KYRKAN OCH POLITIKEN ÄMNET »K~vrkan och politiken» är minst sagt tvetydigt. }led »kyrkan» kan man i detta sammanhang mena olika ting .. Man kan Hinka på det universella, världsomspännande kristna kyrkosamfundet, på den svenska folkkyrkan, representerad av sina officiella organ: kyrkomötet och- kanske man kan tillägga- biskopsmötet, eller på prästerna såsom de för kyrkans verksamhet ansvariga ute i landet. Ordet »politiken» återigen kan bet~·da alla de funktioner, som reglera statens liv över huvud, eller man kan asyfta en politik i mera inskränkt mening, riksdagspolitik, i ett demokratiskt land differentierad på de olika politiska vartiemas vrogram. Det är uppenbart, att man maste göra klart för sig, vilken frageställning som åsyftas, om man skall kunna ge ett migorlunda hyfsat svar på spörsmålet om förhållandet mellan kyrkan och politiken. Om jag först ett ögonblick stannar vid frågan om partipolitiken, sit vill jag hävda den bestämda tesen, att kyrkan i intet avseende här kan låta engagera sig. Självklart gäller detta det universella kyrkosamfundet, liksom det gäller folkkyrkan i hennes officiella, samlade framträdande. Lyckligtvis ha de partipolitiska bokstavsbeteckningarna - h., fp., s. o. s. v. -- aldrig behövt siittas inom parentes efter nanmen på de talare, som yttrat sig i kyrkomötesdebatterna. l\Iera tveksam kan man ställa sig till fragan om de enskilda prästernas politiserande. Att dessa icke skola blanda in partipolitik i sina rent kyrkliga funktioner, särskilt vredikan, iir ju allmänt erkänt. Men å andra sidan äro ju iiven prästerna medlemmar i det borgerliga samhället, och ingen tycks kunna förmena dem !'ätten att både ha en bestämd politisk askådning och att vid sidan av tjänsten göra propaganda för den, ev. iiven sitta i riksdagen sasom representanter för ett volitiskt parti. Diirigenom kunna de ju tillvarataga intressen, som också ur kyrkans s~·npunkt äro väsentliga. - Hesonemanget later bestickande, och likväl tror jag, att en reservation iir pit sin plats. Visserligen be. l o lut (' ullucru strider jag ingalunda, att en situation kan uppstcl, ch! de politiska avgörandena i S i den vidare bemiirkelsen. Det har med rätta anmärkts, att kyrkan inte leYer i nägot lufttomt rum utan måste vara starkt intresserad av hur statslivet runt omkring organiseras och gestaltas. Siirskilt m:\ste detta vara fallet med en kyrka, som har så intima förbindelser med staten som vnr svenska folkkyrka. Det kan alltsa inte vant tal om att kyrkan skulle kunna dra sig tillbaka i n{tgot slags överandlig isolering, likgiltig för hur det viirdsliga samhället ordnar sina förlutllanden. }ijn sådan attityd skulle bli skiiligen ödesdiger hade för k:-Tkan och för staten. ~Ien >dialektiskt.', d. v. s. aldrig kan uttryckas i en entydig formel. K.1Jrkan och ]JO!itilccn Här är icke vlatsen att mera ingiJCnde behandla detta problem. Låt mig i stället försöka att med h.iiilp av tvenne teser dra UIJIJ nägra enligt min tanke viisentliga linkr . .Min första tes lyder så: Kyrkan iir såtillvida »opulitisJ,·~,, som hen icke har anledning att ta stiillning till frågan 0111 statens förfait n i ng. Det politiHkt centrala spörsmalet: republikansk demokrati- konstitu tionoll monarki-dikta tu r l i g ger a l l t sa prilH• i vie Il t utanför den kyrkliga diskussionen. Kiir jag för två 1!r sedan i mitt herdabrev hiivdade denna tes, möttes detta av mycket starka gensagor. ~Ian hänvisad<' hl. a. till att kyrkan dock har en ofantligt myckd mer gynnad stiillning i ett demokraiiHkt land än i diktaturerna. Detta illustreradPs med en smula maliciösa antydningar, att hiir· i landet biskoparna kunna skriva och trycka vilka olämpligheter som helst, medan i det diktaturstyrda Ryssland motsvarande iimbetHinnehavarc snabbt och effektivt berövas b1\de den penna oeh det hnvnd, som tyckas vara till för att missbrukas. Jag UJlpHkattar till fullo donna argumentering, och iindå måste jag vidhalla min tes. Dl' t ii r naturligtvis alldeles riktigt, att kyrkan i regel har en vida hPhagligarc tillvaro i ett demokratiskt land i1n i en diktatur, atminstonP om man tiinker p1i Histniimnda författningstyps aktuella uppcnban• lseformer i sinncviirldcn. 'l're ting nutste emellertid hiir ilu!gkommas. Först och främst: För kyrkans del far fntgan, under vilka förntsättningar hon har det »behagligast», aldrig vara clL'n avgörande. Det iir inte alls siikort, att k:akan alltid far biist av en behaglig tillvaro. ~Hmulom växer hon sig vida starkare i storm iin i godviidor. Yidare: Diktaturen far inte utan vidare bedömas efter de former, i vilka den just nu framtriicler. Det är 1itminstone tiinkbart, att en diktator kan visa full respekt för dc mHlliga viirdcna. Att diktaturen diirigcnom karakterisl)J'ar sig sjiilv som ett provisorium, som förr eller senare måste avlösas av en volitiskt friare samfundsform- diirom iir jag fullt medveten. Slutligcn: Aven en demokratisk samfundsform kan mycket viii utvceklas i en s~tdan riktning, att de allvarligasto risker