DAGENS FRÅGOR
Den 26 januari 1942.
De s amhälls fientliga Efter den »remissdebatt», som anordnades vid
och upplösningslagen. fjolårets höstsession i riksdagen, spred sig
den föreställningen, att de fyra samverkande partierna vore beredda
att gå från ord till handling i fråga om om törtningspartierna genom
att sätta 1940 r upplö ningslag i tillämpning. Vare sig de orakelmä
siga uttalandena från fraktionsledarna rättfärdigade denna föreställning
eller inte var det o tridigt att det i höstas rörde sig inom
de förut genstri:i.viga partierna, där man på allvar började diskutera
frågan vilka lagen skulle tillgripas mot. Att en dubbelsidig aktion
i så fall tänktes var lika uppenbart och av allt att döma en ovillkorlig
förutsättning för ett ingripande överhuvud.
Sedan dess har det gamla passivitetsläget återställts. ~ är hr Skoglund
kort före jul tillät sig fråga i andra kammaren, hur det gått
med de vid remissdebatten utlovade övervägandena, kände sig statsministern
och andra nästan indignerade. Vid årets remissdebatt avvisade
statsministern i en deklaration för närvarande tanken att ta
till upplösning Lagen - endast om andra åtgärder, främst då en
skärpning av sabotage- och . pioneristraffen, inte skulle hjälpa, vore
tiden inne att överviiga planerna på ett upplösningsinskridande, menade
han. Han framhöll dock - ehuru det föga observerades eller
man på sina håll ville föga observera det - att regeringen ej varit
enig i saken. Detta uttalande får tolkas som om åtmin ton e högerledamöterna
i konsekven · med sin i åratal hiivdade uppfattning krävt
kraftigare och . narare åtgärder.
statsministern anförde tva huvudskäl för regeringsmajoritetens
ovilja att tillgripa upplösningslagen. Del. vore lagstiftning beredskapen
för ni.irvarande otillr~icklig, i d t att kompletterande lagar
eller grundlag·sändringar erfordrades. Dels kulle en upplösning un<
ler alla förhållanden knappast bli effektiv.
Det förra argumentet ~ir intet annat i.in regeringsmajoritetens egen
sjiilvförebråelse. Under de snart tio år, som denna lag diskuterat ,
bar det ideligen påyrkats att beredskapslagstiftningen borde göras
fullständig, oberoende av vad statsmakterna sedan än ämnade göra
i handling; skulle läget i en oförutsebar framtid fordra en upplösningsåtgärd,
borde åtgärden med andra ord inte behöva stranda på
beredskapen bristfällighet. Och anse ig statsmakterna nu inte
kunna efter en upplösning lyfta ut kommunismen i rik dagen eller
ingripa mot ett upplöst partis press, beror det endast på att den
härskande majoriteten alltid avvisat tanken på att i tid ställa erforderliga
gTundlagsändring·ar i ordning. Vad högern nu i motioner
återigen föreslagit är intet annat än att - som det sagts - ta statsministern
på orden, när det g·äller att avhjiilpa några av de påtagliga
brister, som elen nuvarande lagstiftningen enligt regeringsdeklarationen
är behäftad med.
70
Dagens frågor
Det andra argumentet - att en upplösning överhuvud inte skulle
bli effektiv - är inte heller övertygande. Givetvis kan ingen förutsäga
något med säkerhet. Men vilka likartade förbudslagar i strafflagen,
t. ex. mot stöld, tjuvskytte o. s. v., äro hundraprocentigt effektiva'
Avgörande måste väl bli en jämförelse mellan det tillstånd,
som nu råder och då statsfientliga partier tämligen fritt få husera,
och tillståndet efter en upplösning. Och visar t. ex. inte inskridanllet
i Finland 1931 mot de där mycket starkare kommunisterna, att
en dylik lagstiftning kan bli synnerligen verksam~ Erfarenheterna
från Baltikum synas tämligen entydiga, och i vart fall tycks Sovjets
erövring av randstaterna inte haft sin grund i något inre undermineringsarbete
utan helt varit en den starkares våldsgärning. För övrigt
har under kriget kravet på statsfientliga partiers upplösning
främst tagit sikte på elen tid, kriget varar, och risken häruneler för
dessa partiers inåt och utåt söndrande verksamhet; vad som efter kriget
ur olika synpunkter kan och bör göras har överhuvud inte nu
diskuterats.
Det är svårt att tro, att det uteslutande kan vara re pekt för de
demokratiska r~ittigheterna, som förestavar motviljan mot ett upplösningsingripande
- utan skrupler och utan gensagor från partipressen
tillämpar ju L. O. redan i princip samma eliskvalifikationsmetoder
gentemot kommunister och nazister, som upplösningslagen och
tänkta komplementlagar å yfta för hela samhällets del. Måhända
anse socialdemokraterna, att våra hemmabolsjeviker efter Sovjets
motgånger och tillbakaträngande blivit mindre farliga och nu därför
kunna nonchaleras. Alldeles oavsett att krigsläget snabbt kan
ändras ter det sig ganska underligt, ifall uppfattningen om hemmabolsjevikerna
skulle bestämmas av utgången i nazismens krig mot
bolsjevismen i så måtto, att Sovjetrysslands motgångar skulle förlänga
livet för de svenska sovjethejdukarnas parti. ställningstagande
till de statsfientliga partier, som äro att betrakta som främmande
makters svenska filialer, borde inte vara opportunistiskt utan principiellt.
Tvivelsutan är det så, att meningarna i Sverige bryta sig, om ett
ingripande mot de statsfientliga skulle äventyra eller stärka den
inre fronten. För vår del ba vi alltid b~ivdat, att ett direkt och resolut
inskridande, gjort utan några inviter eller påtryckningar utifrån.
skulle i vitt utbredda kretsar uppfattas som ett av allvarsläget betingat
h~ivdande av samhällets auktoritet gentemot dem, som genom
sin agitation ätter den nödvändiga inre och yttre sammanhållningen
på spel. Ä ven om en upplösning inte skulle kunna s hicka all agitation,
skulle elen i vårt gamla lagsamhälle förvisso avskräcka många
från att forts~itta därmed. Den borde och skulle kunna bli en uppfordrande
nationell fanfar. Givetvis skulle aktionen avse varje
osvensk riktning av typ utländsk filial, på vars verksamhet lagens
första paragraf är tillämplig. Ä ven för ett framtida samarbete i ett
fritt Norden skulle den h elt visst i våra grannländer uppfattas som
en klargörande och efterlängtad lystringssignal.
