DAGENS FRÅGOR Den 15 maj 1942. Krigsvåren Världskrigets tredje vår har såtillvida skilt sig från de 1942. båda föregående, att inga verkligt stora.operationer ännu inletts, ehuru årstiden nu är en månad senare än vid överfallet på Norge 1940 och angreppet mot Jugoslavien och Grekland 1941. P å östfronten råder en delvis livlig verksamhet, men någ-ra större förändringar i stridsläget ha knappast skett under de båda senaste månaderna. I Asien ha japanerna skördat nya och stora framgångar i Birma. Däremot har deras för två månader sedan bebådade stormlöpning mot Australien blivit starkt fördröjd. Det stora sjöslaget i Korallhavet, vars utgång i skrivande stund ter sig dunkel och insvept i varandra motsägande uppgifter, visar dock ny japansk aktivitet i denna riktning. Västmakterna hunno före J apan till Madagaskar, varigenom deras ställning· i Indiska oceanen åtskilligt förbättrats. De sedan länge beramade stora tyska operationerna för våren 1942 dröja emellertid alltjämt, de må sedan avse Ryssland, Medelhavet eller någon annan, för den stora allmänheten mindre sannolik krigsskådeplats. De senaste veckornas mest uppmärksammade tilldragelser tillhöra därför alltjämt den politiska sfären och ej den militära, även om de torde ha nära sammanhang med de väntade stora krigsföretagen. Alla ingå de i axelmakternas verksamhet, medan det dominerande förloppet på den motsatta sidan, Förenta Staternas allt fullständigare övergång på krigsfot, visserligen kastar en mycket lång skugga framför sig men ännu icke funnit några allom synbara praktiska uttryck. Att dess reella betydelse särskilt i ett långt utdraget krig är av ett helt annat format än de nummer på den storpolitiska scenen, som just nu utföras, därom torde få sakkunniga iakttagare sväva i tvivelsmål. Den mest påtagliga av de här avsedda förändringarna under den senaste tiden är regimskiftet i Vichy. Rent psykologiskt är det onekligen högeligen märkligt, att marskalk Petain kunnat förmås eller förmå sig att till sin främste officielle rådgivare ånyo kalla den man, som han för ett och ett halvt år sedan under så dramatiska och skymfliga former lät avlägsna från makten och till och med för några timmar taga i fängsligt förvar. Med lätt hjärta har marskalken säkerligen icke satt sitt namn under Pierre Lavals utnämning. Ej heller är det någon våg av folkets förtroende, som bär Laval till makten. Om man bortser från stämningarna inom de av allt att döma försvinnande små kretsar i Paris, vilka verkligen gjort tyskvänligheten till sin väsentliga programpunkt, torde det finnas få franska politiker, som åtnjuta nationens ynnest i lägre grad än han. För de flesta fransmän torde Pierre Laval inkarnera de sämsta sidorna i både la republique des earnarades och det nya autoritära systemet. Att hans upphöjelse helt är en frukt av ockupationsmaktens viljeyttringar, lider föga tvivel. 280 Dagens frågor De påtryckningsmedel, som nyttjats för att framtvinga scenförändringen i Vichy, äro ännu ej kända. Det förefaller dock knappast troligt, att det varit hotet om en ockupation även av den »fria» zonen. Ett sådant företag skulle ha inneburit åtskilliga svårigheter och förvecklingar för Tyskland och dessutom tagit trupper i anspråk, som numera torde behövas blott alltför väl på andra håll. Sannolikare förefaller det, att Frankrikes försörjningsläge under vintern försämrats så mycket, att lämpliga tumskruvar här funnits redo. Det är ej hittills möjligt att överblicka de praktiska följderna av Lavals installering vid makten köttgrytor. Ännu kan ej sägas, i vad mån marskalken själv behåller de yttersta avgörandena för sig. Att hans politik har andra både medel och mål än Lavals, är ganska si.ikert. Ej heller har det ännu visat sig, om amiral Darlans ställning såsom krigsmaktens överbefälhavare - utan att vara subordinerad kabinettet - ger honom möjlighet att alltjämt spela en av Laval oberoende politisk roll. Och slutligen måste den nye regeringschefen dock taga en betydande hän yn till den allmänna opinionen, som icke Hirer vara mer tyskvänlig nu än för några månader edan. Under sådana förhållanden förefaller det mindre troligt - ehuru Madagaskarepisoden kan ge händelserna en annan riktning - att Laval skulle våga sig på att direkt inträda i kriget på axelns sida eller ÖYerlåta den franska flottan eller vissa kolonier åt ty karna. Åtminstone till en början förefaller det sannolikare, att regeringsskiftets verkningar komma att visa sig i ett utvidgat industriellt samarbeteav många uppgifter att döma torde den tyska industrin arbeta under ständigt växande svårigheter i fråga om både arbetskraft och råvaror - samt i en ur tysk synpunkt ökad säkerhet i fråga om Frankrikes hållning vid mera omfattande engelska landstigningar på fransk mark. Det bör i detta sammanhang observeras, att Laval denna gång, vis av erfarenheten, ej försummat att själv taga ledningen av polismakten om hand. Att hans maktställning alla försiktighetsmått till trots är helt beroende av krigshändelsernas utveckling, är uppenbart. Det hade väntats, att Lavals makttillträde och dess följder - eventuellt ett formligt fredsslut mellan Tyskland och Vichy - skulle ha varit ett huvudtema i Hitlers stora vårtaL Så blev emellertid ej alls fallet. Frankrike lyste helt med sin frånvaro i talet, vilket i stället i förut ohörd omfattning var ägnat åt hemrnafrontens problem, vilka tydligt framträdde såsom de för dagens Tyskland allvarligaste. Frapperande var, att Hitler lät sig högtidligen bekläda med fullmakter i fråga om rättskipningen, vilka ingen betvivlade, att han redan förut i realiteten utövade, de må i övrigt vara hur okända som helst för den rättsordning, som utbildats på europeisk-kristen grundval. Detta demonstrativa understrykande av rättskipningens drakoniska art- annars välbekant från de tätt återkommande meddelandena om avrät.tningar inom Tyskland - liksom de