AN J ALAFÖRBUNDET OCH DESS MÄN I NYTT LJUS Ar• docenten vid A'bo akademi L. G. VON BONSDORI·F, I!elsingfors ET'l' kapitel i finländsk historia, vilket ådragit sig ett betydande intresse inom forskningen, är det, som handlar om anjalaförbundet och de så kallade självständighetssträvandena i Finland. Ar 1931 ansUillde den finske historieskrivaren A. R. Cederberg i ett arbete, benämnt Anjalan Liiton historialliset lähteet (Anjalaförbundets historiska källor), en granskning av de resultat, forskningen dittills ernått i detta iimne, och han fann, att åtskilliga luckor i vår kunskap ännu '. För övrigt torde han snart ha funnit, att sedan det mål, han i tiden drömt om, uppnåtts, man ej var angelägen om hans med· verkan. Jiigerhorn drog sig tillbaka till privatlivet, »till plogen» som det då för tiden plägade heta, ruinerade sig på sin lanthushållning och dog samma år som Alexander I, lämnande efter sig en änka, vars tidigare förmögenhet han omsorgsfullt gjort slut på och som fick framsliipa sina återstående dagar som ett nådehjon. I sitt slutomdöme om Jägerhorn som person fastslår Lesch, att denne Yisserligen kunde visa principfasthet i sina strävanden, men att dessa i regel saknade verklighetsunderlag. »Individualism och soeial anda föra en oavbruten kamp i hans inre. Han var ideolog oeh iiYentyrare, en den politiska renlevnadens apostel, som väl kunde duka under för lättsinnet, men aldrig medge, att han ej Yandrade den riitta Yiigen - en sanningssökare, vars historiska insats bär osannfiirdighetens prägel.» Såsom Lesch själv påpekar, har han genom sin undersökning i symJerhet fyllt den lucka i vår kiinnedom om Jägerhorn, som förelegat, då man så gott som ingenting vetat om hans förehavanden efter flykten från fäderneslandet. Om hans andel i de irländska strävandena har visserligen engelsk forskning tidigare meddelat uppgifter, men den betydelse honom därvid tillmätts, har numera visat sig överdriYen. Beträffande Jägerhorns andel i oppositionsrörelsen mot GustaY III har mångt och mycket, som synts inkonsekvent, visat sig förklarligt och följdriktigt tack Yare Leschs grundliga psykologiska analys. Ett särskilt intresse ådrar sig naturligtvis frågan, vad nytt Leseh har att förtälja angående den mycket omdebatterade frågan om »självständighetssträvandena » i Finland under Gustav III:s tid. Vi skola därför försöka oss på en kort sammanfattning av hans forskningsresultat. Jiigerhorn har tidigare betecknats som »självständighetsideens fader ». Denna uppfattning gendrives bestämt av Lesch. J. A. Ehrenströms påstående i denna riktning betecknas av författaren såsom »det mest osannolika, memoarförfattaren har att förmäla om detta tidsskede». Han tillerkänner ej Jägerhorn ens någon ledande ställning inom strävandena för denna ide. En Glansenstierna och en Brunow betydde i detta avseende vida mer. G. M. Sprengtporten framstår nog som den främste inhemske upphovsmannen och ivraren för denna sak, men Lesch understryker också den hittills mindre 195 L. G. von Bonsdorff beaktade upphovsmannarätt, som tillkommer den ryska regeringen. Så t. ex. gjorde Katarinas gunstling, den mäktige Potemkin anspråk på äran att vara självständighetsrörelsens fader. Självständighetsideens ryska ursprung, framhåller Lesch, har man varken velat eller kunnat förneka. Det synes honom emellertid obestridligt, att den nationella historieskrivningen i Finland alltför lätt glidit över de ryska initiativen från de tider, som befinna sig på ett visst avstånd från kejsarinnan Elisabets manifest av den 18 mars 1742, vari tanken på Finlands oavhängighet första gången framkastats. Anmärkningsvärt är sålunda det bristande intresset för