71
Dagefl,s frågor
Kring den nya Det nylig-en framlagda försvarsbetänkandet, som
försvarsordningen. omfattar 733 sidor förutom bilagor, berör otvivelaktigt
landets viktig-aste fråga. Den nya försvarsordningen kommer
att bli ett kriterium dels på vår nationella livskraft, dels på vår
förmåga att skapa effektiva anstalter. Som arbetsprestation representerar
den Wärnska utredningen on unik företeelse i det svenska
utredningsväsendets historia. På den korta tiden av ungefär ett
halvt år har den slutfört en undersökning, som av många skäl måste
ha varit av mycket krävande art. Dess huvudsyfte, att tillförsäkra
det svenska försvaret moderna stridsmedel, ökad rörlighet och ändamålsenlig
avvägning av försvarskraften, täcker det väsentliga i problemställningen,
de viktigaste och mest avgörande punkterna i det
moderna krigets struktur. Det förefaller också, so.QJ. om betänkandet
i betydelsefulla avsnitt presterat en sund och rationell lösning, även
om man kanske önskat, att motiveringarna i vissa avseenden varit
något fylligare och mer vägledande.
Om alltså huvudintrycket är ägnat att skapa respekt och saklig
tilltro till många av förslagets kärnpunkter, finnes givetvis enstaka
frågor, där meningarna kunna gå isär. Självfallet bör denna utredning
liksom andra utredningar underkastas kritikens skärseld för
att utröna vad som är hållbart och icke hållbart. En objektiv di))kussion
bör alltså vara ägnad att berika synpunkterna och stimulera
det allmänna intresset för försvaret.
Vad först beträffar den föres lagna organisationen av den högsta
ledningen, kan det diskuteras, om denna fått en klar och logisk utformning.
Särskilt förhållandet mellan försvarsledningen och armeledningen
kan ge anledning till kompetenstvister och dubbelarbete.
I realiteten kommer armen att utrustas med tre armechefer och
detta torde vara väl mycket av det goda. Beträffande den för armen
föreslagna inspektörsorg-anisationen får man utgå ifrån, att den inspekterande
verksamheten regleras g-enom klara och rationella bestämmelser,
så att icke truppförbanden inspekteras till överdrift.
I fråga om hemortsförsvaret torde icke sista ordet vara sagt, utan
torde en överarbetning härvidlag komma till stånd, när hemortsförsvarskommittens
betänkande framlägges.
I fråga om personalstaterna synes det vara tveksamt, om den nya
generalsgraden - generalmajor av 2:a graden - bör ifrågakomma
i alla de fall, som i förslaget upptagas. I alla händelser skulle man
önska, att vissa av dessa befattningshavare åsattes en annan benämning,
ty eljest kan den gamla förnämliga generalstiteln utsättas
för inflationsfara. Den viktiga frågan om en föryngring av den
högre befälskåren har tyvärr av försvarsutredningen ej upptagit
till behandling. Chefens för flyg-vapnet mycket beaktansvärda framstötar
ha blott i en enda punkt lett till resultat men för övrigt förbigår
utredningen detta brännande problem. Det är emellertid knappast
görligt att genomföra en ny försvarsordning utan att reformera även
det nu tillämpade befordringssystemet. Då nu en genomgripande
omorganisation skall ske och ytterst krävande nydaningsuppgifter
förestå, så gäller mer än någonsin: rätt man på rätt plats. Nygestalt-
72
Dagens frågoT
ningen av det svenska försvaret kommer att få sin prägel av de män,
som leda verket.
Broscbyr litteratu- Det är ett gammalt klagomål h~ir i landet, att
rens renässans. allmänheten inte prenumererar på tidskrifter. Ur
många synpunkter har detta beklagats. Dagspressen kan trots alla
lovvärda försök inte ge utrymme åt längre artiklar, om å andra
sidan i en tidskrift skulle kunna införas utan att verka alltför tunga.
Å andra sidan kan bokmarknaden lika litet motsvara alla anspråk
på aktualitet och prisbillighet - allra minst i ett land, där läsekretsen
måste förbli så pass begränsad som i Sverige.
Kanske är det av detta skäl som broschyrlitteraturen florerar, när
nu på grund av särskilda omständigheter läslusten ökats, särskilt i
fråga om aktuella spörsmål. En början gjordes av Utrikespolitiska
institutet redan med de småskrifter, av vilka ett par redan tidigare
i annat sammanhang omnämnts (Svensk Tidskrift, 1939, sid. 268). Hö -
ten 1940 började institutet därjämte ge ut en serie femtio-öres-broschyrer,
»Världspolitikens dagsfrågor», av vilka hittills sexton nummer
utkommit. Det började med en skrift av professor Tingsten om Förenta
staternas president och en av doc'ent Gunnar Jarring om östra
Medelhavet. Bland senare författare må nämnas professor Gunnar
Westin Silverstolpe, fil. d:r Yngve Lorents, redaktör Victor Vinde,
kommendör Erik Öberg och fil. d:r Arne Björnberg. Ämnesvalet har
gjorts med hänsyn till vilka problem som i ett visst läge varit aktuella,
och seriens motto är: »Utrikespolitiska institutets broschyrserie
ger objektiv upplysning.» I stort sett kan man också säga att detta
omdöme är riktigt; den ensidighet som möjligen kunnat iakttagas
har i varje fall gällt ämnesvalet, icke broschyrernas innehåll, och
den har på intet sätt varit oroande - ämnesvalet har väl mest berott
på att sekretessen drivits längre i vissa stater än i andra. Det billiga
priset har gjort det möjligt att sälja dessa broschyrer i de vanliga
tidningskioskerna, och de torde ha rönt en stor åtgång.
