SVERIG ES V Ä(;- GENOM KR I SEN Av statsr/idet G (JS TA RA G G E DEN svenska riksdagen Yisar sig .in inte alltid från sin allra bästa sida i kamrarna diir debatterna lätt fit någonting skiiligcn oYerkligt och ofta ganska tråkigt över sig. Den snmska riksdagens styrka ligger i utskotten och utskottsarbeteL Jkn senaste riksdagssessionen var i det avseendet något enastående att i11tet utskottsarbete förekom och att riksdagens hela Yorksamhet Yar förlagd till kammardebatterna. Man kunde nog inför ett dylikt experiment fråga sig hur det skulle slå ut. En nytta har det i Yarje fall gjort, och det är att ha understrukit en funktion hos Sn>rigcs riksdag, som kommit mer än skäligt i bakgrunden, niimligen att vara landets främsta forum för opinionsbildningen. Behandlingen aY kammardebatterna i pressen och pressreferaten ger Yerkligen i regeln inte myekct utrymme för denna riksdagens llJlJ)gift. ~Ien den hiir gången har onekligen lägetYarit något annorlunda, oeh man frågar sig sålunda efter denna riksdagssession hur den allmänna opinionen i vårt land nu ställer sig till de viktiga frågor som regeringen där förelade riksdagen angående pris- och penningpolitiken, försörjningen och utrikespolitiken. J ag iir emellertid rädd att om man skulle dra några konklusioner enbart ur dessa riksdagsdebatter, så fick man nog i mångt och mJ·ckct stå med denna fråga obesvarad. Men det finns ändå åtskilligt att hiimta ur de långdragna debatterna. Man fick sålunda ett ganska klart intryek av att den allmiinna opinionen företer mycket lite bestämda oeh klara drag ifråga om uppfattningen av vårt ekonomiska läge och vår ekonomiska politik. Ja, man kan till och med undra om man här i landet i allmiinhet har riktigt klart för sig vad saken i sjiilva Ycrket giiller. Det talas så :mycket om »krav» och »offer» från olika samhällsgrupvcr, man orerar vidlyftigt om allehanda goda sederegler för ekonomiskt liv och leverne, men realiteterna har man svårt att få tag ])å. )fan Yänder sig gärna mot symtomen och mot vad var och en har erfarenhet av, nämligen 11rishöjningarna och Yarnbristcn, men man 3Rl ;,.: ' \,. ~·. ',: ) ' Gösta Bagge bryr sig mycket lite om de verkliga orsakerna till dessa företeelser. Xiir dylikt kommer på tal, då lyssnar man förstrött och skyndar sig att gå över till något mera påtagligt som spannmålspriser och äggreglering och fiskbrist för att inte tala om »dyrtidem. Det miiste nog emellertid vidhållas att alla åtgärder som endast rikta sig mot symtomen men inte bry sig om sjukdomens orsaker, få en tnlkig hismak av kvacksalveri, lika väl niir det gäller samhälleliga oeh sociala förhållanden som de individuella sjukdomsbekymren. Och liksom allt annat kvacksalveri iir nog också hiir dess skadligaste verkningar att dra uppmärksamheten ifrån orsakerna till sjukdomstillståndet och därför också från möjligheterna att åstadkomma verkliga botemedel. Kvacksalveriet iir ytterst populärt iiven i llOlitiken; därför i:ir det en makt, och en farlig makt, inte minst i ett demokratiskt samhiille, där det har alldeles särskilda förutsättningar att florera. Den största sjukdomsfaran för svensk ekonomi är för närvarande inflationen. Man har talat mycket om inflationen men hitintills har man egentligen frrumförallt bemödat sig om att framhålla att vi inte har någon inflation i landet. Nu erkännes emellertid allmänt att fara föreligger för en sådan. När det giiller att komma åt orsakerna och diirmed också de verkliga botemedlen mot en inflation, är det säkert lämpligast att utan att inveckla sig i allehanda mer eller mindre subtila bortförklaringar gå direkt på det enkla faktum att en allmän höjning av priserna måste hiinföras till spänningen mellan köpkraft och varutillgång. En sådan alLmän prisstegring måste på något sätt bero på att folk fått mera pengar i händerna att kunna köpa för och att de använda dem för detta, annars skulle inte alla priser stiga. Ol·h att alla priser måste fortsätta att stiga så länge en sådan ökning i köpkraften eller minskning i varutillgången fortgår iir likasil uppenbart. Det iir alltså till en sådan ökning som alla vcrkliga förklaringar och botemedel mot inflationen måste knyta sig, om man vill komma till grunden med saken. Men däl'med är ingalunda sagt att inte frågan om köpkraftens utveckling kan hero på mångahanda olika ting. All erfarenhet visar emellertid att i tider av krig och krigsrustningar blir det de väldiga ökningarna i de offentliga utgifterna, förorsakade av produktionPns omliiggning, som blir den drivande faktorn ifråga om penn ingövPrflödet ol·h