Lenin bor där
inte längre
1 av Mats Johansson
O
M MAN ÅKER tåg från Irkutsk till Ulan
Bator i Mongoliet kan det hända sig,
berättar en bekant, att man av personalen ombord blir erbjuden att för bara fem
dollar köpa en nystulen vägskylt på vilken
det står Ulan Bator. Dagspriset för ett av tågets klassiska
ryska teglas i silverhållare är det dubbla,
men då ingår också en påfyllning
från samovaren. Berätta det inte
för någon, ty stor efterfrågan
kan trissa upp priset på
vägskyltar och teglas.
Så befriar kapitalismen steg för steg Ryssland; inte på det sätt vi
önskar, men på det
sätt som många ekonomier i väst en gång
för länge sedan lämnade
feodala och merkantila
traditioner bakom sig. Man
kan inte säga att det nya Ryssland med pedantisk noggrannhet bygger sina demokratiska och
ekonomiska institutioner, ty allt för
mycket av det gamla lever kvar. Men
människor lär sig att göra privata
affärer, låt vara i början främst med
andras tillgångar. Eller rättare sagt tillgångar som ingen
har ägt, eftersom de har ägts av den stat som nu plundras. Det alla äger, äger ingen. Förrän nu.
DÄRVIDLAG HAR STORA framsteg gjorts i Ryssland, i
det att pågående systemskifte - hittills, kanske är
bäst att tillägga - är betydligt oblodigare än när Lenin
och Stalin för egen politisk vinning lät plundra och döda
den tidens privata ägare. Sedan dess har respekten för
den privata äganderätten ökat något, så pass att det finns
intresse av att upprätthålla den, åtminstone på privat
väg när den korrumperade staten inte förmår.
Det var bättre förr, låtsas nu opinionsbildare i väst
med krokodiltårarna rinnande nerför blossande kinder.
B lSvenskTidskrift 11999, nr si
Se vilket bottenlöst elände på landsbygden! (som om
kolchoserna var några bondeparadis). Tänk när alla hade
arbete! (som om kombinaten var några arbetarparadis).
Minns när fördelningen var rättvis! (som om nomenklaturan inte har funnits).
S
Å VAR DET INTE. Däremot var Sovjetunionen ett hot
mot världsfreden och en parasitär statsbildning. Dess
ekonomi byggde på elitens exploatering av den egna
arbetskraften och utsugning av andra folk i ett imperialistiskt rövarsystem, där det som producerades var
mindre värt än de resurser som förbrukades. Säga vad
man vill om USA:s robber barons, Europas gulaschbaroner och Sveriges industrikungar, men de skapade i alla
fall arbete och ett mervärde för den framväxande demokratin att fördela.
Före befrielsen kunde man i den estniska sovjetrepubliken på varuhuset Varuhuset i Tallinn köpa "mountainbikes" för några rubel, made in Nordkorea. Där hade
slavar till ett värde av några svenska tior förbrukat tid,
råvaror och kapital för att tillverka en low-tech-produkt
som ingen ville ha, som inte älskade solida stålkonstruktioner avsedda för pansarvagnstillverkning. På
damavdelningen fanns alla kvinnors dröm, en onämbar
underbyxa i rosa, fast bara i en storlek och sydd av det tyg
som vävdes i Krenholm för militärt bruk i fält. I Leningrad kunde utländska sjömän bli rika på att smuggla in
nästan moderna jeans. Runtom i republikerna tog
grönsaksgummorna från landet Aeroflot till närmaste
storstad för att kränga morötter. Av detta blev inget mervärde, inget att fördela utom köplatser och elände, ingen
demokratisk tradition.
När Lenin nu inte bor där längre sätts nya spelregler.
Inte våra, men andra. Sämre än våra, men inte så säkert
sämre än förr (se detta nummers temaartiklar av Anders
Åslund och Björn Badersten). Den gamla eliten köps ut
av väst och förmår inte längre hota hela världen, bara
sina allt färre lydstater. Det har sitt pris, som just nu
betalas främst av amerikanska skattebetalare och de allra
fattigaste ryssarna.
Men inte var det bättre förr, även om folk gav fan i
vägskyltarna och teglasen på tågen.