En serie av något annan art är den som av Riksförbundet för Sveriges
Försvar (icke att förväxla med »Försvarsfrämjandet» !) startats
med titeln »Medborgarkunskap om riksförsvaret». Dessa broschyrer
började utkomma på hösten 1941; redan äro fem utgivna, och den
sjätte publiceras i dagarna. Priset är detsamma som på »Världspolitikens
dagsfrågor», 50 öre per styck, men omfånget är dubbelt sa
stort och illustrationsmaterialet är mera rikhaltigt. Avsikten har
varit att tillgodose det behov av kunskaper i militära ~imnen, som vår
långvariga beredskap aktualiserat även hos folkets breda lager, och
ur denna synpunkt utgöra de hittills utgivna skrifterna en välbehövlig
komplettering av vår populärvetenskapliga litteratur. Även här.
har aktualitetskravet tillgodosetts : bland ämnena märkas »Flygvapnets
uppgifter», »Det moderna pansarvapnet» och »Det nutida sjökrigets
karaktär». Dessutom behandlas andra lika viktiga ämnen,
såsom infanteriets beväpning och underhållstjänster. Den upplysning,
som här lämnas av fackmän på varje särskilt område, är utomordentligt
v~irdefull; man känner sig faktiskt förvånad över hur
73
Dagens fråg01·
mycket författarna lyckats få med på det begränsade utrymmet utan
att avstå från kravet på en lättläst framställning.
I sammanhang med denna upplysning om vårt försvar må nämnas
en fristående bro chyr av chefen för arbetarrörelsens arkiY, fil. d:r
Tage Lindbom med titeln En beredskapsman ser på försvaret. Författaren,
som ursprungligen gjorde sin värnplikt i slutet av 1920-
talet, har under den förstärkta försvarsberedskapen tjän tgjort sexton
månader vid ett N orrlandsregemente, dels som gruppchef, dels
under mer än ett år som regementsombud. Man vill önska, att hans
intryck verkligen äro representativa. En mera positiv inställning till
försvaret, de militära uppgifterna och även det miliUira befälet låter
nämligen knappast tänka sig. Kunde denna uppfattning slå rot inom
arbetarrörel. n, skulle man på allvar våga hoppas, att industriarbetarnas
försvarsvilja bleve bestående och ej blott en tidsbestämd opportunitets
ak. På en och annan punkt undrar ~iven en ivrig försvarsvän,
om icke d :r Lindbom målar i nästan alltför ljusa färger; å t. ex.
vid det kategoriska påståendet att »Hinunelstoss existerar icke inom
det svenska för varet». Nog har typen en och annan repre entant
kvar, liksom det inom alla yrkesgrenar finn folk som inte är i stånd
att motsvara tidens krav. Likas· förekommer det nog på sina håll,
att den formella disciplinens krav särskilt av ovana truppförare
accentueras något mer än nöden kräver- ehuru mot atsen torde vara
än vanligare, vilket författaren även underlåter att konstatera. Eljest
instämmer man i det vä entliga av vad som säges : att bered kapsmannen
i grunden trivs mycket bättre med disciplin än utan, att bans pratande
är en jargong, som ofta ej grundar sig på något verkligt mis -
nöje, att han vanligen mycket gärna möter förtroende med förtro nde
men reagerar träffs1ikert mot floskler och undanflykter o. s. v. Även officerskåren
problem behandlas måttfullt och med djup förståelse. Särskilt
tacksam är man för att författaren öppet diskuterar frågan om
befälskårens »pålitlighet», och på ett sådant sätt, att även den mest
klentrogne bör bli övertygad om att den absoluta lojaliteten mot
Sveriges rike och dess ledning för alla grupper av svenska krigsmän
ter sig som ett jälvklart krav. Slutligen må även framhållas en sak
som lyckligtvi icke finnes i Lindboms broschyr: man konstaterar
med tillfredsställelse, att författaren konkreta erfarenheter räddat
honom från den eljest bland hans partivänner vanliga tendensen alt
betrakta dc breda lagr ens försvar vilja så om något som det sYenska
samhället lyckat köpa med dyrortsgrupperade folkpensioner. Alldeles
oavsett de sociala reformernas värde i och för sig måste det
understryka , att det icke är dessa, utan en av det yttre trycket skapad
insikt om de nationella värdenas omistlighet, som bildar grundvalen
för heredskap mannens pliktmedvetande. Lyckligtvis; annars
skulle vi verkligen göra skäl för benämning-en »Volk in Pen ion ».
Broschyrlitteraturens renässans är i många avseenden ett glädjande
fenomen. Allmänbildningen i samhälleliga frågor håller tydligen på
att stiga, och därmed skapas förut ättningarna för en mera g-ivande
politisk di kus ion än den som endast anknyter till de i varje valrörelse
aktuella riksdagsfrågorna. I tider som dessa måste även
74
Dagens frågor
venska folket bereda sig på stora omvälvningar. Konstruktiva politiska
program måste utformas; för att detta skall kunna ske i
demokratiens former måste svenska folket vänja sig vid att tänka
på något längre sikt än hittills. Kanske är detta icke alldeles så hopplöst
som man varit böjd att tro.
Läroverkslära- Hur många dagar om året undervisar egentligen en
rens arbete. läroverkslärare ~ Han har ju så långa ferier, att de
egentliga terminerna bestå blott av 38 veckor. Under dessa finns
det dessutom massor av lov: lov vid terminernas början och slut,
av rektor beviljade lov, friluftslov, påsk- och pingstlov och så dessutom
söndagarna. Och när en lärare undervisar, arbetar han inte
·om andra människor i timmar utan på sin höjd i 45 minuter - och
så tar han sig en vilopaus, som kallas rast.
Ja, man kan verkligen börja tvivla på arbetsförmågan hos den
bildade ungdomens fostrare, niir man läser om dessa förhållanden i
det P . M. från besparingsberedningen, som under hösten sänts ut till
läroverkskollegierna och där givit upphov till många förgrymmade
ord. Det kan inte ifrånkommas. Stämningen har varit bitter vid
många läroverk. I våra blevo provårslärarnas arvoden sänkta trots
dyrtiden och trots det samtidigt ökade arbetet, medan andra arvodestagare
fingo behålla sina. Och nu kom en i mångas tycke osaklig
värdering, som många lärare funno upprörande.
