WILLIAM
CANTUARENSIS
Av biskop YNGVE BRILIOTH, Växjö
P Å S:t Georgs dag, den 23
april, tog William Temple Canterbury's
ärkestol i besittning.
De engelska biskoparna utses
av premierministern-den designerade
måste visserligen
också i behörig ordning väljas
av kapitlet, och valet underkastas
en särskild juridisk
prövning, men detta är blott
formaliteter. Sällan torde
emellertid en ärkebiskopstillsättning
ha hälsats med så allmän
tillfredsställelse. Temple
har utbytt en ärkestol mot en
annan - som ärkebiskop i
York innehade han den andra
platsen i den hierarkiska rangskalan.
Det hör till det engelska episkopatets pittoreska, från
medeltiden bevarade egenheter, att en biskop i sin namnteckning
fogar det latiniserade stiftsnamnet till sitt förnamn, med utelämnande
av familjenamnet; William Eboracensis (av Eboracum -
det latinska namnet på York) har nu blivit William Cantuarensis.
Den sista akten i tillsättningsproceduren var »the enthronement»
i Canterbury's katedral: det var denna som ägde rum på Georgsdagen.
Den praktfulla ceremonien var ägnad att bringa i erinran
ämbetets rika traditioner: som dess förste innehavare räknar man
Augustinus, som av Gregorius I år 596 sändes till England. Många
andra namn i raden är omgivna av en särskild glans: Lanfranc,
Anselm, Thomas Becket, från nyare tid reformatorn och martyren
Cranmer och många andra. Akten var rik på suggestiva detaljer.
309
Y ng ve Brilioth
Ärkebiskopen placerades först på »the archiepiscopal throne»,
varigenom han symboliskt övertog själva ärkebiskopsdömet, sedan
i den marmorstol, som kallas »S:t Augustine's seat», och som brukar
anses beteckna den 1mtriarkala värdighet, som kommit att
tillhöra Canterbury som de anglikanska samfundens moderkyrka.
Trots kriget voro en rad kyrkor representerade, i första hand
olika grenar av den anglikanska kyrkogemenskapen, men också
olika ortodoxa kyrkor, samt en rad evangeliska samfund - bland
dem nämnas också de svenska, danska, norska och finska kyrkorna.
Sitt rikaste innehåll fick det stora skådespelet dock genom
iirkebiskopens predikan över den korta texten: »Folken skola
vandra i dess ljus» (Upp. 21: 24). Han talade om Guds stad, som
har sin timliga motsvarighet i den jordiska kyrkan, i vilken den
städse strävar att taga gestalt. I talet tecknade han i stora drag
sitt eget program. Det bär också i hög grad prägeln av hans personlighet.
Det har aldrig förut hänt i Canterbury-stolens historia, att den
innehafts både av far och son. Då Temple talade om de av sina
företrädare, som han personligen känt, nämnde han först E. ·w.
Benson, »en djup och subtil vetenskapsman, en vis statsman och
en sann präst». Men särskilt dröjde han vid sin fader, Frederick
Temple, som är 1896 vid 75 ärs ålder utbytte London mot Canterbury,
en av den nyare engelska kyrkohistoriens karaktärsfullaste
gestalter, ej minst genom den kantighet, som en gång gjorde
honom fruktad och älskad som headmaster i Rugby, men icke
minst på ålderns dagar gjorde honom något svårtillgänglig. Sonen
vittnar om fadern, att »han var och är bland människor mitt
livs förnämsta inspirationskälla». Med innerlig tillgivenhet talade
Temple om Randall Davidson, som år 1903 efterträdde hans far.
Davidson, som satt vid iimbetet i 25 år, var utan fråga en märklig
man, och hans archiepiskopat har i flera avseenden bildat epok.
Personlighetens tyngd och äkthet gävo honom en självskriven
auktoritet. Den politiska klokhet, som stundom skrivits på hans
skoh;ka hiirkomst, förbands med en varmhjärtad och enkel fromhet,
som gjorde det pompösa Lambeth Palace till ett kristet hem.
