J:1~INLANI) OCH RYSSLAND EFTER 180H h.· .fil. rl:r !!.IRJA !fUR\ IJORG, lidsingfurs FINLAND är en sk;welse av Sverige. Landets historiska tid, kort i ;jiimförelse med do flesta andra europeiska kulturländers, tog sin början med don period, som betecknas såsom N ordens korstågs tid. Före de svenska korstågen existerade icke det nutida begreppet Fin l and. Namnet åsyftade endast den syd västligaste delen av landet, det nuvarande Egentliga Finland. Och frånvaron av sammanfattande benämning motsvarades av frånvaron av politisk enhet. En gru11P av stammar, eller snarare bygdeförbund, talande niirbosläktade dialekter och företrädande en tämligen enhetlig kulturform, erbjödo historiens gud materialet till ett folk men bildade ännu icke ett sådant. Mellan väst- och östfinnar rådde nedärvd fiendskap, som endast småningom utplånades sedan icke blott västfinnarna utan även en del av karelarna hade vunnits för Sveriges rike och den västerländska kyrkan. Men östkarelarna och deras stamfränder i Ingermanland råkade under ryskt herravälde, varför den europeiska kulturkrotsens östgräns kom att klyva do finska stammarnas område. Den del därav, som tillhörde det svenska riket, kallades av svenskarna österland, men detta namn undanträngdes efter hand av landskapsnamnet Finland. Och detta österland eller Finland införlivades, som känt, fullständigt med det gamla riket: styrelse, rättsväsende, modborgerliga riittigheter och skyldigheter voro desamma på båda sidor om Bottenhavet. Sttlnnda uppstod Finland, i viss bemiirkolse en skapelse av Sverige, och dess samhällsskick och riitt vila alltjämt Jl{t. svensk grund. ~len för intet gavs icke den ovärderliga gåva, som västerländsk kultur och svensk samhällsanda betecknade. I och med uppbyggandet av Ij'inland hade Sverige skapat sig en förborg öster om v;dtHet, ett viirn mot det Halv-Asien, som låg diir bortom. Man behöver Plldast göra det tankeexperimentet att söka tänka sig, hm·u Sveriges historia kunde ha tett ~-;ig, om Novgorod under me- 610 Finland oc/1 R,iJssla/1(/ efter 1809 deltiden hade utbrett sitt viiide ända till nottenhavet och sedan, s<'tsom i verkligheten skodde, hade efterträtts av Moskva. Så mycket kan med siikcrhct siigas, att om Sverige i ett sttclant liige rnåhiinda hade mäktat bevara sin självständighet, så hade det knappast heller mäktat med annat. Ty Finlands UVJlgi f t inom det svenslut väldet var icke blott att bilda ett framskjutet fiirsvarsverk mot Ryssland; genom det tillskott i resurser, som det betecknade, utgjorde det en förutsättning för den svenska maktutveckling, som möjliggjorde Sveriges ingrivando i en av viiridshistoriens mest ödesdigra kriser och som blev av oöverskådlig betydelse för östersjöliinderua. Men till dessa historiskt betingade band mellan Sverige och Finland kommer ytterligare ett, som visserligen oeksit har sin upprinnelse i en historisk vrocess lillen vars betydelse doek ligger vit ett annat plan. lj'inland har sedan korstågstiden -- och delvis sedan förhistorisk tid - att uppvisa också en svensk befolkning, som i omkring trefjärdedels årtusende har innehaft i stort sett samma kust- och skiirgårdsbygder, som den innehar iinnu i dag. Mellan Sveriges och Finlands folk består alltså också ett nationellt samband. Och svenskarna i Finland iiro icke, såsom mången i Sverige alltjämt torde föreställa sig, ett överklasskikt: den utan jHmföreh.;e största delen av dem är allmoge, till två tredjedelar en jordbrukande landsbefolkning, till en tredjedel småborgare och arbetare i stiiderna. Landsbygden kring sjiilva huvudstaden Helsingfors är sedan urminnes tid befolkad av