LITTERATUR
SVENSK VERS 1941
Av författaren fil. lie. KARL-GUSTAF HILDEBRAND
Våren 1941, då Greklands försvarare steg för steg trängdes tillbaka
av fienden, slutade Karin Boye sitt liv; Hjalmar Gullbergs dikt över
henne har för alltid förenat hennes bild med bilden av det mot undergång
kämpande Hellas. Vad hon var och betydde kan inte fångas
av ord. Fastän hennes eget liv var hårt slitet och fastän hennes verk
präglas av mycken oro, framstod hon i den svenska dikten nästan
som ett väsen av högre art: i moderlighet och kamp var hon dess
levande själ.
Hennes skapande befann sig de sista åren i ett tillstånd av brant,
nästan svindlande stigning, man såg det av den stora romanen
Kallocain 1940 och ser det än mer av den postuma diktsamlingen »D e
s j u d ö d s s y n d e r n a». Man kan ju undra vad hon skulle gett om
strängen varit mindre hårt spänd och hon fått leva. Men i grunden
äro sådana frågor meningslösa. Man frågar inte hur det skulle varit
om Stagnelius nått medelåldern eller Fröding sluppit bli sinnessjuk.
Man böjer sig i vördnad för deras verk, som besegrade mörkret.
Bakom den utveckling, som slutar med »De sju dödssynderna», ligga
många inflytelser, personliga och litterära; både dem och Karin Boye
överhuvud kan man studera i en nyss utgiven minnesbok, redigerad
av Margit Abenius och Olof Lagercrantz. Men dessa inflytelser ha
aldrig kunnat ta hennes dikt tillfånga, förleda den till något som
inte är innerst dess eget. Hennes form förändrades, blev svårare tillgänglig
men också djupare; hennes syn på tingen trängde längre in,
fick mera av både jubel och bitterhet. Men det var i grunden samma
motiv - intensivt personliga - som alltid sysselsatte henne.
Två drag äro grundläggande för hennes dikt. Det ena är hennes
järnhårda pliktkänsla, det överstarka samvetskrav som alltid levde
hos henne. Det var förenat med en naturbunden drift till offer, självutgivelse
för andras eller för ideers skull. Det andra är en lika stark,
ibland upprorisk, ibland mycket stilla och försynt känsla för det
spontana, växande livets rätt. Hon drömde om naturvuxen, blommande
lycka; hon kände sitt egenartade väsens krav att växa obehindrat
efter sin egen lag; därmed reagerade hon våldsamt mot tvång
och mot allt som liknade tvång. Den ena driften var fordrande,
dömande; den andra ville acceptera allt sådant det var, älska och
frigöra allt. Dessa motsatta tendenser kämpade hela hennes liv en
kamp, som icke nådde försoning. Från drömmen om bejakelse och
harmoni drevs hon till strid och självprövning. Ur striden längtade
hon hudlöst och förtvivlat till enhet och gröna träd. Därför att hon
starkare än andra upplevde båda polerna i motsatsen och var för
ärlig för kompromisser blev hon en kluven människa. Därför fick
hon också den egendomliga spännvidd, som präglar hennes dikt.
130
Litteratur
På två punkter möttes de båda tendenserna hos henne: i hennes
känsla för sanningen och i hennes väsens moderlighet. Kanske uttryckte
de makterna starkast vad hon egentligen syftade till; i deras
tecken kanske hon också led mest. Sanningskravet var för henne inte
bara en sträng moralisk fordran; det präglade hela hennes art, hela
sättet att tala i hennes dikt. Sanningen är där ett livselement, den
är med som en renande fin eld i vart ord hon skrivit. Samtidigt sluter
sig hennes moderliga känsla kring allt förskrämt och förtrampat liv.
Hennes dikt, som för en flyktig betraktare ter sig färglös och abstrakt,
får livets eget tonfall i det moderliga, medkännande. Detta drag i
hennes dikt är väl sådant som hon själv ofta velat vara: öppen, trygg,
nära det levande.
Nu vill jag sjunga dig milda sånger,
från skrämsel löser de och tvång och kramp.
Sanningskravet och moderskänslan ge Karin Boyes dikt en enhet,
som hennes tanke aldrig fann; de göra den till en själens läkare i
den värld där viljor brytas och källor förtorka. De göra den också
till tidsdikt, även när den ingenting annat vill än tolka hennes egen
nöd: ty sanningen och moderligheten, hennes två innersta värden, äro
i detta nu de djupast förtrampade.