skarpa utfallen mot domarkåren och den högre administrationen antyda liksom förut en del uttalanden av doktor Göbbels, att betydande spänningar och irritationer förekomma i Tredje riket, delvis som en följd av att det ryska 281 Dagens frågor fälttåget 1941 icke lyckades uppnå de avsedda operationsmålen. Hur utomordentligt allvarlig situationen på den ryska fronten tedde sig vid nyårstiden, innan den ryska offensiven dämdes upp, fick livlig·a uttryck i både Hitlers och Görings tal. Men mest sensationellt likso1n för framtiden betydelsefullast var dock rikskanslerns tydliga tillkännagivande av att ännu ett vinterfälttåg i öster vore att vänta. Om detta sammanställes med den påfallande defensiva hållning gentemot England, som präglade talet, blir intrycket, att Tyskland ej längre på samma sätt som förut har initiativet i världskriget utan numera i helt annan utsträckning än tidigare blivit beroende av sina motståndares åtgöranden. Ovisst är, om någon vikt bör tillmätas de rykten, som nu på våren varit gängse om en separatfred, antingen mellan Tyskland och Ryssland eller mellan Tyskland och de anglosaxiska makterna. Skulle det europeiska kriget förlängas över nästa vinter, förefaller det med hänsyn till å ena sidan den mellaneuropeiska industrins och livsmedelsförsörjningens alltmer beträngda läge, å den andra Amerikas snabbt stigande krigsberedskap, som om utsikterna till en för axelmakterna gynnsam utgång av kriget skulle te sig mindre än förut. Emellertid återstår alltjämt att se r esultatet av denna sommars fälttåg. Till förberedelserna därför hör förmodligen det möte, som just ägt rum mellan Hitler och ~ussolini. Dylika sammanträffanden ha hittills alltid nära föregått de stora anfallsoperationernas inledande, och sannolikheten talar för att så även nu är fallet. Däremot saknas naturligtvis alltjämt alla säkra ledtrådar för bedömande av var slaget först kommer att falla. Tidigare tydde åtskilligt på en stor offensiv i Främre Orienten. Möjligheten föreligger väl alltjämt, ehuru årstiden nu är rätt långt framskriden. Och fortfarande synes Maltas försvar trots alla hårda slag· bita ifrån sig. Innan detta öfäste fallit, äro förbindelserna mellan Italien och armen i N Ordafrika mycket prekära. För en offensiv i stor skala på den ryska fronten ~ir det väl å ter ännu några veckor för tidigt, allra helst efter denna långa och h årda vinter. De antydningar, som nu igen - ovisst för vilken gång i ordningen - göras om möjligheten av en invasion i England, förefalla föga sannolika. Man måste betänka, att försvaret där numera nått en styrka, som skulle kräva en angreppsarme av en sådan storlek, att den svårligen torde kunna samlas, så länge som Tysklands huvudkrafter äro bundna på östfronten. Däremot äro naturligtvis tyska raider mot England tänkbara av samma typ som de brittiska mot Norge och Nordfrankrike. Sammanlagt synas chanserna snarast peka antingen mot en offensiv mot Suez med det allra snaraste eller också mot en stor stöt i Ryssland om ett par veckor. Att England och dess allierade själva skulle gripa initiativet redan nu, är väl ej alldeles uteslutet men förefaller dock föga sannolikt. Därtill torde väl ännu varken deras rustningar eller deras tonnage - ytterligare beskuret av vårens relativt stora sänkningar efter en längre paus i det stora ubå tskriget- förslå. 12.5. 1942. 282 Dagens frågor Parlamenta- Samlingsregeringens tillkomst hälsades på många håll riskt ansvar. med tillfredsställelse även ur den synpunkten att det troddes att partierna skulle komma att känna sig något mindre förpliktade att i vått och torrt stödja regeringsförslagen, än som var fallet under koalitionsregeringens tid. Man förutsatte dock enighet i de stora utrikes- och försvarsfråg·or, som främst framtvingat att samlingsregeringen bildats, liksom en principiell samverkan kring de folkförsörjningsuppgifter, som krisen ålagt eller skulle komma att ålägga statsmakterna; dessutom ingick det i pakten, att inrikespolitiskt splittrande frågor skulle skjutas på framtiden tills ändrade förhållanden komme att inträda. I stort sett kan det väl sägas, att programmet hållits. I de stora krigsfrågorna har, trots olika nyanseringar och en del missljud, de fyra partiernas front varit tämligen obruten. I övriga frågor har riksdagen uppträtt något mera självständigt än under åren 1937- 1939, kanske inte så mycket genom att korrigera regeringsförslagen, ty veterligen har ingen proposition under kriget blivit helt avslagen, utan desto mera genom direktiv i motiveringar, skrivelser, kontroll i form av interpellationer och enkla frågor o. s. v. Det må härvid anmärkas, att möjligheterna för riksdagen att uppställa färdiga alternativ till regeringens åtgärder i de nu dominerande folkförsörjningsfråg- orna enligt sakens natur måste vara mycket små; kriskommissionerna ha ju i realiteten inbyggts i departementen och givit regeringen ett faktiskt initiativmonopoL Åven i så måtto kan möjligen en viss jälvhävdelse skönjas, nämligen att kamrarna i något högre grad än förr frångå utskottens förslag; vid nästan varje arbetsplenum i år har det nämligen inträffat någon gång att kamrarna inte följt utskotten, vilkas auktoritet inte synes vara lika bergfast som den tidigare - åtminstone i den allmänna föreställningen - varit. Å ven en annan tendens kan konstateras. Hur stor lojaliteten i olika samhällsgrupper ännu är, har de två och ett halvt årens krig till slut inte kunnat undgå att framkalla en del irritations- och missnöjesgny. Därtill kommer, att 1942 är ett valår. De centrifugala krafterna ha i år satt sig i en rörelse, som är märkbart större än under 1940 och 1941 års riksdagar. Åtskilliga av riksdagens opinionsyttringar i år - t. ex. vattenkraftens elektrifiering, expropriation av ofullständiga jordbruk och statstjänstemännens kristillägg - tyda på att många i.iro benägna att redan anse tiden inne att