J~ANDSBYGDENS KONSER V A TIV A PRESS OCH DESS OJÄMNA KAMP Av c!ujredaktör ARNE !JINIJSTR0Ji, Ilärnö.wnd ÄNNU i hörjan av detta århundrade kunde man runt omkring i landsortsstäderna räkna ett flertal tidningar aY »sarnhiillshevarande » åskådning, som voro goda affärsföretag. :Men sedan dess har antalet krympt ihop avsevärt, och bilden har helt oeh hållet förändrats. Vi se nu dessa gamla tidningar kämpa en ojiirnn kamp dels mot stora folkpartiorgan eller energiskt understödda socialdemokratiska tidningar och dels på sina håll mot hondeförlmndshlad aY riitt Pnkel beskaffenhet men med gott gehör på landsbygden. De förr så blomstrande högertidningarna ha råkat i starkt behov av stöd, oeh i flera fall har det varit de lokala industrierna, som fått liirnna dem hjiilp i en eller annan form, vilket ur psykologisk synvunkt inte alltid varit så lyckligt, då det »luktat bolag» på ett siitt, ~:>om av~:>kräekt vissa kategorier av liisare. Hur har denna utveckling egentligen kornmit till stånd, hur har det gått till, att det gamla niitet av konservativa tidningar över hela landet råkat i ett sådant, ofta prekärt läge? J ag skall söka !iirnna ett svar på den frågan i största allmänhet och med stöd av personliga erfarenheter från olika håll i vårt land. Den gamla högerbetonade tidningen var överlag privatiigd, oeh den var i många fall en god liten affär. Omkostnaderna voro inte siirskilt höga, och man behärskade distrikten rätt viii: borgarna i städerna, förmögna bönder och bruksfolk i omgivningen. Det var inte ovanligt att sådana tidningar iinnu i början av seklet kunde ge en utdelning av 30 procent till aktieägarna, vanligen något familjebolag eller därmed jiimförligt. Men med detta Hit man sig tyvärr nöja. Under tiden steg den liberala vågen över landet. Oppositionen var i stort behov av provagandaorgan, och tidningar startades på alla håll och kanter för att föra de liberala ideernas talan oeh för att vårda småfolkets politiska intressen. 535 39-- l~n7G. Srcns7.: Tidskrift 1942. Arne Lindström Dessa tidningsorgan kämpade till on början mod stora svårigheter, men man hade folket med sig, och läskunnigheten hade stigit högst avsov~irt. Liberala borgare och bönder tecknade aktier och frågade inte stort efter utdelningarna. Kampens anda inspirerade både redaktörer och ekonomichefer till hårt arbete för tidningarna, upplagorna stego och därmed det finansiella underlaget. Eftersom dessa företag i stor utsträckning tjiinade enbart politiska eller ideella syften, sögos de så småningom ökade vinsterna inte upp av utdelningarna, utan i stället investerades de i företagen . .Man förnyade maskinparken, följde snabbt med do tekniska nyheterna oeh gjorde allt för att beHista sin ställning i propagandans tjänst. Det dröjde inte heller liinge, förrän vi runt om i landet hade en liberal eller frisinnad press med verklig slagkraft. Under tiden hade högertidningarna skötts slentrianmässigt, oeh niir inkomsterna sjönko låg det niira till hands att minska utgifterna, eller i bilsta fall att motsätta sig nyinvesteringar oeh nyanskaffningar, att köra billigt, inte minst med avseende på den redaktionella personalen. Maskinella nyanskaffningar i bredd med do liberala tidningarnas underlätos alltför ofta, och när situationen försiimrades diirh~in, att de gamla högertidningarna började visa underskott och fordrade insatser, var gärdet i många fall redan upprivet: man var ohjälpligt efter, och detta inverkade ånyo i sin tur på prPml mera tionsunderlagot. Do pol i t i ska motsättningarna p~t det borgerliga hållet bortföllo mor och mor, och do stora liberala tidningarna hörjade med hänsyn till don stora läsekretsen att föra en alltmor försiktig politik, som kunde accepteras av alla. Även dessa tidningar hade kommit in i on ny utvecklingsfas. De hade blivit stora företag under den opvositionella tiden och dragit till sig liisare från breda befolkningslager. j\n viktigare Yar, att de ekonomiska synvunkterna började göra sig giillande, samtidigt som den liberala 11olitiken förlorade i inflytande. Skickliga tidningsekonomer hade avlöst idealisterna, och dessa sågo mera till angelägenheten att bibehålla och utöka don stora uvplagan än att göra provaganda för on viss samhiillsuvpfattning. Man höll allt mer oeh mer en politiskt neutral mellankurs. De stora arbetarmassorna, som organiserats fackligt och politiskt i arbetarrörelsen, höllo - oeh h;llla alltjiimt - i stor utstriickning do liberala tidningarna, som ge den största Yalutan för pengarna. Dessa stora prenumerantgrnvper fingo inte stötas bort - och inte heller de mindre, men