V)
V)
ca
c......ca
E
o
c.
c
PJ Anders Linder om PO LITI K OCH NÄRINGSLIV.
N
äringsminister Björn Rosengrens halvkvädnavisa om
att storföretagens ledare skall kunna få diplomatpass i utbyte mot skönsång om
Sverige utomlands tillhör det mest klargörande som hänt på länge. Sällan har
en politisk hållning tydliggjorts på samma glasklara sätt genom en enda detalj, en världsbild speglats i en pratbubbla.
I Rosengrens förslag finns alla föreställningar
företrädda: Att problemet är medialt
och politiskt snarare än verkligt och
ekonomiskt. Att problemlösning innebär smarta överenskommelser i slutna
rum. Att några få samhällstoppar är
de relevanta aktörerna. Att toppdirektörer och näringsliv är samma
sak. Att näringsliv och industri är
samma sak. Att det egna uppdraget är
att dela ut förläningar till de rätta grupperna. Att ingenting behöver förändras.
N
ÄRINGSMINISTERN har legat lågt efter
sitt utspel, men dess informationsvärde kan inte överskattas. Hos våra
styresmän frodas korporatism och självbelåtenhet.
Politikens makt att fördela privilegier och allmosor
är det som höjer pulsen. Långt mindre spännande är
uppgiften att finna hållfasta regler för skapande
människors samspel.
Att lägre inkomstskatt för utländska experter är
en av få reformideer som möter förståelse i regeringskretsar är mot denna bakgrund inte ägnat att
förvåna. Den särskilda skattesatsen blir en ynnest från
Fursten till en begränsad krets klienter. Reformen
isolerar ett problem, hanterar det hjälpligt och skjuter
verklig förändring på framtiden. Ännu en deal är
hopsnodd, ännu en tidsfrist köpt.
HELT FRÅNVARANDE ÄR individen och individperspektivet. Politiken utformas och formuleras
aldrig för att frigöra kreativ kraft hos medborgarna
utan för att tämja intressen och bära av opinioner.
Tilltron till den egna förmågan att skicka pengar och
privilegier till rätt adressater är hundra gånger starkare
än tilltron till enskilda människors vilja, kraft och förmåga. Den bristande förnyelsekraften i svensk politik kan beskrivas som ett resultat av ideologisk kramp
och LO:s makt, men man kan också tala om blindheten för individen och därmed för det nya samhälle
där individerna rör sig i cirklar kring hundraåriga
korporationer.
Det har alltid varit stötande med de svenska
makthavarnas ointresse för individer, småföretag och
familjer, liksom med påbuden uppifrån, standardlösningarna och överenskommelserna med företrädare
för väldiga kollektiv. Det har alltid varit destruktivt
med benägenheten att betrakta människor som föremål
för åtgärder vare sig det handlat om sentimentala
vändningar i välfärdspolitiken eller auktoritära tongångar i skattefrågan. Sverige har förlorat oändligt
mycket på de styrandes oförmåga att se individen i
kollektivet, oviljan att se den enskildes ambitioner som
en nyckelkraft att befria, stimulera och respektera.
FÖRÄLDRAR HAR VARIT "barnfamiljer" att uppvaktas
med stöd under valåren. Respekten för ansvaret
som ligger i att fostra en barnaskara har det däremot
inte funnits ord för. De arbetande har varit "löntagare"
och har använts som moraliskt tillhygge. Respekten
för deras ansträngningar har näppeligen varit starkare
än respekten för företagarandan som är arbetets förutsättning.
Att folk får och att folk skall betala har varit mycket
intressantare än att folk gör. Det riktiga viktiga som
sker, det sker i samhällets styrhyttar. Så har perspektivet varit, och det har varit illa nog.
Men fortsätter det likadant är vi förlorade. Om
diplomatpassen är framtidsstrategin har vi framtiden
bakom oss. För i kunskaps-, tjänste- och nätverkssamhället spelar individerna och deras frivilliga
gemenskaper den helt avgörande rollen. Ser man inte
dem ser man ingenting.
P JAnders Linder (pjanders@timbro.se) är VD för
tankesmedjan Timbro. Han kommer i fortsättningen att återkomma med en krönika i varje nummer.
f.m lSvensk Tidskrift lr999, nr r l