Någon enhetlig världsförklaring, någon tro som förenade hennes
motsatser, fann Karin Boye icke. I hennes sista diktsamling finnas
ett par kärleksdikter som visa hur all motsats glimtvis och instinktivt
kunde kännas försvunnen i en rent personlig gemenskap.
Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
I en stor diktcykel, ägnad Särensens altartavla och Märta Afzelius'
bonader i Linköpings domkyrka, sträcker hon sig mot den helhet,
som så mycket i hennes väsen tycks peka emot: kristendomens. Offerkravet
tar gestalt i en manlig, hjältelik kristusbild, och hon anar en
djup visshet hos raden av bibliska gestalter, märkta, förvridna, liksom
sönderslagna av alltför stort ljus. Och i bonadernas mildare skönhet
finner hon tidigt en biblisk symbol för sin tro på »de skapande brunnarna
», »undret som än är under». Hon har liksom rört vid kristendomens
stora helhet av på en gång krav och försoning - syntesen
vars alla beståndsdelar hon kände var för sig och ärligare än andra
men utan att finna den enda verkliga förbindelsen: gudstron.
Sin väldigaste diktskapelse, kantaten om de sju dödssynderna, har
hon anknutit till en annan ouppnådd dröm. Hon har velat förena alla
sitt livs motsatser - och motsatserna i den verklighet hon såg omkring
sig - till ett stort enhetligt sammanhang, där också det onda
tett sig meningsfullt och berättighet, en nödvändig del av det liv som
man måste acceptera. Bakom ligga gamla drömmar om alltings enhet,
om en dold harmoni där gott och ont bli sidor av samma sak; de
drömmarna bli aldrig verklighet - och ingen lär väl ha vetat det
131
10-42129. Svensk Tidskrift 1942.
Litteratur
bä t tre än Karin Boy e - men i sin längtan efter dem har hon med
djupare inspiration än någonsin tecknat det verkliga livets ansikte.
De sju dödssynderna - av vilka hon blott hann teckna några - bli
hos henne symboler för livets egna nödvändigheter: ingen av dem kan
skiljas ut ur livet utan att detta mister en väsentlighet i sitt eget
väsen; de olika synpunkterna frambäras i en ständigt fortgående
dialog mellan förnekarnas bön om förintelse och bejakarnus rop efter
barmhärtighet; det är den dialog Karin Boye själv fört i sitt inre.
Tanken är som tanke ibland fragmentariskt utförd: Karin Boye, drömmerskan
och förkunnerskan, kunde inte alltid identifiera sig med
det onda och ändå framställa det med full, realistisk verklighet. Kanske
är det inte bara en tillfällighet, att hon om dödssynden vällust
aldrig fullbordade mer än det parti som skall ge svaret, den positiva
sidan. Den bild hon ger av vällusten har nu ingenting annat av ont
i sig än rubriken; där skildras i underbar lyrik ett stycke faktiskt
liv, som ingen aldrig så konsekvent kristen sexualetik kunde fördöma.
Detta ändrar ju ingenting av den stora, visionärt mäktiga strukturen
i verket; än mindre ändrar det dess nästan bländande skulpturala
skönhet; man kan komma att tänka på gestalterna kring Milles'
Orfevs, men här gäller det större ting än Orfevs' musik. Och hur
djupt Karin Boye verkligen kände mörkret förnimmer man i tonläget
hos själva hennes ljuslängtan, liksom i den bild några körer ge av
ödsligheten, förtvivlan i en eländets värld.
Tänd ässjan på nytt till skapelse
som inte är vi!
En glimt var din ande i människan,
en glimt - och förbi.
Hon som fångat så mycket av livets väldighet skrev i en annan
tonart, förtroligt, med stillsam visshet, om döden. Den var henne
sedan länge bekant. En djup hunger lever i hennes dikt om de »mörka
änglarna», som skola visa också hädelsen och kluvenheten fram till
»fadershuset», »all enhets namn». Då hon gick bort hade hon talat
större ord om liv och död än det kan vara en människa givet att bära.
