C. D. AJ1-, WIRSENS KONSERVATisM TILL HUNDRAÅRSMINNET Au fil. d:r FREDRIE TETTERLUND, Stuck!wlm D EN svenske skald och andlige stridsman, som föddes den 9 december 1842, har varit borta i tre årtionden och meningsbrytningarna omkring hans namn ha längesedan avstannat. Dc frön som såddes icke blott av ett mer eller mindre lojalt motstånd utan framför allt av oförståendet och hatet mot hans verk ha så till vida burit frukt in i vår egen tid, som glömskan omkring hans diktning fallit djup och nästan fullständig, och av hans kritik citeras endast då och då med en eller annan grimas hans förlöpningar mot Selma Lagerlöf eller Ellen Key. Så har han numera helt hemfallit under litteraturhistorikerna, vilka visserligen, som deras skyldighet är, för det mesta (undantag ha funnits) se klokare och fördomsfriare än de partigängare och den journalistiska mobb, som en gång väsentligen skapade opinion. Mycket av det Wirsen diktade om och stridde för lever emellertid ännu och alltjämt och lär ej komma att bortblåsas av några tidsvindar. Men att han diktade om det och stred för det, därpå tänker ej mången. Wirsen hörde till de människor med starkt känsloliv som tidigt och våldsamt upptager åskådningar, religiösa, etiska, estetiska, politiska motsvarande dess egen läggning och sedan, befruktat av dem, jämförelsevis tidigt sluter sig för annan intensivare påverkan. Mot dessa sina åskådningar förbli dylika människor oböjligt trogna intill slutet. Hos Wirsen särskilt fanns ett vördnadssinne utomordentligt utvecklat - ett grundläggande drag i hans konservatism. Det gav sin intima värme men det kunde bli till hinder för sådant som verkligen borde fram med vårens och livets rätt, ehuru Wirsen icke trodde det. Äro nu dylika människor av stridbar lynnesart, försvara de som mot helgerån lidelsefullt det de lärt sig vörda och älska. Detta ger nyckeln till deras karaktär och livsverk. Vad var det då vår skald på så sätt för alltid gjorde till sitU 699 Fredrik Vetterlund Hans läggning var icke blott den som kunde passa ättlingen av en adlig krigarsläkt, den var även en romantikers med innerlig dragning till det gränslösa och oändliga, och därför till filosofisk idealism lika väl som kristen mystik. Han både genomtänkte tidigt och hänfördes av lärorna om eviga värden. Hur skrev han icke senare en gång till Carl Snoilsky: För övrigt har jag studerat Plato med en iver, som p{nninner mig om ynglingaårens entusiastiska läsning, vilken ej skyr nattvak, ej överansträngning; jag gripes verkligen av en beundran, som icke är lugn, sitsom det kmHle anstå mina 39 år, utan alldeles passionerad. Ju mer jag kommer mig in i dessa odödligt sköna dialoger, där skarpsinnighet, humanitet, stilens himmelska fägring iiro förenade, dess mer erfar jag en mania, en furor, som äro av celest natur, men som jag metl mitt åldrade hjärta trodde mig sedan liinge, länge hava alldeles mist. En hög vishet, en vis skönhet, en både skön och vis ironi gcnomgä alla dessa arbeten, och jag känner mitt hjiirta riktigt vibrera av glädje under det att Plato läter sin store lärare Sokrates med den finaste dialektik pressa sofisterna, munväderspriisterna, »riktigt in mot viiggen», berövande dem varje undanflykt. Och efter dessa mönstertorneringar eller rättare dessa olympiska spel av dialektik, vilka hiinförda avbrott, vilken flykt till andens urhem, vilken skön framstiillning av djupa myter, visa fabler! Eros, Eros! Aldrig fattar nugon ditt Yiisen så som Plato. Genom dessa eviga värden, dem han finner förkunnade hos Plato, hos den svenske personlighetsidealisten Boström och ändå särskilt i de kristna mysterierna, blir för \Virsen tillvaron trots allt innerst god, och från dess skärande missljud, dess nödvändiga kamp har man full rätt att någon gång hugsvalas av och hylla barnets osknldsv1irld, meditationens avskildhet, idyllens fred. Så växte han tidigt och