KRISEN OCH PLANHUSHÅLLNINGEN ~1n statsrridet FRITIOF DOJIU SÄKERLIGEN kommer den nuvarande krigskrisen att visa sig ha varit inte mindre betydelsefull än förra världskrigstiden för att skapa nya fredsuppgifter åt vårt lands ekonomiska liv. Från bränsleområdet, som jag själv mest sysslar med, kunna nämnas gengasen, skifferoljetillverkningen, rationaliseringen av bränsleåtgången och bostadsförbättringarna. Jag skulle tro, att även många av de tekniska framsteg, som under krisen gjorts i fråga om transportsiitten, tjärtillverkningen, kolningen, torvtillverkningen o. s. v. skola få större eller mindre betydelse iiven när freden kommer. Enahanda gäller om utvinningen av biprodukter ur skiffertillverlmingen, och förhoppningar kunna iiven knytas till försöken att frarusHilla ett inhemskt syntetiskt gummi. En av arbetskraftsbristen framtvingad rationalisering av avverkningsmetoderna kan likaledes bli av stort framtida viirde. Inom metallurgien och på det kemiska och siirskilt träkemiska området har det - allra mest i det tysta - pågått ett intensivt, för framtiden helt visst synnerligen viktigt forsknings- och experimentarbete i och för ersiittningstillverlmingen; det skulle dock föra för långt att närmare ingå på alla hithörande tekniska nyheter och framsteg. Genom lättnader i lagstiftningen har vår vattenkraft under krisen utbyggts i en mer iin normalt snabb takt. På jordbrukets område kan man peka på de nya oljeviixtodlingarna, liksom på det utomordentliga arbete som utförts för att produet>ra Yissa inhemska gödningsmedel. Som ett inslag i upprustningen kvarstå efter kriget hl. a. stora nya flygverkstiider och den centrala torpedYerkstaden, för att inte tala om de många nya f!ygfiilten, varav åtskilliga kunna bli betydelsefulla anhalter för framtidens siikerligen Yittomspännande civila luftfart. På trafikområdet kan man HOm bestående vinster peka på Falsterbokanalen, den nya .iiirnviigshron över LuleiilY, de nya skogsviigarna o. s. Y. Pil det sociala området vill jag endast hänvisa till skapandet av det stora niitet av hcredskapssjukhus. Och iiven om allt inte hunnit göras G62 K risen och planhushållningen eller av statsfinansiella skäl kunnat göras, ha statsmakterna dock mitt uppe i en kronisk budgetbrist ej tvekat att anslå betydande medel för att understödja den tekniska forskningen. Det vittnar gott om vårt lands och vårt folks styrka att alla dessa fredliga erövringar kunnat göras trots att upprustningen varit det primära och trots att massor av svensk ungdom under alla dessa år legat inbådade i beredskapstjänst och d~irmed undandragits det produktiva livet, ja, trots att världsdramat egentligen varit så överväldigande och skiftesrikt i när och fjiirran, att det inte varit någon lätt sak att koncentrera tankarna på vårt eget lands materiella bekymmer. Allt detta har kunnat åstadkommas trots att vår ekonomiska försvarsberedskap vid krigsutbrottet liimnadc mycket övrigt att önska och trots att egentligen ingen, vare sig civil eller militär, trodde på en så striing avspiirrning, t. o. m. från nordiska grannländer, som vi ställts inför. Att brister och missgrepp till trots så mycket kunnat presteras och att försörjningsläget är så förhållandevis drägligt är utan tvivel i främsta rummet ett resultat av det goda samarbete, som denna gång kunnat etableras mellan det allmiinna och de olika närings- eller yrkesorganisationerna. Detta har sagts många gånger förut men det kan inte nog starkt understrykas. Vill man jämföra förhållandena under det förra och det nu pågående världskriget, är just tillkomsten över huvud av starka niiringssammanslutningar den allra betydelsefullaste skillnaden. Det 1ir ingen överdrift att säga att många av de nu praktiserade regleringsanordningarna vore otänkbara utan förhandenvaron av dessa välorganiserade förbund. Likaså skulle det inte ha Yarit möjligt att så starkt hålla tillbaka prisstegringen som ändock skett utan deras mycket positiva och lojala medverkan vid priskontrollens arbete. Alldeles särskilt betydelsefullt har uppbyggandet av starka ekonomiska sammanslutningar varit för livsmedelspolitikcn, givetvis därför att jordbruksproduktionen i jämförelse med industrien är fördelad på så många enheter. Även i fråga om skogsligarna och vedproduktionen har påkallandet av skogsägareföreningarnas medverkan säkerligen varit en välbetänkt åtgärd för att åstadkomma ordning och reda på denna tidigare ganska kaotiska marknad. För industriens del har problemet om samverkan med statsmyndigheterna och om samverkan inbördes nu, liksom under förra kriget, i regel lösts genom inrättandet aY ett antal branschsammanslutningar för import och export, råvarufördelning och produktionsuppdelning. Vare sig man avsiktligt efterstriivat det eller inte 663 l :il t· .