DAGENS FRÅGOR Den 22 okt. 1942. Inför en ny ~Hinskligt att döma står nu sommar- oeh höstkrigskrigsvinter. säsongen detta år inför sin avslutning. Det kan således vara skäl att blieka tillbaka på vad som skett och försöka upprätta ett bokslut. Mer än högst provisoriskt kan detta icke bli. Alltför många av de viktigaste posterna äro än sä länge blott ofullständigt kända, och risken för felsummeringar är alltsil. synnerligen stor. Som vanligt är det den tyska krigsmaskinen, som stU.tt i hiindelsernas förgrund. Den har detta år utfört två sommarol'fensiver, den ena och mindre i Nordafrika, den andra och större i Sydrys~>land. Rommels egyptiska offensiv beredde världen ittskilliga överraskningar. Till att börja med såg det rätt länge ut, som om Hitehies arme lyckats hejda den väster om Tobruk och skulle få den att rinna ut i öknen. Så inträffade med ens ett totalt sammanbrott i försvaret till följd av ett nära nog förintande nederlag för huvuddelen av det brittiska pansarvapnet. Tobruk kapitulerade plötsligt och av allt •att döma fullständigt oviintat för alla parter; Bardia, Sollum och Sidi-el-Barrani utrymdes, den mycket omtalade oeh uppreklamerade huvudförsvarslinjen vid Mersa Matruh uppgavs efter ett kort försvar. Pressen visste redan berätta, att det ej funnes m1gon ytterligare befäst ställning väster om Alexandria. Den stora hamnens och örlogsbasens fall tycktes vara en fråga om få dagar. Då hejdades lika plötsligt Rommels segerlopp vid J>Yälfiirdspolitiken>> eller soeialdemokratieus omviindelse i försvarsl" riigan förmått överviuna. Så stor betydelse som dessa grupper 562 Dagens frågor trots sitt kvantitativa fåtal alltid haft vid opinionsbildningen, kan denna klentro betyda mycket för den framtida politiska utvecklingen i vårt land. Möjligen kan antalet soeialdemokratiska akademiker oeh ämbetsmän bland väljarna i verkligheten vara större än som framgar av yrkesförteckningarna över de valda, närmast chl beroende pa att partiets huvudmassa avgjort föredrar sociala jiimlikar framför andra som sina företriidare. I vart fall skulle detta efter det högre skolYiisendets sociala nivellering ha varit någonting ganska 11aturligt. Det finns emellertid intet annat tecken, som bekriiftar ens denna välvilliga hypotes. ] vart fall kan inte något stöd hiirför hämtas ur anslutningen till de socialdemokratiska studentföreningarna, åtminstone om man ur ekvationen utesluter Clartegruppermts kulturfrontsideologer, som socialdemokraterna tydligen inte ta riktigt på allvar eller synas särdeles angeliigna om att immatrikulera i sina led. Faktiskt är vårt folkhemsparti exklusivare klassbetonat nu än på 90-talet, då socialismens ledande pionjärer och genombrottsmiin samtliga voro studenter, nämligen Branting, Daniclssou, Sterky och Lidforss. Militär och Allt eftersom militärtjänsten tar liingre tid i ancivil statstjänst. spr~tk, vidgas klyftan mellan den viirupliktiga manliga ungdomen å ena och dess kvinnliga eller frikallade kamrater å den andra sidan. Omedelbart framträder detta som ett beredskapsproblem: den »inkallade» blir förbigången av kamrater som ieke belastas av skyldig·heten att iirligen offra några m1inader för landets siikerhet. Diirmed följer il ena sidan bitterhet oeh missnöje vid de militära förbandeu, il den andra sämre kamratskap i det c~ivila arbetet. Icke minst ur kvinnosynpunkt är det av vikt att problemet får en slidan lösning, att det ieke iin mera skärper den redan miirkbara reaktionen mot kvinnans likställighetskrav. ~len tlet ~ir ic·ke blott i beredskapsHige, som dessa svtlrigheter komma att visa sig. }{ed ettttrig första utbildning oeh tre repetitions- eller efterutbildningsövningar om vardera en månad kommer även i fredstid viirnpLikten att för de enskilda medföra större uppoffringar iin fiire 1!