SOCIALDEMOKRATIENS FRAMTID DET svenska partilivet har, såsom alltför viil är bekant, under det sista halvseklet haft en ganska enhetlig utvecklingstendens. Socialdemokraternas oavbrutna frammarsch har varit trenden, som möjligen bromsades upp något vid årets kommunalval men som annars alltsedan Erantings debut verkat med ett slags naturkrafts styrka. 'l'våkammarsystemet har faktiskt, tviirsemot ritningarna vid representationsreformen, förankrats 11å ett stånd och dess överviildigandc maktställning. Den gamla balansen mellan partiriktningar eller samhällsgrupper har rubbats. Ingenting har så befäst tron på socialdemokratiens permanenta makt som väljarnas orubbliga förtroende till partiet, oberoende av programmets förtolkade innehåll eller förändrade tillämpning. Det har skapat den föreställning att ståndsvalsiden är starkare än alla andra faktorer, att partiernas framtid med andra ord astrologiskt kan utläsas i valstatistikens yrkesgrupperingar med dess stora övervikt för den s. k. socialgrupp 3. Och hur livligt det politiska intresset under senare år iin blivit bland de borgerliga, har denna deterministiskt färgade tro på omöjligheten att nämnvärt påverka valutslaget alstrat känslor antingen av resignation eller av desperation, redan det en kraftförlust eller en irritationskälla för vårt folkstyre. Ges det skäl för denna tro på en förutbestämd maktställning för socialdemokratien under överskådlig tid framåt, d. v. s. under de allra närmaste årtiondena~ Frågan kan synas ganska meningslös i allmänhet, eftersom politiken med dess många irrationella och personliga moment knappast Himpar sig för prognoser och Europas blivande struktur ännu iir höljd i töcken. Det må likviii vara tillåtligt att peka på vissa faktorer, delvis nya och uppkomna under kriget, som kunna påverka vår politiska uppdelning. Utgångspunkten för varje resonemang är givetvis, att vårt land och vårt folk självt får gestalta sitt öde utan utrikespolitiskt tryck och att det politiska livet även framgent kommer att flyta i våra gamla demokratiska strömfåror. En annan utgångspunkt är att mot varandra som hittills stå två principiellt artskilda politiska åskådningar, en socialistisk och en borgerlig - deras sönderdelning på olika partier och dessas eventuellt nya namn i framtiden må sedan lämnas därhän. Visserligen stå dessa åskådningar inte G 57 l l ~l l 'i j i.: 'i' i· ,.J l ! ~' '• Socialdemokratiens framtid längre så oförmedlat mot varandra som förr. Men så sent som vid årets val accentuerades principmotsättningarna på det ekonomiska området starkare iin på länge; och kvar står under alla förhållanden striden om jämvikten, d. v. s. om minoritetens anspråk på att inte vara predestinerad till ständigt beroende av majoritetens goda vilja och minoritetens chans att själv kunna bli majoritet i enlighet med ursprungliga begrepp om växelspelet i den demokratiska parlamentarismens stater. En tredje förutsättning är att medborgarna verkligen få rösta fritt, utan något faktiskt tvång från yrkesbröder och organisationer i flagrantaste strid mot den folkfrihet, som vi just nu prisa som vår säkraste sköld. Först må sägas, att partiorganisatoriska eller konstitutionella förändringar nog kunna lämnas ur räkningen vid denna prognos. Tanken att sammanslå de tre borgerliga partierna till ett, om nu detta överhwmd är möjligt, skulle för ögonblicket och innan någon sammandrivande fråga skymtat sannolikt ej leda till en ökning av deras röstetal och mandatsiffror utöver vad de kunna vinna genom don s. k. tekniska samverkan; de tre partierna avspegla f. n. oh·ivclaktigt olika meningar och mentaliteter av ingrodd karaktär, och en fusion skulle troligen repellera flere än den skulle attrahera. (En annan sak är att behovet av ett närmare samarbete, on offekäntre form för en arbetsgemenskap i särskilda viktiga frågor snart kan uppstå.) 'fanken att vinna något genom att iindra valsystomot och övergå till majoritetsval måste, åtminstone på kort sikt, bedömas på samma sätt. Majoritetsval äro nämligen inte ett medel att topphugga en majoritet, inte något Procustosrecept för att göra de stora partierna små och de små stora, utan de äro ett valsätt, som förstorar majoriteten och förminskar minoriteten och diirför i ett })ar lii.nder också medvetet införts just för att tillyxa en parlamentsmajoritet Majoritetsval kunna visserligen ~mordnas på olika sätt, som öka eller minslut det största partiets favörer, men om t. ex. den engelska valmetoden med relativ majoritet i enmanskretsar skulle ha tilliimpats i Sverige år 1936 - det sista inte krigsdiimpadc andrakammarvalet - skulle socialdemokraterna, hur kretsarna iin reglerats, ha fått mer iin 200mandat av de 2:30, såsom redan en grov berlikning ger vid handen. Tanken att vinna den önskligt }Jolitiska halansen genom en förstakammarroform kan i nuvarande läge föras utanför det politiskt möjligas ram; soeialdemokraterna med sin dubbla vetorätt sakna holt visst allt intresse att dekapitera sig själva, och på borgerligt håll felas både ett samlandP program och en samlad vilja i överhusfrågan. 