Cosmo Gordon Lang, som 1928 flyttade från York till Canterbury,
var ocks1l skotte, men i många avseenden Davidsons motsats.
I framträdandets elegans var han denne överlägsen. Han iir en
utsökt talare - fast hans offentliga uttalanden icke alltid varit
siirskilt lyckade. Hans finskurna prelatansikte iir s:.Jm skapat för
den kyrkliga skruden. Det 11olitiska intresset var hos honom sna-
310
William Cantunrensis
rast starkare utvecklat än hos företrädaren - stundom tycktes
det parlamentariska uppdraget fängsla honom kanske mera än
som var nyttigt för hans kyrkliga gärning. Han hade från början
tänkt att ägna sig åt den juridiska banan, för vilken han hade
en naturlig fallenhet. Hans insats vid Edvard VIII:s abdikation
är väl knappast tillfyllest klarlagd. På renheten i hans motiv
kan man icke tvivla. Medan Davidson till sin kyrkliga typ snarast
var bredkyrklig, med ett drag av innerlighet, som vann honom
de frikyrkligas förtroende och gjorde det kyrkliga enhetsverket
till en hjärtesak för honom, var Lang, ehuru utgången ur
ett presbyterianskt prästhem, renodlat högkyrklig. Han försummade
icke den dagliga nattvardsmässan i kapellet och bar med
förkärlek i sitt hus den fotsida, violetta »kassiackan» - för att
använda en gammal svensk benämning på den långa prästrocken.
Hans uppriktighet kan icke ifrågasättas. Men man mötte hos
honom föga av spontan, personlig värme, snarare ett visst drag
av formalism. Under kriget har han knappast gått fri från den
nationalistiska förträngning, som är en statskyrkas beständiga
frestelse, men som annars har varit mindre märkbar i de engelska
kyrkomännens hållning under detta än under det förra världskriget.
Hans yttrande om de »brave Sovjet armies», över vilkas
kamp han önskade välsignelse, ha väckt stor och berättigad
anstöt, säkert icke enbart utanför England. I sitt sammanhang
bli de kanske mera förklarliga än i ett lösryckt citat. Men dc iiro
ofrånkomliga tecken på att Lang icke undgått den fara, som det
innebär för en kyrkans man att inta en framskjuten politisk ställning.
De ha väl också delvis sin grund i ett visst drag av insularism,
som gjort det svårt för honom att sätta sig in i andra
folks tänkesätt. Väl bär han med heder de 78 åren, men åldern
har knappast vidgat hans synkrets. Det heter om honom i
Temples predikan: »Hans starka pliktkänsla har förmått honom
att nedlägga ett ämbete, i vilket han alltjämt gjorde kyrkan och
folket stora tjänster, men vi äro glada, att hans förråd av visdom
fortfarande står till förfogande till vår ledning.» Liksom företrädaren
har han som världslig pär fått plats i överhuset: Cosmo
Cantuar. är vorden Lord Lang.
Det är en tung börda som lägges på den nye ärkebiskopens
skuldror. Det skulle vara så, även om icke kriget ökat hans
ansvar. Det torde vara ovisst, om han under den närmaste tiden
kan taga sin bostad i det svårt bombskadade Lambeth. ~fcn
Temple har om någon kraft att bära vad som blir honom pålagt.
311
23- 4~3G7. 81·cnsk Tiäikrift 1942.
