SVENSI\ RÄTT I SVENSK DIKTNING1 D A niAN undersöker frågan om hur svensk rätt behandlats a v svenska författare oeh ~kalder kan man i det överväldigande rika materialet urskilja vissa mera allmänna drag. Att följa ett par av dessa är uppgiften för denna föreläsning. J ag vill först uppehålla mig vid vad som skulle kunna kallas litterär kritik av gällande r~itt oeh av existerande rättstillstånd för att sedan behandla ett par av de från rättens historia hämtade motiv, som särskilt ofta kommit fram i litteraturen. Litterär kritik av gällande rätt är här i Sverige icke gammal. De första mera påfallande utslagen härav möta i 1700-talets moraliska och litterära tidskrifter. I den mest kända, Dalins An~us, sviinges satirens gissel över rättsväsendet, som får representeras av herr Gyllcnbalanec, vilken »blivit huvudyr av dc många förordningar han Hisit». Domstolarna kritiseras och de rättssökande iiro »en hop arma får, som mist ullen under domstolens törne, då de n•lat skyla sig för odittens slagregn». »l\lenen I», heter det på ett annat stii Ile, »att man frågar efter samvetet i lagsaker'f J ag vill l~irnna till de lagfarnas omdömen, vilkendera mest plär tappa sin sak, antingen den som har riitt eller orätt.» L'tgivaren av den lilla tidskriften Posten, som utkom i slutet av 1760-talet, hade sjiilv både varit i hovriittstj~inst oeh suttit domare vid härarh;ting oeh han har flerstiides riktat blieken på riittsväsendets ofnllkomlight> ter. l Posten U]JJJtricida »Advocaten Lagbrott» och »Achoeateu Sngare», som hl. a. utnyttja motparternas glömska eller enfaldighet Yid framliigguade av bevis. Det iir en Ö]J]Jen kritik hetriiffande sakförarna oeh en förtilekt betriiffande bristande JH'Oeessledning. J stort sett fiirmiirkes emellertid ieke någon mera betydande l i ttPrii r kr i tik a,. r ii ttsviisendet under 1700-talet. Man kan niimna 1 Fiirl'läsning- virl tillträd:t!Hld av profpssuren i riittshistoria vitl l"ppsal:! uniYl'rsitd. S1•ensk rätt i SI'Cnsk diktning upplysningens främste skald hos oss, Kellgren (»domare, som nänga lag»: i Mina löjen) och framför allt förromantikern Lidner. Hos honom framträder för första gången mera tydligt medkänslan med den olycklige brottslingen, en medkänsla, som i alla länder är utmärkande för förromantiken. I odet »Ömhetem kommer detta srirskilt tydligt och i typiska vändningar till synes. Det är fadern och maken, som blev belönad med tiggarstaven för >>att jag åt barn och maka tagit eu beta bröd ifrån en rik>>, eller det är den olyckliga unga kvinnan, som »sökt ett dörlfött barn förglömma» och som, anklagad för barnamord, släpas till bålet. »,J ag tusen brottslingar förlåter och förglömmer vid åsyn av en känslofull», lyder ett annat karakteristiskt citat ur dikten }fidnatten. Detta drag spelar emellertid ej någon större självständig roll hos Lidner. ~om ett exempel på en helt annan inställning kan tagas de tillfällen, då Bellman kommer in på eller snuddar vid riittsliga frågor. }filjön i Fredmans epistlar är ju sådan att inom denna konflikter med rättvisan måste ha varit mer eller mindre vanliga. Det iir ett konstaterande av hur det faktiskt är utan vare sig protester eller tankar va förändringar. Bellman hade ju sjiilv setat i giddstuga oeh niir gäldstuga, spinnhus och hriinnvinsförhud niimnas är det på ett sjiilvklart aceepterande sätt utan spår av kritik. Under hörjan av 1800-talet når romantiken sin mognad och här möter som en av