AN1-,II(EN OCH Vll Av professor AL/3ER7' WJR'-,'TRAND, Lund DE kvistar av lager, med vilka Filosofiska fakulteten om en stund skall bekransa några högt förtjänta forna lärjungar såväl som en skara framgångsrika unga adepter, äro icke plockade på något träd som växer i våra egna hagar. Vi veta ju också, att en kärnsvensk skald i sin rotfasta hembygdskärlek en gång har frågat: Vi kryddas poeter med lager? Har icke all Dalarnes Yår en kvist i sin svalare dager till krans för en sångares hår? För oss ligger det närmare till hands att fråga: Vi kryddas doktorer med lager~ Skaldernas lager finns för det mesta bara i fantasien, men de lärdas lagerkrans, den tillhör fortfarande den handgripliga verkligheten. Lagern är ett sydländskt träd, och kransning med lager härstammar från ett fjärran land i söder och en fjärran tid: grekerna i forntiden delade ut lagerkransar som segerpris och äretecken; av dem lärde sig romarna detsamma; seden fanns sporadiskt kvar under medeltiden, återupptogs i stor skala av renässansen och har räddat sig in i nutiden vid universiteten, av många ansedd som en värdefull symbol för sammanhanget mellan den moderna bildningen och antikens tanke och livsformer, av andra kanske som en konventionell rest av något för länge sen förgånget. Lagerkransen och dess öden ger på det sättet ett kort sammandrag av den moderna tidens populära syn på hela den antika odlingen och dess roll för senare tider: skapad av grekerna, övertagen av romarna, kvarlevande i medeltiden i några stelnade former och halvförstådda rester, återupplivad i stort av renässansen, sedan dess i mångas tanke alltjämt levande 1 Promotionsförcläsning, hållen i Lunds domkyrka den 30 maj 1942. Här något utvidgad. 515 Albert Wifstrand och omistlig, i andras föreställning övervunnen och icke förtjänt a v synnerlig hänsyn. Om de två första leden i detta sammanhang, att antikens andliga livsformer väsentligen härstamrna från grekerna och ha övertagits och omformats av romarna, därom är ingen oenighet; det bör endast framhållas att dc senaste årtiondena kornmit fram till en riittvisare uppskattning av romarnas roll och egenart, vilken för femtio år sedan undervärderades. l\Ien från och med att blicken flyttas över till medeltiden måste de populära föreställningarna grundligt revideras, och revisionen är delvis redan i full gång. Vi känna alla en dikt av Viktor Rydberg som heter I klostercellen. Den skildrar en medeltida munk som sitter och skriver av handskrifter med gamla klassiska texter. Han präntar med iver, men vad som står i boken bekymrar honom icke mycket, han vet icke att han hjälper till att bevara tankar och ideer som en gtmg längre fram skola kornrna till sin rätt och befria världen från dogmbundenhet och förtryck. Särskilt tydligt kornmer diktarens mening fram i ett par av stroferna: Om han visste vad han verkar, kanske skulle då han kasta pennan med ett »Hjälp Maria» och till bönkapellet hasta. Ej du vet det, dogmens fånge, att du frälst ur glömskans hand formeln, som en dag skall lösa andarue ur dogmens band. Ensam iir du ej i cellen: tyst, osynlig vid din sida dväljs ett sändebud från honom, vid vars fot eoner bida. Det är han som styr din penna, där hon går sii segerrik fram att riidda Platos himmel och Perikles' republik. Rydberg ser i alla fall på den skrivande munken med en viss nedlåtande välvilja, som någon har uttryckt det; han är en bevarare av den antika tankevärlden, och det är Gud själv som sörjer för att den bevaras; det påminner något om den samtidigt florerande positivistiska historiefilosofien, som icke gillade medeltiden men ieke heller smädade den utan ansåg den för ett nödvändigt genomg; mgsstadiurn i utveeklingcn. Medeltiden har alltså bevarat arvet fri!n antiken, som viisentligen är ett arv från Greklands klassiska tid, men den har gjort det bara helt mekaniskt; när det började giiras fruktbart igen, från renässansen och fram till 1800-talet, nu"tste det föras fram i kamp mot medeltidens religiösa, vetenskapliga, sociala