betydelsefulla grupper på högerkan ten, som a Y missnöje med de fattiga hiigertidningarnas magra kost funnit det fördelaktigt att 53 G Landsby_qdens konservativa press och dess ojämna kamp prenumerera på de liberala, kunde inte heller stötas för pannan. Liknande hänsyn tagas även till landsbygdsfolk, som annars kan separera och gå till den speciella bondeförbundspressen. Den moderna folkpartitidningen håller i allm~inhet en kurs, som inte kan förarga någon av dessa grupper. Ur allmän synpunkt ligger det en stor fara däri: om betydande delar av dessa tidningars läsekrets blir på ett eller annat sätt infekterade, kan det tänkas, att man av ekonomiska skäl också modifierar sin politik till dessas behag - eller helt och hållet avhåller sig från att ta ställning i betydelsefulla spörsmål, där konflikter kunna befaras med des;;a liisar grupper. Det är inte lätt att konkurrera med sådana drakar. X~ir konservativt folk i stor utstr~ickning föredrar dessa h~ittre tidningar framför de hårt kämpande högertidningarna i deras skugga, har en mycket svår situation uppstått för högerpressen. Insatser ha gjorts för att sätta de senare på fötter, men de ha i de allra flesta fallen kommit för sent, och inte heller ha insatserna kunnat bli av den storleksordning, som varit behövlig för att återerövra förlorad mark i erforderlig omfattning. Man har fått vara glad, om man kunnat bevara vad som finns kvar, men inte ens det har alltid lyckats. Flera högertidningar ha under de senaste åren måst nedliiggas eller hotas nu av nedläggelse. Pretentionerna på en svensk land;;ortstidning ~iro mycket höga, orimliga kan man ibland tyeka. Detta har bland annat lagt en fruktansvärd börda på den redaktionella avdelningen i högertidningarna. Läsaren kräver lika gott arbetsresultat av en redaktion på fem personer som av en på tio. Siffrorna torde avspegla det verkliga styrkeförhållandet mellan en högerredaktion och folkpartiredaktion i åtskilliga städer. Därtill kommer, att journalisterna på högertidningen i gemen äro sämre avlönade än kollegerna i den stabilare konkurrenten. I alltfiir många fall ekonomiseras högertidningarna genom upprörande lilga löner för de redaktionsanställda, något som i liingden m<"tste försiimra rekryteringen och därmed ytterliga re siinka kval i te ten. Folkpartitidningarnas större upplagor d ra till sig annonser i bet~ ·dligt högre grad än högertidningarnas mindre, trots att folk} mrtitidningarna mången gång av hänsyn till den stora oeh mångskiftande läsekretsen äro förhindrade att tillriickligt kraftigt företr~ ida rena näringslivsintressen. Trots att man fordrar, att högertidningen skall företräda önskvärda politiska synpunkter, faller det vederbörande sällan in att högertidningen behöver inkomster i form av annonser likav~il som av prenumeration. Hur ofta upp- 537 Arne Lindström vaktar inte affärsfolket genomgående folkpartitidningen med sina annonser, medan ackvisitören från högertidningen får nöja sig med smulorna. l\Ien härtill har onekligen i många fall högertidningen sjiilv bidragit genom att sälja sig för billigt till annonsöre rna. Ä ven det socialdemokratiska partiet har på de sista trettio åren skapat en omfattande tidningspress, som kämpar s i n kamp för att hiivda sig mot denna folkpartipress, som i så stor utsträckning rekryterar sina läsare från den organiserade arbetarklassen. Det är allmänt bekant, vilket omfattande stöd arbetarorganisationerna lämnat dessa sina tidningar. Från början Yar det de lokala fackföreningarna, som fingo bära den största bördan, men numera fördelas understöden centralt. En del av dessa mycket påkostade och myeket Yiil skötta tidningar ha lyckats slå igenom, men i många delar. av nl.rt land måste de liksom de på ett eller annat sätt nödtorftigt UJ)prustade högertidningarna leva i skuggan av folkpartitidningarna. Det har skapat den kanske paradoxala situationen, att höger- oeh socialdemokratisim tidningar ofta samarbeta intimt för att hiirda ut i konkurrensen med de övermUktiga folkpartiorganen. Ett lokalt samarbete måste ju alltid finnas mellan tidningar av olika politisk färg i ett distrikt, men niir pressens samarhetsYilja riktigt pröYas iir det oftast på socialdemokratiskt håll vi inom högerpressen finna verkliga viinner. Det var förhållandet limgt innan samregeraneJet kom till, och det kommer förmodligen att stressen har flerstädes dragits med stora bek;vmmer ol'h fordrat Yäldiga nvpoffringar från intressenternas sida. Men den har ätit sig in lite varstans. Den har rubbat högertidninganws vosition på landsbygden genom att fördomsfritt