Karin Boyes diktsamling har här behandlats så utförligt för dess
egen skull men också därför att den kan vara ett slags symbol för
årets lyrik. 1940 mötte man en svensk dikt i vapen; dess grundtema
var det aktuella lägets, beredskapssituationens; draget av tradition
var fast och påfallande. Det kunde tyckas som om den svenska lyriken
talade med en sorts objektiv myndighet, nästan anonymt. Denna
behärskning betydde ingen förlust, tvärtom kunde i dess tecken flera
diktare ge sitt bästa. Men ett sådant tonläge kan inte fortsätta utan
förflackning. I år framträder långt öppnare och medvetnare rikedomen
på brokiga individualiteter; var och en sjunger mera ohämmat
efter sin art och inte alltid om dagens frågor. Det betyder i verkligheten
ingen trolöshet, snarare krafthämtning, samling. Resultatet är
inte lätt att uttrycka i slagord, och stora lyriska sensationer ha väl
knappast hänt, frånsett »De sju dödssynderna»; men intrycket av
132
Litteratur
jäsande liv, av stark och okuvlig växt, är mycket starkt. Och i allt
detta kan Karin Boyes bok, som når sin aktualitet just genom att
hänsynslöst vända sig inåt, vara en sorts sammanfattande formel.
En erinran om hur rik den svenska lyriken är ger också den rad
klassikerupplagor eller samlade dikter som året skänkt; den är ovanligt
stor och kan här knappast förbigås. Bonniers har under samlingstiteln
»Den svenska lyriken» påbörjat en stor serie, som i självstiindiga,
vackert tryckta volymer, vill ge en totalbild av svensk vers.
Redan har man, alltifrån ett Bellmans-urval till ett samlingsband
med alla Heidenstams diktsamlingar, hunnit få mycket av det väsentliga.
Saken är utmärkt; skall något anmärkas kan det vara att de
volymer man ägnat åt enskilda modernare diktare kunde rymt också
somligt som aldrig kom med i deras diktsamlingar. Här vore t. ex.
platsen att i en bok med »hela Fröding>> ge fragmenten ur >>Magister
Blasius>> deras plats i vår godtagna klassiska lyrik; det är ingen
mening med att de skola evigt tillhöra den svenska diktens statshemligheter.
Johannes Edfelt har redigerat en antologi över »Svensk naturlyrik
», naturligtvis mycket smakfull och därtill vackert illustrerad.
Den är bara alldeles för tunn, vald efter den i detta fall otacksamma
principen att ha bara en· dikt av var representerad skald; denna enda
dikt blir då ofta väl abstrakt och centrallyrisk för det hela - man
får inte riktigt den känsla av konkreta svenska landskap som väl
vore meningen. Att ge ut boken igen, dubbelt så stor, vore en god
nationell gärning.
Pär Lagerkvists hittillsvarande lyrik har utgetts i en samlad
volym. Det är en händelse och påpekas utan kommentarer; det
väldiga livsverk det här gäller är ju, mänskligt att döma, mitt i sin
fulla växt. Däremot vill väl Bo Bergman med sina »Sam l a d e d i kt
e r» (2 volymer) avge en definitiv räkenskap, även om hans lyriska
kraft i och för sig ter sig obruten. För många har hans dikt blivit
något välbekant och närstående, niigot som man har inom sig och
icke längre bedömer eller kritiserar. Kanske behöver man den samlade
upplagans påminnelse för att i detta invanda och förtrogna rätt
se det monumentala, den fasta, imponerande linjen. Med vresig konsekvens
reser sig den bergmanska dikten, där icke en stavelse är
lögnaktig, feg eller trolös. Där finns underbar ljus lyrik - som
blommor i bergsskrevorna - och diktens heliga luft sluter sig kring
verket. Men det viktiga är troheten, den oskrymtade känslan för
sanning, formtukt och mänsklighet. Den hör till de fasta punktorna
i vårt andliga försvar och faller aldrig.
Mot sådan fasthet bryter sig en minnesbok sådan som Erik Lindorms
»D i k t e r». Det livsverk de fånga har det poetiska släktets nervösa
obeständighet över sig. Den historiska utveckling som delvis präglar
den lindormska dikten- vägen från den knutna nävens arbetarrörelse
till välbefinnande i folkhemmet - fick stundom ett litet förvirrat
genljud i hans produktion. Man kan konstatera detta, och likväl är
det icke den sentimentala känslan inför en nyss bortgången som kommer
det att i detta fall te sig oväsentligt. Vad han gav hade en gång
133
.----~--··-- - ·- -~------------------------·
Litteratur
för alla berörts av poesiens genius. I grunden var han väl, vad allmänna
sammanhang beträffar, en man av ringa djupsinnighet; honom
tillkommer en annan måttstock. Han fångade livet självt, från bävande
ungdom till sliten och tung· medelålder; han gav vardagen
sådan den var och lät över den stjärnorna brinna; enkla och lätta
känslor gav han beständig gestalt; och man häpnar över den lidelse
varmed han någon gång fångat den blodtunga jordiska kärlekens röst.
