FALUN
OCH KOPPARBERGET
ETT TVÄRSNITT GENOM V ÅR EKONOMISKA
OCH SOCIALA HISTORIA1
Av professor BERTIL BOETHIUS, Stockholm
F öR 300 år sedan blickade våra fäder liksom vi i dag med spörjande
oro fram mot det okända som skulle framgå ur drabbningarnas
tummel och härjningarnas förödelse. Vårt eget folk spände
sina krafter till det yttersta. Ofta har det sagts att det glömde
fredens värv för krigets bragder och storpolitikens lockelser. Men
detta är ej fianning. Historien lär o s, i detta som i så många
andra fall, att de stora ansträngningarna frigöra krafter som göra
sig gällande på vilket område de än prövas. Dagens minne är ett
av vittnesbörden därom.
Då ishavet vek tillbaka kommo människorna till Dalälvens
stränder. Från Tunaslätten sökte de sig uppåt Siljan. Den fruktbara,
delvis kalkrika jorden och sjöarnas och myrarnas malm blevo
underlaget för en rik och egenartad kultur. Här skapades en huvudbygd
vars talrika befolkning under ändrade förhållanden
skulle få stor betydelse för Falun. Också Bjursåsbygden hörde dit.
En annan av kulturens vägar gick från Vika uppför Svärdsjövattendragen
och den Hälsingestig som kom att spela en så stor
roll i Faluns historia.
Mellan bygderna i söder, norr och öster lågo de ogästvänliga
bergs- och skogstrakterna norr om Runn. Fogden bar i Torsång
upp skatt av några enstaka gårdar på lättodlade marker vid
Runns, Faluåns och Hosjöns stränder. I skogen måste bönderna
ha haft fäbodar, slogar och fisken. Men eljes hade här förblivit
ödemark om ej gruvan varit.
Gruvan håller i dessa dagar på att få en ny äldsta historia som
' Högtidstal i Falun vid firandet av staelens 300-årsj ubileum elen l no,·ember 1941.
20
Falun och Kopparberget
kanske når tillbaka till 1000-talet. Redan då ha alltså bönderna
kring Runn på vinterföret kört malm till bygden och smält koppar
i omväxling med årstidernas andra sysslor. Så småningom
fick fogden skattlägga också några nybyggen på skogen norr om
Runn. De måste ha kommit till för gruvans skull. Inga skrivna
källor berätta dock ännu om bergsbruket här uppe. Allt som
rörde böndernas kopparbruk var smått och primitivt.
Den lilla bygden kring gruvan levde sitt liv i avskild ro. Men
det första stora kapitlet i dess historia skrevs nu, den ovetande,
vid Östersjöns södra stränder. 1143 grundlades Liibeck. Hansakoggarna
lade under sig handeln på Östersjöns kuster. Sverige
fick ett nytt avsättningsläge. Dess smör, fett, hudar, pälsverk och
metaller funno lättare vägen ut till Europas marknader. I Västerås
lastades allt större metallforor om på Mälarskutorna. Stockholm
blomstrade vid 1200-talets mitt upp till den stora exporthamnen
för .Bergslagens produkter. Också Kopparberget i Dalarne hade
fått ett nytt avsättningsläge.
Vad som inte finnes i akterna finnes inte i verkligheten, sade
de gamla juristerna. Så ha vi också dömt om Stora Kopparberget.
De äldsta källorna till dess historia peka samstämmigt på 1200-
talets senare hälft. Alltså borde gruvan ha börjat brytas först då.
Men det plötsliga uppsvinget vid denna tid blir bara så mycket
lättare att förklara om fyndigheten var brukad förut. Vägen var
då banad för de tyska kapitalister och tekniker som skapade den
stora gruvdriften - också därför att konungen och stormännen
ivrigt stödde deras förehavanden och beredvilligt delade deras
vinster.
Ända från genombrottet på 1200-talet har ett samhälle funnits
vid gruvan för vilket den svenska landsbygdens rättsordning ej
räckte. Men det passade ej heller in i stadslagens rättsordning.
Gruvsamhället var ej betjänt med borgmästare och rådmän förfarna
i borgares handel och vandel. Det fick sin egen domstol,
den ärevördiga institution som under namn av gruvrätten skulle
bestå ända till 1855. Praktiska, i ortens värv hemmastadda män
tyglade där de oroliga och styvsinta arbetarna med hjälp av
stränga disciplinstadgar. De dömde även i tvister om gruvdriften
efter gruvans egen rätt. Liksom alla andra gamla domstolar
skötte gruvrätten också förvaltningen. Men Berget behövde inte
bara sitt speciella rättskipnings- och förvaltningsorgan. Det behövde
även sin särskilda handel, av annan art än städernas. Köpmännen
ville samla varorna i sina händer för att sälja dem vidare.