och statliga föreställningar och inrättningar. Det är H~·dbcrgs och därmed en stor del av 1800-talets syn på det antika arvet. Mellan antikens ljusa dag och renilssansens morgongryning, 5]() Antiken och vi som återför samma sol som fordomtima över Hellas' lunder brann ligger medeltidens natt, som Rydberg låter dikten sluta med, visserligen under den mildare beteckningen »stjärnenatt», med ett sätt att se som fanns hos Herder och hos oss har fått uttryck i ett berömt ord av Geijer. Den historiska verkligheten visar oss en annan bild. De sista årtiondenas forskningar ha gjort slut på den väsentligen av Jacob Burckhardt utformade bilden av brytningen mellan medeltid och renässans. I en av flera olika anledningar uppmärksammad framställning har en lärd svensk historiker för några år sedan starkt framhävt, att mycket av vad som anses för reniissansm~inniskans kännetecken i själva verket är belagt med tydliga exempel århundraden tidigare, särskilt under 1100-talet, som nu för många framstår som det verkliga renässanstidevarvet, förberedelsen för den europeiska historiens mest glänsande glansperiod, 1200-talet. Självhävdelsen, intresset för individen, världsglädjen, tankens frigörelse från det traditionella kyrkliga tänkesättet har börjat i 1100-talets Frankrike. Antiken har därvid varit en mäktig drivkraft på många områden. Upptäckten av antiken är gjord långt tidigare än 1800-talets liberala humanism menade. Som en bedömare redan har framhållit, har den svenske forskaren därvid utan vidare accepterat det redan erkända renässansmänniskobegreppet, och skillnaden gentemot Burckhardt består bara däri att det hela har flyttats i tid och rum från 1400-talets Italien tillllOO-talets Frankrike. Oppositionen mot 1800-talets uppfattning är utan tvivel berättigad, men den borde ha fördjupats till att ifrågasätta den konstruerade människotypen, inte bara flytta den. Och en för oss nu viktigare sak: renässansmiinniskan bär för den gängse 1800-talsmeningen övervägande antika drag; man kan då inte komma till något säkert resultat om man inte har en klar bild av den antika bakgrund som man ställer medeltidsmänniskan mot. Är verkligen den antika människan och framför allt den antika människa som renässansen kunde känna en sådan enhetlig typ, frihetsälskande, skönhetsglad, harmonisk~ Och finns det inte hos den moderna människan ända sedan renässansen drag som icke överensstämma med antiken utan tydligt ha sitt ursprung i medeltiden och dess kristna syn, såsom den själfulla innerligheten eller den skarpögda detaljiakttagelsen av naturen, som tidigt förde den medeltida naturvetenskapen förbi den antika~ Något sådant kände den tyske konstforskaren Thode, när han ville härleda renässansen till största delen från Sankt Francisens; det 517 Albert Wifstrand var förfelat att göra honom till ursprung för så mycket, som var honom i grund främmande, men det var ändå något riktigt i tendensen. Och om renässansmänniskan präglades främst av frigjord självhävdelse, hänsynslöstutlevande av de egna drifterna, obekymrad om kyrka och konvention, då torde det finnas renässansmänniskor i alla tider, då tillhörde de frankiska kungarna på 500-talet också renässansen, åtminstone i praktiken; i teorien torde de inte ha varit så starka, utom möjligen kung Chilperik. Senantiken gled i själva verket, som forskningen nu ser det, sakta och omärkligt över i medeltiden, och en kontinuerlig tradition bevarade i Byzans det mesta, j Västerlandet en mycket stor del av 4:e och 5:e århundradets kulturella bestånd. Kyrkan trädde i Västern fram på romarrikets ruiner för de germanska folken och andra ännu primitivare i en gestalt som i mycket var präglad av kejsartidens grekisk-romerska kultur. Kyrkan bevarade latinet, vid vars sida de framväxande romanska språken ännu tedde sig som vulgära dialekter, användbara i gemene mans vardagsangelägenheter. Den äldre medeltidens romanska kyrkobyggnadsstil har Rom i sitt namn, och många detaljer, inte minst i Italiens äldsta romanska