Från Heidenstam
till Heimerson?
E
FTER FÖRSTA NUMRET av
nya Svensk Tidskrift visste
eliten på ledarsidorna vad
vi hade blivit och vad som
skulle komma. Åsikterna
var dock inte helt entydiga. En chefredaktör för en vänstertidning tyckte
sig se en glädjande kantring bort från
nyliberalism. Det retrokonservativa
redaktörsetablissemanget i landsorten varnade för att liberal modernism hade smugit sig in i spalterna.
Det har dock inte hindrat samma
skribenter att senare konstatera motsatsen. Fortsättning lär följa.
I radions OBS!-kvart fann tidningskrönikören Lars Westerberg att
förnyelsen var påtaglig, luftig och
sober till det yttre, spirituell till det
inre. Fast vi väcker snarare än infriar förväntningar.
I en recension i en sydlig dagstidning finner samme man att vi ligger bakom en konspiration. Tillsammans med Staffan Heimerson
skulle vi ha ingått en allians med
högt uppsatta moderater i syfte att
"knäcka" Svenska Dagbladet. Heimerson ska utses till ny chefredaktör för SvD för att skapa den "riktigt
vulgära högerpopulismens röst".
Vi kan dessvärre inte kommentera uppgifterna, då vi fortfarande
förhandlar med Jan stenbeck om
Svenskans framtida ägarförhållanden. Det är knepigt att fixa till ett
vettigt optionsprogram för den nya
ledningen. Dock kan vi redan nu
avslöja vår plan för övrig redaktionell förnyelse:
Politisk redaktör: Kerstin Hallert
Utrikesredaktör: Ulf Nilson
Näringslivschef Johan Stael von
Holstein
Samtiderredaktör: Ylva Åsbrink (av
tradition ska sidan ledas av en gammal kommunist)
Kulturchef Ian Wachtmeister
Streckarredaktör: Lennie Norman
Sen ska det väl kunna bli åka av i
Heidenstams gamla tidning; jädrar i
vår lilla låda.
Wrong time.
Wrong place.
S
ÅNGERSKAN Anita Lindblom (jo, hon lever fortfarande) förärades härom
veckan ett inkännande
porträtt i Sveriges Television, en utmärkt dokumentär av
Owe Eriksson. En gång var hon för
sin röst och utstrålning med rätta
en hyllad stjärna. Det var på den
tiden äkta sådana fanns, inte bara
kändisar. Nu lever hon i exil under
knappa omständigheter, låt vara på
Rivieran där åtminstone solen är
gratis.
Snacka om otur. När hon i mitten av 70-talet stod på toppen av en
stor karriär blev hon skönstaxerad
IIISvenskTidskrift 11999, nr 41
av svenska skattemyndigheter, som
dessutom bussade Interpol efter
henne. Till skillnad från Ingmar
Bergman greps hon inte på scenen,
utan i hemmet dit fransk polis återbördade henne - med en ursäkt,
eftersom man inte kunde förstå i
vad hennes grova brottslighet
bestod.
Detta var i Pomperipossas tid, då
Astrid Lindgren påtalade för Gunnar Sträng att skatten inte kan vara
högre än 100 procent. Fast det kunde
den.
Sen körde en boxare hennes bil
utför ett stup för att fiffla till sig försäkringspengar, och så slog en
möbelfirma sönder hennes bohag,
och så blev Amerikakarriären
inställd, och så kom hennes liv att
ägnas åt processer istället för ett liv i
sus och dus, och nu går alla pengar
till advokater och kattmat.
Det framgick att Anita Lindblom
nog var på fel ställen på fel tid i
vänstervågen i Sverige efter 1968,
och att hon tycker mer om katter än
om svensk politik. Hon är numera
"en mycket ledsen flicka, det har jag
intyg på".
Så kan det gå, när man drabbas
av Sverige, sig själv och livet. Sånt
är livet, så mycken falskhet bor det
där.