•'~·.~ r '·'l : ... ~: ',.'<, ' Fritiof Domö har krishushållningen härigenom och på andra siitt fått en viss korporativ karaktär. Den har härutinnan påskyndat en utveckling, som redan före kriget var mycket lätt skönjbar, i Sverige liksom i andra Hinder. A andra sidan äro systemets yttringar dler funktioner just nu i hög grad kristidsbetonadc. De säga egentligen ingenting om den roll, som i framtiden kan bli näringssammanslutningarna beskärd. Att krishushållningen denna gång trots alla missljud burits upp av ett starkare folkförtroende än 1917/1918 beror i sin mån iiven diirpå, att man denna gång - inte minst taek vare de större tekniska resurser med vilka regleringarna nu genom samverkan med organisationerna kunnat genomföras - på ett helt annat sätt förmått inrikta striivandena på att hålla de breda lagrens standard något så niir uppe. Det har skett genom de oerhörda skatteskiirpningarna, som hårdast drabbat de större inkomsterna, genom prisrabatter och subventioner över budgeten särskilt till jordbruket, genom U-kort o. s. v. I detta hänseende står väl 40-talets krislmshållning lika myeket över förra viirldskrigstidens, som denna stod över statshjiilpen under 1800-talcts missväxtår. Visserligen har ramtwtalet givit arbetare oeh tjänstemän i stort sett blott halv oeh något eftersliipande dyrtidskompensation, men skatteskiin)ningarna ha Yarit inriiknadc i index och dc flesta arbetare ha dessutom genom övertid och förbiittradc ackordsförtjiinster fått en kompensation över ranuwtalet. Bortser man från beskattningen har det eljest varit en ledande princip att ej åstadkomma några avsiktliga rubbningar i olika gruppers inbördes inkomstrclationcr, en 11rincip ~:>om sjiilvklart dikterats av l\änslan att det yttre försvaret nu vore förmer iin alla inrikes- och socialpolitiska målsiittningar, vilka borde stiillas å sido tills norma,la förhållanden åter ha inträtt. I ett par betydelsefulla hiinseenden har man doek tillåtit eftergifter från denna prineip. :Man har niimligen godtagit löneökningar utöver ramavtalet åt lant- och skogsarbetare, alltså tit hå av de liigst avlönade grupperna i landet. Även denna skiiliga standardhöjning bör krediteras krispolitiken. Om den kan bli hcstitl'nde iir det Pillellertid iinnu för tidigt att hysa någon siiker mening om, men det behöver inte gå lika illa nu som efter förra krigC't, då dessa gruppers löner föllo starkt tillbaka. På sistone har man ibland hört klagan över det förmynderskap, som kommissionerna skulle stiilla niiringslivet under. Det är liitt att förstå, att alla dessa ingrepp kunna framkalla missnöje, helst som de kunna ru hba företagens ekonomiska kalkyler. Kritik ii r ()()4 Krisen och planhushållninrJen säkerligen också ett alldeles nödvändigt och många gånger nyttigt ont för dem, som enrollera sig i kristidsförvaltningen. Den offentliga vaksamheten bör alltid ingå som en särskild byrå i kommissionerna. Men kritikens största värde ligger givetvis i om den är positiv. Har man intet att föreslå i stället faller den enligt negativismens egen tyngdlag till marken. Det må annars framhållas, att kommissionerna i hög grad lw sammansatts med ledamöter eller chefstjiinstemiin ur niiringslivets egna led. Man har i regel avsiktligt avböjt att sätta in representanter för den eller den niiringsgrcncn eller yrkesgruppen, ty intresserepresentation leder Hitt till ett visst beroende eller imperativt mandat, men man har varit augeliigen att till kommissionerna knyta framskjutna, praktiskt förfarna fackmiin ehuru som förotriidare för de allmiinnas intressen. Endast ett par exempel. I bränslekommissionen sitta en skogsvårdsexpcrt, en järnvcrksdirektör, en f. d. överdircktör i vattenfallsstyrelsen, som nu är direktör för en ångpanncförening, en lantbrukare-skogsägare, en jiirnvägsdirektör för transportfrågorna, samt L. O:s ordförande, som från sitt tidigare arbete som briidgårdsarbetare och förtroendeman för sågverksarbetarna förvisso vet åtskilligt om både ved och virke. Och chefstjänstemännen iiro fackmiin, yarför de inte behöva - såsom det sades 1mder förra krisen - 11å sina exkurser