KARL XII P Å .JUSTITIETRONEN ~-lv f d. justiticrdrlet BIRGER l!I;;DBJ1;RG, Lidingi) NAH tvistande parter fingo företräde till muntlig konferens inför Karl XII i rådet, hörde det till ordningen att de inledningsvis betygade sin tacksamhet för denna nåd. Ordalagen härvid har protokollföraren någon gilng återgivit så, att parten tackar under~ dånigst KM:t som nådigst tillåter honom att komma för dess höga justitietron. Med sitt lån från denna fras vill rubriken här ovan ange att följande rader skola handla om Karl XII som riittskipningens högste vårdare och utövare under den korta tid han residerade i sitt rikes huvudstad. D. 14 dec. 1G97, då han ännu ej fyllt 15 1 /2 år, blev Karl, som bekant, viil ej krönt men smord till konung. D. 23 i samma månad presiderade han för första gången vid en justitiesession i rådet, och sådan hölls även dagen därpå, själva julafton. Efter helgen togs arbetet upp på nytt d. 8 jan. och pågick t. o. m. d. 1 juni med tillhopa il4 sammanträden. Så följde en paus till d. 9 juli, och efter 11 sessioner togs åter ledighet fr. o. m. d. 1G aug. ända till d. 20 okt. l\fen därefter blev kungen desto flitigare. T. o. m. lördagen d. 5 nov. höll han 13 sessioner, och under den följande tiden fram till julafton, som inföll pit en lördag, arbetades alla vardagar utom tv<-L, placerade i var sin av de sju veckorna. En sådan trägenhet hos den kungliga riittskivningen har veterligen varken förr eller senare förekommit mer iin en enda gång, hösten 1811. För 1699 har man ej ens hälften så många protokollförda justitiesessioner som för det tidigare iiret: 45 mot 97. Ar 1700 slutligen höll kungen 12 sessioner, 11 under årets första kvartal och en, den sista, d. 5 april. D. 1G avril liimnade han Stockholm för alltid. Det iir lockande att söka fastställa om och i vad män den kungliga rättskipningens gång berodde av monarkens sn åtl'rgpr i hnvmlsak dt i K. Vitt. IIist. och Antik,·. Ak. d. 6 okt. 194~ hälld fön·drag. 682 Karl XII på justitietronen nöjesliv. Vad hösten 1698 angår vet J1'ryxell att berätta hurusom kungen velat med sträng plikttrohet liksom sona »det gottorpska raseriet» under de föregående månaderna. »Det vore orätt att låta mina stackars undersåter länge vänta på den 6ittvisa de av mig hava att fordra», skall han ha yttrat. Att för dc två senare åren utfinna något direkt samband mellan rättskipningens fluktuationer och kungens privatintressen torde inte vara möjligt. Själv yttrade han d. 11 dec. 1699, vid behandlingen av en lagmans lcdighetsansökan: »den som har en tjänst, han måste den förrätta» - ett yttrande som ju inte tyder på dåligt samvete. Antalet rådsherrar, som jämte kungen sysslade med justitieärcndcna, växlade från 2 till 10, men var i det långt övervägande flertalet fall 4 eller 5. stamtruppen, som skötte den egentliga diskussionen, utgjordes av de två hovrättspresidenterna W allenstcdt och Falkenberg, lagkommissionens ordförande Gyldenstolpe, som varit kungens guvernör, och Karl Piper. Som femte man kan man räkna överståthållaren Gyllenstierna. A v föredragandena - dc spelade då för tiden större roll än nu - böra nämnas tre: Hcerdhielm, som 1702 blev v. pres. i Svea hovrätt, samt de båda poeterna Lillienstedt (»Klagan över Iris' avresa») och Holmström som förevigat Pompe. Aldst av de nu nämnda k. råden var W allenstedt, f. 1631 och alltså mer än 50 år redan då kungen såg dagens ljus; de övriga fyra voro födda på 1640-talct, den yngste 1647. I en sådan krets av livserfarna, insiktsfulla och lagkloka miin hade ;ynglingen att presidera, och att göra det med uppgifter vida mer maktpåliggande än en vanlig domstolspresidents: domsområdet omfattade skilda länder med heterogen befolkning och ej alldeles enhetliga rättsregler, rådet kunde icke fungera utan honom, hans makt var ingalunda inskränkt till att blott votera med utslagsröst vid paria vota. I de många ärendena av administrativ och legislativ natur, och i de inte heller få dispensärendena, var ju kungens enrådighet självklar; likaså i nådefrågor som, då skärpning av straffet ansågs icke böra ske vid underställning, var det väsentliga i brottmålen. För hans ställning i tvistemålen är betecknande vad som förekom julafton 1697 i det första revisionsmål han hade att pröva. Då han efter huvudsakens avgörande frågade hur det skulle bli med expenserna, svarade överstemarskalken stenbock som satt främst i rådet: »det står allenast uti KM:ts nådigsto behag». Att