KRING BEFOLI(NINGSFRÅGAN r. NÅGRA EKONOMISKA OCH SOCfALA SYNPUNKTER PÅ VÅR BEFOLKNINGsFRÅGA Av lektorn, docenten J(. V. OSSIAN D.AIJLGREN, Uppsala OM vi på längre sikt vilja hålla vår befolkning konstant, måste något göras, göras snart och göras effektivt. Efter ett eller, om man är mera optimistisk, två snabbt flydda årtionden, ha vi ohjälpligt försuttit fatalietiden. De nya årsklasserna bli nämligen så små, att, även om deras nativitet skulle ökas betydligt i jämförelse med nutidens, måste uppgiften bli hopplös för dem. De fåtaliga arbetsföra komma också att få försörja ett alltjämt ökat antal åldringar. Med vår låga fruktsamhet komma vi 1980 att ha en åldring (person över 65 år) på endast tre arbetsföra (här i betydelsen av personer mellan 15-65 år). För närvarande är proportionen l : 7. Om 25 år få vi enligt professor S. Wahlund räkna med att i Stockholm ha dubbelt så många gamlingar som nu. Det är kanske icke så många, som känna till det dystra faktum, att här en vagga kommer att svara mot två likkistor. Stockholm växer enbart genom inflyttning. Alltså: Floreat sed non crescat! I miljonstaden Paris funnos 1936 blott 160,000 (!) infödda parisare. storstaden blir ett folkkraftens krematorium. De flesta barnen födas på landsbygden, och alla åtgärder (t. ex. jordbruksregleringen), som gynna landsbefolkningen, kunna därför bidraga till att förbättra vår nativitet. Att i likhet med Handelstidning·ens underlige redaktör tro att en invandring skulle kunna skydda oss mot strådöden, det är detsamma som att kasta yxan i sjön och resignerat acceptera den slutliga undergången. Varifrån skulle vi för övrigt få sådana massor - flera tiotusental pr år - av önskvärda unga invandrare, som skulle behövas ~ Vill man kanske hämta dem från Polen eller Ryssland, eller kanske vi skulle importera kineser~ Vår i grunden största dyrbarhet, vårt egnaste, vår arvsmassa skulle alltså i stort sett icke vara värdefullare än att den utan större bekymmer kunde ges till spillo. Det är dock ytterst denna, som verkat i det förflutna, som skapat vår .nutid och varigenom vi skulle kunna trygga vår framtid som en nordisk, en svensk folkstam. 42 Kring befolknings/Tågan Det finnes flera orsaker till den lömska tvinsot, som angripit nationen och fräter dess livsnerv. Oftast sägs det vara ekonomiska faktorer, som tvinga människorna att inskränka barnantalet. Det är dock anmärkningsvärt, att i historisk tid det aldrig rått ett störrt' och allmännare välstånd än i våra dagar. Tack vare våra naturtillgångar och folkets begåvning torde vår levnadsstandard vara den högsta även i ett förkrigs-Europa. Att trots detta många kunna ha det bekymmersamt skall visst icke förnekas, men vi böra se förhållandena i stort. Det är då onekligen paradoxalt, att födelsesiffrorna under en period av allmänt uppsving och utbrett välstånd utan motstycke ha sjunkit till den grad, att vi t. o. m. satt världsrekord; och likväl är det så. Genom att avstå från barn eller genom att skaffa sig bara ett eller två kan man höja sin levnadsstandard i jämförelse med barnrika familjer i samma inkomstläge. Vederbörande bruka heller icke försumma att motivera sin barnlöshet eller barnfattigdom med upphöjda tales~itt och ideella motiv : ekonomiskt förstånd, ansvarskänsla, hänsyn till barnens utbildning och bästa, de osäkra framtidsförhållandena eller världens vånda i allmänhet. Det skall gärna erkännas, att några av dessa skäl ibland kunna ha ett visst berättigande, men oftast vill man med dem - ehuru mer eller mindre omedvetet - endast ursäkta sin böjelse för en bekvicim livsföring och maskera sin egoism. Man skulle för övrigt nästan våga påstå, att staten på sätt och vis uttryckt sitt officiella gillande av tvåbarnssystemet genom att för dettas praktikanter införa begreppet »normalfamilj». På s. k. normalfamiljers budget grundas också den index, efter vilken de dyrtidstillägg beräknas, som skola tillfalla ungkarlar och ungmör liksom försörjare av flerbarnsfamiljer. En släkt, vars medlemmar konsekvent begränsa barnens antal till två, begår så att säga självmord, ty alla barn kunna ju icke väntas nå vuxen ålder eller bli