21
Bertil Boethius
Bergsmännen åter ville själva köpa upp de förråd som de måste
lägga upp för sina hushåll och sina arbetare. Redan i 1347 års
privilegier erfara vi att de och deras svenner fritt fingo handla
i alla köpstäder och att »alla män» fingo besöka torget på »Falan»,
slätten vid ån nedanför gruvberget där vägarna möttes. De av
oss som ännu minnas verkliga marimader kunna lätt tänka sig
det rörliga torglivet en vinterdag på Falan. Allehanda ätande och
nötande varor kommo från Gästrikland, Hälsingland och de övriga
N orrlanden, säd från Rumbolandet, oxdrifter längre söderifrån.
I utbyte togo de främmande kopparstycken som ofta, särskilt över
Norrlandshamnarna, sökte sig ut till Hansestäderna.
I denna handel behövdes ej några mellanhänder i hemorten. A v
yrkesmän med borgerlig näring äro väl också skräddare och skomakare
äldst vid Berget. De omtalas i de tidigaste urkunderna
och erlade sina »gärningsören» till 1500-talsfogdarna. Så småningom
börja dessa också redovisa »gårdsskatt» av »någre som
hava sig nedsatt på Falan, att sökie sin näring och oppehälle».
Sådana äro de första vittnesbörden om en borgerlig befolkning
som vid Berget levde av gruvdriften utan att själv taga del däri.
Den fick snart livskraftiga tillskott från den stora kopparhandeln.
Västeråsborgarna voro först på platsen. Det var till deras stad
kopparfororna främst gingo. stockholmsborgarna följde dem i
spåren. De stora exportörerna fingo fast fot vid Berget. De mäktade
bjuda bergsmännen den kredit - det förlag - de behövde,
i varor eller penningar.
Vi ha nu nått 1500-talets slut och 1600-talet. Det mera framskridna
Europas kultur bryter med våldsam kraft in i vårt land.
På det ekonomiska området hade den febrila utvecklingen varit
otänkbar utan utländskt kapital och utländsk merkantil och teknisk
skolning. Hansatiderna kunde tyckas återvända. Men Sverige
hade nu växt sig så starkt att det inte kunde behandlas som kolonialland.
Främlingarna blevo bofasta och smälte förvånande raskt
ihop med vårt folk.
Alla dessa drag upprepa sig i Faluns förhistoria. Gruvans avkastning
växte raskt från 1500-talets senare hälft. Den fick verklig
europeisk betydelse. Några av Stockholms största köpmän, de
flesta av tysk börd, organiserade den växande exporten. Deras
platsombud och andra köpmän slogo sig snart ned vid Berget,
började driva handel 'därifrån och förvärvade ofta gruvdelar.
Bland dessa inflyttare möta några av de största bergsmännen.
storhandeln fick också kronans stöd. Koppargruvan hade hastigt
22
Falun och Kopparberget
blivit en av rikets bästa finansiella tillgångar. Älvsborgs lösen,
krigen i östersjöprovinserna och vårt ingripande i 30-åriga kriget
betalades till ej ringa del av kopparen. För att få den fulla kontrollen
över det givande skatteobjektet förbjöd kronan den urgamla
exporten över Gävle ocli Hudiksvall. Centraliseringen drevs
till sin spets genom kopparkompanierna. Försöket misslyckades
dock Efter det andra kopparkompaniets fall kom kopparhandeln
1639 åter i köpmännens händer. Också försörjningens förutsättningar
ändrades delvis. En inte obetydlig köpmanshandel växte
upp i förbittrad konkurrens med den fria tillförseln.
»Deras villkor som arbeta uti gruvor, äro ofta intet varken
mindre besvär eller äventyr underkastat än deras som för riksens
fiender livet våga», skrev Karl XI en gång (1690) . Ofta talas det
om slagne, förlamade och kväste gruvdrängar. Trots farorna tröto
dock ej arbetare. Vid Kopparberget uppkom för första gången i
Sverige en stor arbetarbefollming, samlad på en plats. Därmed
följde nya sociala problem. A v ålder skulle alla arbetare låta
städja sig av en husbonde. Men vid Kopparberget funnos tidigt
även arbetare som lejdes för växlande arbeten. Om dem hette
det (1688) att de »Under ticlen föga mer hinne att förtjäna än dageligen
för dem åtgår». De voro därför oftast hänvisade till de köpmän
som sålde i minut - och helst på kredit.