propagera den s~'llllllllkten, att högertidningarna enbart företriida stads- och konsumtionsintrPssen. ::\Ian får inte förbise bondeförbundspressens kandd~ir nv rena kamporgan. Denna senkomna J>olitiska rörelse har besjälats a\' en siillsynt energi, niir det gällt att hiiYda egna 538 Landsbygdens konservativa press och dess ojämna kamp intressen. Det finns i själva verket ingen politisk propaganda ute i bygderna, som tillnärmelsevis kan miita sig med bondeförbundets ifråga om polemisk intensitet, för att inte siiga häftighet. Visserligen har partiet i agitationen sitt starkaste Yapcn i klasssamhörigheten och visserligen gjorde det sitt genombrott utan att ha någon stark press till hjälp, men dess lokala tidningsorgan ha numera i betydande utsträckning bliYit hiiYstången för denna ohämmade propaganda. Bondeförbundstidningarna ha en given förhand fiire högerns gamla tidningar därigenom att varje bondeförbundare på ett hdt annat siitt än högermannen känner sig beroende aY sin press. Där finns ett lcYande sammanhang mellan Hisaren och redaktionen, som man inte får underskatta. Notisen om kon, som riint en giirdsgardsstör i sig, kommer självfallet till bondeförbundstidningen, men siillan eller aldrig till högerbladet eller folkpartiorganet i samma ort. Det är kanske en art av journalistik, som man helst inte talar om i bättre sällskap, men att den har sin stora betydelse, därom råder inget som helst tvivel. Jag iir starkt medyeten om att denna skildring av tidningsförhållandena på den svenska landsbygden är mycket rapsodisk och ofullsiiindig, måhiinda ytterligt ÖYerdriven i vissa styeken. Här och Yar finns det ännu starka, spridda oeh Yälrustacle högerorgan. :Men i det stora hela torde skildringen vara sann. Den visar också p;l en viisentlig brist ifråga om högerpressen, som särskilt bör understrykas, nämligen den bristande solidariteten vå många håll bland konservatiYt folk med den egna pressen, som arbetar under svåra förhållanden och dock trots allt gjort och gör en stor insats varje dag, då den med sina mindre resurser möter upp till konkurrens med mångdubbelt bättre rustade konkurrenter. ~Ian tänker alltför litet på den saken, oeh allra minst tiinker man på det hängivna arbete, som dåligt avlönade miin och kvinnor dagligen nedlägga, Yare sig det sker av hängivenhet för idcerna eller helt enkelt av vanlig plikttrohet. Även partiets förtroendemän äro alltför ofta föga medvetna om det stöd, som de skulle kunna ge den hårt k~impande högerprcssen . . Man glömmer bort den, när man har kännedom om viktiga nyheter, och man ignorerar den och dess representanter understundom på ett upprörande sätt. Det sitter alltför mycket kvar av den gamla uppfattningen att tidningsmän äro »murvlar» och slarvhasar, ieke socialt reputerliga. Det ii r att leva i en förgången tid. H ur många gånger resonerar man inte som den gamle borgmästaren och första- 539 Arne Lindström kammarriksdagsmannen i en västkuststad, vilken på en blygsam erinran om lämpligheten att komma ihåg högertidningen, sedan denna missat en för honom bekant stor nyhet, svarade: -Men det har Ni ju betalt för att ta reda på? Så länge en sådan anda råder hos meningsfränder i ledet eller i teten, kommer den konservativa }lressen alltid att få svårt att vinna framgång. När jag i dystra stunder funderat över utvägarna ur alla de svårigheter, som torna upp sig kring högerredaktörens törnströdda bana, har jag ibland tyckt mig skönja den enda möjligheten i en kvalitetsförbättring av sådana mått, att en eventuellt nödvändig nivåskillnad ifråga om prenumerationspris bleve berättigad och naturlig. En sådan, klokt och konsekvent genomförd förbättring borde också eliminera svårigheterna med den efter partiets tillbakagång minskade basen för prenumeration. Vi skulle på detta sätt kunna vidmakthålla ett antal kvalitetstidningar, som - gärna rationellt fördelade över riket -, rikta sig enbart till en sakligt kvalificerad läsekrets, och därför våga ta steget att bli något dyrare än övriga tidningar. Dessa dyrare men bättre tidningar skulle kanske ha möjlighet att slå igenom som en helt ny tidningstyp - och måhända de också kunde övertyga annonsbyråerna om att massan inte betyder allt utan att läsekretsens sammansättning även är en faktor, som man inte kan lämna ur räkningen. De skulle framför allt ha större möjligheter ~in som nu erbjudas att realisera tidningsmännens egna uppfattningar om det fria ordets uppgift och ansvar. Något måste i vart fall göras för att stiirka den konservativa pressen, om den moderna folkliga konservatismen skall bli en folkmakt. 540