TVÅ BILDER
UR NORDMANN_ALIV
Av kanslirådet, jur. d:r CURT ROHTLIEB, Djursholm
DET är kanske svårt att skönja de krafter, som uppburo vår
första storhetstid, vikingatiden. Vår andra är betydligt bättre
känd. Den framställes gemenligen såsom buren av ett ideellt
patos, höjt över prosans tid. Otvivelaktigt förkroppsligade 1600-
talet en politisk tanke av högsta värde både för vårt land och den
europeiska odlingen och skiljer sig därigenom från både tidigare
och senare skeden av vår historia. Men hurudana voro människorna
under dessa två skeden av kraftutveckling~ Har ej folkkaraktären
eller åtminstone folkmaterialet varit sig ganska likt
under rikets upp- och nedgång?
En händelse gör, att två betydande diktverk samtidigt sett
dagen, framställande svensk vardag under de båda storhetstiderna.
Frans G. Bengtsson har con amore målat det muntra och
farofyllda livet i vikingarnas bondgårdar och skepp. Wilhelm
Moberg har lidelsefullt tecknat en följd av gestalter från en bondebygd
under drottning Kristinas tid.
Hos vikingatidens skildrare dominera helt och hållet de nrkraftiga
gestalterna med deras primitiva lidelser och deras ohejdade
aptit på livet. Kraften i alla dess yttringar återges med
smittande sympati. Slughet och grymhet, trolöshet mot fiender
likaså. Hjälten, Röde Orm - här kan ordet nyttjas utan skymt
av ironi - växer under författarens händer till monumentala
proportioner. Skarpa silhuetter av hedningar och kristna passera
revy, och karaktärerna skildras på samma korthuggna, kärnfulla
sätt som i de isländska sagorna. Deras känslolöshet mot död och
lidanden, egna lika mycket som andras, är fabulös. Av de dygder
i övrigt, som en hjälte bör äga, märker man i detta myller av personer
föga. Trofasthet mot vänner tycks vara hedningarnas enda
dygd. Hängivenhet för den rätta läran de kristnas enda, åtminstone
hos de flesta. Hos en enda tar sig stridshumöret uttryck i
hjälpsamhet mot sjuka och sårade, en ädel frukt på kyrkans eljest
rätt vildväxande träd. I girighet och trolöshet voro de kristna
vikingarnas jämlikar, men en nästan shakespearisk humor försonar
och adlar de groteska figurerna.
En trovärdigare bild av den kring Harald Blåtands hov framväxande
danastaten kan man ej önska sig. Man får följa en
174
Två bilder ur nordmannaliv
skånsk bondesons och hans kamraters färder till Söderns nejder,
frankiska borgar, kalifens hov i Cordova, irländska munkar och
engelska konungar. Asalära, kristendom och islam konfronteras
på ett dråpligt sätt. Dop och våldsdåd växla friskt.
För statsrättslärde och samhällsfilosofer ställes en spegel av det
under primitivt liv framväxande våldssamhället, varur sent omsider
det germanska rättssamhället uppstått; resultatet av ett
krafternas samspel, som i historiska urkunder blott otydligt kan
skönjas. Det är möjligt och rent av troligt, att denna fantasiens
lek kommer verkligheten närmare än många vetenskapliga framställningar
av statens grund och väsen. Detta betyder blott, att
den begreppsskapande fantasien överträffas av den bildskapande.
överallt, i söder som i norr, råder den nakna makten, i bästa
fall stödd på en härskarnatur, framställd som övermänniska.
Samhället tyglas blott nödtorftigt av en vidskeplig, motvilligt
erkänd, religiöst betingad sedvänja, som ännu ej kan få namn av
rättstradition. Religionen har varken hos hedningar eller kristna
någon etisk betydelse. I norden är det egentligen blott släktkänslan,
som vid sidan av våldet är en faktor att räkna med. Die
blonde Bestie dominerar statslivet i Norden, och en omättlig
snikenhet är hans drivkraft. Åven bifigurerna eftersträva blott
byte, främst guld och silver. I själva verket spelar penningen en
vida suveränare roll än i något kapitalistsamhälle.