Allt klarare framträder även Kopparbergets betydelse för hela
landskapet. Den gamla huvudbygden i Siljansdalen hade kommit
i skymundan då det verkliga bergsbruket bröt igenom i Bergslagen.
Den stora befolkningen såg sig hänvisad till binäringar.
Också i andra trakter behövde allmogen biförtjänster. Det kom
väl till pass att gruvan krävde ved, kol och arbetskraft. Någon
idyll blev det dock ej fastän båda parterna behövde varandra.
Man vågade och ville ej lita till den fria prisbildningens reglerande
kraft. staten sökte garantera industrierna jämna och låga
råvarupris. Dalallmogen skulle betala sina skatter i kol och ved
till gruvan och där sälja vad den eljes kunde åstadkomma till
fastställt pris. Som vi älska kommissioner och ransoneringar
älskade dalkarlarna kol- och vedtaxorna. Humöret blev ej bättre
då järnbruken bjödo över för att locka till förbjuden handel.
Oaktat alla missljud betydde det dock oerhört mycket för Dalarna
att skogarna effektivt togos i bruk, medan de i andra avlägsna
trakter glesnade ut av ålder eller brändes på svedjefallen. Gruvans
och hyttornas efterfrågan på ved, kol, körslor och dagsverken
blev en av orsakerna till att den talrika dalallmogen, trots jordens
23
Bertil Boethius
otillräcklighet, kunde försörja sig lika bra som allmogen i andra
bygder. För gruvsamhället åter betydde bönderna som kommo
till gruvan en ny stor kundkrets. Många togo förlag hos sina
bergsmän. Men mycken handel blev över åt köpmännen.
När gruvan var givmild var det liv och rörelse, helst om vintern
då åkföret var gott. Livsmedelsforor kommo från när och
fjärran. Kol-, ved- och forbönder trängdes på vägarna. På Daglösetäkten
gingo vedyxorna utan återvändo. Bergsmännen förde
sina kopparstycken till vågen. Köpmännen ackorderade om koppar,
gamla skulder och nya förlag. Det nya som följde med den
större driften var främst handelslivets rikare utveckling. Gruvans
lag räckte ej längre, nu behövdes jämväl stadslag. Tidens ekonomiska
doktrin krävde också städer. Vi äro mitt uppe i det skede
som framför allt är känt som stadsgrundningarnas. Parallellt med
rörelsens tillväxt gick därför en växande iver att omskapa gruvsamhället
till stad. Det var handeln - med koppar och ätande
och nötande varor - som behövde regleras. Planerna lmöto därför
från början an vid Falan, den gamla handelsplatsen. Redan
Karl IX ville bygga och fundera en stad »På Falan vid vårt
Kopparberg», Gustav Adolf likaså. Man stannade ej vid blotta avsikten.
Men det blev dock endast ofullgångna ansatser. Största
hindret var köpmännens strävan att monopolisera handeln för
egen räkning. Bergsmännen fruktade att köpmännen skulle slå
under sig vanorna på Falan och »trånga» andra därifrån, »säljandes
bemälte varor åter, sedan när menföre bliver och ingen så
stor tillförsel sker, för mycket dyrare och högre pris än skäligen
bör vara».
Trots detta och andra hinder kunde stadsgrundningen dock ej
uppskjutas längre. Kompaniplanerna måste uppges och kopparhandeln
. blev åter fri. Att hopsamla bergsmännens små koppartillverkningar
till de stora partier den stora handeln behövde blev
en viktig uppgift. Faluköpmännen togo den i stor utsträckning på
sin lott. En ny landshövding, en av bergsadministrationens främste,
Johan Berendes, drev ivrigt på. Så utfärdades då, den 30 oktober
1641, den urkund som definitivt gjorde Falun till stad. Om
det ej var ett nytt samhälle som grundades, grundades dock mycket
nytt. Den nya stadsplanen genomfördes med hård, kanske
alltför hård hand. I gatornas och kvarterens rätvinkliga värld
erinra blott de traditionsmättade stadsdelsnamnen om de pittoreskare
småsamhällen som växt ihop till staden. stadskyrkan och
>)stadens stenhus», rådhuset, byggdes efter mått som vittnade om
24
Falun och Kopparberget
att man tänkte stort om staden. Efter samma mått skars också
stadsförvaltningen till.