föräldrar. Gifta kvinnor med yrkesarbete ha i medeltal knappt ett barn. Kanske inte så underligt för övrigt. Vår i jämförelse med andra folk höga levnadsstandard ha vi i ej ringa mån köpt på de oföddas bekostnad. Vår generation fordrar mer av livet än vad r~itteligen borde tillkomma den och apres nous le deluge. Att sörja för samhällets bestånd genom att föda och fostra barn, tycker man, borde vara en medborgerlig plikt lika väl som att betala skatt och göra värnplikt. »Plikt» har en dålig klang i mångas öron. En kvinnlig stämma har nyss förkunnat, att den grövsta otjänst, som man kunde göra befolkningspolitiken, vore att i detta sammanhang nämna något sådant som plikt; men hur skall man egentligen komma förbi det ordet ~ Säkert vinner man likväl icke så mycket genom att endast vädja till den enskildes moral. Om samhället icke gör något eller gör alldeles för litet för att lätta bördan för dem, som sörja för folkets föryngring, då gå vi, frivilligt och fullt medvetet, mot undergången. staten måste i handling visa sig uppskatta dugliga människors barnproduktion, och icke låta förhållanden bestå - eller rent av, vilket faktiskt skett, genom lagstiftning nyskapa sådana - som di- 43 K. V. Ossian Dahlgren rekt motverka familjernas intressen. Ekonomiska åtg·ärder äro ofrånkomliga. »Men vi ha icke råd och särskilt icke nu», hör man nästan en ehorus av röster utropa. Men vi ha ännu mindre råd att dröja. Då det verkligen gällde, kunde vi skaffa medel till och också ena oss om att förstärka vårt försummade försvar. Vi måste också ena oss om det lika nödvändiga: att göra det möjligt för vårt folk att bestå även i framtiden. Några nya inkomster komma icke att stå folkhushållet till buds härför; och det gäller alltså att söka åstadkomma en rationellare användning, d. v. s. här= omfördelning, av den löpande nationalinkomsten. Teoretiskt kan det icke vålla allt för stora svårigheter att omlägga skattesystemet på så sätt, att den influtna totalsumman bleve oförändrad, men att, i motsats till nu, kostnaderna för barnen mera likformigt komme att delas av och drabba även de barnlösa och barnfattiga. Deras ekonomiska bidrag till Sveriges framtid och för övrigt till sin egen trygghet på ålderdomen (man kan ju icke äta pengar, även om man sparat sådana) kunna icke få förbli så orimligt små som nu är fallet. sterilitet, frivillig eller ofrivillig, bör samhället väl tolerera men alls icke premiera. Från visst feministiskt håll har visserligen invänts : »Varför skola just de stackars kvinnorna bli straffade, som ju själva icke kunna rå för, att de blivit ratade~ » Orsaken är ju männens »oföretagsamhet» och rent av »drullighet» (sic!). De otäcka karlarna borde därför drabbas av tadel och straff och icke ensamstående kvinnor. Nu är det dock icke alls fråga om att lägga sten på börda eller överhuvud taget att »straffa» någon för celibat eller barnlöshet. Meningen ~ir ju endast att bättre än nu fördela skattesatserna efter den ekonomiska bärkraften. Om en person har stora inkomster och därför måste betala höga - ja, kanske han själv tycker orimligt höga - skatter, så icke är det (eller borde åtminstone icke vara det) precis lagstiftarnas mening att dymedelst bestraffa hans ekonomiska duglighet och driftighet, även om en del enklare demagoger skulle resolvera: »Kapitalistjäklarna ska klämmas efter.» I förhållande till de kostnader, som barn föra med sig, är det för n~irvarande, trots 1938 års erkännansvärt kloka och förmånliga omläggning av statsbeskattningen, ett ganska litet belopp, varmed föräldrarnas skatt i regel reduceras. (Dessutom minskas denna favör för familjeförsörjare genom verkningarna av den tyvärr nu nödvändiga omsättningsskatten.) Beträffande kommunalutskylderna är för övrigt skattebefrielsen ännu mycket njugg. Genom en mera rimlig, rundlig och rättvis avdragsrätt för barnen, skulle säkert ett av de stora stegen tagas framåt mot bättre förhållanden. Många familjers ekonomi skulle avsevärt förstärkas, och därmed ett viktigt skäl bortfalla att hålla barnens antal nere. Men - och nu komma vi till en sak av fundamental vikt - skall denna reform få någon verklig betydelse, då