skjuta inrikespolitiska stridsfrågor i förgrunden. Särskilt bondeförbundet har härvid visat stor gåpåarlust. I och för sig kan det inte ligga något klandervärt i att ett parti hävdar sina synpunkter och frambär sina önskemål. Men man kan med fog förundra sig över den frigjordhet, som partiet visar gentemot förslag eller andra ståndpunktstaganden från samlingsregeringens sida. I högre grad än något annat parti har bondeförbundet kollektivt känt sig obundet av de resultat, vartill de fyra partiernas representanter i regeringen kommit- såsom man får antaga- efter grundliga kompromisser och sammanjämkningar. Denna obundenhet har visats när det gällt b de större och mindre ärenden. Den har, för att ta några 283 Dagens frågor exempel, kommit till synes i en del skattefrågor, i fråga om kryssarbygget och statstjänstemännens kris tillägg, i fråga om dyrtidstilläggen å folkpensioneringen o. s. v.; och när motionerna om expropriation av jord för att stärka ofullständiga jordbruk behandlades, desavuerade partiet jordbruksministern, vilken så sent som i december i fjol i ett interpellationssvar yttrade, att något trängande behov av detta tvångsinstrument honom veterligen ej nu existerade. Säkerligen skall listan ökas, innan denna vårsession gått till ända. Måhända har bondeförbundet i blodet ungefär samma uppfattning, som lantmannapartiet på Arvid Posses statsministertid hyste, nämligen att inte följa partichefen läng-re än till konseljdörren. Måhända har denna benägenhet att gå emot viktiga regeringsförslag ansetts tjänligare än partiets tidigare, alltid felslagna och därför föga reklamerande försök att få bort hr Brarustorp ur konseljen. Hur man än må bedöma självständigheten och obundenheten - att fixera ett lagom är ej lätt - så är det likväl ett faktum att bondeförbundet så långt gärningarna tala ej erkänner fullt samma parlamentariska förpliktelser som de övriga regeringspartierna. Hur bondeförbundets företrädare i regeringen betrakta dessa ofta upprepade divergenser är närmast partiets ensale Men för regeringens prestige och för det av kriget betingade stora samarbetet mellan partierna kan det i längden bli tärande, om ett av regeringspartierna så fort lämpligt tillfälle ges vill avsvära sig medansvaret för krisens politik. Arne Sörensen - Hol- Om man i dag frågar en icke alltför partiger Danskes ättling. trogen och någorlunda intellektuellt intresserad dansk man, vilken han anser elen mest anmärkning·svärda företeelsen vara på det andliga och politiska firmamentet i Danmark för närvarande, bör man icke bli alltför förvånad, om man till svar får ett namn, som man såsom svensk icke har hört talas om förut eller som man i varje fall har mycket otydliga föreställningar om - namnet Arne Sörensen. Blir man förvånad, visar det blott, att man icke har särskilt klara begrepp om, vad som skett i Danmark under de senaste tio åren. Det som har gjort namnet Arne Sörensen så stort, är icke blott det förhållandet, att han för någon tid sedan kunde lämna Vestre Famgsel i Köpenhamn efter att vederbörligen ha avtjänat de sextio dagar, som elen danska rättvisan ådömt honom, därför att han förbrutit sig mot vissa av de rättigheter, som ockupationsmakten förbehållit sig gentemot elen danska staten. Härvidlag har han blott rönt samma öde som otaliga andra danskar. Sextio dagar bruka för övrigt vara den o bligatariska tiden. Men nu hade det under åratal stått en förtätad spänning omkring hans namn. Han hade självsvåldigt brutit sig ut ur det Munchstanningska Danmark, vilket hade fått till följd, att den långa raden av motståndare enats om att tilldela honom öknamnet reaktionär. När han inte var precis som ens egna, var det lättast att avfärda honom med ett av alla avskytt glåpord. 284 Dagens frågor Jag är varken modernt reaktionär eller traditionellt revolutionär, förklarade Sörensen på sitt paradoxala språk, jag har helt enkelt intagit en tredje ståndpunkt. »Det tredje Standpunkt» blev också namnet på hans nya tidskrift. V arken Tysklands väg eller Englands väg är Danmarks väg, hette det i den därefter utkommande politiska veckotidningen »De danskes V ej». Han \'ille varken despotisk diktatur eller urlakad parlamentarism, han ville någonting nytt, någonting tredje, det som skulle komma, när bägg·e dessa föråldrade statsformer gått i graven. Och nu var det alltså icke hans motståndare, som kallat honom reaktionär, vilka fingo fängelsestraff för sin egen förmenta radikalism, utan han själv, som bland de politiskt verksamme blev den förste martyren för den gamla danska frihetens sak. Dansken, som har lätt för att tänka, började fundera häröver ... Och när Arne Sörensen före vandringen till Vestre Frengsel höll sitt sista offentliga möte, gick köpenhamnaren man ur huse för att lyssna till honom. Efter att Grundtvigshus hade fyllts till bristningsgränsen, ordnades transmission till studenterforeningens lokaler, som också översvämmades. öronvittnen ha berättat, att det blev ett oerhört dramatiskt tal. Arne Sörensen är en gudabenådad talare, han verkar om en jättemagnet på sin publik. Den satt med stora ögon, då han till sist förklarade, att anslutningen till hans rörelse gick a lldeles för fort. Den gamla vanliga visan lät inte på det viset. Arne Sörensen är bara 35 år, men hanR liv är ändå en lång historia. Han började det som en fattig bondpojke i det genom Joh. V. Jensen världsberömda Rimmerlan d. Någon tid stod han bakom disken i lanthandeln därhemma. Dit kom en dag den även i Sverige välkände bibliotekskonsulenten Jörgen Banke. Han såg några fullplottrade pappersark ligga på disken och började läsa. Det var inte precis några vanliga saker som stodo där, det var spekulationer om världen och livet och människorna, och stilen var levande och perfekt. Banke måste fråga vem som var mästaren. J o, det var den otympliga räkeln på andra sidan disken. Folkbildaren Jörgen Banke fick