svenskar, ehuru nytillkomna stationssamhällen och förstäder ha skapat en löst påklistrad finsk majoritet; i närheten av Helsingfors finnas gamla svenska byar, vilkas ursprung från korstitgstiden dolmmentariskt kan bevisas. Dessa svenska kolonister ha i Nyland liksom i Österbotten och i Åbolands skärgård icke undantriingt någon äldre finsk bosiittning; de ha röjt bygd i öde kust- och skärgårdsnejder. Också om det icke funnes någon svensk befolkning i Finland, skulle självfallet bandon mellan de båda Hinderna vara starka nog, men det nationella bandet må ej förgätas, ehuru det i hög grad har undanskymts av språkbruket, som ntan i1tskillnad betecknar allt, som har med Finland att göra, s{tsom finskt. Skilsmässan mellan dc sammanvuxna riksdelarna Sverige och Finland, åvägabragt genom det olyckliga kriget 1808-09, var en av de största katastroferna i de båda ländernas historia. Den var en sentida följd av en annan svår katastrof, det stora nordiska 611 Eirik Hornbory kriget, som bröt rikets militära kraft och tron på möjligheten att hålla förborgen öster om Bottenhavet. Men Finlands förening med det ryska riket skedde under former, som voro över all förväntan gynnsamma och som för en avsevärd tid vidmakthöllo vanföreställningen, att ett eget politiskt, nationellt och kulturellt liv i Hysslands skugga var möjligt för det lilla landet. Alla frim Sverige iirvda rätts- och samhällsformer fingo äga besUmd; Rysslands enväldige tsar blev konstitutionell storfurste av Finland. Det är en allmän företeelse, att historiska händelscförlorlp efteråt betraktas S förlopvet, dc faktorer, som spelade in, åstadkommo resultatet, och sadana dc voro, kunde detta ieke bli ett annat än det blev. :l\fen i talrika fall, mithända de flesta, var utgången alls icke pit förhand given, o<"h de medverkande individernas vilja hade kunnat förändra den. !eke siillan har utgi'mgcn berott pit faktorer, som samtiden inte har varit medveten om eller åtminstone inte kunnat bediima och till deras verkliga betydelse uppskatta. Hist01·ien iir icke en lek av blint verkande krafter utan ett komplicerat spel, där mi:inskligt intellekt, miinsklig vilja och miinsklig handlingskraft stiidse ha verkat vid sidan av opersonliga faktorer. ]{esultatet har där för ofta blivit ett helt annat ii n samtida bedömare hade haft skiil att vänta. Till dessa historiens överraskningar måste Finlands förening med Ryssland hänföras. Icke själva erövringen; den kunde visser] igen, teoretiskt sett, ha förebyggts, men sådant det svenska riket var under mansåldrarna efter freden i Nystad var katastrofen icke förvånande. Det förvånande ligger i den form, som föreningen erhöll. Den kan pft goda grunder kallas onaturlig, huru förmimlig för Finland den än var. Självhärskaren i det ryska riket, som trots en viss euroveisk fernissa var mer iin halvt asiatiskt, lovade att respektera en erövrad landsdels Jagar, ehuru de inskriinkte hans makt; frhn Östersjön till Stilla havet var hans vilja lag, men i }<'inland förblev svensk rätt i kraft; i ett hörn av det autokratiskt styrda jätteriket rådde konstitutionell monarki. Visserligen var monarkens makt enligt de gällande grundJagarna, negeringsformen av 1772 och Förenings- och säkerhetsakten av 1789, myeket betydande - i annat fall hade Alexander I nog inte låtit dem äga bestånd - men principen kvarstod: i enväldets skugga, utanför portarna till kejsarstaden vid Neva, låg en landsiinda, ett litet storfurstendöme, diir lagens hud giek iiver 612 Finland och R.l}ssland efter 11\0FI kejsarmakten. Ett stycke Västerland var inlemmat i en asiatisk despoti. Förhållandet var icke