självklart in med hela sitt väsen i den romantiskt- kristna bildning, som i talrika skiftningar behärskade 1800- talcts högre intellektuella kretsar och allt i från Franzens tid varit den svenska diktningens livsluft. Växte in i den - icke likt mimga av slarn> slentrian utan med den hänförelse och lidelse varpå vi sett prov, niir han läste Plato; och han gjorde sig tidigt liifte att som Platos Sokrates söka vressa munvädersvrästerna mot viiggen. Det 1öftct skulle han i sanning få infria. Ty under 70-80-talcns lopp kom ju utifrån den stora naturalistiska kulturv:\ g, som på avgörande punkter reagerade mot kristna, idealistiska, romantiska [tskådningar och kastade en svart slöja över tillvaron. Så blev det hans patos att uppträda mot förnekare, felfinnare och klandrare av värden, som för honom voro dc grundläggande, att avslöja tomma och kvasigeniala hugskott som upp- 700 C. D. af Wirsens konservatism trädde med oerhörd pretention och applåderades av de tusen tanklösa, att i motsats till svartsynen och sönderslitenheten i tidens diktning kunna i sin egen poesi betona goda och harmoniska värden i liv och konst. Och därvid skulle det hända, att hans polemiska synpunkter kunde inkräkta på andra så att rättfärdighet icke vederfores en betydande diktning med annan världssyn än hans. 2\Ieu hela hans kritiska gärning skulle också mindre bli litterär porträttkonst än ett korståg för ideer och motiv och häri skulle ligga både den storhet och den tragik som skall förknippas med C. D. af Wirsens namn. Hur oändligt mycket bekvämare kunde han ej ha framlevt sitt liv, om ej detta patos drivit honom! Men det var icke skrivet i hans stjärnor. Med sin tidigt betydande lärdom och sin vidstriiekta europeiska överblick hade Wirsen, innan den nya radikalismen inträngt i Sverige, den säkra förhandskänslan att den simile komma. I en prologdikt av 1879, som hyllar minnets och det djupt nationellas makt, sjunger han: O tron dock dikten! - Vid havets stränder aningsfull hon stltr oeh stiltjen ser, som stormen föregår. För Yarje kiinsel. skarp som sångarns iir. aY åskor laddad känns vår atmosfiir. Vart bröst tycks kvalt, på fröjd och frid bedraget, och sången mist franzenska oskuldsdraget och - sällsamt! - just diir fyren Yiinligt shn·, sin vinge blodig s[mgarfågeln slår. »Fyren» är naturligtvis den kristna världsåskådning, som den euro~eiska naturalismen icke blott förnekar utan bekämpar. Några år senare begynte han i posttidningen sitt litterära korståg, sitt »trettioåriga krig». En lång, lång rad av nordiska och utländska diktare har han därvid behandlat, många som buro tidens stora namn, ännu många fler på enklare plan. Somliga böcker ha varit jämförelsevis neutrala i förhållande till de stora problemen. Men dc visa dock gärna vilken andas barn de äro, allrahelst i så upprörda tider som 1800-talets sista årtionden, då alla frågor fiugo nya plattformer och torpeder aubringades under alla gamla värden. Den litteratur Wirsen fcjdade med kalla- 701 Fredrik Vetterlund des stundom realistisk men var vanligen allt annat än objektiv verklighetsskildring. Den var tvärtom i yttersta grad aggressiv hos Strindberg, Brandes, Kielland och ett otal andra; aggressiv då även den tidsanda som växte upp omkring dessa män och i allmänna opinionen blev ettrig radikalism. Den radikala litteraturen kastade sålunda själv handsken, ville själv debatten, lade själv vikt vid sin tendens. Skulle då kritikern, som icke gillade tendensen, ej få svara med samma mynt utan blott vackert vända andra kinden till och vackert buga för herr X:s och Y :s stilistiska charmer~ Skulle han ej ha rätt att personligen deltaga i tidens idestrid ~ På den frågan skulle Wirsen ha svarat jo, han har rätt och skyldighet. Det har funnits framstående kritiker, som ej känna något dylikt behov utan blott som förevisare och tolkare konstatera och förklara. Men för andra - och