de första oeh främsta litterära kritikerna av vissa delar av den giillande rätten Carl Jonas Love Almquist. Iledan i ungdomsskriftPil »Om brottsliges behandling» gör han sig till talesman för vittgåendP reformer. Han in·ar för att straffet skall så anordnas att det verkar förbättrande ]Jå brottslingen och viinder sig mot de hårda kroppsstraffen, som icke utöva ett infl;vtande i demut riktning utan tvärtom; han fattar brottslighet som en sjukdom och finner straffets ide vara »lilkedom för den samhiillsenhet, som genom den illa gjorda gärningen i sin hiilsa rubbas». D;dika tankar sammanhänga givetvis med Almquists allmiinna medkänsla med brottslingen, en medkänsla, som i hans författarskap tager sig många uttryck; hl. a. kan niinmas den roll som nöden hos honom spelar som orsak till brott. Uppfattningen om brottet som en sjukdorn kommer tydligt fram hos en av huvudpersonerna i Amorina, .Johannes. Denne iir en moralisk !'jukling, vilkPn hehiirskas av en onaturlig, ontsläC'klig blodtörst, som driver 385 Henrik Munktell honom från mord till mord. Att denna drift slutligen blir honom mer oeh mer övermäktig »iir till en väsentlig del samhällets skuld, som i stället att söka upprät ta honom, stöter honom all t djupare ne(i» (Schiie k och Warlmrg, Illustrerad sn~nsk l i ttPra tur historia, 3 uppl., hd VI, s. 26.J). Frågan om brott oeh hrottsligas behandling SJJPlar också en stor roll i den litteriirt ieke så högt stående romanell »Tre frua r i SnuUand». A ven h ii r heltandlas niiden som orsak till brottslighet och iiven hiir framtriider tanken att de harda strai'I'Pn endast verka f'örhiirdande, ej förbiittrande. Naivt sentinH'lltala tankar framliiggas om en »brottslingarnas ödr>marksstab, diir dc blin1 goda, nyttiga oeh lag]:\·diga miiuuiskor. Att dylika motiv just vid den11a tiden hörjade att spela Pil stor roll måste ses mot hakgrunden av att då reformer i straffriiUcn Y oro s ii r skilt aktuella. .J ag erinrar här endast om lagkommittöns arlwte och de i samha!l(l diirmed stående diskussionerna samt om kronprins Osl'ars kiinda skrift »Om straff och strnf'fanstaltei"», livligt uppskattad i liberala kretsar. Ett annat litterärt motiv, vars behandling står i samklang med de l i herala strii vand ena, ii r den tidens lösdriverilagstiftning - försvarslöshetsprohlcmet. Denna fråga debatterades livligt av den liberala pressen, och ii ven Geijer hade inlagt sin gPnsaga mot de hartia försvarslöshetshestiimmelscrna (A. Kjellön, Sociala ideer oeh motiv hos svenska författare under 11-130- oelt 1840-talen, I, s. 70, 112). Detta problem spelar så! und a t. ex. en stot· roll i Claes LiYi.ins Spader Dam. Livijn, som sedermera blev generaldirektör i st:n·dsen iiYer rikets fiingelscr, iir här den typiske Sturm- och Dnmg-aktige romantikern, som ogillar samhällets hårda band. Svader Dams hjälte iir ('ll ung romantisk student, som blir landsviigsriddan' och jagas av rättvisan. Annn i sin sista skrift, Promemoria angående SYeriges försvarslöshctssystPm, återkommor han till dessa frågor. Hos \Vetterbergh - mest känd under psevdonymon Onkel Adam - g1i de även ofta igen: i Brottsl inga r, i Dc försvarslöse och i Får gå. 0l'kså AlnHinist kommer in ]Ja denna fråga oeh för att taga iinnu ett exem]Je] kan erinras om att försvarslöshetstanken, delvis i ordlekens form, skymtar i Hmwbergs dikt .Nr femton Stolt. Den hancHar om den av samhiillet utstötte, försvarslöse, som blir hjiilte. Ett annat