DEN SVENSKA LINJEN NÄR Gustaf Adolf i november 1629 fattat sitt beslut att med krigshären gå över till Tyskland, yttrade han till rådet: »Alltså förser jag mig, det I icke menen mig fåfänglig iira eller annan orsak härtill hava utan endast fäderneslandets gagn och säkerhet.» Ordet kunde gott siittas som motto även över dagens svenska neutralitetspolitik. Trots all utvärtes olikhet förbindes i själva verket det förflutna med det nuvarande genom en linje, som på en gång markerar vår arvedel och vår uppgift. I dessa tider ha vi anledning att besinna oss över den svenska linjen i vår historia. Den innebär uppslutning kring det dyrbaraste vi äga, vårt folks möjlighet att leva sitt eget liv. Två ting ha på senare tid med stigande klarhet stått fram för oss som oförytterliga värden för svenskt samfundsliv: ,frihet och lagbunden ordning. Och vi ha förstått, att de två oupplösligt höra samman. Vi ha en viss rätt att hänla dessa båda i och för sig allmiinmiinskliga värden såsom specifikt svenska. Intet annat folks historia är på samma sätt som det svenska folkets historien om ett fritt folk. J,ivegenskapen har aldrig haft något fotfäste i vårt land. Vid ett par tillfällen under medeltiden var det inte långt ifrån att friheten berövats svensk allmoge, men faran avviirjdes. Och här är det inte endast fråga om den personliga friheten; det gäller även det fria samfundsskicket, där folkets vilja får ett avgörande inflytande på rikets styrelse. Detta är ingalunda såsom på många andra håll någon skapelse av moderna demokratiska ideer; dess anor gå fastmer tillbaka till uråldriga svenska samhällstraditioner. Svensk frihet har alltid levat och blomstrat i hägnet av Sveriges lag. Också här går linjen tillbaka långt in i medeltiden. Våra landskapslagar äro strålande uttryck för viljan och föl'mågan att bygga upp samhället på det enda sätt, som ger stadga: Land skall med lag byggas. Och dessa gamla landskapslagar - de äldsta från 1200- talet - återspegla med säkerhet åtminstone delvis en vida äldre rättspraxis, sådan den tillämpats av det germanska rättssamhällets 575 Den s/'enska linjen fr~imste vårdare: lagmannen. När vi nu med tämligen stor enhällighet avvisa tanken på en samhällelig nyordning av ett slag, som är friimmande för svenskt kynne, så är det inte på grund av konservativ stelbenthet och ~ingslan att trampa nya vägar. Utan det iir diirför, att friheten under lagfäst ordning betecknar Sveriges v~ig genom historiens Yillsamma marker. Den svenska linjen är vidare fredeus linje. Här måste visserligen historiens vittnesbörd begriinsas till att gälla dc senaste 130 årPrL ~fon det riicker ett gott stycke, särskilt om man betiinker, att slutskedet av denna e110k behiirskats av tvenne väldiga världskrig, som förts utanför våra portar. Med jämna och korta mellannml ha Yi utifrån fått uppbära mycken smiilek för denna fredlighet. Man beskriver oss som ett pensionerat folk, som lever i minnet av stora bragder men som inte liingre Yill eller orkar göra en historisk insats. Vi vilja i lugn och ro sitta på vårt undantag - oeh så går historiens utveckling oss förbi, och vi bli jämmerligen efter, dömda att gå under, medan de »unga», livskraftiga, kwmvdugliga folken breda ut sitt livsrum över våra landamären. Vad skola vi säga till detta~ Frågan är ganska allvarlig, och det iir all anledning att noggrant övertiinka dess innebörd. Dessvärre är det inte uteslutet, att kritikerna kunna ha mora rätt, än de sj ii l va ana. Två ting må i detta sammanhang understrykas. För det första. Vår fredliga hållning är utan tvivel ett svaghetstecken, om den innebär fred till varje pris. Vi känna nu krigets ohygglighet, vi veta om, vilka fasor det innebär för land och stad, för soldater och civila, för vuxna och barn. Inte minst för barnens skull ha ta vi kriget. Och ii n då måste vi vara beredda att gå in i det till sjiilvförsvar. Ä von ett utsiktslöst försvarskrig är enligt min tanke hiittre än själyuppgivelse. I själva Yiljan till frihotens v~irnande ligger ett framtidslöfte. Vi få aldrig glömma, att fred inte iir något, som man får gratis i en viirld, som står i brand. Om det är något, som --- mänskligt sett -- vorkligen gör oss förtjänta att få vår fred bevarad, så är det de väldiga uppoffringar, som den freden nu avkriiYer