måste avdraget för varje barn få utgöra en viss procent av inkomsten och icke utgå med en på förhand fixerad och för alla lika summa. »Varför i all rimlighetens namn», utbrister någon, »skall då t. ex. en byråchef eller bankdirektör få ett större 44 Kring befolkningsft·ågan barnavdrag än en fattig banvakt eller en ofrivilligt arbetslös bananförs~ iljare7 » Frågan kanske förefaller berättigad, men det kan genast invändas, att genom progressivbeskattningen minsann både byråchefen och bankdirektören få betala sin rikliga tribut till det allmänna. Men genom ett procentuellt avdrag för varje barn skulle en ekonomisk rättvisa skipas mellan de ni:imnda herrarna å ena sidan och deras barnlösa eller barnfattiga kolleger å den andra. De senare finge finna sig i att i stället skatta desto mera, ty deras ekonomiska status är realiter betydligt bättre än de barnrikas i samma inkomstläge. En bestämd och för alla tämligen lika stor avdragssumma kan däremot knappast få någon större betydelse som nativitetsfrämjande faktor. Människorna jämföra sig mest med ina likar och konstatera helt nyktert, att staten genom sin skattepolitik favoriserar ett 0- och fåbarn system. Ett procentuellt barnavdrag skulle också få en eugenisk (arvshygienisk) verkan. Det är klart, att personer i mer eller mindre ledande ställning, lika litet som andra, skaffa sig flera barn på grund av utsikten att få några tior mindre på debetsedeln enligt nu gällande besUimmelser, utan sker det, beror det naturligtvis helt och hållet på andra motiv. staten kan visserligen icke köpa sig barn, men genom okloka åtgärder kan elen förhindra att barn bli födda. Männi kor av nu nämnd kategori ha ofta en mycket lång studietid, få ej sällan dragas med en efterhängsam skuldsättning, och efter många, stundom illa avlönade begynnelsoår nå de först sent sin tällning och bilda familj; och de få ofta få barn. I begåvningshäneonden utgöra de a männi kor i stort sett en elit, och det är därför särskilt beklämmande, att deras ättegrenar så lätt förtvina och torka bort. Ett kulturens offervä en. Säkert skulle många »förståndiga» människor bli betydligt »lättsinnigare », om de finge fullt klart för sig, att de ganska kännbart kulle få betala för »andras ungar», om de icke ville fostra egna barn. I motsatt fall komme däremot det procentuella avdraget som en välbehövlig ersättning för ökade utgifter och såsom en rättmätig erkän la för en verkligt samhällsbevarande gärning. Det vore särskilt önskvärt, att det projekterade barnavdraget icke droges in för tidigt, utan att för~ildrarna finge rätt att räkna ett rimligt antal »uppfostri11gsår», om barnens utbildning skulle kräva detta. Härigenom skulle ytterligare ett skäl bortfalla för en snäv barnbegdinsning. - Som bekant har finansministern nyligen tillkallat sakkunnjga för att skyndsamt utreda frågan om beskattningens anpassning efter försörjningsbördan. Vi hoppas på resoluta och radikala för lag. Emellertid torde endast en tredjedel, ja, kanske icke mycket mer än en fjärdedel av nationalinkom ten vara beskattad av staten (Cassel). För en massa människor med små utskylder skulle därför de procentuella barnavdragen icke spela någon större roll som ett av incitamenten till föräldraskap. Vi måste därför bygga vidare på den grund man lade, då den s. k moderskapspenningen infördes. Med andra ord det allmänna bör uneler en följd av år betala ett visst belopp för varje barn. Detta komme dock, som förut fram- 45 l K. V. Ossian Dahlgren hållits, endast nominellt att belasta statens finanser, då kostnaderna ytterst finge gäldas av de barnlösa eller barnfattiga medborgarna. Hur detta i detalj skulle ordnas kan icke här diskuteras. Vi få nöja oss med att endast framhäva själva principen. (I Tyskland har man organiserat en s. k. »riksfamiljekassa».) Den moraliska effekten av en dylik samhällets synbara och påtagliga uppskattning av föräldraskapet skulle säkert icke utebli. Talrika unga människor, särskilt många industriarbetare, nå mycket tidigt sin maximala inkomst; och de vänja sig ofta att depensera förhållandevis stora summor utan att spara något för framtiden. Då de sedan gifta