Katarina II:s treyande försök av 1769, efter de inledande segrarna i första turkiska kriget, att sammankoppla planen på Finlands självständighet med den lösning av orientaliska frågan, som då föresvävade henne. Lib·äl genomskådades hennes plan omedelbart både i Köpenhamn och London. Särskilt den engelske ambassadören i Petersburg varnades för att på något sätt uppmuntra en dylik rysk utvidgningslystnad. Planen fick likväl för denna gång förfalla - för att återupptas vid ett lämpligare tillfälle. Den vittnar i alla fall, påpekar Lesch, om bevarad kontinuitet i den ryska Finlandspolitiken. Den förbindelse som han upptäckt mellan Katarinas buffertsstatspolitik, särskilt i fråga om Krim, och oppositionsrörelsen i Finland, påvisar Lesch i olika sammanhang. Likaså anar han något samband med Polens affärer i de finländska konspiratörernas tal om sina »konfedererade>> medbröder. Den ryska traditionen bjöd även att söka kontakt med missnöjda element i grannriket, och som en användbar representant för sådana upptäckte man Sprengtporten, sedan denne år 1777 kommit på kant med konungen. Den historiska erfarenheten torde betyga, att bankrutterade personer, som sett bättre dagar, lätt bli farliga orosstiftare. I själva verket ansåg sig Gustav III även kunna beteckna självständighetsivrarna som ruinerade officerare. Detta, påpekar Lesch, stämde i all synnerhet angående rörelsens igångsättare. Ehuru från början utpräglat konungsk och storsvensk, bragtes Sprengtporten av enskilda utkomstbekymmer att småningom svika sina ideal och rikta sig in pii sådana politiska planer, som han trodde sig draga personlig nytta av. Det giillde blott att samla omkring sig ett anhang av andra missnöjda och att maskera de själviska strävandena med vackra förevändningar och deklarationer om det allmänna bästa. Den ryska regeringen visade sig tidigt beredd att giva sitt stöd - naturligtvis mot lämplig gentjänst. Icke utan energi bemödade den sig om att fånga in Sprengtporten i sitt nät. Han sprattlade visserligen en tid emot, men gav sig till sist. När den missnöjde SYensken år 1779 g·ästade Petersburg, blev han furstligt emottagen och av Rysslands mäktigaste man inbjuden att träda i rysk tjänst. Men till detta var han ännu ej mogen. Han föredrog att jämte Jägerhorn och några andra söka inträde i preussiska armen för att deltaga i ett motsett krig mot Österrike. Detta blev dock ej av, och med illa tilltrasslade affärer måste han återvända till Sverige 1782 ytterligare besviken på konungen i sina förhoppningar om pension och understöd. Sedan han tagit avsked ur militärtjänsten, grubblade han hemma på Sesta gård över 196 Anjalaförbundet och dess män i nytt ljus ödets ogunst. Därunder spirade självständighetstanken upp i hans hjärna. Givetvis bjöd han till att nära det missnöje, som bland vänner och fränder börjat märkas i anledning av konungens jordbrukspolitik, som gestaltat sig ogynnsam för godsägarna i Finland. Lesch anser emellertid, att Sprengtporten ännu ej bevisligen haft befattning med uppkomsten av den »oro» i Finland och de vilda rykten, som här cirkulerade om ryska planer att eventuellt genomdriva Finlands avskiljande från Sverige som »självständig» stat. Då vederbörande emellertid ansett sig ha skäl att misstänka den orolige mannen för skumraskpolitik, hälsade de med glädje, att han i början på 1785 reste till Holland för att i de förenade provinserna ställa upp en svensk frikår för deltagande i ett väntat krig mot kejsaren. Under vistelsen i Stockholm före sin avfärd hade han åter fått ryska erbjudanden, som han avslagit. Ingenting anser Lesch tyda på några upproriska förehavanden hos Sprengtporten, förr än den ryska