Gruvsamhället fick två styrelser, den gamla gruvrätten och den
nya magistraten. Båda hade sina särskilda uppgifter. Men de
korsades ofta. Bergsmän och borgare bevakade varandra svartsjukt.
Frågan var hur man skulle .få de båda societeterna att dra
jämt. Den kinkiga uppgiften lämnades åt en högsta ämbetsman,
en burggreve. Men den första burggreven blev helt stadens man
och ämbetet avskaffades snart. Tvisterna fortsatte. Till en del
voro de blott utslag av alla institutioners vanliga chauvinism.
Men de reella motsättningarna voro många. Viktigast var och
förblev striden om den fria tillförseln. Misshälligheterna betydde
dock ej att förhoppningarna på den nya staden slagit fel. Gruvan
gav rikt. Livet fick en hastig puls. Rörelsen var stor. Falukäpmännen
tillhandlade sig i tävlan med andra uppstäders borgare
kopparn vid vågen för att sälja den vidare till exportörerna i
sjöstäderna. Många bergsmän kunde driva sin rörelse endast tack
vare de förlag de fingo hos dem. Deras handel med livsmedel och
andra förnödenheter växte. Fastän man alltid gnabbades förutsatte
bergsmanna- och köpmannanäringarna varandra. Gruvdriften
var stadens näring och staden blomstrade. Den hade hastigt
blivit en av de största i riket. Men förhållandena skulle ändras.
1687 års ras bildar det synliga gränsmärket mellan två epoker.
Svårigheterna ökades genom missväxterna på 1690-talet, Karl
XII:s krig och särskilt penningväsendets förvirring genom nödmynten.
Bergsmännen råkade i trångmål. Arbetarna fingo erfara
att de arbetade vid ett företag med ~junkande avkastning. Två
av de tidigaste strejkerna i Sveriges historia, 1696 och 1720, skakade
staden i dess grundvalar på ett sätt som först vid Dalupproret
1743 fick ett motstycke. Ur dessa svårigheter föddes 1716 en
av det gamla Faluns märkligaste institutioner, Bergslagets magasin.
Utan tvivel bidrog det till att hjälpa gruvan över krisen genom
att öka tillförseln och sänka prisen. Men köpmännen miste
mycket av bergsmännens, gruvarbetarnas och böndernas efterfrågan.
Det var ett hårt slag för dem.
Det gamla gnabbet mellan de två societeterna förbyttes i »uppenbara
tvister och processer». Till sist segrade dock »en rättsint
böjelse till sämja, enighet och förtroende ». 1720 slöts freden, den
berömda »föreningen» mellan staden och Bergslaget. De skulle
äntligen, enligt privilegiernas mening, bli »en sammanfogad och
uti lika kärlek, ömhet och sorgfällighet för det allmänna bästa
25
Bertil Boiithius
sammanknippad kropp». Gruvrätten och magistraten skulle visserligen
var för sig fylla sina speciella uppgifter. Men de skulle
sammanslås till en gemensam styrelse för staden och gruvan, kallad
bergsrätt. De främmandes och magasinets handel skulle få
fortsätta men deras minuthandel inskränkas till några nödvändighetsvaror.
Kompromissen bar dock ej frukt. Tvisterna mellan
societeterna flyttades blott in i bergsrätten. 1769 upphävdes därför
föreningen efter häftiga strider.
»Bägge ett ändamål» stod det på en medalj som slogs då föreningen
1720 firades med pomp och ståt. Orden voro redan då ej
sanna och blevo det allt mindre. Bergslaget förvandlades sakta
men säkert från en korporation av bergsbruksidkare till ett aktiebolag.
Kopparsmältningen avtog med gruvans avkastning och
övergick till en allt trängre krets »brukande bergsmän». Det var
blott en försenad bekräftelse på en längesedan faktisk förändring,
då Bergslaget 1862 helt blev ett enskilt företag. Gruvdrift och
kopparsmältning voro då sedan länge blott en- om än en viktig
- näring i staden, ej stadens näring.