något att tänka på, och nästa gång han kom till Rimmerland hade han tänkt färdigt. Expediten skulle med till Köpenhamn och studera. Efter två år fick han den vita mössan på en studentfabrik. Hos Banke fick han sitt andra hem. Det bildades aktiebolag för Arne Sörensens vidare studier. Men på universitetet blev han inte gammal. Han ville veta något om det moderna kulturella och politiska livet ute i världen, men då det icke förunnades honom, sade han universitetet farväl. Som avsked utgav han den modernistiska diktboken »Spark og krertegn », inspirerad av Walt Whitman. Sparkarna gällde den gamla snusförnuftiga lärdomen på universitetet, till och med Kierkegaard fick sig en släng av sleven, där han står som en död staty vid Det kongelige Bibliotek. Smekningarna avsågo däremot det unga, friska livet, den levande naturen, kvinnokroppen, det animala. Så drog han ut till provinsen igen, ut till den grundtvigska folkhögskolan som lärare. Han kände att han hade något att förkunna, 285 Dagens frågo1· revolten mot hela det gamla kulturpratet, hela det borgerliga samhället, lovsången till det nya segrande livet, i Amerika, i Ryssland. Men inte beller bär blev ban gammal. I Esbjerg fanns en arbetarhögskola, en skola som icke byggde på Grundtvig och de gamla traditionerna, här var kanske något nytt i vardande. Arne Sörensen for dit. Och nu började han undervisa så, som ban menade, att professorerna i Köpenhamn borde ha gjort. Han talade om allt det nya i tiden, om alla de nya riktningarna inom konsten, futuri men, surrealismen, om den nya psykologien, om allt, blott det var nytt, modernt, levande som han trodde. Men då jag 1933 träffade honom i Esbjerg, hade han börjat tvivla också på det moderna. Visserligen hade han just då arrangerat en stor funktionalistisk bostadsutställning i Esbjerg och skulle till att utge itt stora arbete om funktionalismen och samhället, men de rätttrogna socialdemokraterna hade börjat klandra honom för att han icke längre var marxistisk i sin kritik av de kapitalistiska bostadsförhållandena. För dem var det icke nog med sunda bostäder åt mi.inniskorna, de skulle även vara tillkomna i den rätta partidogmatikens allena saliggörande hägn. Det stod inte på förrän han åter befann sig i revolt mot sin omgiv· ning, denna gång mot det parti, som i honom hade sett en av sina mest lovande ungdomar. Det nya liv, som han hoppades på, skulle aldrig kunna skapas av människor, bundna i partibås, inte heller av sådana, bundna av sina drifter. Det kunde endast den skapa, om var bunden till Gud. Det gamla grundtvigska arvet i den ofördärvade jylländska bondpojken böTjade ta ut sin rätt. Sommaren 1934 drog ban för första gången på allvar i härnad mot det moderna. Det skedde på den nordiska folkbögskolan i Geneve, där ban även var lärare, och det fick vår utmärkte landsman Sven Backluncl, som också var skolans lärare, att koka av raseri. Pa en skola skulle man icke profetiskt förkunna sina egna funderingar, utan där skulle man undervisa, förklarade Backluncl. Profeter tåla sällan profeter. Snart skulle emellertid Arne Sörensen säga farväl både till Geneve och Esbjerg och på nytt draga till Köpenhamn. Nu visste ban vad han ville. Han skulle gå till angrepp mot elen modernaste bland moderna, dagens köpenhamnare, som rotlös levde sitt liv på a falten. Denna rika strålande världsstad hade förhäxat honom vid första mötet, men nu visste han att bakom den trolska spelande ytan dolde sig döda människor, fångna i det moderna fördomar, gudlösa ... Detta hindrade emellertid ej att elen väldiga moderna draken Politiken gav stora famnen till det annalkande »Ovädret från Himmerland », som bans elever i Esbjerg betecknande hade döpt honom. I en bandvändning blev ovädret hela det intellektuella Danmarks tora sam tal si.imne. Vad hade han då skrivit1 Han anföll alla de moderna förkunnelser, som under de senare åren utgivits för att vara frälsande evangelier för vårt stackars sjuka Europa. De hade i verkligheten icke varit annat än negativa reaktio- 286 Dagens frågor ner på missbruken av de tros- och moralföreställning-ar, på vilka vi hittills g-rundat Europas kultur, förklarade han. Detta kunde man se överallt. Då den kristna g-uden av en del människor blev missbrukad som hejduk i egoismens, kapitalismens och chauvinismens tjänst, reagerade andra människor g-enom att helt avskaffa honom i stället för att gå tillbaka till den obefläckade och oförvanskade guden. Då den vackra moralen om kärlek till nästan, om ödmjukhet, medlidande och godhet blev hyckleriets och skrymteriets vapensköld, funno ärliga och uppriktiga människor denna moral ond och förkastlig. Den borde avskaffas, ty då kunde man måhända också avskaffa alla de laster, som följde i dess släptåg. Människan borde leva utan moraliska normer, lika fritt, animaliskt och ohämmat som djuret i skogen. Men nu kom Arne Sörensen och sade, att moraliska normer var just det, som vi behövde. Det kristna moralidealet borde lika mycket vara ett ideal för oss som för våra förfäder. Och i den amerikaniserade Politiken slår han ett hårt slag för sådana gamla glosor som plikt, kärlek till nästan, trohet o. s. v. Sensationellt, övermåttan sensationell t l Det är lätt att se vilka moderna tankeriktningar Sörensen här Yände sig emot. Den diktargrupp i Sverige, som kallade sig De fem unga och som Sven Stolpe döpt till Livsdyrkarna, fick sig en kraftig åthutning. Den från D. H. Lawrence utgångna primitivismen kunde icke vara oss till någon hjälp. De moderna livsdyrkarna ville gärna själva kalla sig· revolutionära, då de ropade på blodets, drifternas och instinkternas rätt, men de tänkte därvid föga på att deras argaste fiender, de som i deras ögon voro de mest reaktionära av alla, nämligen nazisterna, med sina lungors fulla kraft skreko ut samma blodbetonade frälsningslära som de själva. Det var endast. det moraliska övervägandet, härurnandet