kungen var en vän av rask handläggning är oförtydbart. Då föredraganden, såsom ej sällan hände, hemställde om en skrift skulle uppläsas eller inte, fann kungen så gott som alltid uppläs- 683 Birger W ed berg ningen onödig. Högst ovillig var han att låta ett mål gå över från ena dagen till en följande. Den ordinarie sessionstiden var de fyra timmarna före kl. 12 p. d., men protokollen visa - ehuru de kanske samtidigt förlägga sessionen till »antemeridiam» - att tiden, icke utan undersåtligt knorrande, stundom överskreds, ja en dag blevo parterna i ett mål först efter kl. l inkallade till förhör och efter dess slut avgjordes inte bara det målet utan också ett par mindre ärenden. Flera smådrag visa att kungen gärna utövade en viss ledning under förhandlingarna. Vid diskussionen om straffet för en soldat, som hävdat sin avlidna hustrus syster, begärde kungen »att se huru därom står uti Guds lag; och som bibeln inbragtes uppläste KM:t själv därav» åtskilliga verser. En annan gång, då konsistorierna yttrat sig, hade han i förväg tagit kännedom om utlåtandena. »J ag har läst dem igenom», gav den ännu ej 16-årige konungen tillkänna och lämnade en resume av innehållet. I en revisionssak hemställde Gyldenstolpe om icke KM:t behagade konfirmera lagmansrättens dom »och något tillägga de därutinnan terminerade expenser, så att summan kunde bliva 1200 dr smt. KM:t frågade exponssumman i lagmansdomen, som var 856 dr, och räknade själv över att summan blev full till1200 dr smt, nämligen 344 dr till 856 facit 1200 dr smt.» Om någon borde höras, kunde han ge noggranna order, såsom i ryske köpmannen Pogankins mål om förmånsrätt. Kungen visade sig starkt intresserad av att denne ryss, som inför tronen »gjorde med djupt reverents ett tal på sitt språk», skulle komma till sin rätt. Han borde, yttrade konungen, »genast såsom en främmande njuta en fordersam handräckning utan att bliva dragen till en så vidlyftig process. - - - Ryssen har lidit orätt, blivit kringförd ifrån den ena vidlyftigheten till den andra och måste på något sätt bliva hulpem; och då Falkenberg påminte om prrnferentien, som KM:ts undersåtare njuta uti Muschow framför tsarens egna, och föreslog att man härom skulle höra assessoren Eosander såsom den mest sakkunnige, var kungen genast redo: »man kan strax låta kalla upp honom, och att han för ryssens och de andra parternas skull tillsäjes att komma genom sängkammaren på det de ej måge se honom». Eosanders entre kort därefter redovisas också med orden att han >>kom, efter befallning, igenom KM:ts sängkammare in i rådssalen ». Där man snarast ville vänta sig en kunglig processledning, vid de muntliga förhören med parterna, finner man emellertid knappast ett spttr därav. Det hände, någon enstaka gång, att kungen vid 684 Karl XII på justilietronen parternas företräde uttalade den sedvanliga förmaningen att handlingarna redan voro upplästa och att parterna alltså endast borde andraga vad de kunde ha att påminna utöver det skrivna ordet, men i allmänhet gavs denna anvisning - försåvitt den alls omnämnes i protokollet - av äldste närvarande rådsherren å Kl\I :ts vägnar. Och under själva konferensen förhöll sig kungen passiv, utom i ett par betydelselösa undantagsfall. När parterna gått ut, kunde han fälla ett ord som visade att han hört på. »Denne Bjugg är en rätt vidrig karl», blev hans omdöme om en advokat som just varit inne och pläderat; men han kunde också ge uttryck åt belåtenhet med en frimodig part. Den irländske översten J effery m. fl. hade en process med Jefferys svenskfödda hustrus styvfar landshövdingen Mårten Lindhielm. Då vid den muntliga konferensen Lindhielms advokat gjorde ett inpass medan en av J efferys medparter höll ett anförande, utbrast J effery: »håll mun och fallen honom intet i talet, utan såsom vi länge hört Eder tala, så tillåten ock honom säja sin mening ut». Litet längre fram i protokollet berättas att »J effery steg fram, bad det han själv på enfaldigt soldatmaner kunde få ställa på Lindhielm några frågor; emedan fullmäktigarue nu nogsamt hava talat, så kunde ock principalerna något få talas vid. KM:t tillät i nåder detta.» Och genast parterna liinmat rådssalen yttrade kungen: »nu var skotten lustig och ville tala med Lindhielm på soldatsk maner». Kungens obenägenhet, eller blyghet, för att själv tala med parter framträder särskilt starkt vid försök att åstadkomma förlikning. Liksom sin fader ville han gärna