in nationen. Därför ha vi all anledning att vid kampen mot inflationen i främsta rummet rikta vår umnnärksamJwt hiiriJå. Men de stora hudgetunderskott som uppkomma på 582 Sveri.ges väg .genom krisen grund av denna utgiftsökning för det allmänna äro sällan den enda orsaken till inflationen utan samverka vanligen med andra från tid till annan växlande omständigheter. Bland dessa ha nog hitintills den fördyrade importen och ersättningsproduktionen Yarit den övervägande; i nuvarande läge ~ir det otvivelaktigt bristen på arbetskraft och följderna härav som blivit den viktigaste samverkande faktorn. Men i båda fallen ligga de stora offentliga utgifterna bakom liksom de å sin sida påverkas, tidigare av importoch ersättningsvarornas fördyring och nu av arbets- och personalkostnadernas stegring. Skola vi nu säga, att eftersom de stora utgifterna för försvar och beredskap alltjämt måste bli ofrånkomliga och vi inte vilja genom att minska på de sociala utgifterna göra läget ännu svårare för människor med små inkomster, och budgetunderskotten främst på dessa grunder alltjämt måste fortsiitta, så är det ingenting att göra åt saken utan svenska folket far ta sitt inflationsöde och finna sig i detta~ Eller är det riktigt, som man tycks tro på annat håll, att det är möjligt att genom dekret från myndigheterna åstadkomma ett allmänt effektivt prisstopp och på det sättet undvika inflationen samtidigt som budgetunderskotten få ha sin gilla gång~ Eller finns det kanske några andra möjligheter och några andra åtgärder som kunna vara de riktiga att tillgripa i detta lägef Låt oss här liksom i alla ting först och frä;mst ta ledning och lärdom från erfarenheten. Vi behöva inte oroa oss för att vi endast skulle ha abstraktioner och svårförståeliga teorier att gå efter. I själva verket har denna tids händelser varit ett väldigt nationalekonomiskt laboratorium, där man rent erfarenhetsmässigt har kunnat utröna innebörden av viktiga ekonomiska problem. Låt oss se hur saken har utvecklat sig i det land, från vilket man i så mycket nu synes vilja ta föredömen i svensk ekonomisk politik, nämligen Tyskland. Det är desto mer givande som Tyskland erbjuder exempel både på den mest förhärjande inflation som modern tid skådat och på en under de senare åren konsekvent genomförd politik till skydd för stabiliteten hos prisnivå och penningvärde, samtidigt som det allmänna ekonomiska tillståndet liksom alltid 1mder krigstider inneburit överhängande faror för en sådan inflation. Den farligaste fo.vmen för inflation, den progressiva, den galopverande inflationen, hade vi det mest utpräglade exemplet på i Tyskland under åren 1919-1923. De höga allmänna kostnaderna under kriget hade föranlett den t~rska statsledningen till att skaffa 583 . i Gösta Bayge pengar åt staten på alla möjliga upptänkliga sätt. Under kriget verkade maximiprisen och framförallt ett strängt genomfört ransoneringssystem därhän, att den av penningmängden uppblåsta efterfrågan väsentligen yttrade sig i prisstegringar inom sm~-ghandeln och ifråga om en del lyxvaror. Men när efter kriget den statliga regleringen, fram f ö rall t ransoneringen, upplöstes och all t flera varor frigåvos från kortsystemet, då bröt penningfloden igenom alla dammar och priserna började stiga på alla områden. sitnationen förv~irrades d~irefter yttermera genom betalningsförhållandena till utlandet. Härav kunna vi dra den slutsatsen att iiven om ransonering och priskontroll till en del kan under krigstiden hålla emot en prisöversvämning, så kan man ha kvar en dold inflation som gör sig gällande, niir man en gång förr ellrr senare under fredliga förhållanden skall avskaffa kontrollsystemet. I >en galopperande in fl a t i on ens krafter visade sig i 'ryskland pä Biitt Bom alltid Bker när det ökade behovet av köpkraft i pengar från det allmännas sida i sin ordning på grund av redan inträdda pris- och kostnad~:>stegringar för till alltjämt förnyad köpkraftsökning. Detta skedde den gången på två vägar. Först väckte den börjande prisstegringen hos arbetare och tjänstcmiin, i och för sig beriittigade, anspråk på en motsvarande höjning av lönerna, anspråk som emellertid inte kunde uppfyllas ifråga om tillgången på varor. l\fan gav diirigenom folket en skeninkomst mot vilken inga verkliga värden, inga varor, fanns i motsvarande grad och följden blev endast stegrade svårigheter och missnöje. Men genom lönehöjningarna drevos vrodnktionskostnaderna och dessutom de offentliga personalkostnaderna i höjden. För att täcka dessa kostnader fick man så trycka nya sedlar