naturligt och kunde rimligtvis icke mycket länge bli bestående. Det stod i alltför skarp kontrast till den ryska statens anda och traditioner. Det märkliga är, att Finlands gynnsamma ställning i föreningen med Ryssland var beroende av tidpunkten för landets erövring. Hade denna ägt rum åtta år tidigare eller tio år senare, så hade det aldrig varit fråga om någon politisk särställning för det hiirtagna landet. Den förra delen av Alexander I:s regering var i själva verket den enda period i Rysslands hela historia, då liv och död mot dc revolutionära strömningarna. Men gentemot Finland tycktes han hysa viilviiliga känslor, kanske dels heroende pit intryck, som han hade mottagit av sin far, säkert i viss mån grundade J)ä de vilsamma sommarresor kejsarparet plägade företa i Finlands skärgi'lrd. Denna välvilliga inställning utgjorde under ett antal år ett effektivt skydd mot den r~-ska chauvinistiska nationalismens stigande våg, som i form av vad man har kallat panslavism vann ett allt större inflytande över den osjiilvständigc och föga intelligente kejsaren. Ar 1H90 fiek Finland de första känningarna av panslavismens nivellerings- oeh förryskningsstriivanden - vost- och telegrafverket undcrstiilldes rysk myndighet, och mycket mera vittgåendP iltgiir- 6Hi Finfond oc/1 R.IJsslond e/ler 1/:VI.'J dPr förbmeddcs. Men tillsvidare avstannade aktionen efter några inledande förpostfäktningar. Och redan 189-! avled Alexander III. Hade han levat ytterligare några år, så hade han med stiirsta sannolikhet givit vika för panslavisternas pi'ttryckning, ty han hade teoretiskt accepterat den storryska eller allslaviska iden, ehuru hans känsla för Finland kom honom att tveka. Nu liimnade han förstörPlseviirvPt i arv åt sin son Xikolans II. I 1800-talets Finland förstod man icke, i varje fall ej efter 1863, huru onaturlig och prekär landets ställning i sjiilva verkd var. l\Ian utgick från att Alexander I :s löfte, bekriiftat av alla dc följande tsarPrna, var bergfast. IekP ens dc grundlagsstridiga åtgiirder, som vidtogas eller förbereddes under Alexander III:s tid, öppnade ögonen på folkets majoritet. ~fan litade på att kejsaren skulle inse sitt misstag och slå in på en laglig väg. Man förbisåg, att den ryska politiken gentemot Finland hade varit ett undantag, att det Hyssland, i vars skugga Finland tidigare hade vegeterat och sedermera hade blomstrat upp, var samma halvasiatiska erövrarviiide och förtryckande despoti, som krossade och förtrampade Polen, som slog Ungern till marken och lade det blödande för Österrikes fötter, som berövade östersjöprovinserna deras tsarbesvurna fri- och rättigheter, som styckade Turkiet, kuvade Kaukasus' bergfolk, erövrade norra Ascrbeidjan, Bokhara, Khiva och afganska griinsområden, ockuperade Amnrlandet och slutligen Mandsjuriet. Hade vi velat se och förstå, så hade vi haft åskådningsmaterial nog och mer än nog. Men vi ansågo oss stå i en särskild kategori. Polackers, balters, esters, letters, armeniers öde kom oss icke vid. Vi insågo icke, att Finland av ett oanat gunstigt öde hade benådats med två härskare Ritdana som Alexander I och Alexander II, siillsynta fåglar i raden av de örnar och gamar, som hade burit tsarernas krona, och att det berodde på deras personliga egenskaper, icke 11å det ryska rikets kulturnivå, att de första nittio ;1ren av landets förening med Hyssland hade förlöpt så lyckligt. Ar 1899 vidtog den tredje och sista perioden av Finlands ryska tid - författningskampens och självsUindighetsrörelsens epok. Den inleddes med det beryktade februarimani f estet, som förnekade lantdagens lagstiftningsrätt. De olika