få tvister bilagda i godo, eller -som det en gång heter- »KM:t lät sig i nåde märka behagligast vara att denna tvist bilagd och förlikt bleve». Men han lät aldrig förlikning proponeras medan han hade parterna framför sig: han skickade ut revisionssekreteraren att förhandla med dem i förmaket, i ryssens mål ej mindre än sju gånger. Kungen var angelägen om att domare, som felat, skulle få sin tillbörliga reprimand. Han vakade också över att inte bara den tappande parten skulle betala expenser och böta pro ternerario litigio utan också hans fullmäktig få sitt i särskild författning bestämda straff av 14 dagars fängelse på barnhuset. Och exekutionen av frihetsstraffet lät han oförtövat följa. Medan parterna med sina advokater sutto och väntade på domen, lät kungen kalla upp slottsfogden, och först när denne med vakten infunnit sig blev domen avkunnad. En gång steg den dömde advokaten fram, »underdånigst bedjandes det KM:t i nåde täcktes anse hans fattiga 685 Birger W ed berg hustru och barn, som av hungersnöd nästan svälta ihjäl, och att han i anseende härav denna gången kunde undslippa straffet, skolandes han sig hädanefter taga bättre till vara; men blev icke desto mindre till fängelset förder, på det han en annan gång må bättre tillse vad saker han tager sig före inför K1I:t att utföra». Vem som yttrade finalsatsen får man ej veta; kanske iir den blott en reflexion av protokollföraren. Slottsfogdcn med vakten kunde kallas upp iiven för att häkta vart. En livländsk kyrkoherde Giithe stod åtalad av ryttmästaren De la Barre för äreröriga beskyllningar. Efter förhöret med parterna beslöts att Giithe omedelbart skulle tagas i arrest. När han fått höra domen steg han »fram till KM:t med knäböjande - - anropandes åtskilliga gånger om nåde; men blev till följe av domen genom vakten bortbeledsagad». Dc la Barre åter tackade underdimigst för en högriittvis dom. 'l'ill en sådan fras inskränkte sig i allmänhet den vinnande partens tacksiigelse, men domens avkunnande kunde också framkalla ett viiltaligare gensvar. Grannast uttryckte sig nog en landrichter från Livland, som nödgats infinna sig i Stockholm för att inför tronen försvara en kontumaciedom mot nullitetsbesviir. När han fann att han vunnit, uttalade han den önskan »att den högste Guden ville styrka KM :ts höga tron och riittvisa samt så välsigna HK.M:t att pit dess tron aldrig må felas arvingar till sina understitares hugnad och tröst». l''ryxell talar om den miirkvärdiga stränghet och överlägsenhet, varmed konungen behandlade sina grånade rådgivare, och om deras klagan över att han väl med orubbligt lugn »avhör tåligt allt vad mot hans förslag inviindes, men upprepar sedermera helt bestämt vad han redan förut beslutat». Om efter justitieprotokollens vittnesbörd nitgon rådsherre kan sägas vara av konungen snävt bemött, så skulle det vara hans forne guvernör. En inhysesman, som dömts till böter och kyrkoplikt för det han gått oskriftad till nattvarden, befriades från böterna. Om överläggningen heter det: »KJvl:t: nog kunde han gå till Guds bord fast han intet varit till skrift, vilket allenast för en god ordning skull är gjort. Gr. Gyldenstolpe: esseutiale quid är ej skriftermålet och kan man dessutan efter en rätt contritionem cordis begå Herrans nattvard, utan iir skriftningen quoadbene esse och för en god ordning skull, vilket också efter kyrkolagen i ovanuemälte kapitel och § vid 100 dr smts böter och kyrkoplikt ej bör förbigås. KM :t: itererade sitt förra tal nästan med samma ord.» Tydligen har kungen velat låta förstå 686 Karl XII på justitietronen att vad Gyldenstolpe sagt till bekräftelse av de kungliga orden varit överflödigt.- I ett mål hade kungen resolverat att expenser skulle betalas med 200 dr smt. Sedan konceptet till domen blivit uppläst, undrade Gyldenstolpe »om det icke kunde bliva vid etthundrade dr smU KM:t: det kunde bliva vid de 200 dr som redan resolverat är.» Men naturligtvis möter man i justitieprotokollen flerfaldiga andra uttryck för kungens ovilja att vika från den en gång intagna ståndpunkten. »Den som en gång är dömd till döden, han måste också dö», resolverade han i frågan huruvida en dödsdömd tjuv skulle på nytt hängas upp sedan ett exekutionsförsök misslyckats till följd av att repet brustit. »Hans rättskänsla var självständig», säger Hans J~irta, som i sitt bekanta presidietal om Karl XII (1839) med några ord karakteriserat även hans domareverksamhet, och