som återigen stegrade den i pengar r~iknade köpkraften hos folket och åstadkom ökad efterfrågan på den minskade tillgången på Yaror, vilket måste driva priserna vidare uppåt i en spiral, tills dess att hela penningsystemot slutligen bröt samman, och man fick gå över till en ny penningenhet och en brutal åtstrypning av de offentliga utgifterna. Vad denna galopperande inflation betydde ur social och samhällelig synpunkt har ofta skildrats och jag skall inte gå n~irmare in på detta nu. Det kanske kan vara nog att erinra därom att den inkomststegring som sålunda framdrevs av olika grupper innebar till sist att alla kastades i det gemensamma eliindet och att de som mest ledo h~iraY Yoro löntagare, pensionärer och sparare. Den andra fasen av de tyska erfarenheterna gäller framförallt 584 Sveriges väg yenom krisen verkningarna av den tyska upprustningen före och under det nuvarande kriget. Denna upprustning har inte kunnat ske utan en viildig utvidgning av kredit- och penningmedlen. Bringar man mera betalningsmedel i omlopp och sålunda åstadkommer en ökad efterfrågan på samma eller mindre mängd varor miiste detta som tidigare framhållits medföra högre priser, högre kostnader, en inflation och till sist en svår kris som fallet var vid den föregående tyska inflationen. Nu frågar man sig: varför har då den Y~ildiga ansvällningen av kredit- och betalningsmedlen i Tyskland denna gång inte fört med sig samma svåra följder som förra gängen~ Svaret behöver inte bli så särskilt invecklat, men ielw desto mindre har man ofta missförstått saken och inte minst här i · Sverige. För att undvika en inflation cmder sådana förhållanden, som rått i Tyskland, måste massornas köpkraft begriinsas, och det iir det som man har gjort i Tyskland. Man förbjöd en höjning aY timlönerna, och vid början av kriget genomförde man ett allmänt lönestopp. Man har begränsat aktiebolagens utdelningar, man har infört mycket höga direkta och indirekta skatter, staten har genom sina finansieringsmetoder dragit tillbaka likvida medel från marknaden, och man har också på annat sätt kraftigt kontrollerat kapitalanvändningen. Härtill kommer att man har gjort allt för att uppehålla spararnas förtroende och att uppmuntra till frivilligt sparande. Genom alla dessa åtgärder har det lyckats tyskarna att astadkomma en jättelik ökning av frivilligt och ofrivilligt sparande, och häri ligger framförallt nyckeln till den tyska penningpolitikens framgång. Det är otvivelaktigt att den övergång från eivila till krigsutgifter, som måste sätta ner levnadsstandarden enligt principen kanoner eller smör, den har åstadkommits icke utan men genom ett väldigt ökat sparande. En annan mycket Yiktig del av den tyska penningpolitiken är att genom att lönerna ha hållits nere, så ha produktionskostnaderna föga stigit och på det viset har det varit möjligt att åstadkomma den jiimvikt mellan kostnader och priser som är nödvändig för produktionen och därmed tillgången på varor. I det stora hela har den tyska folkhushållningen arbetat under mycket vinstgivande betingelser, också om staten efteråt har tagit en väsentlig del av vinsten i form av beskattning. Den tyska nationalekonomien har alltså sedan 1933 byggts på två faktorer, sparande och jämvikt mellan kostnader och priser.' Vad 1 .Jfr Per Jacobsson, Gold· und Währungsproblemc. 585 '''' 'J l! i r Gösta Bagge iir detta annat iin dc gamla klassiska jämviktsvillkoren: att ett folkhushåll icke skall ge ut mera i pengar än som sparas och att balans måste på olika områden råda mellan kostnader och priser? Det intressanta med den tyska ekonomiska politiken iir, att den lyckades åstadkomma dessa förutsättningar samtidigt som man gjorde den väldiga omläggning av produktion och konsumtion, som krigsförberedelserna och sedan kriget krävde. Detta resultat har emellertid underbyggts med en rad djupgående ingripanden på olika områden, ingripanden som emellertid ligga i linje med den nationalsocialistiska samhällsuppfattningen. Man har inte bara stött sig på ett ytterligt strängt genomfört ransoneringssystem varigenom efterfrågan på varorna kunnat effektivt minskas, utan man har överhuvudtaget i prisbildningens sUille i största omfattning satt straffhot och polisövervakning. När det visade sig att till oeh med under sådana förhållanden det i Tyskland inte räckte med ett generellt löne- och prisstopp, utan företagens konkurrens om arbetskraften i olika former medförde kraftiga lönehöjningar långt över de fastställda lönerna, vilket återigen gjorde prisbestämmelserna omöjliga att genomföra, så