frestaren åter börjat ansätta honom i Haag, där han tillbragte en följd av år i väntan på kriget, som till besvikelse för honom ej blev av. Först i början av 1786 - då han förvissats om att någon svensk hjälp ej längre vore att påräkna för att bättra hans affärer - förelåga enligt Lesch de psykologiska förutsättningarna för den framställning om Finlands självständighet, som han utarbetat nämnda år. När han överlämnade den åt ryska sändebudet i Haag, tog han alltså ett första steg på riksförräderiets bana. Trotsande de svenska vederbörandes alla ansträngningar att avhålla honom från att komma hem, infann sig Sprengtporten i Stockholm vid riksdagen samma år. Han medverkade i den starka oppositionen mot konungen. Emellertid skulle synbarligen ännu en svensk generalmajorsfullmakt med förordnande till överbefälhavare i Finland kunnat kvarhålla honom på den rätta vägen. När han efter riksdagens slut besökte Petersburg på återväg till Holland, skall han ännu avvaktat något antagligt anbud om tjänst i hemlandet. Då något sådant ej kom, och då han visste sig ha föga att vänta av en fortsatt holländsk tjänstgöring, tillmötesgick han slutligen den ryska regeringens länge ådagalagda önskan att städsla honom, och han fick sin generalmajorsfullmakt, ehuru i rysk tjänst - det alternativ, han tydligen minst velat välja! Lesch påpekar, att Sprengtporten, av alla tecken att döma, hittills icke organiserat någon sammangaddning för självständighet, i synnerhet som han sedan sin ankomst från Preussen 1782 besökt hembygden endast i två korta repriser. Ett brev från .Jägerhorn till honom i Holland, som av en del forskare tolkats som ett indicium för motsatsen, förklarar Lesch ha blivit alldeles missuppfattat. Han uttalar även den misstanken, att Sprengtporten överlämnat sitt projekt om ett självständigt Finland åt ryssarna närmast i avsikt att speciminera sig för eventuellt inträde i rysk tjänst. Lesch kommer för övrigt till den slutsatsen, att Sprengtporten före sin ankomst till Petersburg mindre påminner om den målmedvetne parti· gängaren än om den farande lyckoriddaren, utan varaktig stad, men med huvudet fullt av planer och uppslag. Vad Jägerhorn beträffar, anser Lesch ingenting vittna om, att 197 L. G. von Bonsdorff denne skulle haft någonting med självständighetsplaner eller ens kungafientliga planer att skaffa före riksdagen 1786. I stället gjorde han under de föregående åren sin enda egentligen positiva insats och detta i en utpräglat konungsk och storsvensk anda. Författaren tror sig kunna fastslå, att Jägerhorn senast på hösten 1781 i Helsingfors grundat en dotterloge till det stockholmska ordenssamfundet La Constance, som han synbarligen år 1783 omvandlade till den fristäende ValhaHa Orden. Lesch gendriver även den äldre uppfattningen, att sistnämnda orden skulle varit ett hemvist för kungafientlig propaganda och finländska självständighetssträvanden. Han finner ingenting giva belägg för dylika misstankar. I stället ådagaliigger han, hurusom orden helt besjälades av en forngötisk och kungatrogen anda, bland annat utpräglat avog mot frihetstidens numera ÖYervunna statsskick. Ej förr än efter riksdagen 1786 synes Jägerhorn ha övergått till oppositionen mot konungen. Följande är gjorde han sitt första besök hos ryska sändebudet i Stockholm, och i slutet på året är greve Posse medveten om att Jägerhorn »ändrat sig», d. v. s. blivit »sprengtporteniansk ». Med denna omsvängning hos Jägerhorn sammanhänger otvivelaktigt den omständigheten, att Valllallaordens verksamhet lagts ned. Den harmonierade ej med de nya vindar som börjat blåsa. Vid sitt nyssnämnda besök hos ryske ministern framlade iiven Jägerhorn