I en utsökt volym har Norstedts gett ut en ny upplaga av Harriet
Löwenhielms »D i k t e r»; materialet har utökats och bilderna komma
bättre till sin rätt i ett nytt format. Man är glad att en av de mycket
väsentliga böckerna i svensk lyrik därmed fått en sorts definitiv
gestalt. I en tid då stormen går isande tätt utmed jorden kan en och
annan lyssna till hennes ord om själens innersta tapperhet.
Sten Selanders »Som m a r n a t t e n» är hans första versbok efter
»En dag» 1931. Den är skriven av en mogen man, med aktuella utblickar
och stort samhällsansvar. Naturligtvis rymmer den därför
en del utpräglad beredskapsdikt; den är bra och blir - särskilt då
ett stycke naturupplevelse får komma med - ibland öppen och daggfrisk.
Din frihet bor inom dig. Vad du verkligen behöver
kan ingen ta ifrån dig. Och det är lätt att dö.
I boken finns också den stora riksdagskantaten från jubileet 1935.
Den uttryckte mästerligt just den situation där den tillkom; däri har
den ett historiskt intresse. Från funderingar över ämnet då och nu
rycks man av dess hållfasta frihetspatos, liksom också av ett par
stycken som - alldeles oavsett tidsfärg och allmänna synvunkter -
äro oförgänglig poesi och skola överleva oss alla.
Vi har ärvt ett land. Det är fränder och språk. Det är skog och åker
och hagar,
det är dagligt bröd och fågelsång och frihet och rättvisa lagar.
Ändå undrar man om inte det viktigaste i boken är något annat:
det som ligger i bokens titel, gåvan att tolka svensk mark, svensk
sommarnatt. Man har ofta undrat om inte det har varit det innersta
hos Selander. N a tursynen i »Trädtopparna» har snabbt och med skäl
kommit att te sig klassisk. I själva den stora cykeln »Sommarnatten»
finner man partier, som äro oförlikneliga; det gäller särskilt den
första dikten, som på ett märkligt sätt väver samman nattens egen
trolldom och en tveksamt frambrytande mänsklig bekännelse. Bland
markens syner oeh ljud vaknar minnet och börjar
som en koltraststämma
med outhärdligt välljud översvämma
själens förtegna skymningsländer -
En sådan inledningsdikt är nästan för bra, ty den kan inte överträffas
och den blir därför en orättvisa mot de andra dikterna i cykeln. -
Sådan lyrik iir på särskilt vis Selanders egen: där förenas hans naturkunnighet,
vardagslyrik och sinne för det svenska; just den legeringen
134
Litteratur
har inte motsvarighet hos någon annan svensk diktare på det sättet.
Och är det något man särskilt vill önska av Selanders dikt är det
att han må slösa mera med denna svenska sommarnatt. Vad spelar
det sen för roll, om t. ex. en dikt som »Trotji.inarinnor i paradis» uppkallar
en till direkt protest. Selander är på en punkt en stor lyriker.
Prägeln av tidsdikt är annars i årets lyriska skörd starkast hos
Johannes Edfelt, i hans »Sån g f ö r r e s k a m r a t e r». Folkens
vånda tar gestalt med ibland nästan outhärdlig intensitet. Tidens
motiv finner därvid något besläktat i en inneboende djup svartsyn
hos diktaren själv.
Pest över den som ki.inde
sig leva vid en brant!
O aftonvind, hans fri.inde!
O död, hans blodsförvant!
Men det nya och påfallande i denna diktsamling är att den utöver
dessa tonfall också rymmer någonting annat: den pessimism som i
Edfelts föregående bok utistan tycktes på vi.ig att stelna till kramp,
har nu fått en bakgrund i mänskligt fäste, levande sång. Man ser
starkare än förr en spontan och varm beki.innelse till det betriingda
livet.
Så sparka de milda åt sidan,
förtrampa dem, möt dem med hån!
Dock trotsar deras förbidan
ert intiga vapendån.