av denna sj~ilvsHindighet, som ju är den sympatiska kärnan i envisheten, har man flera vackra drag. Ett sådant är av så tidigt datum som d. 7 febr. 1698. Det var då för tiden ganska vanligt att officerare eller civila ämbetsmän, som råkat i ekonomiskt trångmål, mot anvisning å lönen lånade pengar hos enskild kapitalist, som sedan anhöll hos Kl\I :t om order till statskontoret att utbetala lönen direkt till honom. Xu framställdes en dylik begäran av en handelsman Höpner, som gjorde anspråk på majoren v. Schrowens pension under fyra år. I rådet yttrades: »Gr. Falkenberg: så fl·amt v. Schrowen intet hade förskrivit sin pension, kunde Höpner intet hava någon rätt att pretendera sin betalning därav. Gr. Stålann l= pres. i Göta hovrätt]: volenti non fit injuria. Köpmannen har gjort honom försträckningar emot den kondition att han skulle få hans pension uti fyra års tid; därpå haver v. Schrowen sig också förskrivit. KM:t: han kan intet få hela pension utan allenast halvdelen efter handen, ty eljest skulle den andra intet hava som han emellertid kunde leva utav.» Kungens rättsinstinkt bjöd honom alltså att låta majoren njuta vad man med ett uttryck från romerska rätten kallar beneficium competentim - ett rättsinstitut som man tycker hovrättspresidenterna borde ha tänkt på men som förmodligen var för kungen alldP-les obekant. Självständighet och självtillit fordrade kungen också av andra domare. En supplik av en amtman i Pommern rörde sig om ett mål, som avgjorts av justitiekollegiet i Stade och tribunalet i Wismar och vari »beläringar» inhämtats från universiteten i Leipzig och Rostock Man erinras om Frödings »V ad är sanning» då 687 50-42838. Srensk Tidskrift 194::. Birger W ed berg man läser kungens yttrande: »det ena universitetet fäller och det andra, Rostock nämligen, friar amtmannen. Men vad skall det betyda att fråga dem vid akademierna~ De sitta ju själva domare och böra förstå lagen och alla casus som förefalla.» Det bör emellertid inte förtigas att man också kan få se huru kungen, under ärligt bemödande att finna rätta lösningen, oförbehållsamt vidgär sin stora tveksamhet och blott alltför villigt låter diskussionen sväva ut. »l\Ied uppmiirksamhet avhörde han vidlyftiga skriftväxlingar samt muntliga anföranden av parterna - -, och under de med ordning och värdighet förda rådplägningarne om domsluten - - gjorde han frågor och yttrade sin mening på ett sätt som visade att han riktigt uppfattat tvisteämnena samt skarpsinnigt bedömde dem.» Dessa Hans Järtas ord, som ju närmast gälla revisionsmålen, kunna, med någon prutmån och om man tar med brottmålen, anses försvarliga som generellt omdöme. :Men i mer än ett revisionsrnttl ser man att kungen haft svårt att koncentrera tankarna på iimnet, och just hans frågor visa stundom att han inte följt med föredragningen. Med full rätt har dock Järta framhållit kungens »fr;\gor», ty det är påfallande hur ofta kungens yttranden best<'t just i korta frågor, inte bara sådana som angå rena fakta- »hur myeket har han stulit» o. dyl. - utan sådana som syfta till juridisk information och alltså vittna om en hedrande vetgirighet hos nybörjaren i lagfarenheten: hur korrunor Göteborgs stad att giva lejde; hur kan ett mål komma från magistraten i Riga utan att ha varit i hovriittcn (i båda fallen hänvisades till Gustav Adolfs privilegier för staden); om intressena iekc få stiga över alterum tantmn (svar: inte i Livland); varför skall straffet vara svårare för en gårtjuv (i prot. stttr löjligt nog »gårdstjuv»); o. s. v. Aven dit de ieke utgöras av frågor iiro kungens yttranden i regeln myeket kortfattade. Ofta äro dc blott den spontana reaktionen inför den brottsbeskrivning han fått höra, t. ex. »det har varit en konstiger tjuv» eller - sagt om en soldathustru, som då hennes man sknlln arresteras drog två av vakten i håret och bet den ene i foten-- »denna liirer hava varit ibland dc viirsta och argesta levinfolk som kan finnas». X ;'t g on g;[ng, d<"t kungen i sak instiimmer i vad just sagts, kan mnn fiirsi:t att han funnit sin personliga syn på rättsfallet inte ha fatt det riktiga uttrycket. En häradsfogdc, som kommit på balans, fick den efterskänkt vid kungens smörjclseakt, men hans löftesmiins egendom blev för balansen sekvestrerad och de klagade 688 Karl XII på justitietronen nu. »Gr. Piper: när KM:t eftergivit principalen skulden, så kunde han intet annat se än att kautionisterna böra slippa. KM:t: