V ÄRNPLIK1~IGS »R_A TT OCH BÄST A» NAR jag gar att göra migra reflexioner om pcrsonalv i ära. Den personlighetsfostran, som soldatutbildningen vill nit, kanske kan uttryckas så, att soldaten som människa skall vara sjiilvmedveten men dock blygsam, rakryggad och plikttrogen, gudfruktig och sann, förtegen om rikets försvar och omutlig - i alla dessa hänseenden skall soldaten vara en förebild för hela folket såsom människa och krigsman. I stenstil sammanfattas dessa fordringar i dc kärva och högtidliga orden i krigsmans Priuran. \"<1rt yrke har ett janusansikte. A ena sidan skola vi vara truppförare - fiiltherrar i större eller mindre skala. Å andra trupptJthildare, alltså pedagoger, lärare. Båda dessa uppgifter ställa siirskilda krav på oss. l\fcn de båda sidorna måste sammanfalla. l\fau mitsie kunna utbilda den trupp, som i fält skall föras; och ävPn trniJJlföringen betyder, kanske icke minst i fält, en kontinuerlig utbildning. Men man får aldrig ni'tgot positivt resultat nv YPrksamheten, vare sig i fred eller i fält, om man ej når miinHi~> korna. Detta gäller ieke enbart de chefer, som stå truppen omedelbart niira, utan iiven dem, som ej ha direkt kontakt med truppen. !<'ör alla, högre som lägre, giiller, att man måste ta hänsyn till det miinskliga elementet, försitt att leda och bemästra miinniskorna friimst genom personlig kontakt men för högre instansPr oekså genom det skrivna ord, som dock i omsättningen skall na ned till menige man och i kritiska sihmtioner elda till anst l"iingn i ng ar . .Tag behöver ju inte erinra om Sundbärgs kiinda och niistan slitna sats. att svenskPn hiittre förstår sig JHt maskiner än miinniskor, 6BG Värnpli.ktigs »rätt och bästa> och de drastiska jämförelser med bl. a. danskt kynne, han i det sammanhanget gör. Det ligger naturligtvis åtskillig sanning i Sundbärgs reflexioner; till en del väl också överdrifter - kanske med avsikt för att tillspetsa problemet. Vare därmed hur som helst; hans ord ge oss alla anledning till eftertanke. 'l'ankestiillaren gäller kanske i synnerhet för oss, vilka äro satta att som befäl leda människor i fred och krig. Tidigare har mycket reglerats i fråga om materielvården inom vär krigsmakt men föga om personalvården. Detta far dock ickl' tolkas så, att man ansett materielen gå före personalen. Personalvärd har naturligtvis funnits fast utan nuvarande organisatoriska former. Dessa ha genom kända omstiindigheter tvingat sig fram, här liksom inom utländska krigsmakter, icke minst den tyska. Organisation och former äro numera nödviindiga på ett helt annat sätt iin tidigare, därför att personalproblemen blivit mera komplicerade än förr genom det moderna samhällslivets utveckling, som naturligtvis övar inflytande på även den militära sidan. ~len när nu nya organisationsformer skapats och nya föreskrifter utgivits, skola vi icke glömma den traditionslinje beträffande personalv>rätt och bästw> sätt märklig just nr personalvårdssynpunkt ~ sedan kanske det hör till saken, att mönstringen så småningom förlorade sin ursprungliga karaktär och blott blev en högtidlig ceremoni. Men tanken där bakom är betydelsefull just ur synpunkten den enskildes rätt och bästa. Och den klara förståelsen för det mänskliga elementets betydelse i samvaron mellan befäl och trupp finner man enligt min mening uttryckt i en annan gammal vacker ceremoni, som ägde bestånd, tror jag, ännu under 1890-talet, nämligen befäls föreställande för trupp, vilket skedde efter ett noga fastställt ceremoniel. En ny regementschef föreställdes för sitt samlade regemente av armefördelningschefen, bataljonschef av regementschef, kompanichef av bataljonschef etc. ~ allt med utviixlande av anföranden. Tanken är tilltalande. Numera går det emellertid enklare till, ty var tid har sina seder. Men man skall inte glömma utan ta vara på den levande innebörden i vad gammalt och fornt är. Och alltjämt begagnar väl varje nytinträdande regementschef det tillfälle, då han under