skedena må här förbig; ots. Det iir nog att nämna, att den från tronens höjd utgåendP statskuppen till en början möttes av en enhiillig opinion, beredd att resa passivt motstånd mot de lagstridiga påbuden, och att demw front snart nog sprängdes genom att huvudmassan av det 617 ,:1 l; Eirik H ornlJorg s. k. gammalfinska partiet omfattade en undfallenhetsdoktrin, baserad på antagandet, att man genom att icke reta den ryska regeringen och genom att godvilligt avstå från en del av landets lagliga rättigheter hade utsikt att kunna rädda det övriga - och framför allt att bevara ämbetena i inhemska mäns händer. Det svenska partiet och det ungfinska partiet sammanslöto sig i tecknet av det passiva motståndet på lagens grund till det s. k. konstitutionella partiet. Men gammalfinnarna bröto udden av försvararnas vapen genom att städse vara till hands och överta de ämbeten, som lagtrogna tjänstemän lämnade. Under sådana förhållanden mäktade det passiva motståndet, som förutsatte en obruten front, endast i viss mån försvåra och fördröja demoleringsarbetet Undfallenhetspartiets propaganda undergrävde även själva motståndsandan bland de djupa leden. A andra sidan anslöt sig det just under denna period organiserade socialdemokratiska partiet till oppositionen. Det kan vara skäl att påminna om att kampanjen mot Finlands autonomi enligt uttrycklig uppgift av en av dess upphovsmän, dåvarande krigsministern Kuropatkin, sammanhängde med tanken på eventuella expansionsförsök i riktning mot Nordatlanten - alltså ett hot mot Sverige och Norge. Attentatet mot generalguvernör Bobrikoff den 16 juni 1904 var den första glimten av vapen i Finlands rättskamp. Aret därpå medförde händelserna i kejsardömet en tillfällig ljusning, markerad av novembermanifestet, genom vilket alla lagstridiga åtgärder fr. o. m. februarimanifestet upphävdes. Men denna ljusning varade icke länge. Redan år 1908 vidtoga angreppen och förryskningsåtgärderna på nytt, och denna gång i en farligare form: den nybildade ryska folkrepresentationen, riksduman, vars majoritet var konservativ eller snarare reaktionär, nyttjades som vapen. De kejserliga ukaserna erhöllo en demokratisk stämpel genom att de formellt framträdde såsom av riksduman antagna lagar. Från 1910 och framåt tycktes Finland försvarslöst och dömt till undergång. Betraktat i ljuset av de senaste tidernas erfarenheter framstår det ryska förfaringssättet under Finla:r,.ds författningskamp såsom synnerligen varsamt. Det var i själva verket varsamt. Man tillämpade icke i Finland de i kejsardömet vanliga metoderna, avrättningar och massdeportationer till Sibirien. Utöver fängsling, landsförvisning eller - i några få fall - deportation till Ryssland gick man i allmänhet icke. Detta sammanhängde med 618 Finland och R.l}sslmHI efter 180!1 de dåtida ryska regeringskretsarnas respekt för dem viisterliindska opinionen: inför den ville de ledande i Ryssland framsi~'t såsom västerlänningar. Och Finland var, det hade man klart för sig. ett stycke Västcrland; man drog därför lHt sig handskar, innan man tog itu med att misshandla det. Så bröt det första viiridskriget ut, och H,\·ssland s~lg sig plötsligt befriat frän varje hiinsyn till \Tästerlandets knlturopinion. Redan hösten 1914 1mhlicerades ett cyniskt öppenh;iiirtigt program för den ryska politiken gentemot Finland. Inga tvivel förelågo liingre: målet var storfurstendömets förintande s~lsom politisk, kulturell och nationell enhet. Svaret blev jiigarriirelsen, en förberedelse till eventuell viiimad resning, vari man nu med full riitt såg den enda möjligheten till räddning. Halvtannat tnsental man från Finland, sammanförda i den legion, som heniimndes 27 preussiska jägarbataljonen, utbildades teoretiskt och llraktiskt till befäl och underbefäl i Finlands drömda arme. OberoelHle aY läget ute i världen måste vi söka stöd hos Hysslands fiender centralmakterna; på framgången av deras kamv berodde !