förbjöd man arbetarna att utan tillstånd flytta från en arbetsplats till en annan. där de kunde få hiittre betalt. Man införde också en kraftig bestraffning av alla företagare som på sådant sätt lockade till sig andras arbetare. Och till sist fann man att man måste dra den yttersta konsekvensen av tvångshushållet också beträffande arbetsmarknaden, där myndigheterna nu helt och hållet bestämma över arbetskraftens förflyttning. Givetvis har man också haft god hjälp av krigsfångar och andra utländska arbetare som förts till Tyskland för att minska bristen på arbetskraft. Genom denna tvångsreglering av arbetsmarknaden har rman kommit fram till sjiilva botten på problemet. Här ser man den konsekventa utvecklingen av varje mera omfattande ingripande i prisbildningen på varor och på produktionsfaktorer, som ej motsvarar det verkliga marknadsHiget. Det leder till nödvändigheten att låta myndigheterna fördela och besUimma över arbetskraft, kapital och råvaror. Slutligen har man som förutsättning för hela detta system också genomfört en detaljerad reglering av hela utrikeshandeln samt handeln med utländska värdepapper och valutor ungefär på samma sätt som tidigare har skett i Sovjet-Ryssland. Uppenbarligen har man också haft nytta av att ställa de ockuperade länderna i större eller mindre grad i den tyska ekonomiens tjänst. Allt detta måste man ha klart för sig, när det gäller att i andra 586 Sveriges rä!J genom krisen länder använda större eller mindre delar av det tyska systemet. Vill man helt genomföra detta, leder det i själva verket till samhällsförhållanden som motsvara den nationalsocialistiska instiillningen men icke vår. I andra länder har man i allt större utsträckning börjat följa dc tyska metoderna men inte sällan endast delvis och diirför oftast med tvivelaktigt resultat. Man har ansett att England skulle hiirutinnan utgöra ett undantag. Beträffande England, som efter en tidigare kraftig stegring i levnadskostnaderna under det senaste året haft att uppvisa en skäligen stabil levnadskostnadsindex men stigande löner måste man emellertid uppmärksamma att detta land har ett alldeles säreget läge. Det iir inte bara så att Storbritannien haft tillförselYägarna över havet öppna och att dess varuförsörjning därför kunnat bli mycket rikare, utan det har också haft väldiga tillgodohavanden i utlandet, och niir varorna och tillgodohavandena befinna sig i utlandet, är det upvenbart att deras uppköp inte behöver stegra priserna i det egna landet. Diirtill kommer ju också att England fått en stor del av sin upprustning och sin råvaruimport genom den amerikanska låne- och uthyrningslagen som medför att det är amerikanerna som i stor utsträckning få stå för rusthållet. Man vet ju heller inte vad som ligger bakom konstruktionen av en manipulerad levnadskostnadsindex, sådan som den engelska, och vi ha dessutom inte sett slutet på den engelska prisutvecklingen. För närvarande synes man i England vara ganska bekymrad för denna. Hur som helst är det uppenbart att i sådana Hinder som Sverige där dc nyssnämnda omständigheterna inte föreligga och som befinner sig i ett nästan fullständigt avspärrat läge, äro förhållandena ifråga om penningpolitikens förutsättningar så vitt skilda från de engelska, att en jämförelse är mycket lite fruktbringande. Det är också tydligt att vi här i Sverige varken kunna elle1· vilja gå så långt som man har gjort i 'l'yskland ifråga om tvångshushållningens genomförande. Redan de politiska maktfaktorerna i vårt land tillåta inte detta, vår administration skulle säkerligen inte i dess nuvarande skick kunna lösa uppgifterna och framförallt gör hela vår srumhällsinställning detta omöjligt, ens som ett övergående tillstånd under kriget. Om vi sålunda för närvarande varken ha de tyska eller de engelska förutsättningarna för att kunna genomföra en stabilisering av penningvärde och prisnivå, vilka utsikter och metoder kunna vi då tänka oss för en effektiv kamp mot inflationen? l· ' i l' l! 1: : ~ l; i' Ett allmänt prisstopp, d. v. s. ett allmänt system av tillfälligt tillkomna maximipriser, under det att penningöverflödet alltjämt fortfar faller onekligen under de invändningar mot kvacksalveri som tidigare gjorts. Icke minst är ett sådant prisstopp skadligt genom att i ett allvarligt läge rikta uppmärksamheten och anstriingning: nna åt fel håll men också genom att riskera balansen mellan pris och kostnader på olika områden och därmed produktionen. Att stoppa priserna under det att man alltjiimt sätter mera pengar i händerna på folk, som med dessa