av våra onda drifter, som kunde förhjälpa människan till den riktiga handlingen. Samvetet var den »drift», som vi framför alla andra borde söka utveckla. Då Sörensen behandlade den moderna konsten, satte han åtskilliga myror i huvudet på dem, som voro dogmatiska anhängare av den materialistiska historieuppfattningen. Han påvisade t. ex. hurusom futurismen, som ännu var det kommunistiska Rysslands konstuppfattning, var skapad av en ur marxistisk synpunkt politiskt reaktionär person, nämligen den italienska fascisten Marinetti. I de danska studentkommunisternas dog-msmutsiga huvudsvål kliade denna och åtskilliga andra myror, som Sörensen med frikostig hand utplanterade i den, synnerligen enerverande. Med den landsbekante tusenkonstnären Poul Henningsen i spetsen bildade de en organisation mot reaktionen. Denne försökte tala sitt förnuft med studenterna i deras förening i Köpenhamn, med påföljd att han fick så gott som allesamman emot sig. Han utmanade Sörensen på duell i radio, men det kulle han inte ha gjort, ty han blev nära nog sårad till döds, d~ Sörensen upplyste honom om, att det enda han hade kvar att göra var att gå hem och skriva sina memoarer. Det utbröt ett fruktansvärt krig i pressen. Socialminister Steincke kunde inte heller tiga. Också han gick till studenterna och talade om för dem, att det var Sörensen 287 Dagens frågor som hade rätt. En kommunist beklagade sig inför mig över, att »bonddrengen » Arne Sörensen hade fått så mycket makt och anseende, att han på Politiken kunde spotta på chefredaktörens bord utan att chefredaktören vågade säga annat än ja och amen. Det var tydligen för kommunisten en måttstock på ära och anseende. Ungdomen delade ig i två läger. Sörensen-anhängarna gjorde till sitt slagord »fram för det positiva». Hela Danmark var upp- och nervänt. Nu måste det emellertid sägas, att Arne Sören en själv var starkast i det negativa, i kritiken av det bestående. Hans förmåga att se. och beskriva det negativa och destruktiva i vår tid var utomordentlig. men han kunde icke lika klart ge uttryck åt vad som borde vara det positiva, det uppbyggande. Vad han särskilt kritiserade var kritikeu själv, men han tycktes icke ha gjort klart för sig att han därigenom även kritiserade sig själv. Han påstod att vi genom att alltför ihållande upprepa vårt nej till de samhälleliga företeelser runt omkringoss, som vi ansägo fördömliga, underläto att skapa de po itiva livsvärden, som vi ville ge vårt ja. Vi hade så länge uttalat vårt nej till livets olika uppenbarelseformer, att hela livet snart låg i ruiner vicl de nejsägande människornas fötter. Även i den bok, »Det moderne Menneske», som han 1936 utgav, var han mera den, som ropade efter ett positivt evangelium, än aposteln, som förkunnade det. Det var väl i känslan av denna sin begränsninghan samma år startade sin egen politiska rörelse, »Dansk Samling». Men det gjorde honom icke mera positiv. I sin veckotidning »De danskes Vej» gick han ut i en vi.ildig kritik av det bestående stauningska Danmark. Han hade betydligt svårare att ge svar på tal, då mau ville veta, vad han ville sätta upp i dess ställe. Det officiella Danmark tog avstånd från honom. I Politiken fick han inte längre skriva. Vid sidan av Sönderjyllands-kännaren Claus. Eskildsen hade han varit landets mest använda föredragshållal'e. Nu hade han politiskt komprometterat sig, och ingen vågade längre be honom komma och tala. Han blev en enfant terrible för sina tidigare vänner. Till slut måste han lägga ner sin tidskrift »Det tredje Standpunkt » av brist på läsare. Han gamla beskyddare Jörgen Banke· avsvor sig allt ansvar. Han hade 'dock en kärna av trogna, som aldrig· övergav honom. Det var framför allt en intellektuell elit, be tående av präster och folkhögskollärare. Vid det sista folketingsvalet den 3 april 1939 lyckades det honom dock ej att få en enda representant vald på de cirka 10,000 röster han erhöll. Det berodde kanske även på, att han dessförinnan hade begått den takti ka oklokheten att alliera sig med den gamle högerdesertören, auditör Piirschel. Sörensen lät dock ej modet falla. Ett gott stöd hade han väl även i sin hulda maka, den alltid lika strålande f. d. bibliotekarien ina. Han hade aldrig väntat sig ett bättre resultat, sade han. Men olyckorna blevo allt flera. Kontoret i Köpenhamn måste läggas ner, »De danskes V ej» kunde ej längre komma. Ingen ville stödja honom med pengar. Det måste ha varit en tid, fylld av kval och lidanden av alla slag .. Men kanske även fylld av jälvbesinning och fördjupning. 288 Dagens frågor Då den stora folkkatastrofen av den 9 april gick fram över landet, var han färdig att åter träda fram. Den 9 april förlorade vårt folk sin ära, ropade han så att det gav eko över hela landet. Den ena andliga ledaren efter den andra stämde i, däribland Kaj Munk och hugenottättlingen, den kände historikern dr Vilhelm la Cour. De och andra började skriva i Särensens återuppståndna tidskrift ~ Det tredje Standpunkt». De gåvo ut skrifter på hans förlag, som, efter att ha varit nedlagt även det, åter började träda i verksamhet. En av la Cours broschyrer hette »Ord til os i dag» och kom i våras. Sörensen anade, att den var farlig, och lät därför distributionen av en förutbeställd upplaga på över 20,000 exemplar äga rum, innan de reglementerade 2 exemplaren skickades till polischefen. Visserligen innehöll broschyren icke annat än citat av Fichtes berömda ~ Tal till den tyska nationen» med åtföljande kommentarer, men det var just Fichtekommentarer, vilka i Norge hade kostat Ronald Fangen friheten. Att de även i Danmark skulle leda till frihetsförlust, ha vi redan inledningsvis omtalat. • Arne Sörensen har åter blivit samma populära man som innan han komprometterade sig genom att gå ut i en aktiv oppositionspolitik. En sådan man kan icke tigas ihjäl, förklarade hans trogna anhängare, då man allmänt