Litteratu1·
gelägna ärende, framb~irande från tid till tid det brådskande budet,
det yppersta och främsta». Det är frihetens urgamla och omistliga
svenska krav, som denna budkavle bär genom natt och mörker och
hot. Bland årets böcker har Mobergs roman den renaste tonen, den
fullaste klangen. Läsarna ha här känt igen den strid klang och segerton,
som från biskop Thomas' dagar ljuder genom vår diktning
seklerna igenom.
SVENSK SPRÅKVÅRD
Av förste bibliotekarien, fiL d:r BROR OLSSON, Lund
Omsorgen, ~intligen viickt, om vårt språks egenart och riktighet ~ir
ett av tidens glädjande nationella livstecken - om i samband med en
djupare uppskattning av våra nationella värden eller inför världshändelsernas
hot mot vad vi finna omistligt lämnas osagt. Det mest
uppmärksammade inlägget kom med professor Erik vVellanders epokgörande
bok »Riktig svenska» (behandlad i Svensk Tidskrift 1940, s.
128 fl'. av lektor Gustaf Jacobson och samma årgång s. 596 fl'. av professor
Erik N oreen). Den sistnämnde har nu samlat några uppsatser
jämte artikeln i Svensk Tidskrift, inalles 14 stycken, till en stimulerande,
frisk och okonventionell volym, kallad »Svensk språkvård».'
Alla uppsatserna ha något viisentligt att säga läsaren och viieka till
närmare eftertanke. Det är fråga, om inte detta ~ir ett av de mest
effektiva sätten att lära folk att tala och skriva sitt språk riktigt.
Utan att vi lära oss hinka och reflektera över språkliga detaljer, som
genom sin alldaglighet förefalla oss obetydliga, vinnes egentligen
ingenting. Viktigare än att i ett stort antal fall fastslå: det är rätt,
det är galet, är det att fästa uppmärksamheten på betydelsen av en
rationell och fördomsfri språkvård.
Språkvård betyder inte hos Noreen stel konservatism. På historiska
grunder ogillar han ibland reformer, som införts, medan han å andra
sidan godtar en utveckling, som av många förkastas - däribland
utbyte av pluralformer av verben mot singularis. Vad det kommer
an på är att språket blir ett h~indigt och brukbart redskap av svensk
ursprungsbeteckning för den språkliga meddelelsen m~inniskor emellan.
Och Noreen vidgar kretsen av dem som skola nås av vårt språk till
att omfatta hela Norden. I den första och som författaren själv anser
viktigaste uppsatsen, »Nordisk språkgemenskap», behandlar han uttal,
ortografi och ordval med hänsyn till just denna språkgemenskap. Allt
som i språkligt hänseende är ägnat att fjärma de nordiska folken från
varandra är av ondo. För att undvika, att de nordiska språken alltmera
gå i sär, förordar han ganska vittgående ingripanden, t. ex. för
ordförrådets skandinaviska »likriktning» ett litet centralråcl, som
' ERIK NoREEN: Svensk spTåkvå1·d. Stockholm, Bokförlaget Natur och lmltur,
1941. Pris 4: 50. Inb. 6: 50.
67
Litteratur
beträffande nya ord och begrepp helt enkelt skulle fastslå, att så och
så heter saken och därmed basta. I Danmark har Sven Clausen yrkat
på något liknande, nämligen att ingen ändring i något nordiskt språks
rättstavning skulle ske annat än i samråd med fackmän i grannländerna.
N oreen framstår här som tillhörande en helt annan skola än
den som rätt länge dominerade och som ansåg, att språket var en självständig
organism, som man inte hade någon möjlighet eller rättighet
att söka påverka. I det raljanta kapitlet »Språklig vidskepelse» går
Noreen till rätta med extrema nystavare. »Det var den vidskepliga
tron, att skriftbilden så nära som möjligt bör avspegla uttalet, som
drabbade kv till stor skada för den nordiska språkgemenskapen. Vart
denna övertro i extrema fall kan leda visar fallet kvad. Hela Norden
har former som återgå på kvad, och uttalet bir nästan det samma överallt.