Lika handgripligt framstår bondesamhället i Mobergs roman
från 1650-talets Småland. Författaren är mera bunden av historiska
dokument, men har med överlägsen konst blåst liv i dessa.
Händelserna utspelas i författarens välbekanta hemtrakt, östra
delen av Kronobergs län. Åmnet är den skickelsedigra striden
mellan en adel, som insupit feodala föreställningar från Tyskland,
och en bondeklass, som kämpar för hävdvunna rättigheter
men ej längre kan bemästra de ändrade samhällsförhållandena.
En utländsk adelsman har av drottningen förvärvat kronans
skatterätt till flera byar kring sätesgården och vill efter tyskromersk
rättsuppfattning behandla bönderna som ofria. Bönderna
besluta hävda sin rätt, men alla utorri en falla undan. När denne
med vapen i hand vill försvara sitt hem, dömes han fredlös, och
när bönderna i grannskapet, för att sammansluta sig, låta budkavlen
gå med maning »rid i natt», smusslas budkavlen bort av
en räddhågad ålderman.
saknaden av målmedveten ledning och organisation avgör de
segt försvarade byalagens öde. Men aldrig har germansk rätts-
175
Curt Rohtlieb
känsla fått ett så realistiskt, från all utsmyckning fritt och diirför
så övertygande uttryck. Den ende trotsaren, en storvulet
skildrad gestalt, blir till slut dömd kvick i jord, jagad, sårad, fasttagen
och levande begraven av sina grannar, som steg för steg
pressats att gå förtryckarens ärenden.1 Och, i sanning, hans inre
tragik är lika gripande: fredlös, är han bliven tjuvars och rånares
v~in, själv oböjlig i sin rättskänsla. In i det sista tror han pä
lagens gång liksom på solens oföränderliga bana. Solskiftet, efter
vilket skifteslagets gårdar äro orubbligt fastställda, symboliserar
rättens oförstörbarhet.
Hur hade vikingatidens bönder hunnit till detta stadium av
samhällsanda~ Såsom människor äro de nästan lika primitiva som
Frans G. Bengtssons vikingar. Denne låter flerstädes förstå, att
man har att vänta en fortsättning av berättelsen, där livet i Smålands
skogar, fjärran från den nidske och trolöse konungen, skall
skildras. Kanske får man där se, huru flyktingarna från dennes
maktsfär grundlägga det samhälle, som möter oss hos Moberg.
Vikingens ideal, byte, hade där lämnat plats för bondens, arbete.
Individen, som ville vara övermänniska, hade efterträtts av byalagets
delägare, som ville vara envars jämlike. Förtröstan till den
egna kraften var kvar, snikenheten och rådigheten likaså, men
tyglade av en respekt för andras rätt, som hos Bengtssons vikingar
var okänd och som hade förvandlat de laglösa individualisterna
till goda medborgare, främst i byalagets republik, men vidare i
det kungarike, där de själva hade del i makten.
Mer än en obetydlig del var det ej, och dess effektivitet berodde
väsentligen på kungamakten, som skulle skydda bonden mot adeln.
Skulle; men under en ansvarslös och pliktförgäten drottning svek
den sin uppgift. Däri ligger nyckeln till den tragiska upplösningen.
De centrala organen hade ej kontakt med de organisatoriskt
efterblivna samhällsgrupperna. Och allmogens egen rättsskipning
hade länge sedan förlorat sin effektivitet. Häradstingen,
som skulle hållas av bönderna själva under ledning av en bondefödd,
vald häradshövding, hade blivit alltmera beroende av de
kungliga ämbetsmännen, ofta mäktiga herrar, som företräddes av
osjälvständiga lagläsare.