658 Socialdemokratiens framtid Så länge Sveriges industrialisering fortsätter skulle det kunna synas sannolikt, att ett så klassbundet parti som socialdemokraterna blott skulle profitera därav. Det troliga är emellertid att överföringen av arbetskraft från jordbruk till industri ej medför någon större politisk förskjutning; åtminstone f. n. iir partikulören före och efter överflyttningen nog i regel en och densamma. Däremot kan man peka på vissa osäkra grupper bland dem, som inte minst under det sista årtiondet med sina röster avgörande bidragit till partiets framryckning. Sålunda enrollerade sig tjänstemännen särskilt efter Kreugerkraschen i stora skaror i socialdemokratien. Det kan emellertid vara tvivelaktigt, om tjiinstemannagrupperna äro sinnade att binda sig vid något visst parti. Det är inte säkert att deras gemenskap med arbetarna såsom anstiillda iir starkare än den individualism, som kännetecknar just medelklassen och som i hög grad även präglat målen för deras organisationsarbete. Om tjänstemannarörelsen också bygger på kollektivisering, så är den dock en fiende till den nivellering, som avsiktligt eller oavsiktligt karakteriserar kroppsarbetarnas fackliga strävanden. Årets val måste i flera städer tolkas som att tjänstcmännen återtagit sin gamla roll som den friaste och mest >>nomadiserande » delen av väljarkåren. Åven framför dc jordbruksanstiilldas socialistiska pålitlighet kan ett visst frågetecken sättas. V crkningarna av det livliga föreningsarbetet bland jordbruksungdomen kunde nog redan i år här och där utliisas i bondeförbundets röstvinstcr. Psykologiskt låge det inte något förvånande i om åtminstone yngre lantarbetare ej betraktade sig som »proletiirer » utan som blivande jordbrukare, så mycket hellre som lantarbetarna på sistone avsevärt kunnat höja sin standard och diirmed sin yrkessjälvkänsla. Att socialdemokratien dessutom i överraskande ringa grad trots makten lyckats locka till sig akademiker har tidigare påvisats (Svensk Tidskrift, häfte 8). Åtminstone de biigge förra skikten inta en kvantitativ nyckelställning i elektoratet. Å ven andra yrkesfaktorer kunna rubba den hittillsvarande klassbetonde partistabiliteten. Den kan sålunda tänkas, att den yrkesutbildning, som man numer allmänt eftersträvar, kan differentiera arbetarklassen mer än hittills och vid sidan av de löpande bandens folk skapa en kår av högt kvalificerade specialarbetare, som oberoende av medlemskap i fackföreningar de facto kommer att immatrikuleras i den sociala medelklassen och dela dess böjelse för politisk självständighet. Av stor vikt kan bli att många av nutidens hriinnande frågor 65~ ', r, l . ~~ .j Socialdemokratiens framtid inte sönderdela opinionen efter de gamla partipolitiska gränslinjerna. Typiska exempel härpå äro frågorna om dyrortsgraderingen och landsbygdens byggnation. Här går Yattudelaren inte mellan partierna utan genom vissa av dem. Enahanda gällde t. ex. under s. k. trafikplanen vid 1936 års riksdag och kan Hinkas gälla många andra av efterkrigstiden produktions- och anvassningproblem. Redan nu är det tydligt att motsättningarna landsbygd-stad och Norrland-det övriga Sverige skärpts. Ju mer anstr~ingt vårt finansiella Hige blir och ju svårare majoritetspartiet just därför f<'n· att hålla leden samlade genom sociala reformer, desto större vikt kunna tilläggas interna intresseslitningar. Yid sidan av sådana materiella motsiittningar kunna mera emotionella frågor aktualiseras. Försvarsfrågan kan efter kriget återigen bli ett splittringsämne inom partiet; utan att vilja utså någon misstro till hållfastheten i den nuYarande försvarsiJolitiken ~ir det nog att hiinvisa till dc många skeptiska uttalandena i debatterna kring upprustningen ej blott från socialdemokrater utan även fnom enstaka folkpartister, till Yilka f. statsminster Ekman nyligen sällat sig genom uttalanden i Katrincholms-Kuriren. Även den nordiska frågan är ett stort frågetecken för framtiden; kan man ÖYnhuvnd dra någon kontenta ur dagsläget, tycks bland socialdemokraterna ännu blott ett litet fåtal mer eller mindre akademiska medlemmar vilja binda sig för en mera positiv ]JOlitik. Även i befollmingsfrågan, som efter krisen hel t Yisst hingar sig fram i allra första vlanct, synas socialdemokraterna föga lättentusiasmerade. Å Y en härYidlag råder det en mentalitetsskillnad mellan dessa akademiker och den stora, mera skeptiskt inställda massan, Anmärkningsviirt Yar att frågan ej med ett ord berördes i partiets YalUlllll'Oll i