högtidliga former övertager sitt regemente, till att hålla ett litet programtal, där han redan från början söker knyta den kontakt med personalen inom regementet, som är nödvändig för att nå ett gemensamt resultat, alltså, kan man säga, lägger grunden även för personalvården. Och varje gång en regementschef för första gången tager emot en ny årskull unga värnpliktiga, ger han dem några ord med på vägen. Detta är icke utan betydelse. Ty det är inte bara nödvändigt, att chefen känner sin personal och deras förhållanden, utan det är lika viktigt, att personalen får veta vad chefen går för, vad han vill och vart han syftar för det helas befrämjande. Man måste från båda håll veta, var man har varandra för att skapa det ömsesidiga förtroendet. Klara signaler skola ges och tas emot. Man kanske tycker, att vad jag nu sagt är ett omständligt preludium. Men har man inte klart för sig det mänskliga elementets betydelse i detta sammanhang, förhållandet till och mellan dc människor, varav ett truppförband består, ja, då nyttar icke den mest fulländade organisation för personalvården till något positivt. Då mal organisationen tomt ~ det kan ej nog understrykas allra minst från en regementschefs sida. Organisationen är intet självändamål utan dess uppgift är, som all organisation, att tjäna det syfte, för vilket den skapats. Och syftet kan, jag upprepar det ännu en gång, knappast kristalliseras ut bättre än i de gamla reglementenas lapidariska ord om de underlydandes »rätt och 639 :' S. E. Allstrin bästa»; givetvis sett mot den självklart förutsatta bakgrunden, att varje man plikttroget fullgör sina rent militära skyldigheter, det behöver väl ej betonas. Men den som gör sina skyldigheter skall veta och känna, att hans rätt och hans biista tillgodoses. Först då skapas för iivrigt förutsättningen för att den underlydande med den rätta arbetsgHidjen skall kunna fullgöra sina skyldigheter. Kiinner icke personalen att dess rätt och bästa V' biista» innefattar jag allt, som kan befrämja hans kroppsliga och andliga utveckling till fullgod soldat och medborgare. Så sett, täcka dessa ord »rätt och bästa» hela fältet för den speciella personalvården; orden kunna helt enkelt stå som motto för denna tjiinstegren. Att på detta sätt tillse personalens rätt och bästa betyder självfallet icke något som helst »dalt» med truppen, som man understundorn hör påskinas från belackare, vilka antingen intet veta om personalvårdens verkliga innebörd eller medvetet söka misskreditera den. För övrigt iir det väl känt för varje befill, att det icke finns något, som svensk trupp så snabbt och instinktivt reagerar mot som »dalt» av vad slag det vara må. Hård tjänst och -- just därför! - välvilligt tillgodoseende inom möjligheternas ram av var mans rätt och bästa, det är vad svensk trupp vill -- och skall - ha. Dc allmänna synpunkter jag här anfört om personalvården konkretiseras i do nya instruktioner och anvisningar rörande personalvården och dess organisation, som i olika sammanhang utgivit s. Mycket tänkviirt ha i dessa skrifter framlagts; de förtjäna att >rätt och bäst m> ven i vårt långa land. Här berörda förhållanden inverka en hel del på den praktiska utformningen av personalvårdens uppläggning inom truppförbanden. Allt detta kräver, att icke blott olika chefer utan även de särskilda målsmännen för personalvården ha klar insikt om de folkpsykologiska och andra faktorer inom regementets område, som kunna påverka personalvårclsvcrksamhcten. Yidare måste man sjiilvfallet ha öppen blick för samhällslivets skiftande förhållanden, både i allmänhet och framfiir allt inom den bygd, varifrån regementet rekryteras. Ett viktigt område för personalvården är fritidens anviindning. Självfallet måste tiden vid regementet i första hand användas för att inhämta de rent militära kunskaper, som krävas för att kunna bli en fullgod soldat. Men det är önskvärt att under anställningen vid regementet även försöka få tid över för