om man tager betalning av kautionisterna, så är det lika som toge man den av principalen, och blir då ingen eftergift.» Kungen har velat se situationen närmast ur den synpunkten att bifall till kravet mot löftesmännen skulle eludera den kungliga nåden. Hans temperament var det också som kom honom att supplera Falkenbergs utlåtelse om nödvändigheten av strängt straff för en soldat, som då korpralen ville arrestera honom fattat denne för bröstet och fört honom mot ett plank. »Gr. Falkenberg: där måste vara respekt för officeraren. KM:t: de måste lära veta hut.» Detta officiellt dokumenterade kungsord torde med visst fog kunna anses b~ittre iignat att citeras som ledande maxim vid Karl XII:s handlande än det traditionellt omhuldade men ohistoriska utropet om vad han ville hädanefter ha till sin musik. Magistraten i Abo hade till ålderman för hantverkarnes generalgille i staden utsett en guldsmed; valet klandrades av några gilleRbröder på den grund att hans mästerstycke godkänts av miistare inom annat yrke än hans eget. I målet härom anmiirkte kungen, kanske med tanke på ne sutor ultra crepidam, att han »visste intet om det vore lagligt att skomakare skola .indicera om gullsmedsmiisterstycko ». N å got annat yttrande som skulle kunna tyda på att kungen låtit sitt skämtlynne spela under förhandlingarna finns kanske icke. Men en viss godmodig snarfyndighet visade han vid leuteration av straffet för on tredje resans tjuv som stulit rovor, 7 tunnor. »Kanske han kunde slippa med nägra gatulopl)», undrade ]'alkenberg. »KM:t: huru många gatulopp~ Gr. Falkenberg: eftersom han har lupit förr och nu är dömd från livet, kunde kanske bliva 9 gånger. Gr. Piper: han haver gjort det i hungersnöd, kunde kanske slippa med 5 gånger. KM:t: om han löper 7 g[mger så betalar han dyrt nog rovorna som han stulit.» Hans Järta säger att kungens rättskiinsla var »stundom obö.iligen sträng, i synnerhet då det handlade om bestraffning av brott emot sedligheten». Riktigare är nog dock att säga att den obestridliga strängheten hade sin grund mindre i kungens rättskänsla än i hans gammaltestamentliga gudsfruktan, i hans övertygelse om den absoluta auktoriteten hos Guds lag, fattad såsom inbegreppet av straffbuden i Mose böcker. Klarast visar sig detta i diskussionerna om dubbelt hor. Att en skärpning i bestraffningen av detta brott inträdde mot 1600-talets slut har icke varit okänt, men man har inte uppmärksammat att det var Karl XII personligen som 689 Birger W ed berg härvid drev sin vilja igenom, trots starkt motstånd inom rådkammaren. Lagkornmissionen hade avgivit ett betänkande som gick ut på, att hovrätterna väl borde ådöma dödsstraff för dubbelt hor, men referera målen till KM:t. Vid betänkandets föredragning inför konungen (okt. 1698) erinrade Gyldenstolpe att dödsstraff för dubbelt hor inte på många år blivit verkställt; konungarue hade ålagt annat arbitralt straff. »Det vore bäst observera samma praxin som tillförene», menade Falkenberg. »Det är b~ist - genmälte konungen - att det bliver vid Guds lag och att man ingen ~ludring därpå gör.» Då Gyldenstolpe påpekade att det i Guds lag ges många bud som judarna själva ej så stricte efterkommit, fr[tgade kungen »varföre de synder, som Guds lag bjuder livsstraff UIJilå, icke straffas till livet, och vadan den auktoritet är tagen att lindra livsstraffet»~ Det svarades att Kristus ändrat lagens str~inghet då skökan hades fram och han sade 'vilken av liJder vet sig fri vara, han kaste första stenen', att i hela kristenheten exekveras inte livsstraff på dubbelt hor, mindre på enkelt, »och skulle då alltför många bliva huvudlösa», att efter mosaiska lagen och judarnes maner finge man taga sig annan hustru när man ville, ja såsom David och Salomo hava många hustrur tillika, och att om man nu levde som de helige patriarker, straffades det efter vår lag till livet. »KJJf:t frågade än insUindigt varföre livsstraffet är upphävt på de missgärningar som Guds lag uttryckligen stadgar livsstraffet uvvå, och av vad skäl~ Gr. Piper: straffDrdningen och andra k. förordningar hava ändrat detsamma såsom ock en långlig praxis efter k. reskripter. KJJf:t tyckte att k. stadgar, såsom av människor gjorda, ej vore kraftiga nog att med mindre straff göra synderna ringare iin de uti Guds lag uttryckligPn äro ansedda före, och att åtminstone dubbelt hor med livet bör straffas.» Diskussionen fortsattes då några dar senare det mål behandlades