tycktes ha enats om att breda tystnadens presenning över honom. Det måste också sägas, att det är en iög·onenfallande såväl andlig som lekamlig resning över mannen. Den decimeterhöga, breda pannan under det buskiga striphåret tyder på en ovanlig hjärnkraft. Han påminner om några stora skovlar saftig dansk mylla, som en frikostig gud skapat en människa av. Var han drar fram, blir han det naturliga centrum för sin omgivning. Han tillhör de utvalda och ovanliga. I sin politik har han nått fram till en större klarhet. Anda från början har han velat grunda den på kristendomen. Därmed menar han icke att människan skulle förmå att vara kristen i sin politik. Hon skall visserligen sträva därefter, men hon skall framför allt erkänna sin oförmåga, sin synd. Just det senare ordet förekommer ofta i den sörensenska vokabulären. Man kan icke driva politik utan att synda mycket, har han sagt. Det han vill rent politiskt är närmast ett avstatligande. Grundtvigs omätliga frihetsbegär lever i honom. Han vill återinföra den gamla lokala självstyrelsen. Köpenhamn skall icke regera över hela landet utan varje socken skall styra sig själv, den skall själv plocka fram sina egna förmågor. Valen efter partilinjer skola försvinna, man skall i stället få välja på människor. De väl valda skola icke sedan av alla möjliga sidohänsyn och centralistiska paragrafer hindras uti att visa sig värdiga det förtroende folket visat dem. »Danmarks fremtid» heter hans programbok. Hans politik vill framför allt vara en andlig och folklig väckelse. Han vill åter gjuta liv i den väldige Holger Danskes lemmar av sten, där denne sitter och blundar i Kronborgs djupa kasematt. Han vill 289 Dagens frågor få dansken att minnas att han har en förfader som heter biskop Absalon. Hur som helst - varken Holger Danske eller biskop Absalon torde skämmas över ätteläggen Arne Sörensen. Arne Lind.oren. Nedanstäende inlägg har Svensk Tidskrift mottagit frän Lundaprofessorn Alf Lombard med anledning av fil. lic. Arvid Fredborgs uppsats i häfte 2 om Transni· strien och Siebenbiirgen - ett framtidsperspektiv. Det bör kanske erinras om att lic. Fredbo1·g - allt under förutsättning att Tyskland segrar i kriget - såsom en tänkbar möjlighet kombinerade en lösning av Siebenbiirgenproblemet till Ungerns förmän med att Rumänien i gengäld skulle m·hälla Bessarabien och andra delar ::nSydryssland. Uppsatsen äsyftade främst, säsom det klart framgick, att i dessa hänseenden äterge aktuella stämningar i Budapest och Berlin. Red. av Svensk Tidskrift. Några ord om den Det är riktigt att Transsylvanien (Siebentranssylvanska frågan. burgen) utgör en geografisk och ekonomisk enhet och att dess vågrätta tudelning, företagen genom Wien-skiljedomen av augusti 1940 utefter en till alla delar nyskapad gränslinje, är paradoxal. Men denna enhet ligger tämligen centralt inom det rumänska befolkningsområdets större enhet, vilket områdes yttergränser ganska väl sammanfalla med elen rumänska statens gränser fram till 1940. Det transsylvanska höglandet omges nämligen av berg inte bara i öster och söder, utan även i väster; de kullar, som kanta des a tre bergsområclen, slutta ned mot slättrakter som bevattnas av tre stora floder, Dnjestr, Donau och Theiss. Avgränsningen mot väster är alltså jämförbar med den mot öster och söder; om den västliga berggränsen är mindre markerad än de båda andra, uppvägs detta av att Theiss-clalens träsk, i väster, ända till sen tid mot ungerska slätten därbortom bildade ett hinder som var nästan oöverkomligt utom på två punkter (vid Szegecl och Szolnok) . Den ofta hörda tanken, att elen tran sylvanska triangelus västkant geografiskt sett skulle vara en helt öppen gräns, är alltså oegentlig. När vidare lic. F . talar om »det faktum, att ungrarna höra hemma i landet», glömmer han att ungrarnas asiatiska ursprung är en obesh ·idcl sanning och att tiden för deras ankomst till Europa (omkring år 896) är välkänd. Det rör sig här tydligen om den gamla, illa stödda och nu (utom i Ungern) tämligen helt övergivna teorien om att forntidens Dacien, ensamt bland alla de romerska provinserna, vid de främmande (germanska) stammarnas infall i landet skulle ha »tömts» på hela sin romerska eller romaniserade befolkning, för att senare åter tagas i besittning av romanska stammar från trakterna söder om Donau. Den utförliga vederläggning härav, som framförts icke blott av rumänska, utan även av helt utomstående auktoriteter, har mötts med oberättigad skepsis just bland ungerska historiker, måhända emedan dessa haft vissa svårigheter att föreställa sig ett folks äldsta historia utan att tänka sig det såsom nomadiserande. Sjuhundra år innan en enda ungrare satt sin fot i Europa, voro romarna 290 Dagens fdgor' herrar icke blott i Valaidet utan även i Transsylvanien, åtminstone södra och västra, och från dessa romare fram till våra dagars rumäner går en obruten historisk traditionslinje, väsentligen på samma sätt som det från de romare, som i forntiden erövrade och koloni erade Gallien och Spanien, går en kontinuerlig historisk linje fram till våra dagars fransmän och spanjorer. Att romarna borta i öster aldrig helt utlämnat landet norr om Donau åt de utifrån infallande folkstammarna, d. v. s. att det i delar av vad vi nu kalla Rumänien alltid funnits en romersk (romansk) befolkningskärna kvar, tillräckligt kraftig för att bevara den språkliga och folkliga traditionen, det får numera anses fastslag·et. Denna folkkärna bör just i Västtranssylvaniens bergsreg·ioner ha funnit en fristad undan de på slätterna och andra mera lättframkomliga trakter framvältrande folkvandringsskarorna, för att därefter, när lugnare tider inträtt, bli ett utstrålningscentrum. För denna tanke tala många och tungt vägande faktorer, som särskilt på senare tid framdragits - icke minst språkliga. (Ortnamnen, en faktor som lic. F. vill anlita som argumenteringsstöd, äro