KAJSA WILHELMSSON om
entreprenörer i politiken
H
ögerfolk brukar efterlysa flera entreprenörer i politiken. Alla efterlyser
flera politiker med erfarenhet från den så kallade verkligheten. Vissa menar
också att det borde vara lättare att gå in och ut ur politiken. De har fel.
För att bli en bra politiker krävs erfarenhet och personlig trygghet. Politiker bör sätta ramar, förvalta och
hushålla -inte skapa.
DE POLITISKA PLANLÖsNINGARNA har visat sig
underlägsna marknadskrafterna och samtidigt
efterlyses att de mest kreativa och skaparglada typerna
ska ta sig an politiken! Vad vill de att entreprenörerna
ska ägna sig åt inom politiken med skattkistan inom
räckhåll och lagarna som dörröppnare? Jonas Birgersson försöker få staten att göra gigantiska investeringar i bredband och helst då via Bredbandsbolaget
Ruben Rausing försökte så sent som 1971 att driva
igenom en torrläggning av Öresund med motivet att
det skulle bli enklare och billigare än att bygga en bro.
Jag är glad att Stenhammar idag lägger bud på Londonbörsen istället för att driva os-kampanj för stockholmarnas pengar.
Ingvar Kamprad tänker bygga enkla bostäder som
är billiga för att också unga människor ska kunna bo
där. Ett lovvärt initiativ som nu bara begränsas av om
folk vill betala Kamprad för IKEA-lägenheter. Tänk
om han haft statens skattkista att leka med? Då hade
vi väl snart haft ett nytt miljonprogram.
Självfallet ska amatörer också visa samhällsintresse.
Rausing hade också den nog så goda visionen om
självständiga universitet- tyvärr hade han bara skulder
vid den tidpunkten, så att avsätta 100 miljoner på
stört gick inte. Rausings analys av universitetsvärlden
är dock fortfarande aktuell.
N
ÄR JAN sTENBECK startade Comviq och TV3 gjorde
han mera för friheten i Sverige än någon politiker gjort på årtionden om ens det. Men tänk om det
gjorts med statens kassakista som capita! venture fond.
Skulle vi verkligen vilja ha Stenbeck eller Kamprad
som statsminister? Samma kreativitet och järnvilja
som är så nödvändig för de framgångsrika entreprenörerna när de bygger sina företag vore förödande för
en demokrati.
Politiken är en profession som är högt kvalificerad
och tar sin tid att lära sig behärska. Broilerna som tillbringat helgerna sedan de var tonåringar med att lära
sig sakområde efter sakområde, retorik, mötesteknik
och mediahantering blir självfallet rätt ofta duktiga
på en massa saker. Den specialiserade läkaren eller
advokaten eller läraren som blivit förbannad över
något i vardagen blir inte nödvändigtvis en bra politiker. Ofta klarar de inte ens den första intervjun.
Man måste kunna spelreglerna för att kunna spela.
Politik är ingen sällskapslek. Entreprenörerna Bert
och Ian var ett kort tag framgångsrika. Hur svårt det
är visar sig i turerna kring justitieministerposten. Den
relativa amatören Freivalds ville efter många år som
statsråd inte följa partiidealet och förlorade humöret
när media ifrågasatte hennes agerande. I Rapport konstaterades att så hade aldrig en politiker-broiler gjort.
Bodström fumlar runt som en elefant i ett glashus
med sin svarta städhjälp och syn på narkotikapolitik
Kul, men onödigt amatörmässigt- av både justitieministern och statsministern- som inte ens har tänkt
på att diskutera vilken politik som skall föras. Till
exempel narkotikapolitiken.
D
EN SOM SITTER PÅ RÄTTEN att med våld tvinga sig
till skatter och lydnad bör inte vara någon kreativ
skapare utan en återhållsam och försiktig bokförare.
Det behöver inte vara den som kan ett sakområde
bäst. Politiken skall stifta lagar och fastställa ramarna
för experter, entreprenörer och oss andra. Makten
över sakförhållandena bör finnas på marknaden och
i det civila samhället för att ett naturligt urval mellan
goda och dåliga ideer ska komma tillstånd.
Gud bevare oss från Stenhammar och Uppfinnar-Jocke i politiken. Men pris ske dem på marknaden.
Kajsa Wilhelmsson (kajsa.wilhelmsson@moderat.se)
arbetar för ett amerikanskt globalt bolag.
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 411J