dit hörde från mycket motsatta ståndpunkter både Wirsen och Georg Brandes - bildas ju detta livspatos som gör dem i första hand till stridsmän. Inte ens. litteraturhistorikern, som har att skildra det oåterkalleligt förgångna, kan avhålla sig från att jämföra, bedöma och värdesätta de ideer som skilda tider framförde och som ha motsvarighet i det samtiden ldimrmr för eller mot. Den som själv står inne i dagens virvlar kan dock bli engagerad på ett långt häftigare och mera lidelsefullt sätt. Sålunda kom Wirsen att fe.ida med »jättar- och dvärgar många fler», som han själv skrivit. Men det finns en viktig sak att lägga märke till. De som formulerat den lättfattliga satsen, att han nedsablat just de stora författarna, ha ej förstått eller velat förstå: det har icke varit en Ibsen eller Björnson eller ens en Strindberg eller Heidenstam han velat underkänna som litterära helfigurer. Det har varit den eller den tendensen, det eller det åskådningssättet som han ansett snedvridet eller paradoxalt, överhuvud skadligt och upplösande för de högsta värdena. Följande ställe i en av hans kritiker upplyser i mer än ett avseende: J ag hade tänkt skriva en kritik, det har i stället blivit en »pean» (lovsång), men det beror på den apolliniskt ädla skönheten i »Laboremus ». Och det är kärt att någon gång ftt odelat lovorda en författare sådan som Björnson, vilken som politiker alltid väcker min livliga ovilja. »Laboremus» är ett utmärkt verk. Annars händer det så ofta i oförnekligt genialiska arbeten, att, medan man beundrar deras snillrikhet, man tillbakastötes och pinas av något osunt, lågt orh oädelt 702 C. D. of Wirshzs l.:onscrNrfism i själva världsåskådningen. Här däremot äro både framstiillningen oeh ideinnehållet av äkta metall och högt viirde. Sedan man läst detta iir det möjligen svi1rt att ge dem riitt som påstått, att Wirsen con amore klandrade Björnson. Flerstildes i hans andra Björnsonkritiker finner man likalecles den starkaste uppskattning av denna skald med »den iikta lyriska kiillådern, den friska berättargävan och förmitgan att i:iven dramatiskt» etc. etc. En miingd detaljinviindningar kan han göra mot Björnsons tendensdiktning. J\! en att Björnson f ii r honom hör t i Il »j ii ttarna», mi'ttte viil bli tydligt. På samma sätt med Ibsen. Granskningen upptager drama efter drama sida efter sida en kritik av tankeinnehc'tllet, som ofta utvisar inte bara djupt allvar utan mycken bon sens. }len granskarens beundran för Ibsens »kolossala genialitet» är ju alldeles otvetydig och tager sig stundmn uttryck av hög poetisk lyftning. Såsom i slutet av en uppsats om Rebekka \Vest: Till galleriet av sina förödtia existenser har Ibsen nu ledsagat ännu en - - Yars ondska iir stor men i migon mån mildnHl genom den kiirlek hon hyser för en svag natur, vilken hon, utgvirsenska recensionerna när han var på krigsstigen. Invektiven i hans anmälan av den snälla Sclmas Gösta Berling kan ju ingen gilla - de ha också fullt tillräckligt förevisats för en mycket intresserad publik. Naturligen kunde annat påpekas från hans mångåriga fälttåg, som man önskade annorlunda formulerat. l\Ien att han tog i hårdhänt och utan krus när de anmälda författarnas egen ton präglades av hänsynslöshet eller odrägligt dilettantiska JlHr oeh att samhiillets byggnad alltså förändrats. Hos sin viin Snoilsky misstrodde han ju en smula dennes socialt betonade poesi. Det vore emellertid orättvist att tro att han sjiilv saknade hjärta för dc betryckta samhällsklasserna; i en tidig recension har han t. o. m. sagt sig kunna försUt socialismen - ty det är ju förtvivlat att en arbetare inte kan komma till bättre ställning om han än så hederligt bemödar sig! Men över denna platoniska medkänsla kom vVirsen näppeligen. Han uppmanade nog i sin poesi de välsituerade att öva barmhärtighet. Men i den litteratur, som påyrkade social rättvisa, såg han