Besparingsberedningens P. M. syftar självfallet till besparingar för
staten genom viss höjning av lärarnas tjänstgöring. Lärarna ha inte
opponerat sig mot höjningen i och för sig. Från många kollegier har
man tvärtom med styrka framhållit, att största sparsamhet måste
iakttagas med statens medel i nuvarande tidsläge och att staten därför
måste kräva mer arbete av sina lärare än under fredliga förhållanden.
Men lärarna ha - kanske med orätt - fått för sig, att deras
arbete blivit undervärderat i förhållande till andra tjänstemäns.
Lärarnas tjänstgöring har som naturligt är i tidigare diskussioner
ställts i relation till deras avlöning. Särskilt ingående undersökningar
härav gjordes i samband med deras inlemmande i det civila
avlöningsreglementet Vid detta tillfälle blev tjänsteplikten avsevärt
höjd, och lärarna uppfattade självfallet den då beslutade relationen
mellan lön och tjänstgöring som godkänd och gillad av reg·cring och
rik dag. De förstå mycket väl, att staten under nu rådande svårigheter
kan tvingas taga ut mer arbete och således störa relationen,
men vilja inte komma i särställning. Ett påbud om en allmän höjning
av statstjänarnas arbetstid skulle de säkerligen lojalt finna sig i.
Det är en gammal erfarenhet, att det är både svårt och känsligt att
jämföra lärarnas arbete med det, som utföres av tjänstemännen i ämbetsverken.
De senare ha en bestämd tjänstetid, men man kan inte
exakt beräkna det arbete, som skall utföras under denna. Lärarna
däremot måste utföra ett visst arbete, men det är svårt att ange den
Lid, som åtgår hiirför.
Staten håller ämbetsmannen med tjänsterum. Läraren får hålla
sig själv med såväl arbetsrum som lyse och bränsle och måste ta
75
Dagens frågor
hänsyn härtill, när han hyr våning. Han kan inte åläggas att sitta
vid sitt arbete under en viss bestämd tid utan får uträtta sitt arbete
på tider, som han själv bestämmer. År han morgontidig, förlägger
han ·det till dagens tidigaste timmar. År han en nattuggla, bli dygnets
mörkaste tider utnyttjade. Eftersom han själv avgör arbetstidens
inte längd men fördelning, uträttar han i regel sitt arbete då
han känner sig mest arbetsför.
Läraren har nog många gånger svårt att förstå hur det känns för
ämbetsmannen att arbeta den ena dagen efter den andra på ett
tjänsterum de bestämda timmarna. skrivbordsarbetet blir enformigt
och tröttande och saknar den stimulans, som det till tiden oregelbundet
sönderklippta skolarbetet skänker. Tjänstemannen å sin sida tänker
med en viss avund på lärarens då och då, i regel sex gånger om
året, återkommande lovdagar, hans ferier och hans till Guds fria
natur någon gång förlagda friluftsverksamhet. Men han tänker inte,
åtminstone inte så mycket, ty sådana äro vi människor, på vad dessa
fördelar föra med sig av splittrad arbetstid, förstörda kvällar och
nätter.
En passus i besparingsberedningens P . M., om retat många lärare,
är där utredningsmannen nästan på minuten försöker räkna ut hur
lång tid på året en lärare undervisar. Han ådagalägger där stor påpasslighet,
när det gäller att draga från de minuter, som ej böra
räknas med, och glömmer varken 10-minutersraster eller söndagar.
Många förgrymmade lärare ha framhållit, att rasterna motsvara vad
uppehållen på stationerna äro för lokomotivföraren och att de ingalunda
äro några vilopauser. Fyllda som de äro av vakttjänstgöring,
materielvård och rådfrågning utgöra de blott en omväxling i arbetet.
Lärarna ha härvid säkerligen missförstått utredningsmannen.
Denne framhåller nämligen mycket kraftigt, att han anser själva
undervisningstiden vara av en alldeles särskild beskaffenhet, ojämförligt
mer ansträngande än varje annat slag av tjänstetid. Han
har därför från denna rensat bort varje sysselsättning av annat slag
men icke gjort gällande att vakter, raster m. m. skulle vara vilotid.
Hade han vågat sig på att med en siffra ange sin höga uppskattning
av själva undervisningstiden, hade han kanske kunnat undanröja anledningen
till missnöjet med kalkylerna.
De flesta människor, som gått i en högre skola, inse nog, att undm
·visningen, särskilt i nutidens stora klassavdelningar, är av mycket
krävande natur. Vad de däremot inte kunna förstå, emedan de
inte känna till det, är hur mycket arbete en lärare har utanför undervisningen.
På grund av hemarbetets natur är det också mycket
svårt att beräkna tiden därför och ännu svårare att värdera det i
förhållande till arbetet på ett tjänsterum. I egenskap av rektor måste
jag varje vår göra en värdering av de olika lärarnas extraarbete
och har under 23 år fått en viss erfarenhet. Eftersom jag inte själv
har något personligt intresse av om värderingen blir för låg eller
för hög, kan det tillåtas mig att framlägga några synpunkter.
Skrivningarna utgöra ett onus, som lärarna ofta tala om. Meningarna
äro dock delade om hur mycket arbete de olika skrivlagen föra
76
Dagens frågm·
med sig. De flesta äro överens om att de svenska uppsatserna äro
drygast att rätta. Matematik- och fysiklärarna hålla emellertid före,
att deras skrivningar ofta inte komma långt efter. Visserligen taga
rättningarna genomsnittligt ej fullt så lång tid, ehuru en enda elevs
onödiga irrfärder med oändliga logaritmuträkningar kan vålla lära- •
ren ett drygt arbete, men iordningställaodet av uppgifterna är så
mycket besvärligare.
Genom diskussioner vid olika tillfällen och med olika lärare har
jag fått den uppfattningen, att en matematikskrivning på gymnasiet
i medeltal kräver en tid av 12,5-15 timmar. En sådan beräkning
är tillräcklig för mitt behov såsom rektor, emedan det för mig blott
gäller en bedömning av de olika extraarbetenas relativa storleksgrad.
