande korrelationer mellan
detta handlande och andra mer eller mindre exakt mätbara faktorer.
Förut har man nästan uteslutande sysslat med de politiska
institutionernas och gruppernas organisation och yttre verksamhet;
tendensen är att finna de allmänna sociologiska sammanhang, i
vilka denna organisation och denna verksamhet ingå.»
Klarare kan problemet inte ställas. Få uppgifter kunna för närvarande
vara väsentligare för statsvetenskapen än denna att sätta
in staten i ett stort sociologiskt sammanhang. Man kan komma
därhän med den statistiska, kvantitativa metod, vars möjligheter
redan ha prövats och vars värde särskilt Tingsten har understrukit.
}len kanske finns det ännu en framkomlig väg.
De i statsvetenskapen arbetande ha gärna suttit fördjupade i
studier av institutionerna. Regering, riksdag, partier och andra
organ för statens verksamhet ha penetrerats. Man har beskrivit
form och man har utrett kompetens. Man har skildrat maktförhållandet
mellan de ledande organen under olika tider. Denna inriktning
är självfallen, den ligger i sakens natur. Men kanske man
emellanåt borde erinra sig, att institutionerna inte äro självändamål.
De ha skapats av människor för att tjäna människor. Det
är till stor del klart fixerbara sociala krafter, som fylla de statliga
institutionerna och bära upp den statliga utvecklingen. För Sveriges
del kan man numera utmärkt följa de sociala förändringarna i
regering och riksdag. Här har statsvetenskapliga seminariet i Uppsala
på Axel Brusewitz' initiativ gjort en grundläggande insats.
Ämbetsmän och industrimän, bönder och arbetare ha kämpat om
makten att få bestämma vad man kallar »statsviljan». Med växlande
framgång ha de lyckats göra sin vilja till »statens vilja»,
sina önskemål till »statens beslut». De vid en viss tidpunkt härskande
intressena ge staten dess karaktär, bestämma vidden av
dess uppgifter. När nya intressen bli utslagsgivande förvandlas
staten. Under de senaste hundra åren har i nästan alla länder en
gigantisk statsexpansion ägt rum. Man kan schematiskt uttrycka
det så att där de konstitutionella grundformerna ännu bestå har
den liberala staten förvandlats till socialstat eller kulturstat. Borde
169
13- -12240. Svensk Tilliskrift 19f:J.
Carl Arvid Hessler
det inte vara en uppgift för statsvetenskaplig forskning att ara upp
huvudlinjerna i detta förlopp eller att åtminstone skriva vissa centrala
scener i detta väldiga drama~
Tanken är inte ny. Den utvecklades - fastän från andra utgångspunkter
- redan av Rudolf Kjellen på sin tid. Det blir mer
och mer påfallande, framhöll han, att staten inte endast vakar över
rättstillståndet. Den nöjer sig inte med att ingripa tvingande eller
skyddande i individens frihetssfär, begära pengar och män till
polisapparat och försvarsväsen. staten går långt utanför rättssfären.
Den kan räcka en hjälpande hand vid bildande av egna
hem, den kan vara med vid utdikning av mossar, vid anläggning
av vägar. Och det stannar inte vid det materiella. Genom att helt
eller delvis överta folkuppfostran i olika instanser framträder staten
med stora andliga kulturintressen. >>Hela kulturlivet visar sig
till sist falla inom dess horisont, långt bortom rättens gränser.»
Och ju närmare vi komma våra egna dagar, skrev Kjellen, desto
mera faller detta drag av statsverksamheten i ögonen. Allt mera
se vi staten själv gå i spetsen, med egna initiativ inom näringsoch
kulturpolitiken. Den breder mer och mer ut sig på det område,
som tyskarna kalla »soziale Fiirsorge». Förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare har för länge sedan upphört att vara parternas
ensak. staten engagerar sig också själv i ekonomiska företagarrollcr.
Sintsatsen ger sig omedelbart och utan jäv, fastslog Kjcllen:
»Statskunskapen måste bereda rum för statens egenskap av social
och ekonomisk kraft bredvid dess egenskap av rättskraft.»