Men ordet stavas nu: på danska (heder åt den sunda konservatismen)
hvad, på svenska vad, på norskt riksmål hva och på norskt
landsmål kva.» Det är tacknämligt att på annat ställe få fastslaget
av en filologisk sakkunnig, att »ett yrkande på stavningsreformer på
den grund, att skriften bör så vitt möjligt avspegla talet, kan stödja
sig· på språkvetenskaplig sakkunskap - men icke vår tids utan det
slutande 1800-talets».
En språklig oart ho vensken finner N oreen med rätta i böjelsen
för långa ord, nötta klicheer och bilder. Hans maning är därför: fatta
Er kort. Hela frågan upptas till behandling i ett ytterst instruktivt
och roande kapitel om värt språks värsta fiende (obs. inte fiende nummer
ett) och stilens elefantiasis. Några huvudsynpunkter förtjäna
att här anföras.
Det värsta symptomet på denna sjukdom är substantivsjukan - det
är professor Erik Wellander som för åtskilliga år sedan satte fingret
på denna sjuka punkt. Vad denna sjuka kan leda till visa sådana
språkliga monstra som »verkställandet av höbärgningen äger rum»
i stället för det lika mycket sägande korta »höet bärgas». Varifrån
smittan först kommit fastslås otvetydigt: i äldre tid från det tyska
kanslispråket, i senare tid och på ett mera begränsat område från tysk
anslagsstil, särskilt inom kommunikationerna, vilken svenska myndigheter
alltför slaviskt efterhärmat. Tidningspressen har inte alltid
hållit sig obesmittad. Genom översättningar bar en mängd osvenska
vändningar insmugit sig, och Noreen tveka1· inte att påstå, att sedan
1200-talet är tyskan svenskans farligaste fiende, och att dess inflytande
botar värt språks renhet, höghet, styrka och enkelhet, kort sagt dess
svenskhet. Det bör framför allt framhållas, att våra myndigheter
härutinnan värst förse sig. Från senare tider kan som avsln·äckande
exempel anföras ett yttrande om ersättning för ett par skadade byxor
vid Karlskrona örlogsvarv: »Olsson hade den 23 juli 1941, då han i sällskap
med andra personer varit på väg till tygkontoret, trampat på
locket till en i nordöstra hörnet av tygkontorsbyggnaden befintlig
kloakbrunn. Enär locket icke varit fastgjort, hade det förskjutits
något åt sidan, på grund varav, då Olsson satt foten därpå, locket
hade vippat. Olsson hade åkt ned i brunnen med bägge benen, varvid
vänstra underbenet kommit mellan brunnskanten och locket, med
68
LitteratuT
påföljd att Olsson dels å amkats kroppskada, dels ock hans påhavda
byxor skadats. Personer i Olssons sällskap hade, då de märkte att han
föll, fattat honom under armarna och därigenom bidragit till skadans
begränsning .. . » Tänk om Olsson burit byxorna under armen!
Till blomstren på språkets bakgårdar hör de talrika falska analogibildningarna,
av vilka N oreen gör ett varnande urval i kapitlet »Du
är genomslöjad», slangen och svordomarna. Man kan utläsa av N oreens
framställning, att han utan att vara rigorist anser, att även de
två sistnämnda företeelserna böra hållas efter. På tal om svordomar
har han för övrigt en mycket antaglig förklaring till uppkomsten av
svordomen fan. Det från lågtyskan lånade fänden har ombildats till
fanden under inflytande av en under medeltiden mycket vanlig svensk
svordom fallandövel (tyska 'das fallende iibel' 'fallandesjuka'). Ordet
fan skulle alltså innehålla ovanligt kraftiga beståndsdelar: djävulen
själv och ett av mänsklighetens svåraste plågoris i skön förening.
Noreens bok är, som han själv framhåller, en väckelseskrift. Han
påstår, att han eftersträvat att vara så tråkig som möjligt. Därmed
har han emellertid fullständigt misslyckats. Att den är tankeväckande
och stimulerande hoppas jag framgår av denna alltför rapsodiska
och kortfattade redogörelse för några av synpunkterna i hans bok.
69