Den är däremot ej tillfyllest för en jämförelse med tidsarbetet på
ett tjänsterum. Den har kommit till genom en summering av tiden
för utarbetandet av skrivningsuppgifterna och medeltiden för rättandet
av en skrivbok, multiplicerad med antalet böcker. En enkel
division säger oss, att tjänstemannen skulle ha utfört detta arbete
på två dagar. Den som har erfarenhet från båda dessa typer av arbete
förstår dock, att detta intet är möjligt - annat än vid något
enstaka tillfälle. Man kan inte sitta och rätta 30 skrivböcker utan
att taga vilopauser, och dessa måste räknas med i tjänstemannens
arbetstid men falla bort vid styckeberäkningen.
Motsvarande gäller nästan allt arbete. En tjänsteman kan inte
producera utlåtanden och avgöranden på löpande band. Han kan inte
utan vidare författa en inlaga utan måste först göra vissa underökningar.
Han måste rådföra sig med över- och underordnade och
i sin en amhet tänka över problemen. Han avfattar kanske först sitt
utlåtande på ett sätt, som vid närmare eftertanke visar sig mindre
välbetänkt, och måste därför skriva om det, ibland flera gånger. Och
allt detta ker på tjänstetid, även om problemet kräver särskilt långa
överläggningar. Detta innebär för honom och verket, att andra arbeten
tillsvidare få läggas åt sidan, varför också på sina håll en
ständig rest av oavverkade arbeten finnes.
Alla ha hört talas om hur man i högsta domstolen ibland fått vänta
i åratal på utslag i viktiga och angelägna ärenden. De arbetande
justitierådens antal har därför måst ökas. Man har haft klart för
sig, att det ej dugt att allt för mycket forcera avgörandena. Ett viktigt
prejudicerande utslag kräver med nödvändighet sina undersökningar
och ingående överväganden. Den höga domstolen kan inte
beskyllas för lättja, när dess medlemmar använda tiden till att studera
förevarande och tidigare fall och till att rådgöra med varandra
om det kommande utslaget.
För läraren kan emellertid något sådant inte tillåtas. Deras arbete
måste slutföras inte på men inom viss tid. I deras uppgifter
ingå en mängd överväganden, ~om visserligen inte äro av domstolsutslags
betydelse men dock inom familjernas värld ha sådana konsekvenser,
att de kräva stor omsorg. Läraren skall bedöma lärjungarnas
kunskaper, ordning och uppförande, vilket sker vid konferenser
77
Dagens frågor
och kollegier och efter samtal med lärare, lärjungar och föräldrar
inte bara vid terminernas slut utan under praktisk taget hela läsåret.
Ofta blir det nödvändigt att avlägga besök i hemmen, och de
konferenser, som hållas med rektor, i olika uppfostringsfrågor, taga
• lång tid och nödvändiggöra gärna besvärliga förhör och undersökningar.
Läraren vet ofta av bitter erfarenhet, att skulle han göra
sig skyldig till felbedömning av en lärjunge, kan detta numera föra
med sig långa och ytterst obehagliga diskussioner med de uppbragta
föräldrarna - och med rektor.
Allt detta är arbete, som man knappast räknar med, åtminstone ej
i tillräcklig utstr~ickning, när man bedömer lärarnas arbetstid, men
som däremot i motsvarande fall ingår i ämbetsmannens tjänstetid
- tillika med mycket annat. Det kan lätt inträffa, att den senare på
sitt tjänsterum får taga emot telefon av mer personlig art - han
kanske till och med ringer själv någon gång. Han måste då och då
för konferenser besöka sina kolleger, som sitta på andra rum, och
självfallet kan det då inträffa, att samtalet några minuter då och då
kommer att röra sig om något, som ej hör direkt till tjänsten. Den
dagliga arbetstiden avbrytes av en lunchrast, som kanske officiellt
beräknas till en halvtimme men som gärna, om man räknar tiden
från slutet av arbetet före till dess början efter lunchen, blir litet
längre. Om vi skulle beräkna den genomsnittliga förlängningen till
J5 minuter, så blir detta i alla fall på 6 dagar 1 1 /o timme och på 45
veckor i det närmaste 67 timmar, d. v. s. en förlorad arbetstid av
en och en halv vecka - om jag nu skall använda samma metod
som i besparingsberedningens P. M. Man skulle, förmodar jag, nog
kunna hitta på fler anledningar till små pauser, som sammanlagt,
utdi.knacle för dagar, veckor och år, skulle i en utredning ge förvånande
siffror.
Det ligger dock intet felaktigt i dessa små avbrott, som tvärtom
måste betraktas som nödvändiga för tjänstemannens såväl fysiska
som psykiska hälsa och för hans arbetes effektivitet. J ag vill dö ck
påpeka, att skall man godtaga dem såsom naturliga ingredienser i
arbetstiden för tjänstemannen, måste man också, om rättvisa skall
skipas, räkna med dem för lärarens hemarbete.
För läraren uppstår däremot idelig'a tidsförluster i motsatt riktning,
d. v. s. till hans nackdel. Det sammanhänger med den splittring,
som karakteriserar hans skolarbetsdag. På ett schema kan till
följd av ämneslärarsystemet i regel ej s. k. springtimmar undvikas.
Ligger läroverket i en större stad, betyder detta, att han för en timmes
- eller efter P. M:ets beräkningar 45 minuters - undervisning
måste räkna med en timmes gångtid. Vore han hantverkare, toge
han upp det på räkningen. Såsom lärare får han inte alls r~ikna det
som något arbete, fashin han ju kunde jämställa det med tjänstemannens
vandringar i ämbetsverkens långa korridorer till kolleger
och överordnade. Dessa promenader måste självfallet rälmas in i
tjänste tiden.
Ibland, jag hoppas inte så ofta, har läraren fått en håltimme. Den
i.ir i regel av noll och intet värde och utgör en ren tidsförlust. L~i-
78
Dagens fTågoT
raren hinner inte besöka sitt hem för att där uträtta något arbete,
och i skolan har han ej något arbetsrum. Och hur skall håltimmen
räknas' Är den tjänstetid eller inte~ Detta är faktiskt ett problem,
om man vill rättvist jämföra de olika statstjänarnas arbetstid.
Spring- och håltimmarnas antal visa nämligen tendens att öka. Det
sammanhänger med det differentierade gymnasiet och den frivilliga
franskan i realskolans båda högsta klasser, där timmarna måste läggas
så, att inte några hål uppstå för lärjungarna. Ty lärjungens
bästa går alltid före lärarens både i teori och praktik.