område, diir den litterära kritiken satts in, iir iiktenskapsriitten .. Jag kan dOL·k här endast niimna ett var exempel. I Dt>t g1lr an hiinlar Almquist att vigseln hör m·skaffas, ett fritt iildPnskap triida i stiillet oeh ogendomsgemenskapen U]Jphiira. Svensk riift i s1•ensk diktniny Kvinnan bör få samma riittigheter och samma möjligheter till arhete som mannen. Strindberg kommer ju också i sitt författarskap i skilda sammanhang in }J å iiktenska}Jsrii tts-liga problem. Till den allra friinaste kritik mot giillande rii tt, som från de11 svenska litteraturen iir mig bekant, hör utan ge11siigelse den sistniimnde författarens. Strindberg har upptagit det av HPrman Quiding }lriiglade ordet, att Sveriges Hikes Lag ii r Sveriges rikes lag och i sin Lilla katekes för underklassen sviingPr han hiins~·llslöst sin kritiks gissel. Lagarna iiro »Överklassens llJlJlfinning att pa sil kallad laglig viig hålla undcrklass(~n under sig», dessa lagar ha skrivits c1ulast av överklassen i dess intresse mot underklasscH och man iir skyldig aktning endast för de lagar, som iiro aktningsvii nia, vilket enligt Strindberg ej ii r fallet med dc gällande. Straffct, SOlll ådömes enligt lag, iir »ÖVerklassens hiinmd på undPI'klasseUS angrepp på Jagarna, som ii ro stiftade av överldasscn». Till dessa fall inskriinker jag mina exempel på Ii tteriir kritik av gällande riitt. Självfallet iir att denna kritik ofta varit överdriven. Men ä andra sidan måste dess positiva sida starkt betonas .• Jag behöver diirvicl t. ex. endast peka på betydelsen av att förbiittringstankcn inom st ra !'fr ii t ten och medkänslan med brottslingens olyckliga öde fått utr.nmnc i litteraturen eller erinra om det sociala patos, som burit mången författare, och som han förmått föra vidare . • J ag öwrgilr härefter till att heröra ett par a Y dc r ii ttshistoriska motiY, som oftast förekomma i litteraturen. Dc företeelser, som jag då viil.ier, iiro hiix}lrocesserna och fredlösheten. Förhållandena under det stora hiixraseriets daga r ha självfallet ofta tilldragit sig författarnas uppmiirksamhet. Ikt dramatiska häri, blandningen av religiöst vanvett oeh gammal övertro, den folkspykologiska hakgrunden för denna andliga farsot, har Jl1l många siitt iignat sig för litterär behandling. Ä ven här möter - mig veterligt - Almquist såsom den förste. Det är i en av hans Songes, Häxan, gripande genom sin enkelhet och primitiva mystik. Andra författare, som varit inne på detta motiY, äro Rydberg, Topelius, Strindberg, Heidenstam. Särskilt Rydbergs framställning i Fribytaren på Östersjön fångar hiir intresset. Denna bok är ju »en av de mest betydande historiska romaner 1800-talet skapat i Sverige» (Schiick och Warlmrg a. a. bd VII, s. 11). Skildringen av häxprocesserna bygger på historiska kiillor, framför allt de av Kröningssviird utgivna Handlingar om trolldomsYiisendet i Dalarna. Emellertid äro äYcn utliindska framHenrik Jlhwktrll ställningar anYända oeh ehuru Rydberg torde ha eftersträYat historisk exakthet, kan man ingalunda säga att han lyckats däri. I stort sett får man doek säga att Rydberg- romanen är ju skriven pa 1850-talet - på ett förYånande riktigt sätt tecknat bakgrunden för hiixprocesserna. Hela skildringen har f. ö. en aktuell tendens: det iir den liberala kritiken mot religiös ofördragsamhet, som hela tiden ligger bakom. 