Falun hade i mycket blivit en vanlig provinsstad. Staden gled
in i ett skede som efter en känd skildring, inriktad på väsentligheter,
bäst kan karakteriseras som det Abergsonska. Redan under
1600-talets senare hälft hade säkerligen många Faluköpmän släppt
kopparhandeln. staden började alltmer leva på vanliga borgerliga
näringar. Men därmed voro också snäva gränser dragna för dess
utveckling. Skogarna i norr, öster och väster inskränkte upplåndet
allt för mycket. Handel, hantverk och den småindustri som
växte upp på 1700-talet kunde inte nå några större mått. Varken
de eller det avtagande bergsbruket kunde taga landskapet i anspråk
som förr. Den fortsatta folkökningen och jordstyckningen
ökade just under detta skede dalallmogens behov av binäringar.
Men det var Järnbergslagen, Mälardalen och Stockholm, ej landskapets
huvudstad, som främst bjödo arbetstillfällen och drogo
nytta av den rikliga arbetskraften.
Stadens yttre och inre fysionomi vittnade om stillaståendet. Bcfollmingen
hade upphört att växa, den stannade vid 4 a 5,000.
1640-talets stadsplan bildade alltjämt ramen för bebyggelsen. Eldsvådorna
1761 kunde därför ej väsentligt förändra dess karaktär.
Visserligen tillkommo nu några av de större sten- och slagghus
som ännu trycka sin prägel på stadens centrala delar. Men borgare
och ståndspersoner nöjde sig oftast med trähus som förr.
Deras tomter rymde gärna kål- och kryddtäppor, fähus och stall.
26
Falun och Kopparberget
Arbetarna hade redan tidigt börjat bygga små egna hem »som ej
ä lika hus men likna Kedars hyddor». 1700-talets Falun lämnade
åt vår tids större stad ett ännu ej förött arv av småstadens trevnad
och idyll.
Också stadens styrelse var en gammaldags idyll. Borgerskapet
utgjorde blott c:a 10 % av befolkningen. Men det, eller snarare
dess 24 äldste, delade malden i staden med magistraten. Verksamhetskretsen
var dock inte stor. Magistraten och förvaltningen
levde av de donerade medlen och dem fingo de äldste ej befatta
sig med. Endast för byggnadsväsendet krävdes en blygsam uttaxering.
De äldste sörjde dock själva, i eget välförstått intresse,
för att denna domän för deras maktutövning ej vidgades över
hövan. I vanliga fall redde man sig med ett par tusen riksdaler
om året. Och dock hade staden inga skulder. En sådan hushållning
var möjlig därför att gårdsägarna var för sig - till den
kraft och verkan det hava kunde - i huvudsak svarade för de
tyngsta kommunala besvären, främst gatuläggning, renhållning
och gatubelysning. I Falun liksom överallt i Sveriges städer hade.
on enhetlig medelklass dock börjat växa .fram och övervinna korporationssplittringen.
1817 fick staden en fattigvårdsstyrelse som
företrädde hela samhället, 1839 en drätselkammare med representanter
också för ståndspersonerna och Bergslaget. Marken var
sålunda beredd då den allmänna medborgerlighetens princip bröt
igenom vid det första stadsfullmäktigevalet i december 1862.
ståndspersonerna fingo då 12 av de 26 platserna, de handlande 7,
hantverkarna 7. Men det var en allmän medborgerlighet som snävt
begränsades av den graderade röstskalan. Först då denna avskaffades
1919 fingo alla samhällets klasser direkt del i självstyrelsen.
Alla dessa drag voro gemensamma för de små svenska provinsstäderna.
Men Falun hade därjämte sin egen säregna tradition.
När man i knappare tider såg tillbaka på Bergets storhetstid
mindes man gärna en robust festglädje, med mycken och stark
mat och många och starka drycker. Ännu på 1700-talet prisade
en lokalpoet Falun som en »välbelägen stad // som uppå allt slags
gott en rik tillförsel had // och utav allt de had de fägnad väl sin
nästa». Denna gästfrihetens tradition hör till dem som ej dött ut.
Men den har iklätt sig humanare former. Det är om denna humana
anda jag skulle vilja säga några ord. Den hade tidigt formats
av mötet mellan skilda livsuppgifter och bildningsvägar.