gärna ett onödigt, stundom illvilligt UJlphetsande av de missnöjda - och att skrifter av sistniimnda sort verkligen kunna ha förekommit, vill jag ej förneka. Han hörde avgjort till det som under 1800-talets tidigare skeden kallades »den historiska skolan>>, menade att sociala föriindringar skulle uvvlösa samhiillets organiska art och förflacka det gamla svenska lynnet, motsatte sig krav på utvidgad rösträtt. Hans vördnadssinne, hans rwvercntia e lonoinquo ätervände diiremot alltid till »vitra stora minnen» - även under en tid, dit det skulle mod till för att tala om sådant. l\Ten vVirsen hade det modet. Var det då, har det ofta frågats, så modigt att UPIJtriida som han gjorde mot de anstormande tidsideerna 1 Hade han icke med sig de högt uppsatta, det officiella Sverige, det stora konservativa partiet1 Hade han ej en lysande samhällelig ställning med ordnar och utmärkelser, hyllades han ej av de tusen sinom tusen »stilla i landet»? Helt visst, och mycken tillfredsställelse rönte han av allt detta. Men denna tillfredsstiillelse fick han njuta så att säga vrivat. 'r~· i den offentliga, dagliga, ytterst högröstade debatten fick han ingen hjälv av dessa makter. Det officiella Sverige och de stilla i landet och andra hans vänskapligt sinnade Hisare levde nog i stort sett på ideer sådana som hans men till väldig procent av slentrian utan personlig hänförelse. Det officiella Sveriges representanter och de stilla i landet hade därför den egen- 70G C. D. of r:Virsens konscn•atism heten att - tiga, medan fienden behärskade allt som skapar opinion och tidsstämning. Det var i den meningen Wirsen stod ensam. Det beskedliga »borgerskapet» kan ju litterärt förargas utan risk för framtida rykte -se Strindberg! Det Wirsen fick emot sig var mycket, mycket farligare. Det var - utom en del fullt respektabla motståndare - även hela den lösa »intelligentsian», alla de koppel som släpptes fram ur litteraturens och journalistikens gränder och som skapade den vrångbild av diktaren och kritikern, vilken än i dag torde vara den giltiga där man överhuvud påminner sig hans tillvaro. Han såg det medan han levde, och att ändå ha trotsat och föraktat det, är mod. * Ett antal uttalanden ur Wirsens kritiska uppsatser må slutligen belysa vad han tänkte och ville. Helt förvånad över att omsider i en modern roman hava filtt triiffa tillsamman med hederliga, kiirnfulla människor, överraskml att ej bevittna niigot hån eller mlgon förtvivlan över tillvaron, kiinuer man sig viil tillfreds med frl\nvaron av bouquPi'n utav ett elegant fördiirv oeh börjar tyeka, att den vardagsmat, varpil denna bok bjuder, smakar betydligt hiittre iin de starkt kryddade auriittuiugar, vilka nu ete. etc. (Om Jonas Lies »Hutland», aprill88l.) Det iir egendomligt, att, medan !len idealistiskt anlagde tiinkaren eller skalden med sin aning allestädes i mtturen uppdagar det hiigre livets monogram, däremot de förstörelsPns krafter, Yilka nu arbeta djupare än tillförene, med förkärlek överallt uppsöka den runa Rom talar om förgängelse samt med all flit söka degradera miinniskoRliiktet, det till ett konungsligt prästerskap danade folket, till att vara ett under den allmiinna naturförödelsen hemfallande folk av dagsländor. (Om Gjellerups rekviem över Darwin, 1882.) Där snillet är oförnekligt och betydande, kan det locka kritiken att förbise den undersökning, vilken ensam kan liigga i dagen huruvida den snillrika skapelsen genom arten av sitt ideinnehttll är i högre mening ädel och välgörande eller tviirtom tjiinar onda, farliga makter och är en frukt, vars yta visserligen är tjusande men Yars inre iir fullt av mask, stoft eller gift. Och iiven - - dä.r innehället icke är så fullt av styggelse, kunna doek en skevhet, en ensidighet, en förvridning finnas, vilka ej böra Hinmas oanmiirkta eniir skönlitteraturen hos en stor makt och, där den äger en anslående fonn, kan