}39. Särskilt allvarligt iir problemet för de viirniJliktiga, vilka fatt befiils- eller motsvarande utbildning. I beredskapen ha studenterna haft att bära en tyngre börda iin flertalet övriga viirupliktiga. Fiir två år sedan framhölls i denna tidskrift (1940, sid. 629 ff.) att studenterna, ätminstone i den mån de vore eller komme att bli anställda i statstjiinst, borde kunna få viss kompensation. l<'örst i februari 1942 utfiirdade emellertid Kungl. Maj :t bestämmelser om tillgodoräknandet av militärtjänstgöring i statstjänst (SFS nr 44 oeh 46). Enligt dessa skall miliHir beredskapstjänstgöring tillgodoriiknas liin1re för tjiinstearsberiikning vid befordran, varjämte även andra iimhets- och tjiinstemiin kunna få åtnjuta motsvarande förmån i den man oeh pil det siitt vederbörande statsmyndighet finner möjligt. Detta gäller clot•k endast dem som redan vid militiirtjiinstgöringens början iiro anstiillda i statstj~ inst. Där beredskapst;iiinstgöringen infallit mtder studietiden, ges 563 Dagens frågor ingen kompensation. Dessa bestämmelser gälla vidare endast beredskapstjiinstgöring, icke fredstjänstgöring. Samtidigt som dessa besHimmelser utfärdades fick emellertid försvarsministern bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för fragans vidare behandling. Dessa sakkunniga, expeditionschefen Bouveng och chefen för försvarsstabens socialdetalj, hovrättsrådet 'l'homasson, skulle i huvudsak iigna sin uppmiirksamhet åt frågan om tillgodoriilmande av fredstjänstgöringen såviil i allmän som även i enskild tjänst. Det första resultatet av deras arbete föreligger i en till veHtjiinst inkallade anställda torde ibland vara svårt aU genom l' öra inom yrken, diir det är ont om platser. Yisscrligen skulle IIIall teon'tiskt hmna tiinka sig att använda den tyska metoden -- att aliigga företag- att austiilla ett bestämt antal krigsiuvalider eller dylikt -men dels iir det svårt att g·enomföra sä drastiska åtgiinler annat iin i sambaud med Pn allmiin tYangshushallning, dels torde de iiverlmntd taget knappast kunna komma i fniga annat iin under verkliga krig,.;förhilllanden. Det iir ocks1l tYivclaktigt, om man inom arbetstagarnas breda lager har någon egentlig försWelsc för atgiird('l" m· detta slag-. Knnske gäller det hiir liksmn om familjelöncu, att arbetsgivarna iiro villiga, men deras arbetare och mistiiiida ointresserade eller rent negativt inställda~ T. o. m. fackföreningarnas bidrag till inkallade nwdlenunar lära ha rönt oprJOsition inom högre itldersgTupper, diir man pasi>en bestiimd mnsviing·ning ... i 111P(lborgarnas siitt att se den militiira tjiinsten, spe(•iellt för de viirnpliktigas del». Diirom kan man nog vara ense med dem; en annan fr[lga ilr om denna onuwiingning kommit eller kommer oeh om den blir hesti'tcnde. Desto viktig·arc är det att staten för egen del löser problemet. Kanske kan man hoppas, att vidsynta och generösa statliga 1itgiirder verkligen kunna komma att verka moralbildande. Säkert iir i 5()5 i,l, ~ i'i r, ,, Dagenii frågor varje fall, att formalism oeh snålhet från statens sida skulle kunna få myeket betänkliga följder. Värdestegrings- Det nyligen framlagda förslaget om viirdcstegringsskatten. skatt a fastighet aktualiserar på nytt en fråga, som vid flera tillfällen under de sista fyrtio åren varit föremål för disknssion oeh utredning. Att man hittills iekc lyckats finna en lösning har sannolikt i främsta rummet berott på meningsskiljaktigheter om !'ormen för en värdestcgringsskatt. En viss tvekan har funnits bctriiffandc möjligheten att genom en sådan skatt erhålla nitgon mera betydande i nk oms t åt det allmänna. Erfarenheterna från främmande Hinder ha iekc heller varit odelat uppmuntrande. I svar pil en interpellation 19:32 framhöll ditvarande finansminister Hamrin bland annat, att flerstädes ansatser till en värdestegring·sskatt förekommit men