1 Under en polemik med prof. A. H. Munktell, som bestritt möjligheten av dylika
straff under vår storhetstid, har Moberg lämnat ojäviga exempel därpå. Han åsyftar
tydligen ej att återgiva ett genomsnitt av rättstillståndet, utan blott att skildra,
huru det kunde gå till. Med intresse avvaktar man en av Munktell i utsikt ställd
undersökning i ämnet. Inlägg ha även gjorts uv professorerna B. Boethius och Eli
Heckscher, den senare i huvudsak bekräftande JVIobergs uppfattning.
176
Två bilder ur nordmannaliv
I själva verket ha vi här ett av de centrala problemen i vår
rättshistoria. Det var ej genom våld, som folket förlorade greppet
om sin under århundraden utvecklade rättsskipning. Kungamakten
trädde nödd och tvungen till, när anarki hotade i följd
av häradstingens förfall. Men när häradshövdingarna blevo kungliga
ämbetsmän, förlorade de känningen med sin uppgift, som
övergick till substitut, tillgängliga för all slags sidoinflytande
från de maktägande. Moberg ger en intressant inblick i huru
gamla och nya rättsbegrepp blandats just i den proportion, som
gynnade adelns intressen och medförde strafftillämpning, även
där allmogen blott nyttjade nödvärn.
Straffet framträder hos Bengtssons vikingar såsom ett förmånligt
prerogativ, utövat av hövdingen personligen. Hos bondestaten
däremot såsom den fruktansvärda underpanten på statsmaktens
auktoritet, handhavd av bödeln, som avskys trots sitt för rättvisan
oumbärliga värv. Avrättningen av fångna jornsvikingar
skildras av Bengtsson med en festivitas, som avväpnar alla moraliska
invändningar. Bjärta färger skyr ju denne ingalunda. De
agerandes primitiva heroism sättes här i rampljus. Hövdingen
för den segrande norska konungens hird hanterar själv bödelsyxan
med virtuositet, och huvudena falla ett efter ett. En i raden
av bundna fångar, beundrad för sitt skönlockiga hår, insisterar
på att detta ej får nedblodas. En frände till hövdingen tar ett
stadigt grepp i de böljande lockarna för att skydda dessa för
blodet. I samma ögonblick bilan faller, kastar sig fången med ett
ryck framåt, så att bilan skär av de händer, som hålla hans hår.
Allmänt gapskratt över det lyckade skämtet. Fången friges av
kungen, som synbarligen ej har något tillövers för sin hirdmans
lilla malör. - Hos Moberg fullbordas ödet för den frihetskämpe,
som drabbats av en vrång dom, genom bödeln, som överallt
bedömes hårdare än sitt offer även av dem, vilkas ärenden han
går. Rätten, för vilken offret kämpar, består trots våldets seger.
Knappast någonsin har våldet i svensk litteratur fått en så
strålande apoteos som i Röde Orms hjältesaga. Bengtsson ser
honom med epikurens och estetens öga. Moberg har en annan
livsåskådning. Aldrig har, åtminstone i modern litteratur, rättens
oförgänglighet bekänts med sådan äkta glöd, behärskad, men
osläcklig. Båda dessa historiska bilder äro säkerligen i sina
grunddrag lika verklighetstrogna. Huru har samma folk genomlöpt
två så olika stadierf Den frågan fordrar ett svar.
Vikingalivet var ju blott en fas av tidens liv. Den bofasta
177
Curt Rohtlieb
befolkningen intresserar Bengtsson föga. Färgglädjen inkräktar
måhända på det historiska, men man kan ej värja sig för intrycket
av realistisk sanning även hos Bengtsson. Man kan knappast ge
något svar utan att komma in på frågan, ur vilka krafter staten
uppstått och utvecklats. I främsta rummet har väl behovet av
gemensam kraftansträngning för inbördes hjälp framtvingat
smärre sammanslutningar. För Nordens del har nog utvecklingen
vidare bestämts av utländska inflytelser, långt äldre än landskapslagarna.