Y ng ve Brilioth
Han är den engelska kyrkans starke man. Hans efterträdare i
York, C. F. Garbett, talade nyligen om hans val till Canterbury
som något självklart, och betecknade honom som en av de få verkligen
eminenta (»outstanding») engelsmännen i samtiden. Man
torde ha rätt att beteckna honom som den främste andlige ledaren
i den engelsktalande världen. Till gestalt och väsen är hans nästan
i allt sin företrädares motsats. Den satta, efter engelska förhållanden
påfallande omfångsrika gestalten sjuder av kraft och gott
humör. I de traditionella kyrkliga formerna rör han sig med en
trygg säkerhet, men med bevarad inre frihet, och han kan därför
också fylla dem med ande och liv. Han har en välgörande förmåga
att icke ta sin klerikala värdighet med på det allra blodigaste
allvar, och hans studentikosa humor, som stundom kan bli
en smula bullrande, skapar omkring honom en atmosfär av trevnad
och frimodighet. Den som fått sitta i en mindre kommitte
med honom bevarar intrycket av en varmhjärtad och generös
natur, som med glädje tar vara också på anspråkslösa bidrag till
den gemensamma uppgiftens lösande. Som ordförande i en större
församling har han en avundsvärd förmåga att behålla trådarna
i sin hand, att snabbt finna en samlande formulering och att med
ett skämtsamt ord skapa en behövlig avspänning. Men tillika är
han en vetenskapligt skolad tänkare, en lärd man - det var varken
Davidson eller Lang -, och en förkunnare, som framför allt
har ungdomens öra. Han kan som ingen annan få ett studentauditorium
i Oxford eller Cambridge att lyssna: den enda skrift
av honom, som så vitt jag vet finnes på svenska, är en serie tal
vid en akademisk »mission».1 Han har i sitt väsen något av
beständig ungdom, som gör det svårt att föreställa sig honom som
sextiårig.
Hans biografi börjar med en glänsande studiebana. Att vid
Balliol College i Oxford ha tagit examen med en »double first» i
historia och i »litterae humaniores» innebär ungefär den högsta
distinktion, som kan vinnas vid ett engelskt universitet - att
exakt förklara vad det betyder skulle kräva en längre orientering
i engelskt examensväsende. Åren 1904-1910 var han fellow vid
Queen's college. Under denna tid framträdde hos honom det
starka sociala intresse, som inställer honom i de kristna socialisternas
förnämliga tradition i Englands kyrka - närmast framstår
han här som Charles Gores arvtagare. Under fyra år var
1 Tro och Jiy (rppsala 1934, Limll,Jads förlag).
312
William Cantuarensis
han headmaster i Repton, en av de större, men knappast av de
mest kända public schools. Härmed trädde han i faderns fotspår,
men i sonens liv blev skolmästerskapet snarast en episod, vars
minne dock bevaras bl. a. av en volym predikningar, hållna i
Repton. Ej heller ställningen som kyrkoherde i S:t J amcs',
Piccadilly, behöll han mer än fyra år. Han lämnade den för att
helt ägna sig åt en uppgift, som för honom blivit en bjudande
plikt: att förnya Englands kyrka, att ge den en organisation, som
skulle kunna göra den rörligare och bättre motsvara lägets krav.
Under åren 1918-1919 var Temple rastlöst verksam som ordförande
och ledare i »the Life and Liberty .l\Iovement.»1 Den avsåg
väl ursprungligen något mer än blott en författningsform.
Det är dock inget obetydligt resultat, att den lyckades ge Englands
kyrka en mer tidsenlig representation och därigenom möjliggjorde
en rad praktiska förbättringar: genom »the Enabling
Act» av 1919 blev »the Church Assembly» medelpunkten för kyrkans
offentliga liv. Ingen har mer än Temple bidragit därtill,
att ärkebiskopen av Canterbury som denna församlings ordförande
har fått en ny och betydelsefull plattform och en mer
direkt kontakt med olika grupper inom kyrkan.
Under de egentliga kampåren stod Temple utan ämbete. Från
år 1919 var han earron i Westminster, men tillträdde 1921, ännu
blott fyrtioårig, biskopsämbetet i Manchesters krävande stift,
vilket han genom sin sociala inställning hade särskilda förutsättningar
att förvalta. Atta år senare flyttade han till York.