Kjellen hade sin egen grundsyn i fråga om statens natur. Han
uppfattade staten som en »livsform», som ett slags personlighet,
höjd över människornas individuella och klassbetonade intressen.
Men för denna metafysiks skull får man inte blunda för att Kjellen
hade en klarare uppfattning om statsexpansionen och dess betydelse
än flertalet svenska statsvetenskapsmän och att hans slutsats
är utan jäv den dag som är.
Sedan Kjellen skrev det citerade 1916 har statsexpansionen gått
vidare i stegrat tempo. Men man får nog säga att varken Kjellen
eller händelseförloppet självt har lyckats på allvar engagera statsvetarna
för dessa ting. Det har inte saknats uppmaningar till en
nyorientering. När Nils Herlitz höll sin installationsföreläsning
1928 betonade han, att statsverksamhetens våldsamma ansvällning
väckt nya problem till liv. Men Herlitz tycktes vilja lägga huvudvikten
vid själva förvaltningen, statsapparaten. Han önskade att
man skulle sätta in större energi än hittills på att studera »vår
170
En forskningsuppgift
byråkratis ställning i samhället, dess allmänna habitus, dess
förhållande till regering och demokrati, dess betydelse och inflytande
». Även Tingsten var inne på detta tema, när han 1935 installerades
i sitt ämbete. Också i de stater, framhöll han, där de konstitutionella
grundlinjerna bevarats, har systemet i mycket ändrat
karaktär. staten har fått sig pålagd nya funktioner, den har
tvingats in på ekonomiska och sociala områden, som tidigare ansetts
självklart reserverade för de enskilda. »I allt högre grad har
staten blivit skiljedomare mellan stridiga sociala intressen; representationen
har blivit en institution, där i fasta partier organiserade
grupper avsluta kompromisser, som i form av lagar bliva
statens domslut. statsförvaltningens arbetsuppgifter ha fått en
omfattning, som för några årtionden sedan skulle betraktats som
fantastisk.» Här skymtar en strängt realistisk uppfattning av staten.
Men vad statsexpansionen betyder som forskningsuppgift
sökte Tingsten inte närmare utveckla.
När man följer statens åtgärder, kommer man också i den närmaste
kontakt med de sociala gruppernas ideer och strävanden.
Man lär känna »intressena» i ordets vidaste mening. Många av
statens beslut ha föregåtts av principiellt hållna och klarläggande
meningsbrytningar i riksdagen. Nu känner man redan styrkan hos
de sociala grupper, som ha härskat i riksdag och regering sedan
1809. Därmed är en fast grund lagd. Sedan står man inför en rad
frågor. Vad ha dessa grupper betytt som drivande eller återhållande
krafter i statslivet och av vilka motiv ha de handlat som de
gjort' Vilka stånd voro på sin tid de mest målmedvetna och de
mest initiativrika, när det gällde statliga insatser på ett visst område~
Hur reagerade de andra stånden inför sådana initiativ~
Och när de om makten över »statsviljan» kämpande intressena
organiserades på ett nytt sätt - vilken roll kommo då respektive
kamrar att spela i historien om statens expansion~
I intimaste samband med frågan om intressena står frågan om
statens insatser. De starkaste intressenas seger utlöser en statlig
viljeakt. Den kan betyda att staten minskar lika väl som att den
ökar sin aktivitet. Vid 1800-talets mitt beslöt staten att begränsa
sin kontroll över näringslivet - staten »liberaliserades» på detta
område. Men ungefär samtidigt vidgade den sin kulturella sfär
genom att bland annat ingripa i skolväsendet och genom att uppträda
som kund på den svenska konstmarknaden. N a turligtvis kan
det inte vara statsvetenskapens uppgift att här gå i detalj. Men
den borde söka ge en klar bild av vad staten i huvudsak uträttat
171
Carl Arvid Hessler
på olika områden av samhälls- och kulturlivet. Den borde veta,
vilka nya och principiellt viktiga mått och steg staten tagit. Den
borde exempelvis kunna svara på frågan, med vad rätt man talar
om den moderna, demokratiska staten som en »kulturstat». Vad
har staten gjort för litteraturen, konsten, musiken och teatern -
för att endast ta några exempel från åttonde huvudtiteln~
En statlig insats kan få formen av ett anslag eller av en lag.