'fopelius berättelser från detta område (i Fältskärns beriittelser) vittna även om ingående källstudier. Detsamma kan däremot knappast sägas om Strindbergs En häxa. Emellertid har ju äYen hiir den förtiickta samhällskritiken varit huvudsaken - noYellen var ursprungligen förlagd till samtiden- och skildringen av huvudpersonens psykologiska utveckling till häxa är mästerlig. Ett annat motiY, som spelat en stor roll i svensk diktning är - som sagt - fredlösheten. Det är också mycket förklarligt att detta motiv häri förm~dt fängsla mången författare - den ensamme, som står emot hela samhällets överYäldigande makt. Någon större grad aY rättshistorisk- eller överhuvud taget av historisk sanning- möter man emellertid mera sällan. Däremot är det i regel en romantisk benägenhet att förhärliga brottslingen. Det iir ofta »förcstiillningen om att orättfärdiga samhiillsförhållanden kunna göra ursl)nmgligen goda och fredliga människor till upprorsmiin och om att sådana människor iiro i sin fulla rätt när de med cgen hand försöka korrigera de sociala orättvisorna» (Yrjö Hirn, Goda vildar oeh iidla rövare, s. 12). De't klassiska exemplet hiirpil iir Sehillers »Die Räuber»: det är den ädle rövaren, individualisten, som står ensam och stark mot de orättvisa lagarna. Ett av dc mest kända exemplen på fredliishetsmoti vets användning i svensk litteratur finnes i Rydbergs Fribytaren på Östersjön. En av lmvudpersonerna hiir, Drake, - »en romantisk övermiinniska, utrustad med ett griinslöst penning- och maktbegär» (\'. SvanhPrg, Singoalla, s. 21), spelar nr denna s~·n]mnkt ingen roll, medan diiremot Pil annan av huvudversonerna, Skytte, iir en typisk re]n·cscntant fiir den iidle medborgaren, som av förhivlan iiYPJ' samhiillds oriitiYisor drivPs ut i brottslighet. Hydberg har fatt U]l}Jslagd från Fn·xcll oeh bakom dc•t hela ligger en fantastisk hiindPlse fran lJiirjan av Hi60-talet. Ett par unga iiYentyrare, Uustaf Adolf Skyttc oeh Gustav Drake, hade 16fi1 hedrivit regelriitt sjöröveri i Östersjön i det de angripit ett holliindskt handelsra rt~·g. clöda t den fp m man starka bes ii ttningen f)(' h rö Ya t lasten. Skytte o el! nngra a v IIIPdbrottsl ingarna grcvos, Drake oeh några 81•ensk riitt i s/'ensk dikfni11.11 andra undkomma utomlands. 16G3 dömdes bl. a. Skytte till döden och arkebuserades sedermera, medan Drake och de andra mdkomna dömdes biltoge över allt Sveriges rike. Bland andra svenska författare, som upptagit fredlöshPlsmotivet, må friimst niimnas Heidenstam. I Svenskarna och Jpras hövdingar återkommer eld på olika stiillen, i Bjiil!JoatTet framstar konung Valdemar sedan han besegrats av hertig :Magnus som d<>n fred- och laglöse och i För mig finnes ingen viig från hemmets dörr får motivet en ]Hl samma gång tyvisk och monumental !whandling. Det är den Pnsamme, gamle och böjde Gunnar ifran Lidarände, för vilkens konflikt med samhällets lagar författarPn har djup förståelse. »Så hedrad ing·en statt som fordom han, nu ängsligt undflydd av var Yiin och friinde, ty länge redan smugit kring hans stråt den avund, vilken är berömmets skug·ga, och trött vid lömska bakhåll och försåt hans yxa lärt att dråpets runor hugg·a. Han mötte hot, där förr han stiftat lag, en brottsling nu, en baneman i dag. - menigheten hörde tyst hans dom att liimna landet eller fredlös leva.>> .Men för honom finns ingen vHg från hemmets dörr. Han stannar hellre, bidande den stund då >-gammal hiinmd sin stråt till gården fann, och slog till döds en glömd och fredliis man.