sig och bli fäder, kommer därför den plötsliga inskränkningen gärna att kännas betungande och väcker olust. Den ökade skattebetalningen skulle i viss mån bli liktydig med en försäkringspremie, som avsåge att trygga de unge männens - och kvinnornas - framtida äktenskap. (Kanske det kunde ordnas så, att ett visst belopp finge bli obeskattat, om det insattes på ett spärrkonto för blivande bosättning.) Jag är fullt medveten om, att många och tungt vägande invändningar kunna göras mot förslaget om en allmän kontant barnpremiering, och själv har jag förut varit motståndare till en sådan. Men jag icir också livligt övertygad om att varken utsikten till fria och obligatoriska skolfrukostar (till en kostnad av 30-40 miljoner) eller åtskilliga andra välfärdsanordningar av liknande sort skulle häva . födelsestrejken. På vissa håll har man visserligen funnit för gott att dekretera, att först skall samhället omdanas och större trygghet och god försörjning »garanteras» åt alla, innan man kan begära, att folk skola sätta barn till världen. Att Sveriges barn i stort sett ha fötts till lyckligare förhållanden än barnen i något annat europeiskt land, vill man icke gärna erkänna eller åtminstone icke tillmäta någon betydelse. Vår befolkningsfrågas prekära läge har av många endast betraktats som ett slagkraftigt argument för diverse socialpolitiska åtgärder, vilka, för att citera befolkningskommissionen, kunna »hava ett egenvärde, oberoende av om de främja nativiteten eller icke». En kontant utbetalning av barnpremier får dock under inga omsWndigheter ske utan en noggrann prövning av mottagarnas kvalifikationer. Åtskilliga individers föräldraskap är något rent upprörande och bör icke på något sätt uppmuntras. Vi ha hundratusentals på olika sätt undermåliga människor, vagabonder, alkoholister, kriminella, sinnesslöa och andra, vilkas fortplantning ofta är tämligen ohämmad. Några exempel må anföras. I tattarfamiljer myllrar det gärna av barn, och veterligt har ingen sådan släkt dött ut. En undersökning i Skåne, som på uppdrag av socialdepartementet utförts genom statskriminalpolisen, har visat, att de flesta tattarflickor äro mödrar före 20-årsåldern liksom tattarpojkarna i allmänhet äro fäder, innan de blivit myndiga. En tattare hade med två kvinnor 17 barn, som alla legat samhället till last eller varit straffade. Under rubriken »Tattarbröllop i polisarresten» omtalades nyligen i pressen ett hjonelag, där brudgummen hade 15 syskon och bruden 19. På uppdrag av pensionsförsäkringskommitten har fattig- 46 Kring befolkningsfrågan vårdssysslomannen T. Jacobsson undersökt hjälpklientelets beskaffenhet i en del kommuner. Resultatet blev, att det tycks vara »ett i alla avseenden bottenskikt, som, ofta led efter led, företrädesvis frekventerar hjälpinstitutionerna och utgör deras mera permanenta stam». En tidningsnotis meddelar, att en neger i Sydsverige fått sju barn, en mulattavel som självfallet icke bör uppmuntras eller tolereras. I en familj äro båda föräldrarna liksom de nio barnen mer eller mindre defekta. En av sönerna (intelligensålder 6- 7 år) har en sinnesslö son och en späd, troligen sinnesslö dotter. Det är g·anska signifikativt, att i Stockholm, liksom på andra håll, barnantalet i allmänhet är störst i de familjer, som leverera barn till hjälpklasserna (enl. en undersökning av N. Molnö). Enligt skolöverstyrelsen ha vi för närvarande mer än 10,000 barn, som, trots att de ~iro sinnes löa eller psykiskt efterblivna, icke kunnat avskiljas från de vanliga skolklasserna. I hjälpklasser eller sinnesslöan stalter undervisas drygt 5,000. Se där några stickprov på en icke önskv~ird alstring. Det allmänna måste tydligen ställa ganska stränga fordringar på de föräldrar, som skola få mottaga kontanter för sina barn. En hirv återhållsamhet blir nödvändig; och andra åtgärder få som nu vidtagas för att hjälpa dc mindre skötsamma eller undermåliga. Detta skulle visserligen i många fall uppfattas som en social prickning, men det kan icke hjälpas. Myndig·heterna få icke heller krypa ifrån ansvaret genom att helt schemati kt bara fastslå, att föräld:l:arna äro mantalsskrivna och