att åtminstone på åtskilliga håll dessa försök mött svårigheter. Någon verkligt betydande skattekälla syntes skatten ingenstädes ha Yarit. Finansminister \Vigforss, experimentellt lagd som han är, har doek inte latit svårigheterna avskräeka sig. De sakkunniga ha uppenbarligen känt sig ganska bundna av de bestämda direktiven fiir utredningen. De synas nämligen ha fattat sitt uppdrag såsom i unebärande allenast en bestiillning pil ett genomförbart förslag oeh lm hallit den mest betydelsefulla frågan, d. v. s. huruvida en värdestegringsskatt överhuvud nu lämpligen bör införas, utanför utredningen. Bcgriiwmingen iir beklaglig. Det framlagda materialet har dii.rl'ör blivit alltför ofullstii.ndigt för att bedöma den större och viktigaste frågan oeh man saknar säker ledning, niir man vill utriina dc sakkunnigas egen prineipuppfattning. Yid de tillf'iillcn da denna skattefråga förut behandlats här i lanclet, syne:-; man i stort sett ha varit ense om det berättigade uti att det allmiinmt tillerkännes andel i sådan viirdestegring ä fastighet som lir beroende uteslutande på åtgöranclen från statens eller kommunens sida eller den allmänna ekonomiska utvecklingen. När frågan i början av detta århundrade först viiektcs, var emellertid hela skattesystemet i vårt land iiunu synnerligen outvecklat. skattekällorna voro da ieke tillnärmelsevis pä samma fullständiga och raffiJWracle siitt som nu utnyttjade. De sakkunniga ha sjtilva Jlapekat, att viirdcstegringsskattens första föresprcikare här i landet varit anhängare av Henry Gcorgc's läror om den oinskri.inkta privata iiganderiitten till jorden sil.som orsak till fattigdomen oeh de sociala missförhiillallllena, för vilka ;jordräntans soeialisering vore botemedlet. För en förnuftig uppfattning av de sociala spörsmålen torde emellertid n;vssntinmda teorier numera förefalla ganska friimmande. Krisiiiget krii\rer stora offer av vårt folie Den numera gängse principen att det allmtinna hiirvidlag har att ta för sig, där det finnes någonting att få, har medfört en allt tydligare tendens att ta i ansprå.k ieke blott inkomsterna i egentlig mening utan även rena fiirmögenhe1sviirden. Denna tendens är miihiinda icke av övergående art utan kommer nog att besbi och vidare utvecklas tiven i tider, clä den ej längre söker ett visst berättigande i sildana förhiillanden som 566 Dagens frågor de nu rådande. Man har anledning att uppmärksamrna detta, då man skall fatta ställning till det föreliggande förslaget, som avser en lagstiftning för framtiden och vars genomförmule enligt de sakkunniga skulle innebära, att det allmänna förskaffade sig »en kapitaltillgång på i runt tal l miljard kronor». Om man vidare jämstiiller finansministerns uttalande om nödvändigheten av en beskattning av sådan vinst som icke motsvaras av »produktiv insats frrldiga de sakkunnigas förslag. Förut har antytts, att man vid bestämmandet av skattepliktens 568 Dagens frågor omfattning nödgats undantaga fastighets skogsvärde och fasta maskiner. Det har skett bland annat av taxeringstekniska skäl. Ehuru enligt det föreliggande förslaget jordbruksfastighet principiellt jämställts med annan fastighet kommer den vid ett genomförande av lagstiftningen likväl att i regel intaga en förmånsställning. Detta sker därigenom att fastigheter med ett taxeringsvärde av högst 15,000 kronor skola befrias från skatten. Detta medför enligt utredningen att av jordbruksfastigheterna på lanelsbygden icke mindre än 85,fl procent och av ;jordbruksfastigheterna i städerna utom de tre största 78,s procent bli skattefria. Av övriga fastigheter skulle på lanelsbygelen 89,2 procent och i städerna med nyss nämnt unelantag 55,4 procent bli undantagna från skatteplikt. Man kan ifrägasiitta, om det är principiellt riktigt att, när det gäller en objektskatt, på detta sätt genomföra