<,inlands öde. Före kriget hade sympatierna för Frankrike och Storbritannien snarast varit övervägande. Frihetskriget utbröt efter det att den ryska revolutionen hade i det närmaste krossat Hysslands militära kraft. Denna fördel uppvägdes dock av det faktum, att samma revolution hade i grund förändrat det finländska socialdemokratiska partiets hållning. Socialdemokraternas opposition hade endast gällt den kejserliga regeringen; niir den var störtad, sökte man vänskap med det revolutionära H,\·ssland. Den andliga smittan visade sig, som känt, så stark, att det socialdemokratiska partiet avvek från laglighetens och demokratiens väg, slöt förbund med de segrande bolsjevikerna och sökte med dcras hjälp genomföra den sociala revolutionen i Finland. Sålunda fick vårt frihetskrig tillika den tragiska prägeln av inbördeskrig. Den vita folkhären segrade, och dess seger vanns för hela folkets räkning. Även de besegrade röda skördade frukterna, och föga mer än tjugu år senare stodo deras söner vid sidan av de vita kämparnas som lika trogna och lika tappra försvarare av Finland. Det är att hoppa'>, att talet om Finlands frihetskrig såsom en klasskamp skall vara dött för alltid. En vilseledd minoritet reste sig mot en majoritet, som kämpade för landets räddning - och landet räddades till båda parternas lycka. När Finland väl hade vunnit sin självständighet och niir världskriget kort därefter avslutades, invaggade sig största delen av 619 ). R i r i k H or nlJOr.fl folket i en behaglig trygghetskänsla. Detsamma gjorde manga andra, ja, mänsklighetens övervägande flertal, men såväl det geografiska läget som historiens lärdomar borde ha gjort vår blick nagot klarare ~in den visade sig vara. Den som påpekade sannolikheten av att Ryssland, alla deklamationer om bolsjevismens frPdskiirlek till trots, skulle begagna första gynnsamma tillfälle att återta ett land, som i mer än hundra år hade tillhört riket oeh som i rysk hand bildade ett förträffligt värn för själva huvudstaden, ansitgs driva en meningslös skräckpropaganda. Nu inser envar, att ett stort och mäktigt rike icke resignerar inför en tillfällig motgång. Det hade stått i strid mot all historisk erfm ·enhet, om Hyssland för all framtid hade godtagit de territoriella förluster, som blevo en följd av det första världskriget och tsardömets sammanbrott. Det var helt enkelt ett psykologiskt axiom, att de maktägande skulle komma att utnyttja en för återstiiilandet av rikets gränser gynnsam konjunktur - även om de ieke medvetet hade inväntat den. A v det sagda framgår, att försvaret försummades. Icke i lika hög grad som inom dc övriga nordiska småstaterna, men dock i ödesdiger måtto. I övrigt var utvecklingen snabb, kraftfull och i många avseenden lyckosam under de något mer än tjugu år, som förflöto från frihetskrigets avslutning till Vinterkriget 19H9-40. Icke minst betydelsefullt var, att det inre tillfrisknandet trots Lapparörelsen hade fortskridit icke endast normalt utan t. o. m. snabbare än man hade vågat hoppas. Härtill hade den g:'nmsamma ekonomiska utvecklingen kraftigt bidragit. l•'öreställningen om Finlands trygghet var baserad på antagandet, att stormakterna höllo varandra stången och därigenom förebyggde varje födindring av det bestående läget. Häri låg en viss sanning. Men man ville