oss, och viljan att till det yttersta värna friheten, om denna skulle hotas. Hur egendomligt det än låter: Vi förtjäna att få leva i fred, endast om vi på allvar räkna med krigets möjlighet. -- Naturligtvis är jag fullt på det klara med, att ordet förtjänst hiir, djupare sett, inte alls passar. I verklighPten ~ir freden en nåd. 576 Den scenska linjen För det andra. Föreställningen, att krigiskheten, d. v. s. Yiljan att gå i krig utan nödtvång, skulle vara ett särskilt kännemärke hos ett livskraftigt folk, är i grunden felaktig. Den vilar på den barbariska vanföreställningen, att man inte kan visa sin styrka på annat sätt än genom att slåss. Det kan tänkas, att vårt folk är åldrande, dömt till undergång. Jag kommer tillbaka till detta. Att vi inte äro det behöver inte demonstreras genom s. k. »modig uppslutning» i kriget. Det visar sig bl. a. dels i vår obrutna förSYarsvilja, dels i vår insats i fredligt kulturarbete. Arbetet, inte kriget, iir i yerkligheten ett Yäsentligt kännetecken på ett folks liYskraft och livsvilja. Och jag tror, att det iir ett icke oviktigt led i den svenska linjen, att vi i en tid, då betydelsen av krigiska bragder måttlöst överdrives, stillsamt men enYist hävda det fredliga arbetets ära. En välkänd strof av Geijer har i dessa di1gar en siillsam aktualitet: De vi-ildigc herrar med skri o!'h med dån slå riken och byar omkull; tyst bygga dem bonden och hans son, som så i blodbeshinkt mull. Den svenska linjen är humanitetens linje. Detta är nu inte enbart en konsekvens aY Yad som förut sagts om vår fredlighet. Denna kan Yara rent sjiilviskt motiverad och genomförd. Vi kunna vilja sitta i fred bara för att riidda vårt eget skinn. Detta Htr dock inte Yara den enda ledstjiirnan för dagens sYcnskar. Vår fred innesluter omedelbara förpliktelser gentemot de olyckliga folk, som blivit krigets offer. Vi kunna inte hjälpa alla, men vi kunna göra åtskilligt, och det som vi kunna göra, det måste också bli gjort. Det förunnades vårt folk att under och efter förra världskriget göra en behjärtad insats i människokärlekens tjänst. Det nuvarande kriget ställer och kommer att stiilla vida större krav på oss i detta avseende, om vi skulle få stå utanför. Glädjande nog tycks man också i de vidaste kretsar begripa den saken. Sveriges erövrargärning i denna tid skall bestå däri, att vi avvinna dödens och förstörelsens makter en del av deras byte. Det är en uppgift, fullt värdig ättlingarna till ett folk med en ~irorik historia. Svensk linje av i dag iir vidare en nordisk linje. Det torde inte vara för mycket sagt, att det nordiska problemet ända sedan medeltiden varit levande i svensk historia. En verklig nordisk gemenskap höll före kriget på att växa fram, Ol'h den lever, trots allt, alltjämt. Inte bara i det humanitära hjälparbetet utan ~iYen på 577 Den sPens/w linjen många andra sätt känna vi tydligast och naturligast gemenskapen med dc andra nordiska folken. Här träder på samma gång det llittert ödesdigra i vårt nuvarande läge klarast i dagen. Norden ii r i dag jiimmcrligt sönderskuren. Viiridskrigets frontlinje går tviirs igenom den skandinaviska halvön. För Nordens skull måste vi önska segern åt llådadera eller ingendera av de krigförande maktgrupperingarna. Inte bara Finlands öde utan oekså Danmarks och N or ges iir oupplösligt knutet till vårt eget. För ögonblicket kunna vi svenskar föga göra för N ordens sak, men det nordiska sinnet får inte dö eller slappas i våra hjärtan. Det har förts en tämligen meningslös debatt om vilket skandinaviskt land som gjort sig förtjänt av att bli den ledande makten i X orden. SYaret på den frågan kan inte givas. ÖYer huvud är det ett onordiskt betraktelsesätt, att ett av de skandinaviska länderna skall bli »ledande» i betydelsen av dominerande. Slika anspråk fr[m Yår sida skulle innebära en helt verklighetsfriimmande kopiPring av stormaktstidens politiska problemstiillning. Detta iir ett ditligt sätt att förYalta historiens arvegods. Bättre och viirdigare iir att siitta in all kraft på att, då tiden är inne, av Norden skapa Pil politisk och kulturell gemenskap, där ledningen tillkommer den HOlll visar starkaste vilja till samarbete . • J ag kommer till det sista kännetecknet på den svenska linjen. Yid den bekanta sammankomsten mellan riksdag och