äga rösträtt och därmed anse dem kvalificerade för kontanta barnbidrag. En sådan slapphänt och rent formell granskning skulle kunna göra mera skada än nytta. Det talas ibland om en »kvalitativ» befolkningspolitik; och egendomligt nog tyckas de flesta härmed förstå olika strävanden att skaffa barnen så goda förhållanden som möjligt under deras uppväxt. Man inbillar sig kanske ännu på en del håll, att uppfostran och miljöinflytanden i övrigt skulle förändra barnens arvsanlag; men detta är en grov villfarelse. Vi äro icke födda lika utan olika. Ett barns begåvning och bildbarhet beror framför allt på dess anlag, på om det har »gott gry» i sig. Med kvalitativ befolkningspolitik bör alltså förstås sådana åtgärder, som syfta till att gynna de på skilda sätt dugliga människornas familjebildning och däremot så långt som möjligt hindra de i olika avseenden undermåligas fortplantning. Men samhället tycks nu ofta mera intressera sig för de förkomna än för de försigkomna. Alla yttre åtgärder, huru nödvändiga de än må vara, bli dock till slut utan större betydelse, om en extrem individualism bringar det därhän, att vi väl önska leva men icke orka fortleva. Det är trösterikt att se hur ett annat europeiskt folk, det tyska, för några år sedan lyckades höja sin nativitet till den nivå, som erfordras för att hålla numerären konstant; och detta skedde trots en mycket betungande upprustning. »Ja, sådant kan ke i en diktaturstat», menar någon, »i ett folkstyrt land som vårt går det icke.» Men vi kunna vara övertygade om, att hurp.dana de politiska förhållandena 47 4 -4215. Svensic Tidskrift 1942. CaTl-ETik Quensel än må vara, så födas minsann inga barn på befallning. V o re det icke för övrigt rent av groteskt, om vi, som hålla på friheten, kulle tro, att det vore demokratien, som hotar att driva oss i döden~ Vad nu Tyskland beträffar kan man icke förneka, att förändringen berodde på moraliska omvärderingar, på viljan till pliktuppfyllelse och en nyvaknad tro på framtiden. Hos oss behövs upplysning om läget. Trots allt, som skrivits och talats, äro manga fortfarande fantastiskt okunniga om vad som står på spel. Av oss krävs en ny inställning till livets bärande makter och lyckomöjligheter. Annars komma vi obevekligt att fortsätta vår hadesvandring mot förintelsen, ett bart men välförtjänt öde. II. LEVNADSKOSTNADER AS STEGRING OCH SKATTEBERÄKNING UR BEFOLKNINGSPOLITISK SYNPUNKT Av professor CARL-ERIJ\. QUE SEL, Lund DEN markanta prisstegring på viktiga livsförnödenheter, som klart kommer till synes i levnadskostnadsindex, innebär för stora delar av befolkningen besvärligheter och ökade umbäranden. Medan somliga samh~illsklasser genom avtal ba sina löner reglerade så att de åtminstone delvis kompenseras för dyrtiden genom ökade löneinkomster äinjuta andra klasser icke setdana förmåner. Väl ha vissa behövande samhällsklasser genom regerings- och riksdagsbeslut erhållit viss kompensation för dyrtiden såsom t. ex. folkpensionärerna, vilka erhållit en ökning av folkpensionen med en fjärdedel. Men stora lager av befolkningen och kanske främst familjer med många barn och små inkomster sitta nu i ett betryckt hige och varje social åtgärd, om skulle kunna underlätta situationen för dem, bör väl tagas i betraktande såsom t. ex. lättnader i skattebördan. Här nedan framlägges till diskussion ett förslag som avser att bättre anpassa skattebetalningen efter levnadskostnadernas stegring för de små inkomsttagarna. Vid beriikningen av skatteunderlaget, det beskattningsbara beloppet, avdrages från den taxerade inkomsten ett belopp, ortsavdraget, som varierar efter den skattskyldiges försörjningsbörda. Sålunda är det högre för gift än för ogift och högre för gift med minderåriga barn än för barnlösa enligt fastställda grunder, vilka äro nagot olika vid beriikningen av statlig inkom t- och förmögenhetsskatt och vid beräkningen av kommunalskatten. Men ortsavdraget är icke överallt detsamma utan varierar efter levnadskostnadernas storlek inom olika kommuner. Alltefter de beräknade dyrortsindices äro kommunerna uppdelade i fem skattegrupper och ortsavdraget är större ju högre dyrortsindcx. 48