icke se den möjligheten i vitögat, att en ny och överraskande maktkombination knnde ge Ryssland fria hiinder i Östeuropa. Det var under sådana förhållanden endast en ringa minoritet, som på allvar räknade med att landets öde kunde komma att hänga på värjsvetsen, och knappast någon, som knnde tänka sig Finland dömt att utan möjlighet till hjälp av annan makt nödgas kämpa för livet, ensamt mot Ryssland. De flesta insågo icke, att den fred, som år 1920 ingicks i Dorpat, blott var ett vapenstillestånd av oviss längd, bestämt att brytas i det ögonblick en för Hyssland gynnsam konjunktur förelåge. }[au trodde, att frihetskriget var utkämvat och Finlands frihet slutgiltigt vunnen. Man insåg icke, att vad vi kallade frihets- 620 Finland och Hyssland efter 1Rf!.'J kriget endast var en inledande sammanstötning, att den avgörande kamven återstod och att landets självsUindighet, överraskande lätt vunnen under gynnande omstiindigheter, måste värnas och vinnas till det dyraste pris. Från hösten 1938 låg det nya världskrigets skugga iiver Europa. l\Ieu det var för sent att ta igen det försummade: när pä sensomman'n 1939 ovädersmolnet hastigt steg över Finlands horisont, led vär försvarsmakt brist på nästan allt utom rätt viil utbildat manskap och beslutsamma, modiga hjärtan. Krisen kom med dPn tysk-ryska överenskommelsen av den 23 augusti. Sovjetunionen hade fria händer. Den 30 november 1939 vidtog v~trt frihetskrigs andra skede, då det gällde att i envig med kolossen viirna vad något mer än tjugu år tidigare hade vunnits. Vinterkriget är Finlands verkligt heroiska dåd. I tre och en halv månad höll vår arme stånd mot en övermakt, som miinskligt att döma hade bort trampa ned den på några veckor och som utan allt tvivel själv väntade, att den skulle göra det. Uppenbart iir, att Rysslands ledande män rälmade med en snabb erövring av hela Finland; i annat fall hade de icke tillsatt Kuusinens marionettregering och ingått fördrag med den. Finland skulle såsom en s. k. autonom republik införlivas med Sovjetunionen; det öde, som redan hade drabbat östra Polen och som inom kort skulle komma att drabba Estland, Lettland, Litauen och Dessarabien, tycktes fullbordas för Finlands vidkommande. Den ryska ångvälten rullade in över våra gränser. ~·Ien den hejdades, den rullade tillbaka. Den mötte en kraft, som var starkare iin de materiella förutsiittningarna tycktes göra möjligt. Ett enigt folk kämpade för frihet och liv. Det ryska överfallet pressade vita och röda samman till en obrytbar enhet. N u visade det sig, att segern år 1918 hade varit en hela folkets seger, att också de tillfälligt vilseförda hade insett, vad fosterland och frihet betyda. Anfallsvåg på anfallsvåg sjönk maktliis till de Yttras fötter. ~ten det finns en gräns för mänskliga miijligheter. På Karelska niiset kom ängvälten åter i gång, och brist på artilleri, ammunition, befästningar, stridsvagnar och flyg - och i sista hand även brist på folk- gjorde det omöjligt för oss att hejda den. Vi hade gjort vad vi mäktade. Och så blev då kloekan elva, förmiddagen den 1:3 mars 1940. Finland var övermannat och svårt stympat, men det levde. Sl"tsom dl't till synes hOPIJ- och gagnlösa fiirsvaret 1ir 1808 hade G21 ~.)