pengar vill köpa den mindre tillgången på varor, är en omöjlighet. I den mån som efterfrågan på Yissa Yaror kan minskas genom ransoneringen, komma vengarna och prisstegringarna i stället att koncentreras på de oransonerade områdena eller till sist på smyghandeln och svarta hiirsen. Inte ens om man är beredd att låta strafflagstiftningen i samma ntstriickning som i Tyskland ersätta prisbildningens funkj ioner går detta att genomföra. Dessutom ha vi ingen administra- 1 ion för att kunna sköta övervakningen av ett sådant prisstopp. Diirtill skulle bl. a. fordras en väldig kår av snusare, för att anv~ inda en term från spritförbudets tid i Finland. Men vad ett s:tdant prisstopp kan medföra, det är att hela systemet med regleringar och krislagstiftning o. s. v. bryter samman på grund av det allmänna förakt för lagarna som härigenom kan uppkomma. Endast om man kommer åt orsakerna till penningöverflödet kan prisstoppet komma som ett resultat härav. Då kan också en priskontroll inom rimliga gränser vara nyttig. I själva verket skulle man kunna s~iga, att priskontrollen kan sk~irpas i samma mån som venningöverflödet och de verkliga orsakerna till prisstegringen hejdas. Men i samma mån som man låter dessa kvarstå i samma mån måste man avstå från att skärpa vriskontrollen. Man kan n~imligen inte låta sp~inningen mellan priskontrollen och den naturliga prisutveeklingen bli alltför stark, då spricker hela systemet. Det är överlmvudtaget av största vikt i nuvarande allvarliga l~ige att vi koncentrera våra krafter till det som är möjligt oeh till dP :wgörande faktorerna och inte sprider ut dem på alla möjliga cxveriment av mer eller mindre tvivelaktig beskaffenhet <>ndast på grund av att sådana experiment förekommit i andra liinder med kanske andra förutsättningar än vårt. Jag har redan tidigare framhållit att den centrala inflationsfaktorn i alla krigstider varit och är den på grund av krigsförhållandPna UI1Pkomna Yäldiga ökningen i de offentliga utgifterna. Hos oss uppgå statens och kommunernas utgifter f. n. till samman- 588 Sveri[Jes väg [Jenom krisen lagt omkring 5,200 millioner kr., d. v. s. 40 % av nationalinkomsten. Underskottet på statens driftsbudget 1941/42 var 2,034 millioner kr. Hedan dessa siffror visa att vi här ha att göra med en faktor av den storleksordningen att den i längden måste få ett avgörande inflytande. Emot denna uppfattning av den offentliga utgiftsökningens dominerande betydelse för vår penningpolitik har gjorts gällande, att om vi ej haft de stora utgifterna för försvarsberedskap m. m. så skulle vi i nuvarande läge haft en så svår depression, att vi varit nödsakade att för sysselsättning av arbetskraften göra sådana investeringar, som skulle lett till samrna rikliga penningtillgång under samma knappa varuförsörjning som nu. Detta resonemang synes mig åtskilligt verklighetsfriimmande och kännetecknat av den depressionspsykos, varav den nationalekonomiska skola, som under senare år varit förhiirskande inom den svenska ekonomiska politiken, varit lidande och som medfört att man till varje pris och under alla förhållanden måste se alla ekonomiska problem och åtgärder ur depressionssynpunkt 1\Ien framförallt lider resonemanget av den brist på sinne för proportioner, för kvantiteternas betydelse i ekonomien, som också varit karakteristiskt för denna ekonomiska politik, inte minst under den verkliga depressionens tid. Om en sådan depression skulle inträffat - varom vi intet veta- hade det aldrig kunnat bli tal om en så väldig ökning av de offentliga utgifterna, som nu blivit nödvändig. Föreligger det några depressiva tendenser för närvarande på grund av regleringar, materialbrist, avsättningsmarknadernas avspärrning eller förskjutning o. s. v., så iir det uppenbart att de icke blott motvägas utan även i hög grad övervägas av andra och framförallt av den omfattning, som den offentliga utgiftsökningen fått. Om man 1933/34 trodde - på hur goda grunder vill jag liimna därhän -att man skulle kunna häva depressionen med ett par hundratal millioner kronor, så borde man ha sinne för att ett årligt underskott på statsbudgeten av ett tio gånger större belopp får andra verkningar, vartill kommer att de depressiva elementen givetvis ej ha swmma kraft som under den stora världsdepressionen i början av 30-talet. Den allmänna bristen på arbetskraft och förhållandena på arbetsmarknaden lämna för övrigt ett tillräckligt talande vittnesbörd om att utgiftsstegringen icke åstadkommit endast en motvikt mot depressiva tendenser utan att det tvärtom råder en utpräglad