en plan för Finlands självständighet, som han omedelbart ville få verkställd. Lesch konstaterar emellertid, att denna plan var i hög grad improviserad och opraktisk och redan därför icke acceptabel ur rysk synpunkt, ehuru av värde som påminnelse om att ideen hade sina inhemska anhängare. Ej heller Jägerhorn kunde ännu vid detta tillfälle hänvisa till något pålitligt anhang, .snarare synes han ha representerat endast sig själv. Emellertid var Jiigerhorn ingalunda ännu oåterkalleligen försvuren åt finländsk separatism, ja, ej ens åt den opposition mot konungen, som börjat breda ut sig bland rikets adel och officerare. Lesch visar, huru han in i det sista vacklar mellan kungatrohet och opposition. Inför det väntade krigsutbrottet 1788 sätter han i gång med propaganda mot konungens befarade envåldsplaner, men utnämnd till konungens adjutant blir han omstiimd till dennes förmån. Han framlägger till och med en plan för en djärv kupp mot Fredrikshamn. Då denna ej blivit antagen och det gynnsamma läget ej utnyttjats, återfaller han i oppositionella tänkesätt. Sedan är han med om att åstadkomma den beryktade Liikalanoten till kejsarinnan Katarina och åtar sig att föra densamma till fienden. Under denna expedition passar han på att utveckla sina ))separatistiska » synpunkter. Dessa gingo emellertid icke, framhåller Lesch, stick i stäv mot Liikala-notens anda och bokstav, såsom man hittills antagit. Så svekfullt betedde sig Jägerhorn ej. Hans program påvisas i stället ha varit en vidare utveckling av notens innebörd och fullt tillämpligt enligt dess riktlinjer. Det är en annan sak, att han i Petersburg sammanträffade med Sprengtporten och under dennes inflytande bragtes att gilla ett ryskt svar på noten, som gick i en mot denna stridig anda. Två heta huvuden hade träffats, anmärkte 198 Anjalaförbundet och dess män i nytt ljus kejsarinnan om mötet mellan Sprengtporten och Jägerhorn. Den sistnämnde kom härefter att i sina nya planer tidtals följa radikalare och av ryska intressen mer påverkade riktlinjer. Slutligen återstod för honom ej annat än att definitivt löpa över till rikets fiende. Vilka voro orsakerna till det missnöje, varav den ryska politiken sökte att draga nytta och som gåvo upphov åt officersmyteriet jämte den därmed förbundna finländska separatismen? Vilka voro de missnöjdas mål, med vilka medel skulle dessa uppnås och med vilket anhang kunde de slutligen räkna? Också dessa frågor besvaras av Lesch under nya synvinklar. Därvid företar han en del hälsosamma utredningar av de begrepp, varmed man rörde sig i den politiska konversationen. Det är av gammalt bekant, att Gustav III:s inrikespolitik med tiden framkallade en växande opposition, icke minst bland adeln med dess talrika godsägare och officerare. Riksdagen 1786 gav ett offentligt uttryck åt den rådande misstämningen. Samtidigt verkade vissa åtgärder särskilt i den östra rikshalvan oförmånligt på sinnena. Det allmänna humöret bättrades ingalunda av de sju magra år, som jordbruket hade att utstå under 1780-talet. Under allt sitt ordande om nitälskan för det allmänna voro såväl Sprengtporten som Jägerhorn synbarligen innerst inne känsliga för sina egna omedelbara behov; motgångar i karriären, ackord eller pensioner voro ägnade att hos dem skapa en grundstämning, varur en farlig grodd av missnöje kunde spira upp. Detsamma gällde synbarligen andra av oppositionens eller separatismens anhängare. Icke minst torde deras rojalism blivit kantstött av åttitalets jordpolitik, den så kallade avvittringen, som i samband med storskiftet bedrevs i den östra riksdelen och som medförde en inskränkning av godsägarnas jordområden. Därav kände sig