Det är givetvis ytterst svårt att bedöma ett arbete och ett yrke,
som man inte själv arbetat i. Man må ha hur redlig vilja som helst,
misstag kan man inte undvika. I alldeles särskild grad gäller detta
om lärarens arbete, som är så mångskiftande och växlar från skola
till skola, från lärare till lärare. Man tror exempelvis gärna, att lärarnas
tjänstgöringstid i skolan minskas genom skrivningar. Deras
undervisningstid blir självfallet mindre men inte därför deras arbetstid.
Det beror bl. a. på hur stor skrivsal läroverket har. Vid det läroverk,
som jag förestår, har det långa tider varit tvärtom.
Friluftsdagarna inskränka också på undervisningen. Om de olika
avdelningarna ha friluftsövningar på olika dagar, få vissa lärare
håltimmar. Blir det övningar för hela skolan, få somliga lärare
minskad men andra ökad tjänstgöring. I stället för t. ex. två undervisningstimmar
kan läraren få 4-5 timmars utekontrolL Han blir
således upptagen under tid, som han eljest kunnat använda till det
oförminskade hemarbetet.
Utredningsmannen har gjort en mycket ingående och, förmodar jag,
mycket vederhäftig analys av olika lärares timtal. Den är så författningsenligt
uppställd, att jag för min del haft svårt att förstå den.
När jag som rektor arbetar med lärarnas timfördelning, tänker jag
nämligen inte efter dessa linjer, som förmodligen äro naturliga för
en tjänsteman. A andra sidan uttalar han sin förvåning över vissa
företeelser, som jag finner självklara. Han påvisar bl. a. hur sällsynt
det är, att lärare åläggas maximitjänstgöring och att inte heller minimitjänstgöring
är så vanlig. I själva verket är detta ganska naturligt.
En rektor strävar nämligen efter att så jämnt som möjligt
fördela de extra bördorna bland l~irarna. Det kan inte vara nyttigt,
att somliga ha många skrivlag men blott få timmar under det att
andra få maximitjänstgöring - annat än när särskilda omständigheter
föreligga.
Det är alltid hälsosamt för en lärare att få följa sin klass i flera
år - om möjligt till den slutexamen, som visar honom resultatet
av hans arbete. I ett högre läroverk är den censurerade studentexamen
en probersten på den examensinriktade undervisningens
effektivitet. Där finnas också i regel en rad adjunkter, som ha sin
huvudsakliga tjänstgöring på realskolan men även ha åtskilliga
timmar på gymnasiet. Redan av denna anledning böra de inte komma
upp till maximitjänstgöring, även om de ~iro skrivlagslösa.
För övrigt, vilka lärare äro utan extraarbete~ Det skulle i så fall
vara lärarna i kristendom, historia och geografi. Men kristendoms-
79
6 - 4 21 5. Svensk Tidskrift 1942.
Dagens frågor·
läraren har sina morgonböner. Man kan ju fråga en kyrkoherde vad
han anser om sina predikningar en gång i veckan. Han kan nog
upplysa om att de taga åtskilligt längre tid att utarbeta än att hålla.
Och morgonbönernas auditorium är många gånger svårare att tillfredsställa
än församlingen i en kyrka. Åldern och framför allt mognaden
är skiftande, och det är inte längtan efter uppbyggelse, som drivit
dem alla till den tidiga andaktstunden. Historieläraren har även
något annat ämne, t. ex. modersmålet, som kräver sitt. Skulle detta
andra ämne vara geografi, an er många, att han fått skolans lätta te
kombination. Har han inte i så fall maximitjänstgöring, kan det bero
på att han är institutionsföreståndare eller har udda antal gymnasietimmar.
För lärarkårens arbetsbörda betyder inte maximi- eller minimitjänstgöringen
så mycket. Det är numera den av myndigheterna bestämda
medeltidstjänstgöringen, som är avgörande, och den har ökat
i ett ständigt crescendo. Det är rent förvånande vad läroverkslärarnas
timtal stigit från tiden före 1918. Denna utveckling äro dock inte
lärarna ensamma om bland statstjänarna. Även tjänstemännen ha
fått sin arbetstid avsevärt utökad. Det bör också i detta sammanhang
påpekas, att många tjänstemän få arbeta på övertid under bråda tider
utan någon särskild ersättning. En lärare påpekar dock gärna, att
den duglige tjänstemannen tack vare detta nit ofta blir befordrad.
Han får då i sin nya befattning indirekt betalt för sitt övertidsarbete
i form av högre lön och större inflytande.
Lärarnas arbete utanför veckotimmarna har emellertid ökat i ännu
högre grad än själva undervisningen. J ag skall nöja mig med att
blott anföra ett par exempel, båda resultat av 1927 års skolreform.
Genom omläggningen av anknytningen mellan å ena sidan folkskola
och realskola, å andra realskola och gymnasium tillfördes läroverken
ett utökat och delvis nytt klientel. Antalet lärjungar i de
olika klasserna blev avsevärt större och når eller överskrider maximum
i ett flertal avdelningar. Bortsett från att arbetet under själva
timmarna blivit mer ansträngande, måste härigenom skrivlagen taga
längre tid, vakttjänstgöringen ökar och framför allt har klassföreståndarskapet,
som i regel ingen lärare utom institutionsföreståndare
och övningslärare undgår, blivit oerhört mycket mer krävande. Klassföreståndarskapet
kan ej längre skötas på samma sätt som tidigare.
Då kunde man i regel göra sig av med besvärliga lärjungar på ett
smärtfritt sätt. Numera kräves av klassföreståndaren, att han skall
känna till sina elevers privata förhållanden. Han måste hålla sig i
kontakt med hemmen och, om några disciplinära besvärligheter göra
sig gällande, göra ingående undersökningar av de olika förhållanden,
som kunna spela in. I svårare fall måste han träda i förbindelse
med vederbörande barnavårdsnämnd och infinna sig vid domstol -
förhandlingar. Detta senare inträffar ej så ofta, men vill det sig illa,
kan det taga lång tid i anspråk. För min del har jag nog det intrycket,
att mål, i vilka skolungdom är inblandad, under senare år
ökat i antal.