brist på jämvikt inom näringslivet, där arbetskraft, maskiner och råvaror inte blott äro tagna helt i anspråk utan efter- 589 43- 4 ~ 7 ~ 1. Svensk Tidskrift 19 i :J. j 'l . ~ :l1. l l :Ii l 1 .,,, i l ' ~ l l i l' Gösta Bagge frågas långt utöver tillgången och där köpkraftstillskottet genom de stora offentliga utgifterna måste medföra ökad efterfrågan, ökad tendens till pris- och inkomststegringar, ökade inflationsrisker. De offentliga utgifternas och budgetunderskottens storlek kunna därför sannerligen icke genom det anförda resonemanget frånldinnas sin betydelse och sin dominerande ställning i den nuvarande utvecklingen. Diiremot kan detta resonemang komma oss att uppmärksamma en annan brist på sinne för proportioner, när man som argument mot budgetunderskottens dominerande ställning i våra penningpolitiska problem framhållit omöjligheten att helt undvika sådana underskott utan att minska vår försvarsberedskap eller rasera våra sociala och kulturella institutioner. I så fall vore ju situationen hopplös, om man ej vill gå samma vägar som Tyskland. Men nu iir det otvivelaktigt riktigt att en förmodligen avsevärd del av dc utvidgningar, som orsakas av den offentliga utgiftsstegringen, på grunder som nyss angivits motverkas av begränsningar inom nitringslivet på andra håll. Detta har också visat sig däri, att staten genom omplaceringar av företags och penninginstitutioners tillgodohavanden i de stora statslånen kunnat dra in så betydande belopp, vilka icke funnit användning inom näringslivet. Men om en viisentlig del av den av den offentliga utgiftsstegringen åstadkomna verksamheten och inkomstökningen motsvaras av inskränkningar på andra håll, bli försöken att genom minskade offentliga utgifter bekämpa inflationen någonting praktiskt och genomförbart. Då kan en sänkning av budgetbristen på ett par hundra millioner eller åtminstone motverkandet av ytterligare utgiftsstegringar komma att betyda något. Det är i själva verket här som i så många andra ekonomiska sammanhang de sista dropparna som komma bägaren att flöda över. Detta betyder att det finns all anledning att spara också på mindre utgifter, ii ven om man inser att de stora utgifterna för beredskapen och för sociala ändamål iiro ofrånkomliga. Det är sålunda otvivelaktigt möjligt att också på budgetviigen bekämpa penningöverflödets inverkan på prisutvecklingen. Man får alltså ej förbise de offentliga utgifternas dominerande betydelse för den nuvarande utvecklingen, lika litet som dc praktiska möjligheterna att åstadkomma något på denna väg. Läget visar på många sätt att budgetbristen utövar ett så kraftigt tryck att det är farligt att förbise dess avgörande bet;nlelse. Men även om man erkänner att den stora budgetbristen iir den 590 Sveriyc~; räy yenorn krisen centrala faktorn ifråga om inflationsrisken, betyder detta naturligtvis ej att det inte är viktigt att komma åt andra med denna faktor samverkande omständigheter, särskilt sådana, som äro ägnade att underlätta eller möjliggöra de offentliga utgifternas inflatoriska verkningar. Man har sålunda talat om möjligheten att på olika sätt kunna suga upp den genom de offentliga utgifterna ökade köpkraften, framförallt kanske genom en kraftig beskattning. Det är vi1l också det område varpå finansledningen i vårt land hittills har lagt ner den största energien. Vi få emellertid inte glömma att den direkta beskattningen hos oss, iiven i dess nuvarande omfattning, icke träffar mera än ungefär en tredjedel av nationalinkomsten. Man kan därför säga att den avgjort större delen av konsumenternas efterfrågan på varor icke påverkas av den direkta beskattningen. ökningen i de direkta skatterna har huvudsakligen drabbat de högre inkomsttagarna men icke de bredare lager som representera en så stor del av köpkraften; ökningarna i den indirekta beskattningen har för dessa i stor utsträckning motverkats av rabatterna på livsmedel. Det kan därför ifrågasättas om beskattningen haft en så betydelsefull inverkan ifråga om uppsugningen av konsumenternas köpkraft som man på sina håll velat göra gällande. I varje fall är det uppenbart att den direkta beskattningen i vårt land nu har nått en sådan omfattning att en ytterligare skärpning- om detta skulle vara tekniskt möjligt- icke medför vad man åsyftar, nämligen en minskning i det genom budgetbristen framkomna penningöverflödet. Vad beträffar de större inkomsterna skulle en ökad beskattning med all säkerhet medföra motsatsen, då den skulle föranleda skattedragarna att i större utsträckning leva på kredit och i varje