uppstå för de viirden, som kyrkan revresenterar. J ag skall liingre fram ge dt exempel hiirpå. Summan av det hittills sagda är alltså detta: Om kyrkan vill vara kyrka och ingenting därutöver, måste hon principiellt avst:t frän att blanda sig i diskussionen om statsskicket. En s<'tdan inställning står också i närmasto överensstiimmelse med den evangeliska kyrkans officiellt erkiinda grundsatser. I Augustanas 3G9 J oh n Cull/Jerg 28:de artikel kunna vi läsa: »Den andliga och den världsliga makten böra icke sammanblandas. Ty den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten. Den skall icke giva sig in på främmande område, icke förfoga över kungakronor, icke upphäva överhetens lagar, icke fritaga frän lagstadgad hörsamhet, . . . icke föreskriva överheten regler angående samhällsskicket, såsom Kristus säger: :Mitt rike kir icke av denna världen.» J ag kommer till den andra tesen: Kyrkan måste just såsom kyrka ställa vissa bestämda, konkreta anspråk på staten, den mit sedan vara utformad på det ena eller andra sättet. 'l're slag av sådana anspråk kunna anges. Kyrkan har det anspritket pii staten, att den håller rättsordningen vid makt. Detta sammanhänger intimt med den evangeliska kyrkans syn på statslivet över huvud. Staten är en av Gud själv jämte kyrkan given ordning, som har till sin egentliga och grundläggande uppgift att hävda den borgerliga rätten. I nyss anförda artikel i Augustana heter det: »Överheten skyddar icke själar utan kroppar och egendom mot yttre övergrepp och betvingar människorna med svärd och kroppsliga straff för att så vidmakthålla borgerlig rättskaffenshet och yttre fred.» Om staten skulle brista i detta avseende och tilläventyrs börja tillämpa ett terrorsystem mot lag och rätt, så blir det en samvetssak för kyrkan att höja en kraftig protest. Ingen är närmare till en sådan protest kin hon, just på grund av hennes religiösa aspekt p<'t statslivet. Hon måste bedöma statens eller »Överhetens» missgrepp på denna punkt inte som ett konjunkturpolitiskt försvarligt sidosteg fran den normala viigen, utan som ett åsidosättande av själva väsendet i statens gudomliga kallelse. Här kan inte kyrkan tiga utan att förlora sin själ. Det iir också av intresse att konstatera, att det var pä denna punkt, som den norska kyrkan först grep in i början av 1941. Yidare har kyrkan det anspråket, att staten icke dekreterar något, sm11 ~kränker det kristna samcetets j"rihet. Det kir av detta skiil och icke pa grund av nägra politiskt motiverade betiinkligheter, som k;nkan m<'tste komrna i sit stark motsiittning till de totalitiira statsformerna. T~- för dessa senare är det karakteristiskt. att de vilja regera över samvetena genom att med väld eller provaganda söka astadkomma ideologisk likriktning. Aven om man hiirvid skulle undvika att gä till direkt attack mot kyrkan, far denna inte l> k:n·ka kan förefalla överraskande, då det uttalas av en representant fiir den s. k. statskyrkan. Denna innebär ju ett nära organisatoriskt samband mellan stat och kyrka. Kyrkan har utan ringaste tvivel stora fördelar av detta samband, främst genom att slippa ekonomiska bekymmer, men iiven genom att ha sin inflytelsesfär s. a. s. officiellt erkänd. Men kyrkan fin· under inga omständighctPr köpa denna förmån till priset av nagonting, som förlamar hennes religiöst-andliga handlingskraft. I själva verket vilar statskyrkoYiisendet i evangelisk mening helt pä den förntsiittningen, att staten erkänner och p visar sig staten som en »kristen» stat. statens motivering för ett sildant erkännande kan inte vara nitgon annan än insikten, att dc kristna viirdena äro av väsentlig betydelse för folklivet. Kyrkan a sin sida kan med hiista samvete aceevtera detta statliga erkiinilll J o !t n C ull/Jrr.rJ nande med ty åtföljande förmåner, därför att hon vet, att en kristen folkfostran tillför även staten ett oumbärligt krafttillskott. H~ir föreligger alltså normalt en naturlig allians, som enklast kan karakteriseras st!, att staten ilr stat oeh kyrkan kyrka; kyrkan PrldinueJ' olwtingat statens snveriinitet s<'tsom vardare av rättsordningen och regulator för den borgerliga sammanlevnaden, och !'taten erkiimwr och understödjer lika oreserverat kyrkan sasmn biirnre nv kristendomens andliga livsmakter. Konl'likt inti·~ider antingen diirfiir, att kyrkan genom en statsfienil i g vropaganda blandar sig i de }lolitiska angelägenheterna, eller d ii d ii r att staten söker föreskriva kyrkan, hur hon skall fungera l'ör att b~ist tjäna de statliga intressena. Den förra konfliktanledllingen saknar f. n. all aktualitet, den senare ligger se\ mycket niirmare till hands. De totalitära Rtaterna kunna knappast nndga att siika göra iiven k.n·kan till ett nmt statligt organ med friimsta np]Jgifi att Jll'l'stera »livsilsluldnings-gnmdvalen>> för en volitisklwtione Il folk fostran. Här maste kyrkan svara ett absoln t otvPtydigt ucj. lnte diirför, att hon skulle vara ointresserad av en nati:mPII folkfostrnn, utan därför att hon ]l