en klasskillnad med utgångspunkt från beskattningsobjektets värde. Strängt taget borde väl en oförtjänt viirclestegring, om den överhuvud skall beskattas såsom en art av arbetsfri inkomst, drabbas av skatt var den än inställer sig. I vart fall är det sjiilvfallet ej säkert, att en person, vars fastighet är taxerad till över 15,000 kr. men kanske hårt skuldbelastad, har någon större skattekraft än en person, som sitter skuldfri på sin något lägre taxerade fastighet. Ä ven här är det emellertid hänsynen till de taxeringstekniska svårig ·heterna vid en generell beskattning som fått vara avgörande. Genom den föreslagna begränsningen torde nämligen taxeringsmyndigheterna komma att befrias från taxeringsbestyren med i runt tal 800,000 fastigheter och skatteplikten drabba allenast något mera än 169,000 fastigheter. I dessa siffror ingå dock icke fastigheterna i de tre största städerna. Vid beräkningen av skattens avkastning ha de sakkunniga utgått ifrån en beskattningsbar värdestegring av e:a 9 procent. Den årliga intäkten skulle därvid komma att uppgå till 30 miljoner kronor, vilket belopp skulle delas lika mellan staten och kommunerna. Hänsyn har emellertid icke tagits till de stigande kostnader för taxeringen, vilka sannolikt bliva följden. Vidare har man icke räknat med att värclestegringsskatten, vilken enligt förslaget skulle få med ett efter fem procent kapitaliserat värde räknas såsom skuld vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, uppenbarligen kommer att i viss grad sänka inkomsterna av sistnämnda skatt. Man måste därför förutse vissa avbränningar å den beräknade inkomsten av 30 miljoner kronor. Denna nya grundskatt är således inte heller som en statlig inkomstkälla av någon betydande storleksordning. Psalmbok och Numera talar man ofta, och med all rätt, om det katekes. svenska kulturarvet och dess värde, men den sakliga kunskapen om detta arv är i allmänhet ringa. Det svenska folket börjar upptäcka att det har en historia, men det har ännu inte i nämnvärd grad kommit underfund med vad den handlar om. Efter decennier, som kanske varit de mest avhistoriserade i vårt folks liv, borde den nationella väckelsen (om man nu vågar använda ett så stort ord) rimligen leda till ett bildnings- och forskningsintresse 569 Dagens fr ä g or med stort allvar bakom. Den allmänna synen på det förgångna - där man alls hållit sig med någon sådan - präglades länge av en flack och föga realistisk grundsyn, för vilken samhällslivets faktiska mödor oeh religionens anstötliga verklighet voro rätt likgiltiga. Populariscriugcn yar länge tveksam, pa enstaka undantag när, och har dessa senaste ar blott sällan lyft sig till en högre flykt än det patriotiska kanslispråkets. Många historiska discipliner - och bland dem iekc minst den så ofta misstrodda politiska historien - ha de sista dceennierna uträttat vägröjande ting, men ändå kan man inte undgå ett intryek att också forsimingen i många av vår historias väsentlig·hcter står i sin första trevande början, att det svenska folkets öden ännu äro oss kända blott i dunkla och förberedande linjer. Sii mitste det kanske vara: en på allvar kritisk metod i historieforskningen bröt igenom först mot 1800-talets slut, och sen dess ha vi haft många goda historiker men icke något allmiint historiskt medvetande, nilgon känsla att historien direkt angick oss. Dessa allmänna betraktelser vilja anknyta till ett par små häften, som verkligen handla om väsentliga ting: Hilding Pleijels »Katekesen som svensk folkbok» och Bror Olssons »Psalmboken som folkbok » (båda på Gleerups förlag). De tala anspråkslöst men med trygg och fast auktoritet om en grundlinje i vår kultur. Som biskop Brilioth framhåller i sin nyutgivna lilla skrift om »Kristen folkuppfostran förr och nu» (Gleerups), kan man inte exakt fixera kristendomens