som närmast föranlett remissen till lagkommissionen - det gällde en dödsdömd gardessoldat »KJJf:t: dubbelt hor är en livssak och bör ej annars, efter Guds lag, än till livet straffas, och är intet annat än exekution måste gå för sig.» Det framhölls på nytt samma motargument som förra gången och dessutom att i just detta fall förelåge mildrande omständigheter: soldaten hade trott att kvinnans man var död, han hade själv anmält sitt brott det han fuller ej gjort om han trott att häruppå varit livsstraff, och alla officerarne gåvo honom ett gott beröm för att eljest vara en 690 Karl XII på justitietronen bra v karl. »KM :t: därföre är intet synden försonad att han eljest har gott beröm om sig, utan måste han plikta efter såsom han haver syndat, då Guds lag är i detta mål klar. Gr. Gyldenstolpe: om livsstraffet nu lindrades till någon annan plikt som däremot svara kunde, vad EKM:t i längden häröver täckes statuera. KM:t: det borde enkelt hor straffas till livet, ty Guds lag säjer att både horkarlen och horkånan bör dö; ock kan denne få lov att arkebuseras » ~ d. v. s. han fick den nåden att bli skjuten i stället för halshuggen. Dödsstraffet för dubbelt hor tillämpades även då det ena iiktenskapet var ofullkomnat, d. v. s. ej vigselfäst utan grundat blott genom hävdande i trolovning eller under iiktenskavslöfte. Men då gifte mannen Truls lägrat Elin, som väl var trolovad med Anders men ej hävdad av honom, reagerade kungen mot att hovrätten ålagt dödsstraff, och med en viss hetta upvtog han ett inkast från Gyldenstolpe. Det upplystes att Anders nu inte ville behålla Elin. >>KM:t: så får hon taga sig en annan, om hon kan få någon som vill hava sig. Gr. Gyldenstolpe: hon får intet gifta sig utan han, emedan hon har förbrutit äktenskapet och den brottsliga makan får intet gifta sig. KM:t: hon har intet förbrutit sig uti äktenskavet, ty då borde det anses som dubbelt hor; utan det iir skett före, och nu vill han [=Anders] skiljas vid henne sedan han fMt veta av lägersmålet med den andre som fixerat honom att taga henne såsom en ärlig piga. Men efter nu annorledes befinnes vill han skiljas ifrån henne, och kan hon intet annorledes anses iin en lös kvinsperson som haft lägersmål med en gift man. Gr. Gyldenstolpe fann detta KM:ts skäl så starkt och på så god grund att ingen däremot något säja kan; kunnandes han detsamma så hastigt ej ihågkomma.» Av Guds lag kände sig kungen bunden iiven i fråga om förbindelser i förbudna led och om förgripelser mot föräldrar. Inom svågerlaget kunde han få sig underställda ganska svåröverskådliga kombinationer, såsom då en änkling bad att få äkta sin avlidna hustrus förra mans broders änka. En gång, då Gyllenstierna blivit korrigerad av Falkenberg därför att han talat om skyldskap fastän det i själva verket gällde svågerskap, kastade kungen fram en djärv tes som skulle alldeles upphäva skillnaden mellan de båda begreppen; »hustru och man ~ yttrade han ~ äro ju såsom ett kött; och så när som en iir skyld med hustrun, så är den ock med mannen.» Lägersmål med hustrus syster skulle alltså vara lika fördömligt som lägersmål med egen syster. Falkenberg tyckes ha 691 ~l l l l' ! Birger W ed ber u blivit helt förskräckt och höll en liten föreläsning, men naturligtvis var den överflödig. Konungen har för visso blott på kiv framställt sin tes; distinktionen mellan affinitas och consanguinitas har icke kunnat vara honom obekant. Medan konungen var synnerligen striing i tilUimpningcn av vad han ansåg Guds lag bjuda om förhållandet mellan man och kvinna, si'tg han med märkligt mild blick pcl en konflikt mellan ren ung kiil'lek och samhälleliga ordningsregler utan stöd i bibeln. En 11ng adlig officer Carl Hindrich Hård trolovade sig med en fattig torpardotter Elin. Del hans föräldrar ej ville samtycka till äktenskapet och vigsel därför ej kunde erhållas hiir i landet, beslöto Hård och Elin att fara till Fredrikshall och där låta viga sig av norsk priist, men niir de nalkades griinscn fingo de veta att de i saknad av pass ej kunde komma in i Norge. Dc övertalade då en dragon som de haft med sig hemifran - Hård tycks ha varit vid kavalleriet - att på närmaste gästgivargård viga dem, och sedan det skett levde dc som man och hustru. Vid hemkomsten förcgavo dc sig vara vigda i Fredrikshall, och Härd skrev därom en falsk attest. Det blev rannsakning vid tingsriitten, målet understiilldes Göta hovrätt, men där kom det att avstanna (ty Hård begav sig utomlands och man förlorade även kunskapen om dc bftda andras uppehållsort), ända tills Elin och dragonen i aug. 1G98, tio år efter rannsakningens början, anmälte sig med begäran att få st.'t sitt straff så att de kunde komma igen till sina salighetsmedeL Hovriitten förklarade Elin för Hårds trolovade hustru, men refererade frågan om straff för henne och dragonen eftersom beskreven lag ej funnes. Diskussionen i rådet började med att konungen frågade »om han ännu h;\ller av henne. Heerdhiclm: han håller ännu av henne och vill behålla henne eftersom han henne förnedrat. Han har ock bcgiirt vigning i konsistario då redan, men de hava det förviigrat för sttmdcts olikhet skull. Kivi :t tyckte de hade för den orsaken skull intet bort den förneka.» Heerdhielm erinrade att »föräldrarne varit emot att han skulle träda i så olikt gifte» och Lillicnstedt att »konsistorium torde hava reflekterat uppå K~I:ts förbud att adeln intet må träda i slika giften», men kungen vidhöll: »konsistorilllll hade intet bort neka vigningen, och då hade denna skandnlen intet hänt» - och sin tanke om konsistorium skulle han upprepa iimm en g;'mg. N n nvpliistes hovrättens brev och så tog överläggningen åter vid. »KM:t: det är ett liktenskap för v;lr Herre, konsistorium har G9~ Karl XII på justilietronen gjort illa att de förnekt vigningen. Gr. Piper: de lära det hava gjort för det föräldrarne lagt sig emot giftermålet, som tvivelsutan ärnat sitt barn ett bättre gifte. KM:t: han var sin egen karl, föriiidrarue kunde intet neka honom att taga sig den till hustru som honom behagade. Lillienstedt: kyrkoordningen förmår dock att giftermål böra ske med föräldrarnos samtycke. Heerdhielm hemstäUte Kl\i:ts nådigsto behag, om hon icke - - kunde plikta med fängelse på vatten och bröd, på det intet andra lösa kvirrfolk måtte därav taga sig exempel och på lika sätt låta viga sig. Kivi :t: hon kunde ännu låta viga sig med ceremonierna. Heerdhielm: man vet intet varest Hården är. - - Gr. Piper tyckte de kunde beliiggas med fängelse på vatten och bröd samt kyrkoJllikt för det de missbrukat vigseln. KM:t: hon har intet mera gjort iin vad mannen begärde; tyckte hon borde för straffet befrias. Hecrdhielm frågade om dragonen då icke skulle beläggas med 14 dagars fängelse på vatten och bröd samt kyrkoplikt eftersom hans förseende vore grovt: hade missbrukat vigselceremonierna och tagit penningar därföre, 10 rdr och två sto a 1G dr smt av honom och en kjortel av henne. KM:t frågade om han läst böner över dem. Hcerdhielm: hade frågat dem om de ville hava varannan och, då de svarat ja, läst Fader vår och välsignelsen över dem. KM :t: för en god ordning skull är det nödigt att han får straff på det intet andra måge göra lika så, men eljest är intet synd att han liist andäktiga böner över dem.» Det resolverades till sist att dragonen skulle straffas så som Hcerdhielm föreslagit, men E lin befrias. Att kungen under detta mål haft i tankarna dc beskäftiga och efterhängsna omsorgerna att skaffa honom en brud synes uppenbart- vad man än sedan villlåta sin inbillning tro om personliga upplevelser eller aspirationer som motiv till skonsamheten mot torparfliekan. Det ringaktande av ståndsskillnaden som kungen här visade, återfinner man i flera andra mål. »År lika mycket, adel eller ej», yttrade han t. ex. en gång i maj 1698 då han, trots erinran att sådant strede mot praxis, dömde en adelsman att löpa gatulopp. I skarp motsats till överseendet med torpardottern och dragonen står domen över en musketerare i Riga som i kyrkan och på vägen dit antastat åtskilliga hustrur och jungfrur med olovligt berörande och med skamliga och förargliga ord. »Han har haft lust att skämta, men sådant skämt duger intet», utlät sig kungen och dömde musketeraren att löpa 9 gatulopp, smidas i halsjärn och arbeta alla sina dagar vid fästning. G93 Birger W edberg Vid ett par tillfällen meddelade kungen något av sina erfarenheter om kvinnorna. Då det anmärktes mot en ogift barnaföderska att hon länge nekat och ej velat uppenbara sitt tillstånd, anförde han till hennes ursäkt: »det göra de alla, och många ärliga fruar vela intet gärna detsamma tillstå, utan döljat det längsta de kunna». Vid en juristbegravning i Dorpat hade några adelsjungfrur tagit företräde i likprocessen framför två assessorshustrur. Det blev åtal, men som ingenting fanns föreskrivet om jungfrurs rang hänsköts målet till KM:t. Då inom