>• Andra författare, som upptagit detta motiv ii ro Strind lwrg, Fröding, Gripenberg (Wh Boye. I Strindbergs tidiga cnaktsdrama Den fredlöse möter man å ter den ensamme starkP, som blott l i ta r till sig sjiilv, men som slutligen måste erkiinna Ptt högre vitsen. l Frödings dikter Fredlös och En fattigmunk från Skara framtriida likaså de av samhiilld utstötte, för Yilka författaren har en aYgjord symva t i, trots att -- eller kanske tYiirtom di i rt"ör - a t1 :k ingalunda äro Guds hiista barn. Fattigmunken fran Skara trii!Tas aY kyrkans bann oeh konungens fagelfriförklaring »för dn'tp ndnst nnföra ett Jlal' strödda exempel. Hydbcrg framstiiller tortyren såsom grundad i lag ot•h allmänt bruklig på HiOO-talet. Strindberg gör sig i Sn•nska öden oeh iiventyr skyldig till våldsamma riittsliga anakronismer. I Lillrnans T\'!~driiktens barn svelar en trstamentsfråga en betydande roll, men den rättsliga möjligheten till den av födattaren terknade situationen saknas. Liknande exempel kullflo tagas i mångfald. Angående denna pril1l·ipfråga- om författarens skyldighet att hålla sig till den historiska sanningen - har ingPn mincl"c' iin Goethe uttalat att »alle Poesie eigentlieh in Anachronismen verkehre» (Siimtlichc \Verke, ,Tuhilenmsausgabe, bd af-l). Mähiincla iir detta en medveten överdrift oeh skulle viil knammst av ni1gon försvaras till bokstaven. l\Ien frim en framstående svensk litteraturhistoriker har nyligen framkastats frågan: »Ar egentligen den exakta tidsmålningen av så stor betydelse för historisk diktning? Med varje generation oeh varje banbrytande historil'kt verk föriindras ju vår bild av de gångna tidsepokernn. M:\ste man inte inom den historiska diktningen riikna med nägot annat, nngot mer bestående, inlevelsen i en förgången tid genom en historisk intui- :391 Henrik Munktell tion som knappast lider någon skada av den historiska vetenskapens landvinningar?» G\1. Lamm, August Strindberg I. s. 18:2 i. Detta är naturligtds i och för sig riktigt, men endast om nrkligen vederbörande författare har en så stark och levande historisk intuition att helhetsbilden, det allmänna intrycket, icke blir allt för missvisande. Då spela även grova anakronismer ingen roll. Men fattas denna historiska intuition blir det en helt annan sak. Oeh detta därför att de historiska värdena iiro så stora, så betydelsefulla för vårt folk, att grova fönanskningar ej far ske. Diktarens ev. vinning väger enligt mitt förmenande liitt mot den förlust, som ligger diiri att vårt folk får en förvänd uppfattning. Det sagda gäller kanske i särskilt hög grad historien om den svenska rätten, en av vårt nuvarande frihetsarn viktigaste grundvalar. Och här har mången författare syndat. Han kan ha funnit ett eller annat fall - ingalunda typiskt och ofta feltolkat - och han ger åt sin framställning en ton, som hos den icke rättshistoriskt bildade läsaren ger det intrycket att så gick det faktiskt i allmänhet till. Han kanske lösrycker tillfiilliga företeelser ur sitt sammanhang och behandlar dem som allmiingiltiga. Han missbrukar »syntetikerns rätt att bortse från det som ej är relevant hos fakta till att förvända fakta, så att de bli relevanta>> (B. Boethius i denna tidskr. 1938, s. 134). Särskilt beklagligt blir detta emedan - som jag tidigare framhållit - författarna ofta viilja de i sig sjiiln1 dystraste rättsliga motiven. På så siitt fläcka de ofta på ett ibland svårförlåtligt sätt vart dyrbara svenska riittsarv. :392