Landshövding, länsstat, ecklesiastikstat, skolstat och medicus fun-
27
Bertil Boethius
nos i många provinsstäder. Men här fanns också bergsstatens högt
skolade tjänstemän och Bergslagets förvaltningspersonaL Kopparhandeln
riktade länge bergsmännens och köpmännens blickar ut
över hemortens snäva gränser. Många bergsmansgårdar i trakten
hade blivit små herrgårdar, hemvist för praktisk duglighet förenad
med bildning, gästfrihet och livsglädje. Redan under 1600-talet
möter man tecken på en vidare intressesfär. Gruvan själv och
dess märkvärdigheter väckte ett osedvanligt historiskt intresse
som under nästa århundrade skulle sätta frukt i en inte obetydlig
litteratur. Levande träder oss den andliga livaktigheten till mötes
i Anders Browallius' uppteckningar av de lärorika samtalen i
landshövding Reuterholms hem. Det var i denna miljö den unge
Linne fann vänner, gynnare och tidig förståelse för sina strävanelen
att lära oss känna vårt eget land. Ett knappt sekel senare
gjorde Hans Järtas personlighet och rika bildningsintressen länsresidenset
till ett andligt centrum. Samtidigt verkade i Falun en
av landets främsta kemister, Järtas vän J . G. Gahn, och lockade
stundom Berzelius till sitt laboratorium. En fortsättning funno
dessa traditioner i Bergsskolan som 1822 förlades till Falun.
Dalarnas huvudort hade aldrig kommit att ligga vid inkörsporten
till bergs- och skogstrakterna norr om Runn om ej gruvan
varit. Därför kunde det också tyckas som om sammanhanget i
dess historia brutalt klipptes av då kopparen tog slut. Men det
blev ej så. Från sitt rikare förgångna ärvde staden ledareställningen
i landskapet. Nya förutsättningar för denna skapades då
isoleringen bröts genom järnvägarnas tillkomst och vägnätets förbättring,
främst under det sista århundradet. Ansvaret för staelens
framtid hade närmast kommit att vila på borgerskapet och
länsstyrelsen. Fastän Bergslagets rörelse inom staden förblev ansenlig
hade elen gått tillbaka i relativ betydelse. Men även här
segrade arvet från det förgångna. Bergslaget behöll sin ledareställning
i landskapets ekonomiska liv genom att vidga sin verksamhet
ut över detta och ut över dess gränser. Allt fler företag och
institutioner av vikt för landskapet i dess helhet funno sin naturliga
hemvist i Falun. Då stadens ställning i så hög grad blev
grundad i administrativt och ekonomiskt ledarskap inom en vidare
krets, är det enelast naturligt att dess egen befolkning ej
växt över de därav föreskrivna måtten. Men i stället bevarades
stadens gamla särmärke, den mångsidighet som följer av mötet
mellan skilda livsuppgifter och bildningsvägar. Dessa personliga
förutsättningar återspeglas i elen effektivitet och trevnad som bli-
28
Falun och Kopparberget
vit frukten av den kommunala självstyrelsens insats i stadens
nyaste historia. Och de uppoffringa'r som staden och Bergslaget
göra för kulturella intressen vittna om att också det andliga arv
som jag nyss talade om förblivit levande och förpliktande tradition.
Programmet kallar mitt föredrag ett festtal. Och dock har jag
talat blott om den vardag jag mött i gamla protokoll och räkenskapsböcker
- och om de tvister som utgjort en så stor del av
denna vardag. Men intressenas brytningar äro symptom på ytan
av de ständiga förskjutningar på djupet som skapa historia. Och
bakom all oro och alla förändringar ligger det tysta plikttrogna
arbetet, vid ledarens bord, i köpmannens kontor, i hantverkarens
verkstad, i gruvan och på andra arbetsplatser. Det är vår art att
helst låta var och en gå sin egen väg på eget ansvar. Vi ha rätt
därtill så länge vi våga tro på en samhällsanda som kan samstämma
de många skilda insatser till en gemensam strävan. Och
då vi i dag bringa Falun en hyllning på en historisk minnesdag
är den djupare innebörden därav, att den verklighet som framgått
ur dess historia för oss är en bekräftelse på denna vår tro.
Om samhällets liv gäller till sist lika väl som om den enskildes,
att det varit bäst då det varit arbete och möda. Det är dock inte
bara därför jag i dag velat tala om arbetets vardag. Vi ha varit
så vana vid denna vardag att vi nästan glömt att sätta värde
därpå. Nu veta vi att den är ett lån som kan återtagas, om vi inte
äro beredda att värna det med livet som insats. På Faluns minnesdag
vet jag ingen bättre framtidsönskan än den att dess historia
efter nya sekler åter skall berätta om en arbetets vardag,
buren, och när så kräves värnad, av medborgarsinne.
29