dock jämförelsevis föga upplysande: städerna försvunna mestadels under folkvandringstiden, och de bevarade gamla flodnamnen bära slavisk dräkt.) Det kan alltså inte gärna längre betvivlas att förfäder till nutidens rumäner voro bofa ta i Transsylvanien, när förfäder till nutidens ungrare anlände dit. Befolkningssiffrorna för Transsylvanien (inklusive låglandet i vi:ister, fram till 1939 års riksgriins) te sig ju olika i olika källor, och försiktighet är av nöden. Men i avrundade tal torde man kunna anta att av hela Transsylvaniens 5 1h miljoner invånare omkring 55 0/o (d. v. s. 3 miljoner) äro rumäner och 25 0/o ungrare. Den norra del, som tillföll Ungern 1940, motsvarar till både yta och befolkning omkring 45 0/o av landskapet. I denna norra del bodde 1940, enligt en utförlig utredning· som nyligen gjorts av en av cheferna i Rumäniens Statistiska centralinstitut A. Golopentia (någon ungersk beräkning· till jämförelse har jag tyvärr inte tillgänglig), 2,612,000 personer, varav 1,315,000 rumäner (50,3 °/o) och 969,000 ungrare (37,1 0/o). Sistnämnda ungerska befolkningsmiljon är huvudsakligen koncentrerad till en stor ungersk folk-ö längst ned i landsdelens sydöstra hörn. Tanken med den nya gränsen var att från själva Ungern, över det rumänska bosättningsområdet, få kortaste möjliga »brygga» över till denna »Ö». Resultatet blev emellertid att Ungern därigenom tillfördes fler rumiiner lin ungrare! Genom att den naturliga folkökningen bland rumänerna är väsentligt (enligt en »neutral» uppgift 70 °/o) högre än bland ungrarna, komma proportionerna med tiden att förskjutas ytterligare till de förras förmån. N a turligtvis äro olika statistiska beräkning·sgrunder i viss utsträckning· möjliga; men även den som av de nämnda siffrorna vill avskära en rimlig säkerhetsmarginal, må te inse, att den nya gränsdrag·ningen åtminstone icke skapat någon förbättring av den nationella enhetligheten. - Och vad beträffar Transsylvaniens södra del, som Rumiinien fått behålla, säger lic. F. själv i sin artikel, såsom riktigt är, att rumänerna där äro i klar majoritet. Slutligen talar lic. F. om »den aktuella politiska situationen, som 291 21- ·l ~3~4. Svens).; Tidskrift 1912. Dagens frågat· hänvisar Rumänien mot öster». Å ven detta gör nog mången läsare skeptisk. Men dessa framtidsfunderingar höra politiken till, och jag har icke att yttra mig därom. Min avsikt här har endast varit att fästa uppmärksamheten vid nagra alltför lite kända, eller ofta förbisedda, historiska och geografiska fakta, om tala sitt tydliga språk, samt att återge de senaste mig tillgängliga, på detaljutredningar stödda statistiska siffrorna. Vill man, såsom lic. F., göra gällande att Transsylvanien odelat bör tillhöra den ena av de båda . taterna, och att denna stat bör vara Ungern, får man försöka åberopa bättre skäl än de anförda. Särskilt det historiska argumentet, d. v. . frågan om »vilketdera folkets förfäder var där först,», och det tatistiska argumentet, d. v. s. frågan om »vilketdera folket har nu majoritet där,», peka i den rakt motsatta riktningen. Alf Lombard. statstjänstemän- I kompromissens tecken uttalade sig riksdagen nyneo och krisen. ligen för en förutsättningslös utredning om ändrade grunder för den kompensation, som statstjänstemännen erhålla till följd av levnadskostnadsstegringen. Utan tvivel förelåg det nu åtminstone i andra kammaren en klar majoritet beredd att omedelbart ha skridit till en topphuggning· av kristilläggen, därest man inte ansett sig nödsakad att respektera det samförstånd mellan finansministern och personalorganisationerna, som till sist uppnåddes vid de segslitna förhandlingarna; bondeförbundet var berett att trots gällande reglementen även beskära de rörliga tilläggen. Vad majoriteten åsyftar är att för statstjänstemän i högre grader och mellangrader minska eller kanske helt slopa det ökade kristillägg, som i händelse av levnadskostnadernas fortsatta stegring enligt nuvarande grunder skall komma dem till del och därigenom åstadkomma den sammanpressning av lönerna, som socialdemokraterna och bondeförhundarna sedan länge satt som sitt program. Denna strävan har för övrigt gått igen på ett annat område, vid revisionen av resereglementet. I och för sig kan det nog anföras vissa skäl för att en undersökning göres, t. ex. om gällande indexberäkning ger ett riktigt utslag för den faktiska levnadskostnadsstegringen för olika inkomstnivåer. Något törre intresse för en dylik saklig utredning kom dock knappast till uttryck ho dem, som gingo till attack mot de högre tjänstemannalönerna. Nivelleringen var för dem från början en tämligen tveklös fordran. Det anfördes i debatten bl. a., att tilläg·gens karaktär p.v procenttillägg förstorade löneklyftorna. Enligt en beräkning skulle kompensationen under kriget, från 'h 1939 till 'h 1941, i ortsgrupp I för en kontorsskrivare utgöra 530 kr. och för en byråchef 1,730 kr. Vederbörande talare, hr Brandt i Aspa, beräknade även ökningen av de direkta skatterna (statliga såväl som kommunala) under samma tid. Han jämförde dock blott skattedragare med maka och tre barn, varvid skatteskärpningen för den förra beräknades till 151 kr. men för den senare »blott» till 890 kr. Att den senare ej får en större skatteökning trots sin större skatteförmåga beror emellertid på att han för sin 292 Dagens frågor stora familj äger tillgodonjuta förmånen av barnavdragen, som ju äro till för att skydda de stora familjerna. Hade B. däremot gjort jämförelsen mellan en kontorsskrivare och en byråchef, bägge med maka och ett barn, skulle skatteökningen under nämnda tid ha varit 237 resp. 1,057 kr., och hade jämförelsen avsett ensamstående voro skattestegringarna 347 kr. resp. 1,314 kr. (Sedan l juli 1941 ha tilläggen visserligen något stegrats men värnskatten väntas också bli skärpt.) Såframt vederbörande högre befattningshavare inte ha stor familj