Sjiilva den edfeltska rytmen har blivit rörligare och friare; det
brusar mera av källor i hans lyrik. Han sviker därmed inte sin fräna
uppriktighet. Men han kan i den mörka tiden ge mänsklig vi.irme,
inte bara stålsiitta eller uppröra. Ä ven en så dyster - och dagligen
aktuell- dikt som »Requiem för drunknade» har något av försonande
havsbrus. Därmed når Edfelts dikt en mänsklig förnyelse oeh myeket
av en konstnärlig. En dikt som »Räkenskap» är därvid i sin tendenslösa
mänskliga frihet siirskilt svalkande och fin.
Grundligt bortvänd från det aktuella är Gunnar Ekelöf. Hans
»F ä r j e s å n g» har till oeh med en efterskrift, där han påpekar
att samlingens anda icke må tolkas som ett sabotage av den andliga
beredskapen. Det är en onödig ursäkt. Boken handlar om döden.
Den vill ge den rening som dödstankens närhet skiinker, oeh det
torde av ingen kunna betecknas som en brottslig avsikt. Samlingen
betecknar tvärtom en av Ekelöfs stora insatser. Född till experimentator
och förnyare, har han i ett par ganska misslyckade diktsamlingar
gjort förtvivlade försök att vara begriplig och lättfattlig. I
»Färjesång» vågar han åter vara så knotig och svårtillgänglig som
han verkligen är. Det betyder att en av de rikaste begåvningarna i
vår litteratur har funnit sig själv.
Hans bok saknar inte alldeles affektation men man fäster sig föga
vid den. I bokens hårda, ibland frånstötande form gömmer sig hänsynslöst
allvar. Inför döden, icke-varat, falla förklädnader bort:
135
Litteratur
Det finns en skönhetsfläck i allt,
det enda verkliga jag sett:
jag håller mig till den.
Med en längtan, som döljer sig bakom tonfallets trötthet, vill Ekelöf
pejla de verkliga djupen, de bottenlösa. Han frågar efter en Verklighet
innanför skal, meningar och händelser, ett vara som är döden
själv - eller Gud. Formens entonighet genombryts stundom av den
glimtlika elden i en del rader; någon gång får den ett tycke av magi
men kan också brytas av en överraskande, bister humor. Citat göra
honom i regel ingen rättvisa. Men man kan framhålla att den stora
dikten »Melancholia», på rimmade jamber, också ur alla slags klassiska
synpunkter är fulländad poesi. Det är oändlig vidd kring
dess dröm
• att föras bort tills stränderna försvunnit.
Att varken vända eller återvända.
Att varken ha förlorat eller vunnit.
Dödsdikt, gränsdikt som Ekelöf bjuder Bertil M almberg med
»F l ö j t e r u r ö d s l i g h e t e n». Också där har en diktare sökt tillbaka
till sitt eget från en strävan som i viss mån var honom främmande.
Malmbergs förra versbok prä.glades av omvändelse i grupprörelsens
tecken. Den innehöll väsentliga ting men var icke någon
stor konstnärlig helhet. Man undrade om den nya vägen skulle föra
vidare till en sådan. Det har i stället visat sig - vad som väl var
rimligt - att platsen som versagitator i en modern väckelserörelse
var Malmbergs personliga struktur alltför främmande. Det har diskuterats
om den nya boken innebär en brytning med kristendomen;
själv har Malmberg bestritt det och man må tro honom på hans ord.
Några gripande dikter spegla en brottning med gudsbegreppet. Men
annars är det på få undantag när andra frågor än den om kristendomen
som fylla boken. Det är Malmbergs gamla motivkrets:
ångesten, ensamheten, vemodet. Man erinras om två rader ur »Dikter
vid griinsen».
Mitt armod är detsamma.
Min ångest är sig lik.
Ibland tolkas dessa känslor kanske på ett alltför avlägset vis: ett
par stora virtuosnummer lämna en oberörd. Men man erfar annars
starkt hur direkt och personligt angeiiigen denna malmbergska värld
alltjämt är. Dikter sådana som »Min park med tuktade gångar» eller
»Gammal spinnerska gnolar» äro centrallyrik av oförgätligt slag.
Den magiska visionen förmår alltjämt frammana en annan värld än
dagsljusets
-de dunkla keruberna
i månens vilda ljus.
Framför allt tycker man sig förnimma ett slags innerlighet i allt det
höstliga; den griper på särskilt vis. Den poetiska mark dit Malmberg
136
Litteratur
återvänt må kunna kallas begriinsad. Att den tillhör det verkligt
betydelsefulla i vår lyrik borde ingen kunna förneka.