fall att minska sitt hittillsvarande sparande. Och vad beträffar beskattningen av förmögenhetsinkomst skulle en yttermera skärpning i stor utsträckning innebära en konfiskation av förmögenheterna, vilken icke kan åstadkommas utan belastning av penning- och kapitalmarknaden. Allt detta skulle medföra icke en minskning utan en ökning i penningtillgången i landet. Vad återigen beträffar en sänkning av ortsavdragen, vilka äro en väsentlig anledning till att en så stor del av nationalinkomsten blir skattefri, så förefaller mig detta vara en åtgärd som man ej kan rekommendera, allra minst i tider som ändå i så hög grad försvåra levnadsförhållandena för de lägsta inkomsttagarna. Det är nämligen genom ortsavdragen man tar hänsyn till den skattskyldiges exi- 591 Gösta Bagge stensminimum och försörjningsbörda. De förslag om nya skatter som framkornmit torde ej kornrna att ge så mycket. Jag kan sålunda inte se att man kan komrna något avsevärt längre på skatteviigen. Vad betriiffar de stora statliga lånen är det tvivel underkastat, om man därigenom lyckas åstadkomma något verkligt nysparande. Vad man åstadkommit iir som tidigare sagts en omplacering av tillgodohavanden, som ur andra synpunkter ha sitt värde. Ifråga om uvprnuntran av det frivilliga sparande, som under dessa förhållanden blivit så särskilt viktigt, kan man icke säga att mycket har blivit åtgjort. Man väntar alltjämt på den differentiering av låneformerna, som skulle motsvara förutsättningarna för en fortlöpande medverkan från olika kategorier av långivare. Främjandet av det frivilliga svararrdet har varit en stående punkt i alla penningpolitiska program och uttalanden, men därvid har det blivit. Man får vara glad, om sparinstitutionernas oavlåtliga och kraftiga strilvanden att öka ett kontinuerligt och varaktigt sparande från de enskilda - utanför de stora »folklånen» - åtminstone inte direkt motarbetas från våra myndigheters sida. Längre tycks man ej komma hiir i landet, när det gäller den frivilliga sparvcrkswmheten. Man kan väl också fråga sig om räntepolitiken varit klok beträffande uppmuntrandet av sparande, liksom det kan sättas i fråga om man inte också på räntevägen borde försöka hindra för stor kreditutvidgning. Den i nuvarande läge viktigaste av dessa frågor är otvivelaktigt hur man skall kunna hindra inkomststegringarna. Erfarenheten visar ju också vikten av att strypa inflationen, innan den blir övel'rniiktig, genom att hindra stegringar i penninginkornsterna. Detta giiller alla penninginkomster, men mest dominerande äro givetvis löneinkomsterna. Det är också här som nu inflationskrafterna främst sätta in genom den ökade efterfrågan och den stora bristen på arbetskraft, som genom företagens konkurrens åstadkornmer en höjning av lönerna och därmed arbetskostnaderna. De sarnmanlagda arbetsförtjänsterna ha redan en kraftig tendens att stiga, mest kanske på grund av den ökade sysselsättningen, men också vå grund av övertidsersättningar - som ju innebära ett pålägg på lönesatserna - i vissa fall ackordsförtjänsterna och på sina håll, såsom ifråga om den kvinnliga arbetskraften, torv- och skogsarbetet rn. m. på grund av att knappheten direkt stegrat lönesatserna. En omständighet som i detta sammanhang iir av vikt 592 s l'eri{}es rä_q r;enom krisen är att arbetskraften i stor utsträckning blivit mindre inriktad på produktion av konsumtionsnyttigheter och att därför ökningen i förtjänsterna, även när den beror på ökad produktion, iir ägnad att verka prisstegrande. Även oberoende av ramavtalets indexberäknade löner kunna sålunda lönehöjningar förekomma som en följd av nuvarande läge på arbetsmarknaden. För att kunna åstadkomma ett lönestopp äro vi i vårt land givetvis främst hänvisade till organisationernas medverkan. Men dessutom blir det säkert nödvändigt att underbygga det resultat, vartill de kunna komma vid sina förhandlingar genom åtgärder beträffande arbetsmarknaden. Både ur försörjningssynpunkt och ur penningpolitisk syn]Junkt är en av de mest betydelsefulla frågorna i vår nuvarande politik, hur man skall kunna åstadkomma en sådan reglering av arbetsmarknaden att myndigheterna få ett tillriickligt fast grepp om denna och att arbetskraften kommer att förflyttas till sädana områden där den bäst behövs utan att lönestegringar uppkomma. Att vi inte vill gå så långt i tvångshushållning som man har gått i Tyskland, är jag övertygad om, men i samma mån som vi reglera andra områden av näringslivet blir det nödviindigt att ge myndigheterna medel i händerna att kunna bemiistra oekså dessa