 Avanti, popolo
I
O, DET FINNS EN opposition i
Sverige. Men inte en borgerlig.
Oppositionen har till och
med en skuggregering. Några
exempel: Maria-Pia Boethius
(statsminister), Agneta Stark
(finansminister), Arne Ruth (medieminister), Lasse Berg (utrikesminister),
Jesus Aleala (justitieminister), Stefan
de Vylder (barnminister), Carl-Göran
Ekerwald (filosoferande minister).
Visst låter det som ett skämt;
vänsterpartiet finns ju redan? Men
det är tidskriften Ordfront som på
allvar har pejlat stämningarna hos
"folket" och tagit fram en riktig
regering. Tanken är att Sverige behö-
ver nya tag, lite drag under galoscherna: "Ett politiskt alternativ som
faktiskt är ett alternativ, inte bara
valet att bli örfilad med handrygg
eller handflata. Ett förslag, bara, men
ett allvarligt förslag. En låtsasregering som visar på ett högst verkligt
alternativ."
På frågan om hon verkligen skulle ställa upp svarar folkfrontsledare
Boethius:
"Ja! Faktiskt. Våra ideer är goda.
Jag gillar inte att bestämma, men vet
att jag är bra på att entusiasmera.
Och jag är inte rädd, varken för
marknaden eller media."
Vänstern är sig lik. Ständigt
denna elitism, alltid detta förakt för
de vanliga folkvalda. Men vi betvivlar inte att dessa the best and brightest skulle kunna tala om för oss vad
som är den sanna folkviljan, den där
som man aldrig får reda på i valen.
Då skulle kanske deras status som
oberörbara intellektuella förändras;
nära basbelopp och kvoter för östersjöfisket mattas gloriorna.
Go ahead, make our day.
Exit Bildt
tl// Mode,vata he;,adhvnte-v~ fl'~ bli hmd.
jSvensk Tidskrift 11999, nr 4jiJ
 Fast Iife, Fast Company
• • f . k
A
R DEN INTE antastls ,
den nya ekonomin? När
man har en känning av
värk i kommunikationen mellan IQ och EQ
kan man ta ledigt en vecka (äsch, vad
är pengar?) och bearbeta projektlivsidentiteten.
Åka ut till familjens sommarställe. Kratta höstlöven i morfars lite för
stora Nokiastövlar och med gammelmorfars räfs. Vända trädgårdslandet och såga av de björkkvistar
som i somras skymde morgonsolen.
Lyssna på näktergalens sista kvitter. Få lite valkar och skavsår.
Det känns bra.
Och regnet, ja. När höstregnet
trängt in under flanellskjortan kan
IIISvenskTidskrift 11999, nr 41
man gå in. Hänga kläderna på tork
ovanför brasan, sätta sig i gungstolen,
värma sig med en filt och en kopp te.
Och från sekretären hämtar man
något att läsa, ett kvarglömt nummer
av sommarens Fast Company, en lisa
för själen, och tittar på 160 sidor
annonser i det 240 sidor tjocka magasinet för oss i den nya ekonomin.
I den skvallras om kollegorna i
USA. Inte bara i fördelningen mellan annonser och text, alltså. I en
studie om hur vi fördelar tiden mellan arbete och fritid berättas att en
tredjedel av oss inte har någon
balans. Jobbet går före. Och om vi
bara tjänade mer pengar skulle vi
arbeta mindre. Ja, inte bara det förstås. Hälften av oss måste också göra
sig av med föreställningen att vara
en superstar på jobbet. Men det här
med pengarna är ändå svårast. De
flesta av oss vill ju tjäna mer pengar
så att vi kan ha en dyr BMW, flyga
till Vail på skidsemester och åka
utomlands på somrarna. Vad ska
man då göra?
Och i ärlighetens namn blev det
ju bara några dagar på landet i somras. Flygförseningarna mellan Paris
och Kapstaden och Phuket och New
York gjorde semestern två dagar kortare. Internetbokningen var inte
särskilt pålitlig.