fortsatt utbildning i allmänbildande ämnen eller i olika yrken. För de unga värnpliktiga bör det givetvis vara av betydelse att under det år eller mera, som de jämlikt värnpliktslagens bud måste ägna åt det allmännas tjänst, då icke förlora kontakten med bildningsområdcn, där kunskaper krävas för att göra sig gällande som samhällsnyttiga medborgare. Åtskilligt av fritiden ger utan tvivel möjligheter till bilclningsarbete. Det är även ett militärt intresse, att dessa möjligheter utnyttjas. För stundande vinter har också ett ganska stort program lagts upp för den frivilliga fritidsundervisningen vid truppförbanden i bildningsrådens regi. statsmakterna ha anslagit rätt betydande medel för denna verksamhet. Det kommer onekligen att bli av stort intresse att se utfallet av vinterns arbete på detta område. Den kontakt en regementschef via bildningsrådet kan få med olika organisationer för folkbildningsarbetet och andra organ för samhällslivet, anser jag vara av värde icke blott för personalvärdsarbetet vid regementet utan även i allmänhet för sammanknytandet av folk och försvar. .J ag tror, att detta samarbete ur en vidare synvinkel är av betydelse både för nuet och framtiden. Det är ett bland andra medel för den verksamhet, som syftar till att utplåna försvarets isolering från samhällslivet i övrigt. Den gamla klyftan är numera överbroad. Det gäller att se till, att den icke ånyo uppkommer; man vet icke, vilka meningsbrytningar rörande försvaret, som i framtiden kunna stunda. Dc positioner, som under de senaste åren vunnits av försvaret i folkmeningen, måste bevaras och utvidgas. Detta bör hållas i sikte, icke minst av försvarets egna miin. Vi, som tillhöra den generation, vilken 643 : .,.' 8. E. Allstrin varit med om försvarets nedgångstider och brottats med de svåra problem, som då förelågo, kunna icke nog för en yngre generation understryka betydelsen av ett oförtrutet arbete från militärt håll för att gardera den försvarets förankring i hela folket, som nu vunnits efter så mycken möda och så stor vånda. Ett rätt grepp på personalvården vid truppförbanden är en bland många faktorer, som härvid kan ge resultat. I själva verket är sålunda personalvårdsarbetet vid ett regemente av betydelse även i det sammanhang, som här framdragits. Icke minst har detta understrukits i Överbefälhavarons märkliga yttrande på sin tid över 1940 års militära socialvårdskommittes förslag angående personalvftrdon. Summerar jag i övrigt ihop vad här sagts om on regements-chefs syn pi't personalvården, anser jag mig utan tvekan kunna säga, att just sysslandet med personalvårdsfrågor ger en chef goda möjligheter att få ökad inblick i stämningar och förhållanden, med andra ord i levande livet bland de människor, som tillsammans bilda ett truppförband. Han får upp ögonen för mycket som eljest kanske skulle vara honom fördolt. Han fi'tr ökad möjlighet till kontakt med människorna i vapenrocken. Han kan vå detta sätt kanske bättre nå och förstå dem som personer. Genom det grepp om de underlydande som miinniskor, yartill personalvården ger en betingelse, och som den ocksEt iir till för, skapas det underlag, som fordras för att av dessa unga miinniskor dana goda krigsmiin. Och det är detta som all vår verksamhet dock friimst måste gå ut på. Personalvården är ett bland andra medel, men ett av de viktigaste ur psykologisk synpunkt, för att nå detta syfte. Djupare sett måste man alltså konstatera, att en god personalvård är ett viktigt led i den befälsföring, som - för att sluta med tjänstgöringsreglementets miirgfulla ord i kapitlet krigstukt - ger mannen i ledet känslan av att chefen utövar sitt befäl med oväld, allvar, fasthet, jämnmod och viilvilja; att chefen söker vinna deras förtroende, som stå under hans befäl, och förståendefullt främjar deras bästa. Vad i dessa ord siiges mi'tstl' vara riktlinjen för varje regementschef, liksom fiir alla chefer. Det iir helt enkelt kärnpunkten i all befälsföring. 644