kyrkomöte i Stockholms stadshus den 23 november 1941 gavs burskap åt ett slagord, som då under åtminstone något år varit i sYang: Den svenska linjen iir den kristna linjen. Grov missuppfattning av detta nttryd~s verkliga innebörd har dessvärre icke visat sig Yara utesluten. Det borde vara självklart, att diiri icke ligger ett anspråk vå att allt svenskt skulle vara kristet eller att vi svenskar HknllP såsom sådana vara bättre kristna än andra folk. Det vore oc>ksit att missförstå situationen, om man i den kristna propagandan sa sökte utnyttja nämnda slagord, att kristendomen borde Ppteras som ett botemedel mot vissa tendenser, vilka f. n. hota nlrt l'olks bestånd. Det är visserligen ofrånkomligt sant, att en iilda kristPndom iir ett sådant botemedel. Men det vilar pc't en rPligiiis oeh vs,vkologisk felsyn, om man menar, att någon blir kristen, diirför att han inser kristendomens betydelse för folkets och kultnrens framtid. Kristendomen är inte ett medel för nitgot annal, den ii r en livsmak t, som an tingen aeecpt(~ras för sin p gen sknll · p]]l'l' oc>kså inte accepteras. 578 Den svenska linjen Om vi likväl nödgas hålla fast vid ordet om den svenska linjen såsom den kristna linjen, så är det egentligen inte för att därmed higga till en ny bestämning utöver de tidigare anförda. I själva yerket ligger den kristna livssynen bakom allt det, som vi sett känneteckna svensk linje. Vårt fria samhällsskick under lagbunden ordning har yuxit sig starkt i hägnet av den kristna kyrkan, n'tr försyarskraft lika v~il som vårt arbetsliv iir beroende av hur långt och hur djupt de kristna livsmakterna fått ge vårt folk inre styrka. Humaniteten är en kristen livsform, som faller sönder och samman, om den kristna gudstron bleknar bort. Och ingen kan miita, i hnr hög grad den nordiska gemenskapen vilar på det gemensamma kristna arvet, en gång för alla markerat genom korstecknet i viua flaggor. Jag har pekat på några moment i den svenska linjen, som under dessa år blivit oss förunderligt klara. Däri ligger också i viss mån en garanti för att vårt folk har en framtid. Men det finns som bekant en omständighet, helt okänd för tidigare släktled, som i grunden synes äventyra alla utsikter i den vägen. Att ett folk har en framtid visar sig inte bara däri, att detta folk fått upp blicken för sin stiUlning och sin uppgift i nuet. Det visar sig främst i folkets förmåga att dana nya generationer, som äro beredda att förvalta framtidsarvet Här mörknar det över vägen. Det verkligt ödesdigra i nuvarande läge är, att den svenska linjen befolkningsmässigt sett håller på att katastrofalt tunnas ut. Kalla siffror ge vid handen, att vårt folk med nuvarande nativitet om hundra år har minskats till hälften och om två hundra år är praktiskt taget utplånat. Utlandets vresiga röster, som säga, att vi utgöra ett åldrande folk utan framtid, kunna vi kanske ta med ro. Men när våra egna bästa kännare av det befolkningspolitiska läget förklara sig se oförtydbara symtom i samma riktning, är det allvarligare. Vi kunna och måste fråga efter anledningarna till detta lindrigt sagt kusliga läge. De vidlyftiga undersökningar, som verkstiillts, veka långt in i de sociala och ekonomiska sammanhangen. Det är nyttigt och nödvändigt, att dessa ting bli så långt möjligt klarlagda. :Mycket behöver här botas. Men utan ringaste tvivel ligger den innersta och djupaste anledningen på annat håll, nämligen däri, att Yårt folk håller på att förlora sin tro. En människa, som förlorat sin tro, är diirmed inte utan ledstjiirna för sitt liY. Hon har sitt s. k. sunda förstånd. En enkel förstånds- 579 Den s1wnska linjen milssig uträkning siiger oss nu, att inskriinkning av barnantalet i on familj för med sig ökade möjlighetor till bekvämlighet och förströelser. Detta gäller praktiskt taget alla, tämligen oberoende av familjens ekonomiska standard. Och då bekvämlighet och förströelser riiknas till livets högsta värden, iir det inte svårt att begripa, varför de barnrika familjernas antal så fiirfiirande snabbt minskas. Detta är vår situation. Vad som här iir av nöden iir en radikal omvärdering av värdena. Vi måste Hira oss förstå, att livet inte avslöjar sin mening genom möjligheter att ha fina kliidor oeh möblPr, att iita liiPkcr mat eller gå på bio c-ller dans tre g