Dessa känna ännu väl till de statslösa nybyggarna,
brytare av bygd för ett vidare samfund, och deras mödor för det
materiella underlaget till en stat. För landskapslagarna och ännu
för 1734 års lag voro nybildningar i de stora skogarna utanför
statens effektiva kontroll aktuella. Den kring konung och hov
grupperade staten har tydligen haft utländska, i första hand
frankiska mönster, men den har förverkligat inhemska, genuina
rättsideer, och de kontinentala staternas beroende av äldre förebilder
i sin tur är ju dessutom uppenbar. Egentligen borde man
alltså börja med egyptiernas stat, den äldsta kända. Fackmän försäkra,
att den uppstått ur det äldsta kända allmännyttiga storföretaget:
Nilens tämjande. Kanske ha många statsbildningar
uppstått på liknande vis, spontant och utan direkt efterbildning.
Kanske behöver det samlande målet ej alltid vara lika allmännyttigt,
utan snarare den starkares egennytta- ehuru man gärna
vill föreställa sig staten grundad på något förmer än det nakna
våldet. Bengtssons snabbmålning väcker starka tvivel på de
allmännyttiga synpunkternas roll. I Norden fanns ingenting liknande
de stora egyptiska eller babyloniska rikena. Vad man får
är en levande bild av maktkoncentrationen kring den danska
monarkien med syfte huvudsakligen att plundra, men med former
i viss mån liknande rättsliga och lånade från söder.
Mellan bönderna eller kanske rättare den härskande, stridbara
storbondeklassens medlemmar rådde ömsesidighet i rättigheter
och plikter, vilket naturligen ej betydde likställighet. Däri låg
tydligen dock en livskraftig rättside varur en rättslig uppgift för
monarkien kunde framväxa. I det bondesamhälle, som Moberg
skildrar, har ömsesidighetsprincipen så genomsyrat hela samhällsuppfattningen
och livsföringen, att varje för värjande av status
quo utåt nödvändig maktkoncentration försvårades.
Till båda tidevarven återvänder den folkliga fantasien gärna.
Men vad betyda de för vår livsuppfattning1 Vikingatiden fängslar
178
Två bilder ur nordmannaliv
och stimulerar oss med den makt sagolika äventyr alltid utöva,
när vardagen synes alltför grå. Dess gestalter övergå alla kända
mått i kraft. Eller riktigare den storhet vi tillägga gestalterna.
De verka oemotståndligt på samma sätt som Homeros' hjältar,
även där formen är konstnärligt enklare. Skulle vi skönja tidens
verkliga drag tydligare, skulle kanske mycket synas föga storvulet.
Ty vad veta vi egentligen om de handlande personerna~
Bengtsson skänker oss ett festligt mellanspel, sett från den skådeplats
där vi själva agera.
Av 1600-talets kraftutveckling hämta vi fortfarande styrka och
andlig näring. Det gäller ej så mycket de krigiska bedrifterna
~dem Moberg i det hela förbigår- utan fastmera den samling
och nyordning av alla våra strävanden och förmögenheter, som
gick jämsides med den yttre kraftanspänningen. Under brytningarna
mellan utländskt och inhemskt, nytt och gammalt, funno vi
den form för styrelse och förvaltning, som vi ännu bygga vidare
på. Moberg lämnar mer än ett mellanspel: en text giltig både för
den enskildes gärning och riksens värv. Den texten innehåller
mera aktuell verklighet än några fornsagor. Mera verklighet om
dramats egen tid och mera verklighet för oss. Vikingasagan kan
väl innehålla en maning till viljekraft och manlig styrka för alla
tider, men när man ser tillbaka på den, innehåller den alltför litet
problematik för att kunna väcka djupare intresse. Den kamp
mellan makt och rätt, som vi få följa i den efterblivna småländska
bondbygden, tränger sig på över allt i världen, där livskraftiga
intressen mötas. Och våldet, då som nu, ter sig - det utgör rättens
tragik - såsom utslag av ett i högsta grad livskraftigt och
därför ur viss synpunkt berättigat intresse. storhetstidens krigarstat,
företrätt av en dådkraftig adel, kunde ej göra halt inför
bondesamhällets sedvanerätt, så främmande för rikets europeiska
uppgifter. Och bondesamhället kunde ej uppgiva sin rätt utan
att svika sin uppgift som grundval för kommande tiders samhälle .