Genom 1928 års stadga infördes enskilt arbete på det differentie-
80
Dagens frågor
rade gymnasiet och ökade i hög grad arbetet för de lärare, som undervi
a där. På ett realgymnasium märks det bäst för lärarna i de
naturvetenskapliga ämnena. De enskilda arbetena i fysik, biologi och
kemi måste i regel utföras på läroverkens lokaler och med dess materiel.
Man kan därför inte låta lärjungarna arbeta helt på egen
hand. Läraren måste vara närvarande, gå lärjungarna till handa,
övervaka och hjälpa dem. Vid det . läroverk, där jag är anställd,
måste ifrågavarande lärare leda det enskilda arbetet under 3-4 timmar
i veckan under större delen av läsåret. Dessutom måste uppgifterna
väljas, materiel anskaffas och trimmas och slutligen redogörel
orna granskas.
Det skulle inte förvåna mig, om man av vad jag nu skrivit skulle
tro mig vara motståndare till en ökning av tjänstgöringen. Det är
jag emellertid inte. J ag är tvärtom övertygad om att de fle ta människor
skulle kunna arbeta mer än vad de nu göra. Det ser man ju i
de länder, som råkat in i krigets olycka. I krigstider kan man väl
knappast räkna med att vi, även om vi förskonas från krigföringens
fa or, skola kunna reda oss med fredstidens korta arbet perioder.
Detta bör gälla alla medborgare. Bönderna, förmodar jag, ha nu,
när do inte kunna lita till motorerna, ett betydligt drygare arbete.
Varför skulle inte motsvarande gälla andra samhällsgrupper, är kilt
om de liksom bönderna kunde få belöning genom stegrade priser på
ina arbetsprodukter.
Vad jag velat få fram med dessa rader är, att det alltid måste
bli sv rt att öka arbetet blott för en tjänstemannagrupp. Försöker
man motivera ökningen med att just den gruppen har det så mycket
lindrigare än övriga, måste detta lätt framkalla bitterhet - särskilt
om en avvägning av relationen lön :arbetsbörda gjorts blott några
få år tidigare. Då förefaller det lättare att gå fram på bred front
och kräva en allmän höjning av tjänstgöringstiden. En sådan kan
ju lätt motiveras med det svåra tidsläget, utan att m gon behöver
känna sig förolämpad.
Vid en utökning av tjänstgöringstiden måste man likväl noga ge
akt på de konsekven er en ådan kan föra med sig i form av bl. a.
arbetslö het och härvid observera dess verkningar inte blott för dem,
som redan äro i statstjänst utan även för dem, som utbilda sig för
olika befattningar. Den långa och dyrbara utbildning, som kräves för
t. ex. läraryrket, gör nämligen, att många av aspiranterna ej kunna
utan stora förluster av tid och pengar föras över till andra yrken.
Vid en minskning av antalet anställningar bli dessa arbetslösa,
ehuru de ännu ej inträtt i det allmännas tjänst. I denna uppsats
skall jag emellertid ej ingå på dessa ömtåliga frågor. J ag vill dock
påpeka, att en utvidgning av tatstjänarnas tjänstgöring redan från
krigets början inte hade behövt föra med sig någon arbetslöshet.
De tjänstemän, som härigenom blivit lediga från sitt ordinarie arbete,
liksom de aspiranter, som voro under utbildning, kunde ha fått
anställning i de folkslukande krisorganisationerna. En sådan anordning
kunde ha varit till viss fördel för såväl stat som tjänstemän.
När kriget en gång slutar och kriskommissionernas verk amhet
81
Dagens frågor
skall avvecklas, skulle detta ha i hög grad underlättats, om de där
an tällda då kunnat övergå till staten ordinarie förvaltningsområden.
Ivar S efv e.
Riom- Man har sagt, att den tredje franska republiken av år
processen. 1875 av omnade den 12 juli 1940, då den 84-årige marskalk
Petain, vars namn lyser i den franska krigshistorien vid sidan av
Vaubans, Turennes, Bonapartes, Hoches, Ney och Fochs, proklamerade
en ny regim, den s. k. nationella revolutionen. Men denna nya
regim är diffus och har inte utgått från folket, liksom 1789 års revolution.
Man efterlyser i dagens Frankrike den revolutionära hänförelse,
som brusar genom Marseljäsen. Fran männen ha ännu inte
hunnit hämta ig efter nederlaget, och den stimulans, som mat och
dryck kunna ge, är så sparsamt tillmätt, att man utan överdrift kan
tala om misär, åtmin tone bland arbetarna och »la petite bourgeoisie».
Men när de någon gång »leva upp» och få lite tid att tänka över,
vad Petain och han män ha för sig i Vichy, hör man här och var
en stilla undran, en orolig fråga, ibland några revolverskott. »Petain
est un grand soldat, le heros de Vm·clun», säger man. »Men vad menar
han Varthän vill han föra os ~ Vill han etablera en regim,
som fick sin dom 1789 .. . . en regim, som är främmande för det franska
folkets väsen, dess individualism, de s krav på frihet och självstyrelse,
dess glödande hat till varje form av korpralism och diktatur.
Vill Petain ge oss en uniform, som inte pa sar oss1 Eh bien! Då
behålla vi den inte länge.» - Är det så säkert, att republikens ide,
elen trots sina fel och brister så populära Marianne, är död ~ Den
var dock ett uttryck för det franska folkets psyke. Är det inte med
Marianne om med Jairi dotter : hon är inte död, hon sover~
Kanske vi kunna utläsa svaret på denna fråga i det sätt, varpå det
franska folket kommer att reagera inför den tora politiska processen
i Riom, som börjar den 19 februari. statsåklagarens dossier omfattar
inte mindre än 100,000 sidor, och cirka 600 vittnen äro inkallade.
Huvudfigurerna i denna process bli general Gamelin samt f. konseljpre
ideuterna Daladier, Reynaud och Blum.