nti skogarna ha med sig den beryktade papperslappen, på vilken det stod: »långa barr tall, korta barr gran». Bland livsmedelskommissionens fem ledamöter äro en lantbrukare, en lantbruksdirektör, en husmor och en kooperativ handelsdirektör, alla experter på chefsposter då {)nämnda. I industrikommissionen äro utom L. O :s vice ordf., f. d. metallarbetare och väl inne i industriens förhållanden, samtliga ledamöter tagna bland fackmän inom produktionen. Fppräkningen skulle kunna fullföljas, men det sagda iir tilldiekligt för att påvisa, att det inte är ignoransen eller dilettantismen som styr kommissionerna. Snarast iir det ett fullödigt lwYis på samhällsanda, att så många framskjutna och framstående miin velat göra en civil värnplikt i ofta otacksam kommissionstjiinst. Insiittandet av det praktiska livets miin har utgjort en garanti mot ett byråkratiskt arbetssiHt, medan placeringen av miin nr förvaltningen yarit en borgen för att effektiviteten oj fått inkriikta på rättssäkerheten. För planmässigheten i krisens planhushållning iir koordinerandet aY kommissionernas och andra krisorgans Yerksamhet av största betydelse. :Mycket samarbete förekommer redan mellan kommissionerna eller deras byråer och ingår i det dagliga arbetet ()63 Fritiof Domö på formfritt sätt. Den viktigaste sammanhållande instansen måste ändock alltid bli regeringen. I motsats till under förra kriget har man denna gång strävat efter att i möjligaste mån koncentrera krisfrågorna till ett departement, det redan i oktober 1939 inrättade folkhushållningsdepartementet Under förra krisen sorterade kommissionerna efter ärendenas natur under finans-, civil- eller jordbruksdepartementen, men denna gång ha bl. a. industri-, liYsmedels-, handels-, trafik- och bränslekommissionerna underställts folkhushållningsdepartementet Man observere att exempelYis transportkommissionen ej lagts under kommunikationsministern utan iiven den införlivats med folkhushållningsministeriet Enhetligheten har dock inte genomförts fullständigt eller följdriktigt: under socialdepartementet sorterar bl. a. arbetsmarknadskommissionen (liksom den ganska särpräglade utrymningskommissionen). Nästan alla krisfrågor ha dock mer och mer kommit att bli arbetskraftsfrågor, och handläggningen av en frågas arbetskraftsdel i ett departement och dess övriga delar i ett annat kan~ Yilka som än sitta som departementschefer~ lätt leda till dualism och splittring samt därför kollidera med den planmässighet, som man giirna vill förbinda med begreppet planhushållning. Förhållandet mellan regeringen och kommissionerna har på sistone ställts under debatt med anledning aY att hemligstiimplandet av framställningar från kommissioner ansetts ha förekommit för ofta. Jag skall inte ingå på denna fråga i annan mån än för att konstatera, dels att vissa framställningar~ t. ex. om regleringar~ enligt sakens natur måste åtminstone på ett förberedande stadium undandras allmänhetens insyn, dels att hemligstämplandet starkt minskat sedan krigets första år. Men en sak synes mig självklar: det måste finnas en intimare rapport mellan en kommission och ett ansvarigt statsråd än mellan ett iimbetsverk och statsrådet ifråga. En kommission är intet vanligt ämbetsverk utan ett mellanting mellan ett dylikt och en departementsbyrå. Att så måste vara fallet kan knappast tarva någon längre motiYering. Det är nog att framhålla, att krigshushållning ej är detsamma som fredsfiirYaltning. ender ett krig måste allt ske så mycket snabbare än under fredstid, och det måste finnas utrymme för fortlöpande förtroliga överHiggningar mellan kommissionernas chefer eller experter och regeringen. Det ges inte tid för ett sävligt byråkratiskt arbetssätt, i varje fall inte om man samtidigt särskilt håller på effektivitetskravet. Det iir inte den offentliga kritiken regeringen fruktar - den kommer ändå, förr eller senare - utan det är en 666 Krisen och planhushållningen hindersam tungroddhet. Och eftersom alla torde utgå ifrån som ganska visst, att kommissionerna upphöra efter kriget, behöver en friare och smidigare kontakt mellan dem och regeringen ej bli prejudicerande för framtidens fredsförvaltning, i vart fall inte mer denna gång än efter förra kriget. Åtminstone jag anser de svenska ämbetsverkens traditionella självständighet vara en styrka för hela vårt offentliga liv och därför förtjänt att på allt sätt värnas. Med detta har jag naturligtvis inte velat gå mot