kyrkor, visa sig direkt övertagna från de antika byggnadsverken; här kan man nästan säga si manumentum quaeris circumspice, ty även denna kyrkas italienskt skolade byggmästare ha använt sådana utsmyckningselement. De gamla kyrkofäderna, som blevo medeltidens stora lärare, skrevo sina skrifter till stor del på sin tids konstprosa, som helt var formad efter grekiska stilregler. Den antika profanlitteraturen bevarades också i stor utsträckning; den inte bara skrevs av för att munkarna skulle ha någonting att göra, den lästes också och inverkade på medeltidens egna litterära produkter; jag nämner bara den store medeltida historieskrivare som har rört sig här på vår egen mark, Saxo, som visar sig mycket förtrogen med de antika romerska historikerna. Den grekiska litteraturen var visserligen ganska undanskymd och undanskjuten i Västerlandet, men inte så mycket som man tror. Kunskapen i grekiska var inte så alldeles utdöd; det gjordes medeltiden igenom översättningar från grekiska, ibland på tillskyndan av västerländska härskare som själva hade mödat sig med språket, och i det byzantinska riket, det ena av medeltidens storvälden, studerades den antika grekiska litteraturen mycket flitigt. (I Byzans, som ingalunda var kulturellt isolerat från Västerlandet, kunde den västerländska resenären med häpnad beskåda massor av antika gudastatyer och målningar, och på hippodromen kunde .518 Antiken och ri han tillsammans med en lidelsefullt intresserad tiotusenhövdad publik se hästkapplöpningar i fullkomligt antik stil.) De latinska översättningarna från grekiska jämte en del latinska originalskrifter från antik tid förmedlade åt viistorlandet den grekiska vetenskapen, som är grekernas viktigaste gåva till följande tider. Och allt är icke förmedlat av kyrkan; den berömda medicinhögskolan i Salerno, den tidigare medeltidens förnämsta utbildningsanstalt för läkare, tycks ha varit en lekmannainstitution iinda från början. Just i Italien av Västerlandets Hinder är det naturligt att de antika institutionerna bevarades allra bäst- även den romerska riitten har diir handhafts av ämbetsmiin som ~iro direkta arvtagare till den antika tidens jurister. Visserligen var denna genom medeltiden bevarade antika bildning under GOO- och 700-talen på grund av de svåra yttre förhållandena ganska sporadiskt odlad och upprätthållen, t. ex. på Irland, men redan på 800-talet iir intresset återväckt i de stora centra, och sedan dess har det flammat upp gång på gång, delvis genom impulser från araberna, som på sitt håll också voro antikens arvtagare. Har då inte den italienska renässansen någon egen vrägel, och innebär den icke någon anknytning till antiken av annan art iin medeltidens~ Det måste man nog ändå fortfarande siiga att den gör. Visserligen får man undanta åtskilligt; Dantes poesi och Giottos rwUeri ha ingenting mer antikt iin medeltiden annars kunnat visa, och vi se inom skulvturen hur antikimitationerna kunna vara ganska sporadiska och snart ersättas med andra mer medeltidsartade impulser. Men den italienska renässansen innebär ett långt mer medvetet och samlat och radikalt återvändande till antikens estetiska kultur än medeltiden företer, och framför allt börjar man förakta och fördöma hela tiden efter antikens slut sitsom barbarisk. Det finns nog mycken medeltida tidskritik av mycket pessimistisk ton, men den är mer av moralisk art och stiiller inte i utsikt någon uppryckning genom impulser från en glänsande forntid. Nu ser man antiken som en viirid av sköna byggnader och konstverk, befolkad av stora talare, poeter och visa, förstörel genom folkvandringarnas barbaranstormningar. l\fan mäste starkt nnderstr~'ka det nationellt italienska draget i den synen. Det var v~lra förfiider, sade sig Petrarca och hans efterföljare, det var våra l'örfäder som voro upphovsmän till denna härlighet; vi kunna med en medfödd adels rätt se ner på de nordiska barbarerna, vi skola också höja oss över dem genom att återuppliva vår förgångna glans och storhet. Långt sedan