Det är absolut ute lutet, att någon enda fransman skulle våga påstå,
att de anklagade icke äro goda patrioter. Vad Gamelin, Daladier
och Reynaud beträffar, ha de älskat sitt fo terland ej blott med ordens
bekännelse, utan även i handling. Daladier och Reynaud äro
båda »des anciens combattants», veteraner från världskriget 1914-18,
då de kämpade med dödsförakt och bravur. De ha upplevat »helvetet
Verdun» 1916, dekorerades och avancerade från simpel soldat
till kaptensgrad. Många av deras politi ka antagonister sutto då
hemma och krevo tal till fosterlandet. Vad är väl skrivbordspatrioten
mot den kämpande soldaten~ Högt över orden lysa gärningarna.
Edouard Daladier är utgk ngen från ett fattigt småborgarhem i
en stad i södra Frankrike, där hans far hade ett litet bageri, om
sonen Edouard hjälpte honom att sköta, tills pilten tack vare på
fristunder bedrivna tudier kom in i ett gymnasium. Med ett vackert
82
Dagens fTågoT
studentbetyg på fickan började han sina universitetsstudier, som trots
svåra umbäranden avslutades med en briljant doktorsdisputation i
det ämne, han alltifrån barndomen älskat, Frankrikes historia. Han
blev skolman, avancerade till gymnasialprofessor i historia, invaldes
i deputeradekammaren och gjorde sin politiska karriär i det radikalsocialistiska
partiet. Daladier är en folkets man, en representant
för den franska provinsbefolkningens seghet och energi, för dess
offervilliga fosterlandskärlek. När man placerat Daladior på de anklagades
bänk, har man - tycka många fransm~in - ock å där placerat
det folk, var barn han är.
Paul Reynaud är un parisicn de Paris, född i Seinemetropolens
andra arrondissement, affärs- och finanskvarteret de preference med
börsen i centrum. Reynaud blev jurist och började s in karriär vid
Palais de J ustice som sekretcrare hos den celebre Parisadvokaten
Henri-Robert, som för siu eleganta retorik och sina glänsande artiklar
i Parispressen invaldes i Franska akademien. Då Henri-Robert
drog ig tillbaka till privatlivet, övertog Reynaud hans klientel och
blev en av de mest ansedda advokaterna vid le barreau de Pari .
Han var liksom Henri-Robert en ordets och pennans mästare och
gjorde sin entre i deputeradekammaren som representant för Paris'
2:a arrondissement. Den per onlighetsklyvning, som ett inträde i
ett politiskt parti medför, var honom motbjudande. Tack vare sin
begåvning gjorde han sig gällande utan partistöd. Han drev en
politik, som satte sitt mål i det praktiska och i ett framsynt gagnande
av fosterlandets intressen. Reynaud liksom Daladier respekterade
Frankrikes motståndare på andra sidan Rhen, han beundrade tysk
telmik och organisation, men han var alltför mycket fransman och
kände sina landsmän alltför väl för att inte inse, att den psykologiska
avgrunden mellan franskt och tyskt hindrade en entente cordiale;
det kunde endast bli tal om en entente commerciale, när omständigheterna
för en sådan voro gynn amma.
Är Daladier de fran ka måborgarnas, arbetarnas och böndernas
repre entant, så företräder Reynaud Paris' finans- och kulturaristoki
·ati. Om också förståndet skulle fördöma deras politik 1939-=--40, så
skall dock hjärtat frikänna dem för minnet av Verdun och av la
grande armee de 1918.
Vad blir det centrala i Riomprocessen ~ Enligt informationer blir
processens huvudmoment duellen mellan Daladier och Gamelin. Daladier
var som bekant konseljpresident och försvarsminister vid krigsutbrottet,
Gamelin generalstabschef. Krigsförklaringen mot Tyskland
öndagen den 3 september 1939 kl. 17 bar Dalaeliers namn. Daladier
torde komma att göra gällande, att general Gamelin fört regeringen
bakom ljuset beträffande armens utrustning och flygets kapacitet.
Om general Gamelin i augusti 1939 sagt regeringen de obehagliga
sanningar om det franska för varets krigspotential, som han ej
förr~in i maj 1940, då tyskarna stodo vid Sedan, fann för gott att
framlägg·a, skulle Daladier, äger man, ej ha tillstyrkt krigsförklaringen.
I maj 1940 förklarade Gamelin, att armens defensivkraft var
för svag; att en offensiv var otänkbar; att Frankrike endast hade
83
Dagens frågor
100 divisioner mot tyskarnas 240; att flyget var så dåligt, att en
fransk maskin må te kämpa mot ex tyska; att artilleriet behövde
förstärkas; att pansarvagnsdivisionerna vor o både kvantitativt och
kvalitativt de tyska stridsvagnsförbanden vida underläg na. Kan
Daladier styrka, att han i augu ti 1939 blivit förd bakom lju et av
Gamelin, torde han bli fritagen fran allt militärt ansvar för det
franska nederlaget. Generalstabschefen Gamelin har däremot svårt
att plaidera för »icke skyldig». Han borde redan på sommaren 1939
ha vetat, vad han först i maj 1940 förklarade sig ha kännedom om.
Men även för Daladiar torde det bli svårt att fria sig, ty han var
dock under åt killiga år krigsminister och borde ha haft någon aning
om tillståndet i sitt departement.
Och Blum och Reynaud' Blum anklagas för folkfrontens politik
1936-38. Kan han till sitt försvar anföra annat än att han hade
fran ka folket majoritet bakom ig enligt valresultatet i maj 1936
Reynaud blir en premiärfigur i Riom för t när den franska utrikespolitikens
evolution 1939-40 kommer att debatteras. Men hur många
bära inte ansvaret för denna politik! Då räcker det inte med bara
en bänk för de anklagade. En stor del av senaten och deputeradekammaren
med expresidenten Lebrun i spetsen bör då kallas fram
till skrank t, för att inte nämna de poliii ka klubbarnas och alongernas
konspiratörer och kon piratricm: - och de voro legio
Paris före och efter krigsutbrottet.
Jean Cay.
»Karl XII På förekommen anledning vill jag åsom utgivare av
år 1940.~ Svensk Tidskrift härmed förklara, att professor ils Ahnlund
inte är författare till den av Akademicus signerade uppsatsen i
decemberhäftet 1940 om »Karl XII år 1940» och att professor Ahnlund
varken direkt eller indirekt haft något med denna uppsats eller des
t illkomst att göra.
Elis Hå tad.
8-l