Den kan också föra med sig att grunden lägges till en ny statsinstitution.
Därmed är man inne på frågan om förvaltningen i
organisatorisk mening. Men att denna hör statsvetenskapen till
och väntar på sina bearbetare har framhävts förr och behöver här
inte upprepas.
En engelsman, A. V. Dicey, vandrade i seklets början vägar, som
delvis gingo i den här skisserade riktningen. Han begav sig ut för
att finna The relation between law and public opinion in England.
Också han kom i beröring med intressena. Man måste ju medge,
skrev han inledningsvis, att människorna i lagstiftningsfrågor ledas
av sina verkliga eller förmenta intressen. Detta är så evident,
tillade han, att en undersökning av ett lands lagar ofta möjliggör
en förmodan om - och detta utan mycken tvekan - vilken klass
som haft den avgörande makten vid en viss tidpunkt. Dicey gav
några exempel. Ingen kan kasta en blick på medeltidens lagar och
institutioner i England utan att se, att makt då åtföljde äganderätt
till jord. sjuttonhundratalets kriminallagar-och även många av
dess handelslagar - vittna om köpmännens växande inflytande.
Frihandelslagstiftningen av 1846 och de följande åren säger oss,
att den politiska makten glidit över till industrimännen och affärsmännen.
Och av kärnan i modern lagstiftning skulle ingen tveka
att sluta, att under adertonhundratalet först medelklassen, sedan
städernas hantverkare och slutligen landsbygdens arbetare ha fått
se sin politiska makt stadd i tillväxt.
Men det var inte intressena, som Dicey kom att inrikta sin forskning
på. Även om vi antaga, skrev han, att »the persons who have
power to make law are solely and wholly influenced by the desire
to promote their own personal and selfish interests, yet their view
of their interest and therefore their legislation must be determined
by their opinion». Så ställde sig Dicey det målet före att belysa
förhållandet mellan »the public opinion» och lagarna i adertonhundratalets
England. I statsmännens och de politiska publicisternas
brev och skrifter sökte han främst sina källor. Hans skildring
öppnade vida utsikter. Den gav en fantasieggande bild av över-
172
En forskningsuppgift
gången från individualism till ett visst mått av kollektivism i
engelskt samhällstänkande och engelsk lag. Men läsningen av
Diceys bok framkallar inte sällan reflektionen, att man på den
vägen inte kommer de reala sammanhangen riktigt nära in på
livet. Naturligtvis kan en yttring av »statsviljan»- som exempelvis
en lag- stå i uppenbart samband med vissa ledande föreställningar
i tiden. Men ännu hellre än detta svårfixerbara och problematiska,
som Dicey kallar »the public opinion», ville man lära
känna de sociala gruppernas ideer och intressen, deras meningsbrytningar
i riksförsamlingen kring vitala problem.
Kanske skall man anse att den här skisserade linjen till en del
löper utanför statsvetenskapens gränser. Men uteslutet är väl inte
att man på den vägen finner fruktbärande perspektiv. staten hör
hemma även i ett sociologiskt sammanhang, som är större än
det författningspolitiska. staten har relationer till och får sin karaktär
bestämd av djupt betydelsefulla sociala och kulturella realiteter.
Man får ingen riktigt hel och sann bild av ett lands statsliv,
så länge man endast har ögonen fästade på dess institutioner och
på vad där utspelas av konstitutionell vikt. Något mera måste till.
Man måste lära känna även de krafter, de intressen, som arbeta i
institutionerna, och arten av den statliga verksamhet, som arbetet
utlöser.1
1 Min studie Engelskt statsliv ville - så långt utrymmet det tillät - yara
ett försök i denna riktning. En skrift om Staten och konsten i Sverige, som är
under utgivning, är mera direkt inriktad på denna problemställning.
173