bidraga att insmuggla tycken och förestiillningar, vilka sedan ln --- han hör till radikalerna; 'itulc salus. (Om fru Edgrens U r livet, 1883.) Dt>mm livsbild-- en kraftig -- maning att ej likgiltigt vända bli(•karna bort fr[m soeiala spörsmiil, till vilkas lösning våldet iir odugligt. - - Det giir Yiil au för den, som aldrig lidit nöd, att fnlu ett hörn av den bekviima soffanuttala ett misstroende till skildringeus naturtrohet eller en förkastelsedom över den tedmade personen; men den, som något tiinkt ön~r pauperism, proletariat och alla frestelser, vilka armod och betryck medföra, han bliver mer varsam i siua u ttn landen. (Om .Jonas Lies Livsslavcn, 1883.) Pessimismc11, framg[mg·en ur materialismen, behärskar en hel komplex av skönlitterii.ra företeelser, värd medlidande, diir den iir ärlig-, förakt, diir den iir ett koketteri. - - ett innehåll, vars viirde lika litet förringas diirav att det är gammalt som nman att sbt 11å sina fötter och ej IHt buntdet hör nYskaffas diirför att den har anor och iir tnulitioncll. Yi klandra förvisso icke skönlitteraturens strilvan att framhalla det som iir förvilat i livet; Yi iiro inga viinner av falsk försköning. 1\It>n det iir huvudHaklig-eu tre anmärkningar vi göra mot mt'btg-a moderna .skildringar. Den ena att de för mörkret ofta förbise ljuset, ej uppstiilla moibil(ler oeh diirför dels giva en ofullstiindig tavla, dels försumma att i det timliga uppenbara det evigas viilde, en fönmmmelse som i djupet röjer hriHiamle tro Jlit det o;.;innliga men siirskilt i estetiskt m'seemle me(ldragcs av stoffet, kd.ljC's oeh fiingslas. Den andra ntt man i sin stundom allvarliga, stundom nii.got tvivelaktiga, av slaveri under ett tillfiilligt mode framkalJ.ade iver att uppsöka samhiiliHiyten kastar ut barnet med badvattnet, vänder uvp oeh ned 11il riiti raiuren ofta iakttager, niir den förklarar sig endast vilja >>skildra 708 C. D. af Wirsens konservatism ett stycke verklighet». Vi fordra att under de objektiva skildringarna förnimma - skaldens övertygelse. »Kätteri», det må röra sig på litterära områden eller andra, medför intet martyrskap under en tid, då man vinner popularitet genom att skryta över heterodoxi. I sin fordran på tolerans och i sin faktiska intolerans äro de radikale vitterlekante ofta lika orimliga: non licet esse 'VOs, vi vilja behärska litteratur och kritik. - - Att hava »reagerat>> mot dem iir kantiinka detsamma som att vara »reaktionär» i allmiinhet. Ä ven ideal ismen försmi\r ej att skildra tillvarons nath;idor mr n den läter ett ljus av sedligt allvar eller en strinnna av försonande kiirlek falla över hilderna medan realism och naturaliHm framstiilla allt kallt och birlekslöst eller med ett hihtgrin .• Just diirför att naturalismen saknar en upphöjd viirldsttsikt, kan den aldrig triinga till företeelsernas djup oeh kärna; den har hatat fantasien oeh icke besinnat att i varje konstskapelse ej blott öga och öra utan hjiirta och inbillningskraft skola tillfredsställas. :Med realism fttr ej menas nilgot annat iin llsluJdli.ghet och naturtrohet i dikten, oeh dessa egenskaper iiro, enligt min tanke och sannolikt Citligt var je s. k. idealists alldeles oumlgiingliga och högviktiga, men nu brukar man ordet till en skylt för »social tidspoesi», för modern »problemdiktning»; dessutom ii r man så oklar i an viindningen av dessa termer, att det iir i hög grad obehagligt att höra. Huvudsaken i all poesi iir dock ingivelse och lwnstniirlighrt i förenin. q; sedan kan det g·öra detsamma om dikten är överviigande »realistisk» eller »idealistisk»; det kan sit mycket mer vara likgiltigt, som dock, niir det kommer till kritan, all verklig maste vara l) idealistisk i den mcniug att stoffet upptagit's av en fantasi, som filtrerar och renar det samt framstiiller det i dess sanna, innersta, gudaborna väsen, och 2) realistisk i den meningen att natursanning,