. Men vikingasagan är skildrad med ett stilistiskt mästerskap,
som gör det overkliga levande. Bondesamhällets drama tecknas,
även det, med djärva och färgstarka penseldrag, värdiga ämnet,
men det halvt arkaiserande språket vållar svårigheter, som
stundom fordrat säkrare stilkänsla. Frestelsen att efterbilda 1600-
talets ton - allt för främmande för våra instrument - har föranlett
en viss kontamination. Bäst författaren rör sig med ålderdomliga
vändningar, smyga sig nötta vardagsuttryck in, som
genom kontrasten te sig en smula platta. Vikingasagan däremot
179
Curt Rohtlieb
är hållen i den sobra stil, som en översättning från fornnordiskt
mål bör hålla. Härvid har författaren synbarligen haft hjälp av
sin skolning som översättare bl. a. från isländskan.
En lärd man har nyligen skrivit en fängslande bok om goda
vildar och ädla rövare fordomdags. Hos Bengtssons epos om
nordmannaliv möter man vildar och rövare med rätt obetydliga
ansatser till godhet och ädelhet. Men de äro lyckliga på sitt sätt.
Mobergs hjälte däremot är djupt olycklig, och hans olycka bottnar
i hans natur: han känner ansvar och har fattat rättens ide.
Hans tragiska storhet höjer honom högt över de muntra vikingarna.
På deras höljefärd göra alla läsare sällskap med full håg.
Den, som på havets botten söker dolda skatter, går miste om d8
glittrande böljornas lek. Det är förlåtligt om flertalet läsare föredrager
det senare framför det förra. Men andra pejla måhända
hellre djupen för att dragga upp fynd med varaktigare glans än
böljornas.
Vill man göra ytterligare en jämförelse mellan de båda författarna,
kan man säga, att den ena för sina landsmän rest en festlig
teater, den andra ett tempel, där man, liksom i vissa uråldriga
samfund, hämtar styrka genom anblicken av förfädrens bilder.
De båda författarna representera två oförenliga livsuppfattningar,
individualismen på rent epikureisk grund med ohöljt förakt
för det »nyttiga» samt kollektivismen med plikten att offra
sig för allmänt väl såsom kategoriskt imperativ.
Båda idealen ha sina celebra förespråkare, av vilka de adlats
och höjts till det heroiskas sfär; detta adelskap har i svenskt
kulturliv gammal tradition. De ha båda utformats mästerligt av
Geijer. Hans »Vikingen» hyser blott förakt för fredliga värv och
aktar blott äventyren på havet: »Mitt var då vart byte, som kom
i mitt lopp.» »Odalbonden» reder »för landet den närande saft»
och bygger tyst byar och riken. Medan vikingen redan ung
beskådat många länder och hav, har odalbonden ej mycket mera
lärdom, än att han vet vad som är hans. Men han ger envar vad
rätt är, både Gud och kung, samt njuter resten fritt; en lärdom,
främmande för vikingen.
Att kunna tolka två så skilda livsideal ~ och tolka dem sit
lakoniskt uttömmande som i Geijers två tankedikter~ är förvisso
ett sällsynt prov på genialisk kraft. När i dessa dagar samma
tema utformats i två romaner av var sin lysande författare,
betyder detta ett väl förvaltat och rikt förkovrat andligt arv.
180