Det finns hos Temple flera drag, som påminna om hans äldre
samtida, N athan Söderblom. De kände och uppskattade varandra,
men torde knappast ha blivit rätt förtroliga. Till likheterna höra
den sprudlande vitaliteten, arbetsuppgifternas och insatsernas
mångfald, som likväl icke sprä,ngt personlighetens och gärningens
enhet. I fråga både om Söderblom och Temple är det nästan
ofattligt, att de under mångskiftande praktisk verksamhet kunnat
fullfölja sina tcologiska arbeten. Som tcolog är Tcmple framför
allt religionsfilosof med rötter i den nyhegelianism, som förcträddes
av hans beundrade lärare Edward Caird, »master of
Balliol» under studentåren. Den mognaste frukten av Temples
religionsfilosofiska tänkande är hans Giffordföreläsningar över
»Nature, Man and God», hållna i Glasgow 1932-1933. Boken bär
1 Denna belmiH1lades i en uppsats: »Kampen för Jiy och frihet inom Englands
kyrka», i SYensk Tidskrift l!Jl!J.
313
Y ng ve Brilioth
en dedikation till Cairds minne. På gränsen mellan teologi och
filosofi stå en rad andra uppmärksammade arbeten, såsom »Mens
Creatrix», »Christus Veritas» och andra. Rent teologiskt fortsätter
han också närmast linjen från Gore - den »liberala katolicismens
» linje. Dennas första framträdande markerades av den
kända essay-samlingen »Lux Mundi», som Gore redigerade 1889.
Den förnyades genom en liknande samling, »Foundations», utgiven
1918: i denna voro ett par av de mest uppmärksammade bidragen
av Temples hand. Det är en viktig förutsättning för hans
ledareställning, att han icke kan inräknas i någon av de strängt
avgränsade teologiska och kyrkliga riktningarna. Mer än någon
annan engelsk kyrkornarr har han sprängt partibanden. Han har
de högkyrkligas, också »ritualisternas» förtroende, utan att helt
vara deras man. Han förstår de liberalas problemställningar utan
att förfalla till deras ensidighet. Han förenar en klart genomtärrid
toologisk åskådning med trons värme och innerlighet. Sin
ankargrund har han som så många andra av sin kyrkas lärare
funnit i inkarnationens allt djupare faftade tanke.
Donna tanke har också varit bryggan mellan det teologiska tänkandet
och den sociala gärningen, och don sociala inställningen
har på ett naturligt sätt lett över till den ekumeniska insatsen.
Under förarbetena för det ekumeniska mötet i Stockholm var det
som Söderblom fick kontakt med Temple. stockholmsmötets sociala
program byggde delvis på den s. k. C. O. P. E. C.-konferensen
i Birmingham 1924 - »Conference on Politics, Economics,
Citizenship»; denna loddes av Temple, och bland deltagarna var
också Södorblom. 'l'yvärr kom den förre icke till Stockholm.
Hans sociala gärning har fullföljts på skilda vägar - det sista
stadiet markeras av fjolårets konferens i 1Ialvorn, med dess
djärva, i mångas tanke något utopiska försök att genomtänka och
skissera on social världsordning, som kan tänkas motsvara Guds
syften. Det skulle utan tvivel vara intressant att göra Temples
socialetiska tänkande till föremål för en kritisk analys. Också
här blir man icke färdig med honom genom on enkel klassificering:
han har väl en del gemensamt med de amerikanska socialetikerna,
men han är för god teolog för att kunna stanna vid deras
inomvärldsliga gudsrikestanke. Han har betecknat sig som
»niistan, men icke holt pacifist» -här ha väl händelserna tvungit
ocksit honom till en viss nyorientering. Också han har under lägets
tryck gjort uttalanden, som man måste beklaga. Men utan
tvivel iir det en stor tillgång, också politiskt, att 11i't den evan-
314
William Cantuarcnsis
geliska kristenhetens främsta ärkestol ha en man med hans vida
orientering och ärliga rättfärdighetskrav.