renässansens impulser hade sträckt sig 519 38- l~!i7G. Srensl; Tidskrift 1.942. Albert W if c;francl till dc andra europeiska länderna satt den italienska stoltheten i, att vi ändå äro de rätta arvtagarna. Erasmus av Hotterdam, som norr om Alperna räknades som humanisternas furste, får av sin italienske kollega Lilius Giraldus det på en gång nedlåtande och elaka betyget »bland tyskar en stor latinare, bland latinare inte så siillan Himmeligen så tysk»: inter Gerrnanos Latinus, inte r LatiJWI- i aliquando Gerrnanus. Därnäst får man understryka att i rcniissanscn en bestämd smakriktning av annan art än den medeltida framtriidde, en som lade huvudvikt på det måttfulla, vii! proportionerade, klara, enkellinjiga, eleganta, förståndsmässigt genomtiinkta, och som ansåg sig just därmed återuppliva det antika. Diiremot tror jag det t. v. betydde mindre att grekerna blevo mer kända i Europa än förut. Man var visserligen medveten att grekerna voro de egentliga upphovsmännen till de antilut konst- och litteraturstilarna och den antika vetenskapen, såsom man kan se av manga uttalanden i renässanskritikernas skrifter, men man kände icke mycket av det grekiska, och de grekiska litteraturskatter som samlades i Italiens bibliotek medförde icke någon synnerligen djup insikt i grekiska språket och litteraturen. Tidens förniimste lagstiftare för poesien fann vid jämförelse V ergilius överliigsen Homeros på alla punkter och Senecas tragedier överallt förmer än Sofokles', och Giordano Bruno Histe Platon inte i original ntan i latinsk översättning. Det var då mera tidens religiösa reformrörelse som förde grekiskan till heders, därför att den gick tillbaka till Nya Testamentet i original förbi den latinska bibeln. Både Tysklands lutherska universitet och de franska hugenottkretsarna blevo centra för studiet av grekiskan. Den klassicism som den italienska rcniissansen anbefallde dominerar sedan 1500- och 1()00-talen i strid med vissa riktningar som äro mer släkt med medeltiden, såsom barocken inom konsten och marinismen inom litteraturen, från vilka dock linjer kunna föras genom medeltiden in i senantiken. Den franska klassicismen och överhuvud den franska odlingen mot 1600-talets slut ansåg sig ha nått en sådan höjd, att den rentav måste anses stå över vad antiken förmådde åstadkomma; striden mellan de antika och de moderna, La Querelle, utbröt, där det icke så mycket var fråga om några diametralt motsatta kulturprinciper men i vilken man ändå får se en mycket viktig vändpunkt, en vändpunkt i bokstavlig mening, i det den europeiska människan nu vänder sig från att betrakta det förlorade paradiset bakom till att se mot det hägrande tusenårsriket framom, som utvecklingen leder fram till. Det är ett misstag 520 Antiken och vi när Viktor Rydberg i inledningen till Den siste atenaren kallar den progressistiska synen, framstegstron, för hellensk; grekerna ha icke sett Yärldshistorien på det siittet; det är diirernot Yisat att Voltaires och Turgots historieschema med sitt framskridande mot fullkomningen och därmed hela 1700- och 1800-talets framstegstro till stor del iir en sekularisering aY ett kristet historieschema. Antiken släppte dock icke sin makt över sinnena, men under 1600-talet visar sig i England och Holland en stark förskjutning i omdömet om elen, och även den står i tydligt samband med aktuella rörelser i samtiden, nämligen den politiska frihotskampen och frihetsteorierna. I kampen mot kungamaktens enviildestendenser i England kom man till den uppfattningen att det var inte den tidigare romerska kejsartiden som var antikens blomstringstid utan dc fria grekiska stadsrepublikernas tid i 5:e och 4:e århundradena f. K. Mycket tydligt kommer denna förändrade syn fram vid vändpunkten mellan 1600- och 1700-talet hos Shaftesbury, en man som inte tillhör de största och djupaste tänkarna men som fick ett mycket stort inflytande på sättet att resonera under 1700-talet. Han talar flerstädes om den vändning av smak och seder till det sämre som överg