- 4~7'1. Srcnsh· TidshTifl 19i:J. l .! ! ' Eirik Hornborg skänkt landet en möjlighet till fortsatt liv, så räddades år 1940 det väsentligaste tack vare försvarets seghet. Ryssen fruktade Rynbarligen att genom fortsatt krig förvandla västmakterna till öppna fiender och sålunda såsom Tysklands bundsförvant bli indragen i den stora kampen. Det önskade han icke. Sovjetunionens ledande miin sökte bevara neutraliteten för att ha alla möjligheter ömma, niir världskriget en gång lede mot sitt slut till följd av de kämpandes utmattning. :Men det var icke dessa herrars avsikt att lojalt iaktta en fred, som hade bragt dem icke obetydliga vinningar - om också ojiimförligt mindre än dc hade gjort sig räkning på - oeh Finland smiirtsamma förluster och överhiingande fara. Det var deras mening att fortsätta kampen med andra medel. Öppet vavenskifte hotade att dra in Ryssland i storkriget; ett hemligt undermineringsarbete, utmynnande i en rysk inmarsch vå »det förtryckta proletariatets» anhållan, måste betraktas såsom ett siikrare tillvägagångssiitt. Det tillkiimpades med mycken framgtmg i Estland, Lettland och Litauen; varför skulle det icke lyckas i Finland? Visserligen var det sant, att Kuusinens s. k. regering icke hade gjort succe och att antalet moskvatrogna kommunister i Finland hade visat sig vara ytterligt ringa, men stämningen efter det olyckliga kriget borde dock kunna med framgång utnyttjas. De försök att åstadkomma kravaller, som sommaren 1940 gjordes med den ryska legationen i Helsingfors som bas och stöd, vittna otvetydigt om avsikterna. Finland befann sig vid den tidpunkten i överhängande fara; hade försöken åtminstone i nägon mån lyckats, och hade av ett inhemskt kommunistparti en viidjan om hjälp hunnit avlåtas, så hade bolsjevikerna ryckt in för att skänka de klagande sitt »skydd». Detta är icke en lös förmodan; de baltiska småstaternas öde är så gott som ett bevis. Freden i l\Ioskva [tr 1940 måste alltså i än mera utvräglad grad än freden i Dorpat år 1920 betraktas säsom ett vapenstillestånd allenast; den var aldrig avsedd att hållas. Därom vittna själva fredsvillkoren: man kan icke tänka sig, att de ryska maktägande hade velat anlägga en stor och dyrbar fästning - Hangö - på en plats, vars landförbindelse med Ryssland var beroende av en suverän stats vilja. Finland skulle icke föl·bli en suverän stat. Det skulle i likhet med Estland, Lettland och Litauen införlivas med Sovjetunionen, vilket, såsom framfarten i Baltikum visar, hade varit liktydigt med den kulturellt och politiskt ledande klassens utrotning eller deportation och proletarisering och samhäl- 622 Finlund oc/1 Ryssland rfter 1809 lets fullständiga bolsjevikisering. Gick det inte med godo, så skulle det ske med våld; efter Frankrikes nederlag på försommaren 1940 förelåg icke längre någon fara för att ett angrepp på Finland skulle dra in Ryssland i storkriget. Det sannolikaste syntes vid den tidpunkten vara, att detta snart skulle komma att avslutas med Tysklands fullständiga seger, och det låg i Rysslands intresse att slutligt nyordna förhållandena i östersjöländerna, innan den tyska nyordningen hunnit bli verklighet. De ryska järnv~igs- och vägbyggena invid Finlands griinser vittna otvetydigt om offensiva avsikter. U r finländsk synpunkt var det naturligtvis komplett likgiltigt, om de aggressiva planerna bottnade i önskan att återvinna ett land, som tidigare hade tillhört det ryska riket, eller om de fr~imst föranleddes av omsorgen om rikets trygghet inför ett motsett tyskt anfall. Lika litet, som vi ville offra Finland för Rysslands maktbegär, lika litet ville vi offra det för Rysslands trygghet. Men läget var till ytterlighet kritiskt. Finlands öde berodde på händelsernas utveckling där borta på storkrigets skädeplatser. Man kan anta, att de ryska statsmiinnen under sensommaren och förhösten 1940 motsägo en tysk invasion i Storbritannien. Hade on sildan kommit till stånd, så hade den officiella vänskapen med Ryssland ännu för en tid framåt varit för Tyskland