Mot teoretiskt lagda gestalter som Edfelt, Ekelöf och Malmberg
bryter sig den nakna lidelsen i Ebba Lindqvists »R ö d k l ä n n i n g».
Det tycks äntligen ha blivit erkänt att hon är en betydande lyriker.
Den nya boken vittnar därom, fast den är en smula ojämn. Den röda
klänningen är passionens dräkt; ibland får lidelsen röst med våldsam
intensitet, ibland är det som om den varit för nära - eller för avlägsen.
Någon gång blir man å andra sidan andlös inför en konst
som helt fångar en. Den korta dikten »Havet» rymmer i sin betvungna
intensitet verkligen havet självt. Inledningsdikten »Till den fattigaste
på jorden» är i var stavelse upplevd. Och vem skriver just nu kantigt
äkta strofer sådana som dessa, om en kär bortgången:
- - men jag ville gå
långt bort över bergen och finna
solen, den röda, du älskade så
och be den sluta brinna.
Ty det var det svåra, då du måste gå
djupt ner i jorden, där ingen sol var,
att den skulle stanna och lysa ändå
så obarmhärtigt klar.
Man ville på tal om Ebba Lindqvist gärna erinra om en långt
mindre fullgången och magistral bok: Anna Lisa Forssbergers »R e s a
i n a t t e n». Det är en ibland valhänt frusen, ibland underfundigt
leende och blommande diktsamling. Bakom den ligger den heta
kvinnliga glöd som Ebba Lindqvist uttrycker men också något annat:
ett intellektuellt drag och en särskild sorts trotsighet som äro hennes
egna.
Den klara blicken ger sin särprägel åt Carl Erik af Geijerstams
»B o r t o m o r d e n s s k y a r». Den minutiöst tecknade naturbilden
fångar sin verklighet med ögon, öron och alla sinnen. En rad kärleksdikter
ha innerlighet och stor linje; ibland finner man ett naivt levande
sagans tonfall. I dikter från vinterkrigets Finland ger naturupplevelsen
sitt bidrag till intryckets absoluta äkthet.
Man är framme vid det svenska landskapets och de svenska landskapens
särskilda insats i årets lyrik. Einar Malm låter i »A n k a rg
r u n d» Roslagen tala. Den känner han. Naturligtvis är han en
mästare i den lyriska naturskildringens konst. Ibland växer ur skildringen
naturligt ett stycke fosterländsk vision. Ibland blir man
mindre övertygad av Malm som tidsdiktare. En cykel om Uppsala
är utomordentligt trist, men man är tacksam för en bra minnesdikt
om Karin Boye. Gabriel Jönssons »K u s t l a n d» har av skånska och
alltså sakkunniga bedömare förklarats vara hans bästa. Man undrar
om det är rätt, men Gabriel Jönsson är alltid bra. Den enkla, klara
beskrivningen av en väntande sjömansmor i »Julkväll vid kusten»
är ett prov på absolut poetisk saklighet. Gabriel Jönssons Skåne är,
med både vindsus och jord, en god provins i Sverige. H ans Dhejne
137
Litteratur
har i »Sån g e n o m D a n m a r k» skrivit om broderfolket bortom
Sundet men också om sitt eget landskap. Det är ett tunt häfte utan
nyvinningar men Dhejne kan ju sitt yrke.
Bland dem som debuterat väljer man namnen med tvekan: det kan
ju finnas andra, lika bra, som man inte fått upp ögonen för. Eva
Norberg har med »E v i g l å g a» gett en fin kristen diktsamling,
med ett stycke kvinnlig nyansrikedom och värme som vår kristna
dikt nog behöver. Ragnar Oldberg, »M ö r k r e t l j u g e r», är fyndig,
subtil, ibland ironisk; en andaktsfull dikt sådan som »I natt»
skriver bara en verklig poet. Lars Englunds häfte med den konstiga
titeln »S ä g d u» är som gjort för att glömmas undan. Dess korta
och bittra dikter ha i verkligheten en pregnans, en etsande skärpa,
som slår en med häpnad. Erik Ehrenberg s, »E p i t a f i u m», som fått
en del beröm, bli däremot en besvikelse: de äro så pretentiösa, så
demonstrativa i sin spiritualitet.
Som synes har skörden varit ovanligt rik. Den tål att läsas. Den
helt nya dikt, som denna kris en gång kommer att skapa, skymtar
man knappt än. Men den fortlevande svenska lyriken fyller sitt värv
- till livets fromma.
138