FIKTIVT ELLER F AKTISKT FOLKSKOLEJUBILEUM? ~iv jiZ. d:r S. G. U!IL~'O~Y. Si()(klwlrr< N AH svenska folket den 18 juni i år går att gratulera itrets mest celebra hundraåring, faller det kanske utanför hyllningarnas ram att föra den livaktiga institutionens närmaste föregångare p[t tal. Gör man det inte, är det emellertid fara värt, att det åt 1842, året för den första svenska folkskolstadgans utfärdande, ges en innebörd, som inte är fullt korrekt. Ett dylikt fixerat årtal frestar lätt till antagandet, att den skolorganisation, som då skapades, var något absolut nytt, att folkskolan alltså det året föddes. Undersöker man saken närmare, skall man emellertid finna, att det nya låg till en början mest i formen. Folkskolan fick niimligen en ny principal. Det var staten, som framträdde som sådan och sköt undan de enskilda personer och samfälldheter, som tidigare svarat för donations- och sockenskolornas underhåll. Det intryck akterna kring stadgans tillkomst lämna, är närmast, att det för riksdagsbönderna och andra folkbildningsvänner gällde att göra slut på godtycket i denna riksviktiga angelägenhet, från vilket håll detta än kom. Lägger man åter ett historiskt perspektiv på principalsfrågan, kunde man kanske tolka innebörden av stadgans utgivande så, att det år 1842 kom till ett avgörande i en viktig principdebatt, som sedan lång tid pågått och giillde frågan, om den grundläggande folkundervisningen vore statens augeliigenhet eller borde förbehållas det enskilda initiativet. Men den obligatoriska skolgången, frågar man sig, var inte den det egentligt nya~ Strängt taget inte. Hedan mer iin hundra år tidigare, närmare bestämt den 22 oktober 1723, hade Kungl. Maj :t på priisterskapets besvär resolverat: För~ildrar och Förmyndare skola flitigt hålla siue baru til at l~ira liisa i Bok och deras Christendoms stycken. Kunna Piiräldrarne, efter deras plickt, ei sielfwe underwisa dem, så skola de want förbundne, at hålla dem hos Seholm-Mästaren eller Kloekaren i Socknen, eller hwar eljest lägenhet därtil finnes, och giiille ingen annan ursäekt til befrielse ifrån Witet, än högsta fattigdom. SkuliP niigon 335 N. G. Oltlson af trcdsko och utan laga ursäckt sådant eftersättia, sedan han första och andra gången blifwit åtwarnad, plickte då 2 rnarek Sm:t til Socknens fattige barns underwisning, och ware icke dess mindre skyldig, at siittia barnet til at Hira läsa i Bok. Och åligger Kyrckoherden med Församlingens Ledamöter, när almän Sockaestugn hålles, hiirom giöra cn noga efterfrågan. Var och en, som hade barn i sin vård, var alltså lagligen förpliktcul att sörja för att de undervisades i innanläsning och kristendomskunskap. Under frihetstiden utgingo f. ö. gång på gång påminnelser från högsta ort till prästerskapet att icke försumma just detta slags folkundcrvisning. Skoltvång existerade således redan under 1700-talet, men förcskriften efterlevdes inte så noga. Ny kraft fick denna år 1842 men blev alltjämt rätt illusorisk, då den inte uppbars av vare sig någon utbredd opinion eller någon stramare organisation. Den nya folkskolan saknade ett par årtionden framåt så för vår tids sätt att se väsentliga karakteristika som klassindelning och bestämmelser om avgi'mgsexamen och avgångsbetyg. Barnen kunde således sluta skolan vid den tidpunkt, som passade dem, liksom dc kanske hade börjat den mitt i en termin. Först 1864 avhjälptes dessa brister. Lärjungarna placerades då i klasser, intogos i skolan vid terminens början, avgingo först efter vederbörlig prövning och fingo då ett särskilt avgångsbetyg. Inte heller betecknade just 1842 någon epokbildande förändring i skolornas pedagogiska standard. Det kan tvärtom konstateras, att det som befunnits lämpligt och ändamålsenligt, alltjämt var kvar. Visst blev det flera skolor, men den ofta anförda uppgiften - ur propositionen vid 1840-41 års riksdag - att av rikets 2,308 församlingar omkring hälften saknade fasta eller ambulerande skolor, får inte pressas alltför mycket till bevis för folkbildningens låga nivå före och höga nivå efter 1842. Fanns det således på sina håll inga eller dåliga möjligheter till skolgi'tng i de svenska bygderna och blcvo dessa möjligheter successivt utökade, efter det folkskolstadgan utkommit, så är därmed inte sagt, att uppfostran var sämre före än efter 1842. Och just uppfostringssynpunkten åberopades under riksdagsdebatterna, som föregick beslutet om folkskolan, såsom väl tillgodosedd och fördjupades här och var till ett försvar för vad man verkligen hade av god uppfostran inom hemmen. Föräldrarnas inflytande på det uppviixande sliildct finge inte underskattas och hemmets uppgift som samhällets pedagogiska grundinstitution på intet vis rubbas. 336 Fiktivt eller faktiskt folkskolcjulJilcum? Måste man således hålla i sikte kontinuiteten i folkskolans utveckling före och efter 1842, får man å andra sidan inte förbise, att det bakom tillkomsten av den nya stadgan låg krafter av helt annan sprängverkan än som funnits i intresset för folkbildningen under 1700-talet och det följande seklets första årtionden. Sentimental filantropi, nationalekonomisk spekulation och religiösa motiv hade ofta föresvävat folkbildningsentusiasterna d