Om chefen är psykopat
l av Per Heister
E
XPRESSEN UPPMANAR OSS alla att granska våra
chefer. Med hjälp av svaren på 20 frågor skall
vi avgöra om chefen är psykopat.
Det är svårt att veta varför Expressen tycker
att det är viktigt. Vi amatörpsykologiserar väl
lite till mans om vår omgivning. Det har människor
alltid gjort och kommer säkert att fortsätta med antingen
Expressen uppmuntrar det eller inte. För egen del tycker
jag att det känns som förflackning att nyhetstidningarna
i stället för nyhetsjakt och granskning ger sig in på kvacksalveri. Eller det kanske det bara blir om Expressen talar
om hur chefen skall vårdas?Men Expressens psykopattest påminner om brister i media. Ibland upptäcker vi, allmänheten, att människor som
under lång tid varit hjältar och upplyfta i
media visar sig vara behäftade med allvarliga
brister. Och informationen kommer som en
blixt från en klar himmel. Ta den folkpartistiska riksdagsledamoten Siw Persson som
var småfolkets röst i världen i flera år. Hon
stod tufft emot hot och förföljelser. Så visade
det sig att media i flera år hade vidarebefordrat
en paranoid persons informationer om hur hon
förföljdes. Inte mycket granskning där inte.
E
LLER SCHYMANS ALKOHOLVANOR och beteende i
berusat tillstånd. Mängder av artiklar om feminism, fest och party men aldrig om fyllorna. Inte mycket
till avslöjande journalistik där heller.
Granskas politiker tillräckligt? Visst är det viktigare
att granska statsministern än chefen? statsministern kan
ju ställa till det för väldigt många flera än de allra mest
upphöjda chefer. Och chefer i all ära, de har ju inte en
demokratisk legitimitet som gör gnället till ett angrepp
på folkets ve och väl.
Vad händer om den konstitutionella granskningen
relativiseras som den gjort i Sverige. När regeringsformen
och andra grundlagar knappt ens hålls högt av juristerna? När regerandet endast blir en lämplighetsfråga
och när EU:s toppmöte kan bestämma vad som helst
över middagen och anything goes?
I valet 1998 förlorade socialdemokraterna tio procent men statsministern satt kvar, vilket gav ett tveklöst
övertag jämfört med om det blivit regeringsförhandlingar från scratch. Nästan ingen brydde sig.
Lagrådet bryr sig regeringen om när det passar den,
IJ j Svensk Tidskrift l2oo3, nr 3-41
tidigare brydde man sig i alla falllite för formens skull.
Under våren har statsministern i EU slagits för en
särskild president för Rådet, trots att riksdagens majoritet
avvisat tanken. statsministerns statssekreterare säger att
det är en intressant ståndpunkt men att man nog skall
kunna komma fram till en svensk gemensam uppfattning så småningom. Som om riksdagen är en remissinstans man inte behöver bry sig om. statsministern kör
vidare som ingenting. Det blir, som mest någon notis i
media. Ingen bryr sig. Konstitutionsutskottet prickar,
men va fan ....
DET FINNS TYDLIGEN INGEN GRÄNS för vad en självsvåldig statsminister kan göra. Allt är fråga om lämplighet. För några tjänster i regeringskansliet är partier
beredda att acceptera maktövergrepp.
Det finns inga spärrar för vad Siw Persson eller en psykopat skulle kunna åstadkomma som statsminister. Det
är en central angelägenhet för politiken att arrangera så
många spärrar för maktmissbruk som möjligt. Inte minst
eftersom statsministern uppenbarligen inom EU kan driva
politiska sakfrågor i direkt strid med riksdagsbeslut.
Vad gör vi den dagen vi kör Expressens chefstest på
den som är chef för hela landet och svaret blir skrämmande? Blundar och ber en bön? Det borde finnas något
mer, någon kontrollstation mot makten.
Frågan är om ens den konstitution som nu är under
utarbetande inom EU, och som Göran Lennmarker
skriver om i det här sommarnumret av Svensk Tidskrift,
rider spärr mot maktmissbruk. Säkert bättre än våra
svenska grundlagar, men tillräckligt?
SJÄLVA GRUNDEN FÖR SVT är ändå att det offentliga
samtalet är centralt i en demokrati, även om få bryr
sig. Den här gången bjuder vi sommarläsning - och
stimulans- om museipolitiken, om relationerna mellan
Europa och USA, om skatterna i Sverige och i Europa,
om reseskildringar från helveten på jorden och så kan
vi presentera Bertil Krokstedts berättelse om hans
äventyrliga liv i flygets och staten Israels barndom.
Och, visst, Joakim Stymne skriver om euron inför
folkomröstningen.
Och apropos folkomröstningen, det skulle inte
förvåna mig ett dugg om Göran Persson hittar ett sätt
att betrakta ett nej, som en seger för honom personligen.
Och vem skulle bry sig?