I det ekumeniska arbetet har Temple emellertid icke kommit
att göra sin insats på den socialt orienterade Stockholmslinjen,
utan på den mer dogmatiskt inställda Lansannelinjen (»Faith and
Order»). Han var med i Lansanne 1927, men intog då ingen siirskilt
ledande ställning. Författaren till dessa rader minnes med
tacksamhet samarbetet i en av konferensens många diskussionsgrupper:
bland deltagarna voro den dåvarande biskopen i
:Manchester, en vördnadsvärd engelsk metodist, d:r vViscman,
Wilfred Monod och Friedrich Heiler. Då Lansannekonferensens
av alla högt skattade ordförande, den amerikanske biskopen Charles
Brent, gick ur tiden år 1928, var det naturligt, att Tcmple
anmodades att överta presidiet i fortsättningskommitten. Vid
dennas årliga sammanträden har han sedan trofast och effektivt
fört ordet - med undantag för det sista sammanträdet, i Ciarens
1939. Ar 1935 var Hindsgavl i Danmark mötesplatsen - Sverige
har Temple icke besökt. I Edinburgh 1937 presiderade Temple i
den andra världskonferensen »On Faithand Order». Samma sommar
hade »Life and W ork» haft sitt stora möte i Oxford. N u
gjordes en energisk ansträngning att böja samman de båda huvudlinjerna
i den ekumeniska rörelsen - att skapa ett »kyrkornas
världsråd», som skulle omsluta, men icke förkväva, traditionerna
från Stockholm och Lausanne, och. som skulle kunna bli
ett centralorgan, varigenom en hel rad av olika internationella
kristna sammanslutningar skulle kunna nå kontakt med varandra.
Att detta då lyckades, berodde till väsentlig del på
Temples klarsyn och politiska takt. Det var under hans ledning,
som det första utkastet till denna samordning uppgjordes. Men
redan då hade den tyska kyrkan blivit förhindrad att deltaga i
arbetet. När det en gång blir möjligt att återknyta förbindelserna,
kanske en del av vad som gjordes 1937 får göras om. :Men
den stora tanken på ett kyrkornas vä-rldsråd, som i mycket överensstämmer
med Söderbloms ursprungliga ekumeniska konception,
har dock tagit gestalt, och den uppgjorda grundritningen
torde i huvudsak kunna bevaras. Det är värdefullt att veta, att
på Canterbury-stolen sitter en man, för vilken förverkligandet
av kyrkans övernationella gemenskap är en hjärtesak. Detta
framgår också av hans förut anförda predikan: han talar här
om den ekumeniska rörelsen som trots allt ett av dc hoppfulla
tecknen i tiden, och bland milstolparna i den samtida kyrkohisto-
315
·~.
Y ng ve Brilioth
rien nämner han konferenserna i Stoekholm, Lausanne, J erusalem,
Oxford, Edinburgh, Madras och Amsterdam. Om den nya
ställningen skall tillåta honom att behålla den aktiva ledningen
i Kyrkornas världsråd, torde vara ovisst ~ det är tänkbart, att
en sådan personalunion med ecclesia Auglicana på många håll
kan väcka betänkligheter.
Att William Temple är en av samtidens få verkliga ledaregestalter,
därom kan ingen tvekan råda. Att han mer än de flesta har
förmågan att vinna tillgivenhet och förtroende, betygas av hans
vänner från många länder. Säkert har också han sin begränsning.
Humor besitter han i rikt mått. År den förenad med någon melankoli,
så är denna väl dold. stundom frågar man sig kanske, om
hans älskvärt habila skicklighet, hans åskådnings genomskinliga
klarhet ge utrymme åt något av det tragiska patos, som tvingar
de verkligt stora andarna att pejla tillvarons mystiska djup.
l\Ien förvisso har han gåvan att se syner, och även den kanske
ännu ovanligare gåvan att med okuvlig energi sträva att förverkliga
dem.