nödvändig, och bolsjevikerna hade alltså haft fria händer. ~len britternas ö visade sig ännu icke mogen för en stormning, och de tyska planerna lades om. I stället för att först slutföra kriget i väster och därpå göra upp saken med förbundsbrodern i öster beslöt man sig för den motsatta ordningsföljden: först en fullständig seger över Ryssland och därpft med förstärkta krafter och ryggen fri ett avgörande slag mot huvudfienden i viister. Denna händelsernas utveckling räddade Finland ur en överhängande fara, ehuru den samtidigt drog landet in icke blott i on ny, offerrik kamp mot Ryssland utan även i världskriget. Vi hade icke något val: det gällde för oss icke blott att återvinna de förlorade landsdelarna, urgammal Finland tillhörig mark, som genom cyniskt våld hade frånrövats oss, utan ock att avvärja den fara, som uppenbart hotade - samma fara, för vilken Estland, Lettland och Litauen hade fallit offer. Så blev även det nya ryska kriget ett skede i Finlands frihetskamp. De förlorade områdena återvunnas, Viborg togs, Hangö togs, vår arme vann lysande segrar och mer än hiivdadc sin krigarära vid sidan av de tyska trupperna. Långt över våra gamla 623 'l l, l, ' .~ ~ ,'·, Eirik Hor11lJOTl/ gränser gick vår krigsmakts segerlopp; det talades om att en gång för alla göra upp räkningen med den makt, som sedan vår historias gryning har bildat det mörka och hotfulla inslaget i vårt folks öden. Tyviirr kan sitdant icke ske 1>en gång för alla», mon för on överskttdlig framtid kunde väl dock vårt Hige och Nordons östgriins tryggas genom sovjetregimens fall. Don har iinnu icke fallit. Vi veta iinnu intet om krigets utgång, än mindre om våra utsikter att, när vapnen ha gjort sitt viirv, kunna dra oss tillbaka till den plats på sidan om viiridsstormens bana, där vi egentligen höra hemma. Det enda vi veta ii.r, att kampen har varit hård, Hmgvarig, krönt med lysande framgi'mg och åtföljd av mycket tunga offer. Denna översikt har nått fram till don punkt, där vägen förlorar sig i framtidens dimma. Det är Finlands viig den har varit avsedd att belysa, Finlands väg från samlivet med den västerHindska rättsstaten Sverige genom föreningen mod den österländska despotien Ryssland till frihet och sjiilvstiimlighet, vunna med offer och värjda med offer. Det har varit en farlig och delvis tung väg, men dess huvudriktning har man icke kunnat ta miste pit. Don har varit klar och är det alltjämt, även om man kan ha olika mening om en del utbuktningar. Vi ha haft att försvara vår egenart, vår rätt, vårt västerländska samhällsskick, v1h't genom arbete vunna och hävdade territorium. Och i och mod att vi ha försvarat allt detta, ha vi värjt och hållit Nordens östgräns. Kompromisser hade varit förräderi. Hade vi av fruktan för konsekvenserna tvekat att söka återvinna Kordens år 1940 förlorade griinspositioner, så hade vi svikit vår UJ)pgift. Vi inse till fullo, att iidct har bragt oss i ett kom11licerat läge, som vi självfallet hade undvikit, om det blott hade varit möjligt. ::\fon ödet tilliit inga alternativ. Finlands röst är om icke tystad så dock dämpad genom de av kriget alstrade förhi'tllandcna. Oriktiga uvvfattningar kunna diintY hiirflyta. Doek kan man fastsh'l, att varkon den demokratiska eller den nord i ska tanken är Jamslagen i Iandet öster om Bottenhavet. Vi tro oss göra vhr plikt -- on tnng plikt -- mot oss själva oeh v1!r framtid, liksom mot Norden och dess framtid, och vi ho}llms den dag skall randas, då ödestrådarnas härva reder ut sig, dtt rökmolnen skingras ochdäNordens folk se varandra, sådana dP vorkligen iiro - och förstå oeh finna varandra. (i24