också Sprengtporten och Jägerhorn drabbade. Avvittringen gick ut på att av jordägare avskilja arealer, som kunde anses för dem överflödiga. De skulle överlåtas åt kronan, som därpå överlämnade dem till kolonisation. Det hade kanske varit på sin plats, att författaren i detta sammanhang beaktat befolkningsförhållandena vid denna tidpunkt, som väl motiverade en politik i antydd riktning och förklara, varför avvittringen just skulle gälla Finland. Det har av forskningen ådagalagts, att befolkningstillväxten i riket var särskilt stark under 1700-talets senare hälft. Förbunden med oåren under åttitalet, krävde den särskilt energiska åtgiirder från regeringens sida både i fråga om nyodling, bekiimpande av lösdriveri och ordnande av fattigvården. Att just Finland i detta avseende måste bli föremål för intresse, förstå vi vid en jämförelse mellan folkökningssiffrorna på ömse sidor om Bottenhavet. De gestalta sig som följer (i %o): Årligen Västra riksdelen 1751-60 .. .. .. .. .. .. .. 7,s 61-70 . . . . . . . . . . . . . . 5,!) 71-80 . . . . . . . . . . . . . . 3,7 81-90 .............. 3.~ 91-1800 .. .. .. .. .. .. 7,0 Östra riksdelen 15,4 13,4 17,0 6,1 16,7 199 L. G. von Bonsdorff Det finländska missnöjets orsaker försöker en författare klargöra i en skrift 1788, benämnd »En finsk officers försvar för Armeen emot utkomne smädeskrifter». Enligt A. R. Cederberg skulle författaren vara Jägerhorn, medan Lesch anser all sannolikhet tala för Klick. Däri uppräknas de olika jordpolitiska åtgärder i Finland, som påstås ingå i en »plan att förtrycka». Hit hör också avvittringen. Ovan angivna siffror torde i sin mån belysa innebörden av »förtrycket». Om en officer i Finland i sin egenskap av jordbrukare kunde känna sig illa berörd av agrarpolitiken, så kunde han, åtminstone i överadjutanten Jägerhorns initierade ställning, finna även en mera militärt betonad anledning till misshumör. Lesch understryker, att separatismens anhang, i den mån ett sådant kan spåras, står att finna företrädesvis i östra Nyland och Savolax officers- och godsägarkretsar. Denna omständighet kan visserligen tillskrivas ledarnas släktoch vänskapsförbindelser speciellt åt detta håll, men den sammanställdes av Lesch även med den kungliga försvarsplan, som till greve Posses sorg fastställts enligt andra riktlinjer än han velat förorda. Den gick ut på att, i anseende till isoleringen vintertid, hären vid ett ryskt anfall närmast skulle draga sig tillbaka till linjen Helsingfors -Tavastehus. Detta betydde, att de östnyländska bygderna utan vidare komme att prisgivas. Följaktligen måste försvarsplanen väcka ovilja bland dem, som hade gods och gårdar i dessa nejder. Indragningen av Savolax brigaden vållade även svårigheter och missmod bland dess officerare. Det är sålunda förklarligt, om man inom dessa godsägare- och officerskretsar tilltalades av tanken på någon sorts självstyrelse, som skulle avlägsna de värsta olägenheter, en för mycket centraliserad riksstyrelse medförde för en riksdel med mera egenartade agrara och militärpolitiska förhållanden. På den andra sidan kunde man ha skäl att önska ett förhållande till Ryssland, som skulle förebygga nya fientliga infall i landet, varav man haft alltför obehagliga erfarenheter. För den skull, påvisar Lesch, förspordes ett påtagligt intresse för Rysslands åtgärd att avkräva Turkiet en självständig ställning för Krim. Men sedan Katarina 1783 införlivat det »självständiga» landet med Ryssland, kom man till insikt om vad ryssarna menade med begreppet självständighet. När man därefter talar om självständighet för Finland, anser Lesch, att detta begrepp i allmänhet åsyftar en autonomi med vissa