rådet tillstyrktes att en generoll förordning om rang skulle utfärdas, mod vederbörliga straffbestämmelser, anmiirkte Lillienstedt: »det skulle bliva svårt om lika straff skola sättas för jumfrur som för gifta hustrur»; mon kungen tillrättavisade honom: »där äro gamla jumfrur som ofta iiro klokare än gifta hustrur». Elisabeth Krook, gift mod assessorn i Svea hovrätt Lars W adenston\ blev av hovrätten dömd till döden för horsbrott (två enkla och ett dubbelt) och för fosterfördrivning. Betriiffande fosterfördrivningen hade hon ej erkänt annat än att från henne gått en blodklump, något som hon tillskrev »en passion av förstoppelse», mon av brev, växlade mellan henne och en av hennos älskare, en för tjuvnad straffad barborarogesäll, ansågs framgå att hon i samråd med denne använt drivande medel för att avlägsna rudimenta emhryonis. »Det är grovt och kallas bälgmord», undervisade Falkenberg. Under diskussionen om hennes förbrytelser yttrade också kungen: »det viirsta är att hon begått bälgmord», men Falkenberg kom då med betänkligheter och anförde: »man kan det inte heller så egenteligen säja, ty diir var intet liv uti, och har man många exem1)el på att det går blodklumpar ifrån kvinfolk». Härmed blevo två frågor ställda under debatt. Den ena gällde tiden när ett foster kan anses ha fått liv. Härutinnan företrädde kungen en modernare 1lsikt och slog genast fast: »alla medici statuera att där är liv straxt efter konceptionen». Men Gyldenstolpe medgav blott att »anima vegetativa kan där vara», och Gyllenstierna upplyste att »hjiirtat iir det första som får livet, och det formeras intet förr iin 20 veckor efter konceptionen». Mera rent juridisk var den andra friigan, den som framställde sig för den hiindelse det icke varit ett verkligt foster som fördrivits utan blott »en mola som kvinfolk ibland hava svårt att slippa» (Gyldenstolpe), m. a. o. 1 Adlad \Va<1enHtirrna; Pn sonsons son till makarna Yar <1en genom Fänrik Ståls sägnpr kiinde SYenlJorgs1nanncn. 694 Karl XII på justitietronen frågan om straffbarhet hos vad som kallas försök mot otjänligt objekt.1 Kungen var klar på sin mening. När Falkenberg berättat att »Fleetwoods dotter gick i två år med en sådan klump och blev ändå intet barn därav», återförde kungen diskussionen till det egentliga ämnet med orden: »hon har dock haft intention att driva barn ifrån sig». Intention vitsordades, men det framhölls att effectus saknades, och på övligt juristmaner konstruerade Falkenberg ett rättsfall som skulle ställa det föreliggande i grellare dager. »Om- sade han- någon hade intentionen att gå och slå ihjäl en annan, och när han kommer till honom finner honom ligga sotedöd uti sin kammare, bör den därföre straffas till liveU» Kungen såg dock genast att detta tänkta rättsfall, diir icke något medel alls blev använt mot något som helst objekt, hade föga gemenskap med vad Elisabeth åtgjort, och han frågade tillbaka: »om en sedan kommer uti den andres kammare uti intention att göra av med honom och finner honom sotedöd, men sticker honom genom hjärtat uti den mening med vilja döda honom, bör han icke plikta»~ Slutet blev att Elisabeth förskonades fnin dödsstraffet men skulle sitta först en månad på vatten och bröd och sedan all sin livstid på tukthuset. I ett annat mål blir man onekligen chockerad av den vikt kungen fäste vid intentionen. Hovrätten hade dömt en trumslagare för dubbelt hor, men Holmström upplyste att i själva verket kånan varit skild från sin man, »dock visste han [=trumslagarn] intet därav när han hade Higcrsmålet med henne, så att det fuller på det sättet intet är fullkomligen dubbelt hor. KM:t: det är likviii en uppsåtlig missgärning av honom; och såsom det mitigera r att en ej visste eller hade kunskav att hon var gift, alltså graverar det enom när han gör av fullt uppsåt. Ty om hon intet varit skild ifrån mannen, har han likafullt ej väjt att hava lägersmål med henne, och borde fördenskull undergå livsstraffet efter han ej annat visste än att hon ännu ej vore skild från sin förre man.» Emellertid slutar protokollet med anteckningen att »KM :t betänkte sig något häruppå och fann omsider för rättviRt» att trumslagarn skulle förskonas till livet. Medan kungen tillmätte närvaron av brottslig intention en sådan betydelse, lät han icke frånvaron därav spela en motsvarande roll. En timmerman Örling i Karlskrona var dömd till döden för det att han i dryckenskap med svordom och annan sv