svårigheter. l viss mån äro vi inne på sådana vägar genom planerna på utstriickt tvängsarbetsförmedling och ett ytterligare ianspråktagande av tjiinstepliktslagen. Jag skulle doek tro att det är nödvändigt att arbetsmarknadens problem angripas med större planmässighet och kraft iin vad hittills har varit fallet, om vi skola kunna reda oss i nuvarande läge. Det program som direktör Söderlund framlagt för inflationens bekämpande förefaller mig i det stora hela innebära goda riktlinjer för vad som bör göras, också om man kan ha olika meningar i enskildheter och lägga olika stor vikt på olika åtgärder. Redan det att vi nu fått ett sådant, länge efterlyst program är en god sak, ej minst därför att i dessa ting det psykologiska spelar en så stor roll. Vad folk tror är icke utan betydelse, och likaså är samordnandet av målen för olika organisationers och institutioners ansträngningar mycket viktigt. Det behövs en hård hand för att verkligen kunna genomföra detta. Men detta betyder ej att programmet får vara stelt och genomföras utan hänsyn till praktikens och verklighetens krav. Penningpolitiken är på det intimaste sammanhiingande med finanspolitik, produktion och försörjning samt inte minst med 593 l l l l j l l l 1 Gösta Bagge allmänna och viktiga samhällsproblem, som inte kunna förbises, niir det gäller att bedöma de penningpolitiska åtgärdernas verkningar. Hiir stå vi inför mycket svåra avvägningsfrågor. Vi måste söka hålla nere levnadskostnaderna, men vår livsmedels- och briinsleförsörjning måste även vidmakthållas. Vi vilja ej höja kostnaderna för varudistributionen, mon vi måste också se till att handelns idkare ej få arbeta under ohållbara villkor, något som skulle få vittgående iiven sociala konsekvenser. Byggnadsverksamheten bolastar i hög grad vårt penningvärde, men vi vilja iimh't oj råka ut för något nytt bostadseliinde. Marginalen mellan pris och kostnader får inte på något viktigt område bli så ringa eller bytas i förlust, att produktionen äventyras. Importpriserna kunna alltjiimt stiga och ersättningsproduktionen bli fördyrad. Försnusberedskapen kan behöva ånyo förstärkas och dra med sig ännu större kostnader. Med andra ord: ett penningpolitiskt program måste ta hänsyn till levande livets alla skiftande omständigheter. Det måste därför vara elastiskt och inte stelt. Det måste ständigt möta alla de förändringar i samhälls- och näringslivet som alltjämt inträffa och som inverka på sättet för dess genomförande. * * * Sammanstiiller man erfarenheterna från utlandet med vårt eget läge kan man säga att krigstidens tryck på ekonomien kräver att man måste söka återställa den balans mellan folkhushållets utgifter och sparande, mellan priser och kostnader, som produktionens omläggning och de därav orsakade stegringarna i de offentliga utgifterna rubbat. Eljest ta dessa rubbningar sig uttryck i on inflation, som betyder att läget blivit ohållbart. Den brist på balans inom folkhushållet, som orsakar inflationen, kan som Tysklands exempel visar återställas genom on långt gående tvångshushållning, åtföljd av en detaljerad kontroll över hela näringslivet och ett tvång som till sist konsekvent leder ända till botten, till att myndigheterna helt bestämma också över produktionsfaktorernas, bl. a. arbetskraftens användning, för att på det Hättet undvika en prisuppdrivande konkurrens. Här i landet vilja vi inte gå den vägen. Här ha vi en annan utviig, en samhällstillgång, som kan tillgripas i samma syfte, niimligen modborgarnas frivilliga samarbete och självdisciplin, 594 Sveriges väg genom krisen icke minst i och mellan de organisationer, som under dessa sYåra tider visat sig vara en styrka för det svenska samhället. Men då måste inte bara organisationerna och deras representanter utan alla hjälpa till, inte minst genom att lojalt ställa sig gällande bestämmelser och lagar till efterrättelse samt inte påyrka eller vidtaga åtgärder som kunna yttermera tynga de offentliga finanserna. Vi måste också ha klart för oss att ju kraftigare pressen från de offentliga utgifterna och budgetunderskotten och med dessa samverkande krafter blir, desto längre kunna vi bli nödsakade att gå fram på tvångsregleringarnas viig för att söka återvinna balansen. Det gäller därför att se till att pressen från de offentliga utgifterna ej blir för kraftig. Trettiotalets slöserianda i stat och kommun måste utrotas. Det frivilliga samarbetet måste även hos oss stödjas och kompletteras genom åtgärder från det allmännas sida. J u kraftigare trycket blir från budgetbristen desto mera måste vi gå tv