PETER J OLSSON om
stolthet och bias
G
ranska makten, helst kritiskt. Att det är ett av journalistikens
viktigaste uppdrag håller de flesta journalister med om. I högtidliga
sammanhang i alla fall.
Tyvärr ser verkligheten inte alltid ut så. Mycket av
nyhetsrapporteringen sker på makthavarnas villkor,
presenterar regeringen ett dokument är detta en självklar nyhet och vinklingen bestäms alltför ofta av den
mediaplan som departementet bestämt sig för.
ANTAGLIGEN ÄR DET främst tidsbrist som orsakar
detta, det är enklast att ta ministrarnas uppgifter
om allt från arbetslöshetstal till hur mycket pengar
som anslås för givna. Liksom att alltför få reportrar
ens med dagens digitala tidningsarkiv orkar gå tillbaka och se vad samma minister sa för två månader
sedan. Man väljer den enkla vägen. Att man har så lätt
att i den personcentrerade journalistikens anda köpa
uttryck som Perssonpengar och Wärnerssonpengar
när ytterligare skattemedel ska fördelas är inte vackert.
Men det har också smugit sig in ett tänkande i
vissa nyhetsmedia om att opposition på något sätt är
fult och att det är regeringens politiska motståndare
som gör mindre seriösa utspel av mediataktiska skäl.
När sanningen snarast är att oppositionspartierna är
bedrövligt dåliga på just mediataktik.
DET PINNS HUR MÅNGA exempel på detta SOm
helst. En av de mest drabbade är folkpartiledaren
Lars Leijonborg. Trots att hans utspel ofta är sakliga på
gränsen till det tråkiga behandlas de ofta nedlåtande.
Men samma sak utsätts alla politiska oppositionspartier för. I början på april presenterade moderaterna
en rapport som visade att den borgerliga ledningen i
Stockholm på ett antal punkter kunde redovisa bättre resultat än de socialdemokratiskt styrda kommunerna Malmö och Göteborg. Klart att urvalet var
vinklat, men inte desto mindre byggde det på fakta.
Ändå valde Svenska Dagbladets journalist Lena Henne! att spela ner budskapet, läsarna måste varnas för
att innehållet eventuellt var en partsinlaga.
Ingressen löd: "Moderaterna försökte igår kasta
in ytterligare bränsle i valdebatten om storstäderna",
och brödtexten fortsatte sedan: "Det moderata partikansliet har räknat ut. .. "
Ordet "försökte" ger väl journalistens värdering av
att moderaterna inte lyckats i sitt försök, en värdering
hon måste starta beskrivningen av. Att sedan den efterföljande meningen slinker ur är lika uppenbart en reservation mot innehållet. Att ett partikansli gör beräkningar undergräver förstås förtroendet jämfört med om
hon skulle ha refererat det verkliga förhållandet, som
också framgår av rapporten: det statistiska
materialet hämtas från statistiska centralbyrån, Stockholms stads utrednings- och
statistikkontor, svenska kommunförbundet och en konsultrapport från KPMG.
Nog förefaller det som om Lena
Henne! och Svenska Dagbladet har ett
saklighetsproblem.
K
ANSKE OCKSÅ ETT mönster av
politisk vinkling, beskrivningen av den moderata rapporten kan läggas bredvid hennes
andra artiklar från samma vecka
om Göran Perssons vårdgarantiutspeL Hans utspel presenteras sakligt,
och i stort sett invändningsfritt. Ingresserna handlar om sakinnehållet, nämns
valet så är det genom att vårdgarantin
karaktäriseras som "ett vallöfte", inte "ett
försök att desarmera kritiken mot regeringens sjukvårdspolitik". Eller vad man alternativt skulle kunna
kalla det.
Henne! är inte ensam. Tyvärr finns det alltför
många journalister som i det praktiska hantverket
bortser från högtidstalen om granskning av makten
och istället låter sig utnyttjas av regeringspartiet. Inte
minst internt i media borde den risken hällas i minnet.
Om inte annat kunde man skildra problemet i
romanform. Jag har en utmärkt titel att erbjuda den
hågade: Stolthet och Bias!
Peter JOlsson (peter.j.olsson@kvp.se) är politisk redaktör för Kvällsposten.
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 21E!]