Men nästa sommar bär det iväg
igen. Det blir nog dyrt.
Måste tillbaka till jobbet.
IQ och EQ samtalar igen.
 George on my mind
D
ET FINNS tidskrifter
som gör skillnad.
George, en amerikansk
samhällstidskrift med
New York-profil som
till för några månader sedan hade
John F Kennedy Jr som chefredaktör, är inte en av dem. Den saknar
de egenskaper som gör tidskrifter
som Atlantic Monthly och The New
Yorker bra: den seriösa journalistiken, de undersökande reportagen,
samtidskritiken och litteraturbevakningen.
Men i gengäld hade den något
annat- Kennedy quality.
Det är flärd, glamour och show biz
i blandning med politik. Amerikansk
politik, vill säga. George har stundtals
varit lika hysterisk som namne Costanza i teveserien Seinfeld, men den har
varit underhållande. En politisk tidskrift man skrattat sig igenom.
I JFK Jr:s sista nummer täcks
omslaget av Liam Neeson. Intervjun
med honom är bra. Riktigt bra. Bara
rubriken säger allt: How Star Wars
will change american politics.
Texten efter gör en heller inte
besviken.
Vad mer? Alfonse D'Amato briljerariKen Starr-raljans, Peter Maas
rangordnar Jugoslaviens "most wanted" och tidskriften har gjort hembesök hos Amerikas Puff Daddies -
advokater som gjort rejäla hackor på
att driva rättegängar mot tobaksindustrin. Mättfulla är de inte precis,
dessa levnadsglada lagvrängare.
Och givetvis: det stäende inslaRätt eller fel?
Som vägledning i en allt osäkrare framti
bedömningar i aktuella frågor.
Ned med hela skiten!
"Staten och kapitalet är inga motståndare, lika litet som högern och
vänstern slåss mot varandra. De är
olika ansikten av samma monster,
det borgerliga samhället."
Alexander Bard, f d nyliberal, i
tidskriften M2
Utan cigarr och handväska
"I salute Tony Blair as a man of
courageand nobility...
He has now emerged as a
heavyweight, the legitimate successor of Churchill and Thatcher. And I am happy to be a
foot-soldier in his army, however big or small it maYi turn out
to be."
Han tror på storken också
"Jag anser inte att skattefrågan är
politisk. Vi får absolut inte blanda
ihop näringspolitik med partipolitik."
Ake Fagelberg, VD i Företagarnas
riksförbund, i Dagens Arbete
Gud får vänta
"Kyrkan är bra på att säga till om
orättvisorna i tredje världen, men
saknar reflexerna att gripa in i konget om Lewinskygate, nu om skandalmännen i Washington - the capital hillbillies.
Visst, det är mycket show biz.
Men tidskriften saknar alls inte politisk udd. George har en politisk kritik, fast metoderna är annorlunda.
Bäst av alla i den genren är den
fasta krönikören Ann Coulter. Hennes penna är vass och hon driver
sofistikerat med politiker. Coulter är i
detta nummer upprörd, hon tillhör
en drabbad grupp i Washington -
snygg kvinna som är singel. Hur
begåvade politiker iWashington än är,
saknar de en viktig egenskap: de vet
inte hur man bjuder ut en kvinna.
De är buffliga och fega, och kan
inte flörta.
Det är att ta jobbet med sig hem.
flikter på emmaplan... I Sverige
har lida e blivit en hobby, mänga
vägar te riskera en tenta eller ett
. bl5."
Per Herngren, plogbillsaktivist, i
Kyrkans Tidning
Apropå boken Fittstim
"Det är en intern arbetarrörelsegrej och kapitalet ska hålla tassarna borta. Snart snor dom väl
första maj och gör om det till tjejmiddag med lerinpackning, vitt
vin och utgång på Sturehof."
Ann-Charlott Altstadt i Ordfront
Magasin
lSvensk Tidskrift 11999, nr 41fl