och därmed inga större avdrag, tar det allmänna sålunda igen intill fyra femtedelar av kristilläggen enbart i form av ökade direkta skatter. Och kristillägget utgör, liksom ramavtalet, en - f. ö. något eftersläpande - kompensation blott för hälften av dyrtidsstegringen. Givetvis ha statstjänare utan tyngre familjebörda en skattebärkraft, som i dessa tider måste tillvaratas. Men så långt ifrån att ha fått någon lönastegring ha de skattevägen måst avstå i det närmaste från all kompensation för prisstegringen under kriget och i stället måst underkasta sig en avsevärd reallönesänkning, som nog är större än vad många andra jämförliga grupper fått vidkännas. De som beröras av topphuggningsaktionen utgöra i stort sett den akademiska medelklass, som fått vänta längst på platser, som i stor ut träckning har studieskulder och som nog i ytterst ringa utsträckning har råd att frekventera restaurangerna. Ingen av förespråkarna för nedpressningen antydde med ett ord skattenyttans intressen. Talet från mitten av 30-talet av marknadslöner var likaledes alldeles försvunnet. Skulle dessa »mellangradare» få en känsla av att statsmakterna vilja behandla dem snävare än andra samhällsgrupper men ändock pålägga dem samma onera i arbete och skatter, måste detta dock i längden gå ut över statstjänstemannakårens rekrytering, åtminstone när det gäller sådana tjänster, där det enskilda förvärvslivet konkurrerar. Redan nu visar det sig svårt för staten att fullgott hävda sig i konkurrensen t. ex. om tekniker - en konkurrens som f. ö. blivit hårdare i samma stund som man ropar på större rationalitet och effektivitet i de offentliga myndigheternas verksamhet. Ä ven vid ett par professorsansökningar har lönen visat sig sakna lockelse på högt förtjänta vetenskapsmän. Det kan verkligen inte vara betydelselöst för samhällsarbetet och sammanhållningen i stort, om den stora kadern statliga befattningshavare i medelklassen veta sig utföra sitt under kriget för många sällsynt påfrestande arbete visserligen utan några undantagsförmåner men utan att de relativt behandlas sämre än andra grupper. Att låta känslostämningar och agitatoriska synpunkter bli utslagsgivande för den statliga lönesättningen, med därav följande risker för sämre tilllopp till statstjänst och misstämning bland de redan anställda, synes så mycket kortsiktigare som just den nu härskande majoriteten principiellt vill tilldela staten allt mer omfattande och krävande uppgifter. Transsahara- Det väldiga, sandiga och solstekta Sahara är inte banan. bara en oändlig öken utan också ett problem. Den bildar en nästan oöverkomlig skiljemur mellan det tempererade Europa 293 Dagens frågor och det tropiska Afrika. I Nordamerika finnes inte någon sådan barriär mellan det tropiska växtområdet och den kyligare zonens industrivärld. I Förenta staterna Vtixcr hornull och socker så aU säga alldele utanför storindustrins knutar i Louisiana, Georgia och Florida. I . S: A. acklimatisera sig negrer snart nog över hela landet, uneler det att man med knapp nöd kan binda den svarta befolkningen i Algeriet i Nordafrika. Först 3,000 kilometer sörl<'r om Marseilles eller 2,000 kilometer söder om Algeriet kan man v~inta att negrer såväl som bomull och andra tropiska växtslag skola kunna trivas. Dc två världarna, elen ena förtid li ngsinclustrins och den andra råvaruproduktionens, behöva varandra. Därför måste Sahara korsa , oj av några enstaka bilkaravaner utan av en j~irnviig, på vars skenor tusentals ton om dygnet kunna rulla norrut till moderlandets fabriker. Drömmen är gammal. Redan 1859 framlades ett förslag av en kapLon Hanoteau om en förbindelse Alger- Niger-Tsadsjön. Projektet understöddes på 80-talet av bl. a. M. de Frcycinet, minister för offentliga arbeten, vilken tillsatte en »Commis ion du Transsaharien». Ar ]892 framkom en ingenjör Rolland med liknande förslag, och fyra år senare förfäktades iden av en kollega, Renoust des Orgeries. Seclan elen okuvlige Laperrine pacificerat Sahara öppnades det för veten kapen utan något starkare entusiastiskt eko i Frankrike. Och vad hjälpte det att en Paul-Leroy Beaulieu, en Souleyre och Berthelot agiterade för fullt i början på detta århund rad e~ Man hade så många invändningar. Några fruktade för briston på trafikanter ute i elen folktomma öknen. Andra anförde att sandma - sorna skulle komma att blockera linj en gång på gång; de tänkte dock ej på att både elen transkaspiska banan och elen transaustl·ali ka korsa respektive 800 och 1,700 kilometer öken med sanddyner utan besvär. Ett tredje argument emot banan var att den skulle komma att . akna transporter och bli alltför oekonomisk De franska ingenjörerna och finansmi:innen se något annat: bomull och åter bomull, men dessutom ock å hirs, manioka, ris, majs, jordnötter och hampa. Och bomullen är dyr. För några år seelan kostade den 800 kronor per ton på Alexandriabörsen. Medan moller ta och vä tra Europa ej producerar mer än 1,000 ton årligen, behöver de s textilindustri omkring 2,500,000 ton, varav väl 1,500,000 ton komma från Förenta Staterna. Förövrigt ~ir det väl tvivelaktigt, om U. S. A. kan försörja Europa med sin minskade bomullsproduktion i framtiden. Nigerområdet strax ovan Timbuktu i franska Sudan anses bli det bästa bomullsområdet och det ~ir främst här som den energiske ingenjör Belime sedan 1921 satt in sina krafter på att torrlägga cirka 1,850,000 hektar. Ingenjör Beli.mos första planer räknade bl. a. med två större dammbyggnader, som i det centrala igordeltat skulle öppna elen nya drtinerade markon för bomull, grön. aker och ris. Redan 1932 stod emellertid bomullen av olika skäl inte längre i förgrunden. Kritiken bar varit mycket elak. Man har pekat på hur exempelvis den s. k. Sotubakanalen lovades torrlägga 750,000 hektar i stället för den trista verk- 294 Dagens frågo1· ••"•••• tn1111 nuvarande järnvägar. ------------ projektem