lagstiftningsinstanser. Jägerhorns förnämsta politiska insats, överbringandet av Liikalanoten och de i samband därmed gjorda enskilda framställningarna för ryska vederbörande, syftade icke till Finlands avskiljande från Sverige, utan avsågo endast genomförande av den inre autonomi, som kan betecknas som våra »separatisters» förnämsta önskemål. Detta autonomiprogram undanskjutes visserligen av planer på full självständighet, varje gång Sprengtportens inflytande segrar eller sinnet hårdnar inför nya utsikter och till följd av lidna oförrätter, men i de talrika skriftstycken, som framgått ur hans verkstad, intar det dock ett mycket större utrymme, än tidigare historieskrivning medgivit. Under hela året 1789 stod sålunda autonomien i förgrunden. 200 Anjalaförbundet och dess män i nytt ljus Lesch kritiserar även den hittills hävdade uppfattningen, att Jägerhorn skulle ha varit en av finskhetens grundläggare, en tidig företrädare för den nationalitetsideologi, som ej förr än efter 1815 började vinna utbredning i Europa. Det visar sig i verkligheten, att Jägerhorns historiesyn var utpräglat svensk, hans samhällsuppfattning aristokratisk. Denna från Valhalla-tiden härstammande åskådning finner uttryck ännu i samband med nyordningen av Finlands förhållanden från 1808', och måste därför, menar Lesch, betecknas som mycket djupt rotad i hans väsen. När bröderna i Valhall kände behov av en nationalitetsbeteckning, kallade de sig »redlige svenske män», aldrig >>finnar>>. I sitt förslag till lantdagsordning för FinJanu efter den ryska erövringen hävJade Jägerhorn, att adelns ställning borde stärkas, medan prästeståndet borde avskaffas och dess medlemmar vinna säte och stämma på riddarhuset, som komme att räkna bortåt 400 medlemmar. Borgarståndet bleve utvidgat, i det att oadliga ståndspersoner, sysselsatta i fria yrken, skulle hänföras hit. Städerna borde enligt hanseatiskt mönster skyldigkännas att invälja lika många vid universitetet graduerade som i traditionell mening borgerliga representanter, så att borgarståndet bleve ett verkligt »tiers etat». Bondeståndet skulle förstärkas med inval av godsägare till lika antal med bönderna, varvid också de adliga godsägarna finge konkurrera. Inför ett dylikt förslag kan man svårligen tveka om Jägerhorns aristokratiska inställning, och den av honom föreslagna anordningen var minsann icke ägnad att trygga en majoritet av finsknationella element. Till och med i bondeståndet skulle ju det finska språkets företrädare ha kommit att utgöra mindretalet. När vi befatta oss med föreliggande fråga, böra vi också beakta, att Jägerhorn och hans meningsfränder otvivelaktigt omfattade tidens gängse uppfattning, att »nationen» närmast var identisk med adel och sttmdspersoner såsom de enda fullmyndiga i samhället. U n der sådana förhållanden saknades ju verkligen förutsättningar för en nationalitetsideologi i 1800-talets stil. Slutligen framhåller Lesch, att ingen nationalitetsideologisk dimbildning kunnat överskyla det för självständighetsmännen besvärande faktum, att deras strävanden uppburos endast av ett ringa fåtal, och att vid tiden för programmets förverkligande avfallet t. o. m. inom denna lilla krets var katastrofalt. När Jägerhorn kommit till insikt därom, ivrade han för att Ryssland med vapenmakt skulle påtvinga Finland den stjälvständighet, man ej här ville veta av. Här har det varit möjligt att endast i yttersta korthet antyda innehållet i Leschs bok. Mycket av intresse skulle varit att tillägga, men med så mycket större skäl kunna vi också understryka, att arbetet är synnerligen upplysande och läsvärt både för lekt och lärd. 201 15- 42240. Svensk Tidskrift 194B.