kravet att offentlighetsprincipen så vidsträckt som det över huvud är sakligt försvarbart skall tillämpas även med avseende å regeringsframställningar från kommissionerna. Den svenska krishushållningen är ännu ingen fullständig planhushållning. Vissa avsnitt ha lämnats utanför priskontrollen ända tills det nu generellt och därför grovt verkande provisoriska prisstoppet genomfördes. Dit höra särskilt arbetarlönerna, som fastställts avtalsvägen utan statens intervention. Framför allt har man dock in i det längsta sökt lösa problemet om den tillgängliga arbetskraftens disposition genom frivilliga åtgöranden; först på sistone har man partiellt tillgripit tjänsteplikten och genomfört en viss ransonering via arbetsförmedlingstvånget Har man ett överskott av arbetskraft låter det väl tänka sig att en fri arbetsmarknad upprätthålles även under en tid, då staten reglerande ingriper vid produktion och distribution, transport och priser, utrikeshandel och kreditväsende. Men när ett överskott av arbetskraft förbytes i ett underskott -något som nu med all sannolikhet skett i vårt land - eller när vitala produktionsområden, såsom bränsleförsörjningen och vissa delar av jordbruksproduktionen, ej kunna få sina behov av arbetsfolk tillgodosedda, då blir det svårt att undgå att göra ingrepp i arbetsmarknaden, hur starkt man i vårt fria land eljest instinktivt ryggar tillbaka vid blotta tanken på dylika. Det blir då nödvändigt att ge förtursrätt åt nödvändig produktion, att underlätta överflyttning av arbetskraft och att kanske gå hårt fram mot vissa mindre viktiga tillverkningar. Problemställningen blir med andra ord samma besvärliga som vid en elkraftsransonering, då det torde bli hart när omöjligt att undgå att orsaka svåra avbräck för ett eller annat näringsföretag, och inte ens Salomos Yishet skulle räcka till för att förebygga individuella besvärligheter och orättvisor. Men koordineras inte arbetsmarknads- och diirmed ä ven åtminstone i viss utstriickning lönepolitiken med de produktiva försörjningsplanerna, blir friktionen eller kanske bättre, trycket i maskinen för starkt och nitarna springa. Fram- 667 Fritiof Domö för allt förutsätter en antiinflationistisk prispolitik i nuvarande läge, att även arbetsmarknadens problem underordnas eller åtminstone intimare samordnas med den produktiva delen av krispolitiken. ,J u mer ansträngt försörjningsläget blir, desto nödvändigare kan det tyviirr bli att gi't ;ytterligare en hit på det fullsWndiga tvångsreglerandets viig. Utan att jag här hinner gå in på det vill jag endast peka på den utomordentliga roll, som handelsuppgörelserna spela för krisförsörjningen; för att få ett samspel mellan utrikeshandeln och den inre försörjningen ha statsmyndigheterna måst få riitt att bestiimma varuslag och varumängder, import- och exportlicenser, lastrum, krisförsäkring, exportkrediter och i viss utsträckning iiven importpriser, vilka sedan kunna bli utslagsgivande för den inhemska prisbildningen. Visserligen har staten härvidlag varit angelägen om ett mycket niira samarbete med import- eller exportorganisationer, men förhållandena i länder, med vilka vi handlat, ha nödgat oss att mot vår vilja tillfälligtvis införa ett system, som i mycket liknar ett statligt utrikeshandelsmonopol. Och därmed iir jag framme vid några slutsatser. En planhushållning i krisförsörjningens mening iir en så ohanterlig, tungt arbetande apparat, att den mera avskräcker än inbjuder till efterföljd. För att det hela skall kunna flyta något så när jämnt erfordras en oändlig serie ofta mycket närgångna ingripanden, och den ena justeringen drar lätt med sig andra och kanske svårare.1 Ingen part i den långa arbets- och regleringspro- 1 Hur invecklad och för myndigheterna bekymmersam en »planhushttllning» är kan var och en göra sig en liten föreställning om, om man tänker f.'Xcmpelvis på bränsleförsörjningen och på alla de dirigerande och reglerande åtgärder, som nu måste virltas t'nhart i fr:"1ga om veden: 1Jcstämmam1et av a\·vcrkningf.'ns storlek och förliiggning till olika områden; dess fördelning på olika sortiment; dess rättvisa ntportioneram]p på olika skogsiigare; faststfillandet av garanti- och normalpris nn< 1cr hänsynstaganden till en mångfald olika, geografiskt växlande förhållanden och ]('L olik:c orh•r; organisf.'randet slutligen av fördclningPn till olilw slng·s förln·ul;arp un<1er ldinsynstagandc till tillgången pii vederbörande ort :w l