roll för vår odling - därför att vi »Över huvud ieke kunna tiinka oss vår bildning, vår folkliga kultur utan det kristna inslaget». Det är naturligt att det kristna inflytandet djupast sett alltid varit ett bibliskt inflytande. Men som inte minst Pleijel förut inskärpt var det inte direkt och utan mellanled som Bibeln viiverkade folkets liv. Att vart hem har en Bibel är ingen urgammal sedvänja, hotad först av modernt barbari. Det utgår friln bibelsällskapens arbete under 1800-talet. Dessförinnan var Bibeln en alltför dyr och svårhanterlig bok för att man i de breda lagren skulle iiga den annat än undantagsvis. Under medeltiden har man förnummit dess anda genom prästers och munkars berättelser, genom muntligt inliirda böner och genom kyrkviiggarnas bilder. Sen kom den lutherska gudstjiinstens textläsning ur den stora kyrkbibeln, diirtill oeksa egen läsning av de texter, som funnos tryckta i psalmböckerna eller pil andra ,;i\dmw hiill. ~len avgörande betydelse hade det kristna stoff, som fanns i psalmerna sjiilva och i Luthers lilla katekes. Det var liitt aU liira utantill, i katekesens fall också lätt att överblicka; det drog va särskilt vis till sig· prästernas pedagogiska nit - och det giillde en litteraiur, som man hade möjlighet att skaffa sig. För katekesens del framhåller Pleijel, att den frän början inte sågs bara som en liirobok utan som nilgot mera. Den var den »lilla Bibeln », sammandraget av vad Skriftcn sjiilv ägde dyrbarast och bäst. Diirfiir hörde den O<~ksii fromhetslivet till i långt högre grad än man nu tii nk<>r pi\. Samtidigt hör just den v ä ett särskilt vis ihop med folkbildningens historia i Sverige. Dä man började lära det svenska folket att liisa var katekesen den självklara utgångspunkten, och som 570 Dagens frågor bekant var det länge nog omöjligt att fil nattvarden eller få gifta sig för den som icke hjälpligt behärskade lärostyckena. Pleijel betonar att den senare bestämmelsen återgar i skönlitteraturen, i ::\lobergs »Raskens»; man kan tillägga att ocks;l den förra behandlats i svensk dikt, i ett på sin tid uppburet skaldestycke av Talis Qvalis. Med katekesplugget sammanhängde ocksa husförhören, med allt vad de under skiftande former rymde av kristen och folklig gemenskap. Pleijel talar om en verkstad i Västmanland på 1850-talet, d~ir inte bara lärpojkar och gesäller utan också »herrarna pa kontoret» fingo ledigt dagen före varje husförhör för att repetera katekesen. Vad man därvid liirde sig var utan tvivel av stor vikt för livssyn och moral. Dit våra instinktiva moralbegre}JJ> ofta med skäl sä.gas g;i tillhaka på kristen folkuppfostran, så är det främst katekesen de gå tillbaka på. Intressant men i något allmänna ord - en större undersökning utlovas - berör Pleijel ocks[t hur >>hustavlans» till katekesen fogade urval av bibeltexter kring samhälls- och familjeliv haft en oanad vikt för svensk samhällssyn. Klart och utan överord skildras den utveckling, som småningom trängde tillbaka katekesen. Det gamla bildningssystemet blev ju med tiden föråldrat. Men det slår en samtidigt hur tidsbundna argumenten mot »katekesplugget» ofta voro. Att Luthers m~isterverk ännu har mycket att ge vårt kulturliv, det blir väl numera mer och mer erkänt. Bror Olssons bok ger liksom Pleijels en del principiella linjer, men framför allt är den rik på konkreta enskildheter. Man får en m~ittad och levande bild av hur livets hela sammanhang liksom inslöts i psalmsång. Vackert berättas om gamla husmödrar, som efter de sista sysslorna gå till sängs vid sin ensliga aftonpsalm. Det talas om psalmen som arbetsvisa under grå vintermorgnar, om fältpsalmens mäktiga sammanhang och om psalmsimg som skydd mot anfäktelser, spöken och missämja. Härvid hänvisas - naturligtvis - mången gäng till Emil Liedgrens resultat och synpunkter, men Olsson har funnit mycket nytt. 'l'ill det ståtligare hör en bild friln 1870- talets Smälaml, där prästen avstyr ett traditionellt men fördärvligt bröllopssuperi i sockenstugan genom att - efter f>Vår Gud ~ir oss en villdig borg», varpå, enligt vederbörandes egen berättelse, »psalmens reformatoriska ande ... grep folkhopen och brännvinsankaret slogs igen av brudgummen». -- För äldre tid ha icke miust likpredikningarna gett mycket. Materialet är rikt, och det innehär icke kritik utan motsatsen om man av Olssons framstiillning påminns om oekså andra exempel än hans. Man kan tänka på fältprästen .Taeob Fabrieius, vilken vid Ltitzen strax efter Gm;tav Adolfs död sjöng samman flyende kavallerister med en psalm. Man kan ocksä erinra sig ett av de mera gripande stiillena ur den svenska psalmkunskapens historia: den själssjuke Emanuel Svedenhorg, i kamp mot skräcksyn och frestelse under sitt livs stora kris och gäng på gång tröstad av ord och melodi från psalmen »Jesus är min vän den bäste». 571 DarJens frågor Psalmen var med överallt. Vid gamla bondkalas SJongs den troget och kraftigt, som Olsson visar bland annat med citat ur Nicolovius. Folks intensiva förtrogenhet med den gav dem en oförliknelig skatt pa livsvägen. Diirvid valde väl stundom var och en pit sitt säregna vis: biskop stadeners far hade, berättar Olsson, till älsklingspsalm den wallinska psalmen »för ett ungt fruntimmer». Här kunde man oekså minnas en gestalt, hos vilken det gripande och det dråpliga i svensk psalmtradition förenas: den blinde Spring, som N athan Söderblom under en visitationsresa hittade på Ljusdals ålderdomshem (B. .Jonzon i »Nathan Söderblom in memoriam», 1931). Spring, vid tillfiillet 94 ar gammal, mindes Unnu sitt första möte med musiken: dit en gammal soldat från Jiirvsö på psalmodikon spelade »Jesus är min vän den hiiste>>. Sjiilv liiste Spring utantill denna psalm och »Sion klagar med stor smiirta» samt Wallins (då ännu inte i psalmboken intagna) helgmälspsalm från Järvsö, vilken i avskrift varit spridd i soeknarna. Då Spring, vid intriidet på ålderdomshemmet, blivit tvungen att bada, hade han mycket gruvat sig men fått tröst genom att för sig sjiilv allvarligt liisa »J ag går mot döden var jag går». Denna sistniimmla psalm genljuder f. ö. i en dikt av Hjalmar Gullberg, liksom en av dennes mest förtYivlade dikter på ett mycket suggestivt vis anknyter till den vördade aftonpsalmen »N u vilar hela jorden>>. I modent dikt, liksom i äldre sildan, utgör psalmens inflytande ett fiingslande kapitel; Olsson företer hiir mycket fängslande och tankeeggande resultat. Hos de moderna skalderna märker man viii inför psalmstoffet samma blandning av andakt och revolt som i deras stiillning till Bibeln. Harriet Löwenhiolm, som hiir också förtjiinar att niimnas, skrey den betecknande strofen (jfr ps. 144 i 1937 års psalmbok). I himmelen, i himmelen, pil första radens fond, där sitta döda furstar och se på tout le rnonde. Men f;l ha som hon gripit den innersta, allvarliga psalmtonen och gjort den till nutidshetonad dikt. P;l det viset kan hela arvet från psalmhok oeh katekes mängen gli ng sos med stilla löje eller ogillande; men i verkligheten berör det viirt folks innersta livsgrund. Karl-Gustaf Hildcl1rand. Ett bestående verk net har under do sista [n·en mycket talats, och om vår författning. det med rätta, om vilr lagbundna, fiiderueärvda frihet, om yart demokratiska statsskick. Det iir m\got som vi skola vara stolta över, som vi skola vårda och med alla medel försvara, har det sag·ts fran skilda hall. Det kan dit inte vara ur vägen, att man också frågar sig, hur denna lagbumlna frihet och detta demokratiska statsskick in concroto ter sig. Yä.rdosiittmta krets, inte mim;t av alla dem som inom och utanför riks< lage>n ha att tillämpa grnmllagens hud. Gunnar H esslfm. 574