Q)
"C
c:
ca
C')
ca.....
Q)
c
c
Q)
(/)
c
Q)
""'c
o
Cl..
(/)
Q)
'--
'--
o
:::::s:::
I Sveriges två senaste val har valdeltagandetvarit lågt. Det har
fått många att tala om demokratins kris. Fredrik Erixon, redaktör för Svensk Tidskrift, och
Bengt Göransson, folkrörelseman och ordförande i Demokratiutredningen, har växlat
e-post om det minskade deltagandets orsaker och konsekvenser.
From: Fredrik Erixon
Sent: Tisdag 15 juni 199912:26
To: Bengt Göransson
Subject: Det låga valdeltagandet
Hej Bengt,
Valdeltagandet i förra höstens riksdagsval blev rekordlågt. 18,6 procent
av de röstberättigade fann det inte
betjänt att masa sig i väg till vallokalen. Men det är ändå inget jämfört
med valet till ED-parlamentet.
Politiker och politiska kommentatorer har skärrats över det låga deltagandet. Det har återigen talats om
en kris för demokratin. Hur skall vi
egentligen bedöma det låga valdeltagandet? Vilka reaktioner är rimliga? Är demokratin i kris?
Vänliga hälsningar
Fredrik Erixon
From: Bengt Göransson
Sent: Tisdag 15 juni 199915:32
To: Fredrik Erixon
Subject: Re: Det låga valdeltagandet
Hej Fredrik,
Ett lågt valdeltagande är ett tecken
på bristande engagemang hos medborgarna. När antalet röstande i ett
riksdagsval sjunker men ändå håller
sig kvar kring 80 procent kan man
oroas över en vikande tendens men
knappast över valdeltagandet i sig.
Årets ED-val skulle, om vi jämför
det med riksdagsvalet i fjol, ses som
ett svårt nederlag för demokratin.
Jag måste tillstå att jag inte tycker att
det är det. statsvetaren Sverker Gustavsson, som jag talade med veckan
före valet, påpekade att den fråga alla
intresserade ställer dagen efter ett allmänt val är: Sitter regeringen kvar?
Den frågan kunde inte ställas måndagen efter valet. Vilken fråga ställde den intresserade i stället? Varför
försökte ingen av valrörelsens aktö-
rer formulera en relevant fråga som
kunde sammanfatta det som gav
spänning åt valet?
Hur intressant är det för den vanlige väljaren att sitta av TV-debatter
vars substans är de debatterandes oro
för att jag inte skall rösta?
Valet fick mot bakgrund härav en
inte alldeles oförtjänt brist på uppmärksamhet, och parlamentet får
inte heller en starkare politisk legitimitet än valresultatet medger. Är
detta något att bara gråta över?
Den konkreta slutsats man bör
dra blir då som jag ser det följande:
Tiden borde vara inne för en uppgö-
relse i ED-frågan mellan de grupper
som i grunden är ED-positiva men
som delas i en statsförbundsgrupp
och en förbundsstatsgrupp. "Statsförbundarna" kan knappast tycka att
parlamentet behövs (de nationella
regeringarna ansvarar för sina handlingar inför sina egna parlament),
medan "förbundsstatarna" borde
erkänna nödvändigheten av överstatlighet och ett starkt parlament.
Första förutsättningen för att
motsättningar skall kunna lösas upp
är att man erkänner deras existens.
Hälsningar
Bengt Göransson
From: Fredrik Erixon
Sent: Onsdag 16 juni 199914:42
To: BengtGöransson
Subject: Maktlöshet
Bengt,
Jag håller med om mycket av det du
skriver. Att folk inte bryr sig om att
rösta i valet till ett parlament som inte
har särskilt mycket att säga till om, är
varken förvånande eller upprörande.
Å andra sidan tycker jag inte att
problemfokus enbart skall riktas mot
politikerna. Jag ser två andra problem i sammanhanget. Det första är
att röstskolk tenderar att upprepas.
Det andra problemet är att det
finns ett tydligt mönster i både riksdagsvalet och ED-valet: det är framför allt människor i lägre inkomstgrupper, människor som upplever
sig vara maktlösa, som avstår.
Visst, man skall inte fixera vid
det direkta valdeltagandet. Men de
som avstår från att rösta flyr inte
bara från den "formella" delen av
demokratin, själva valet, utan också
från demokratins fotarbete. Bakom
finns även en alienation till samhällets olika sätt att formera politiska
opinioner. Det är allvarligt. Och det
är ett problem som träffar socialdemokratin.
Dels därför att det rör sig om
grupper som socialdemokratin traditionellt haft, grupper som arbetarrörelsen tidigare engagerat. Dels
därför att socialdemokratin av idag,
menar jag, är det tydligaste - dock
inte det enda- uttrycket för en politisk tanke och praktik där strukturen värderas högre än den enskilda
människan. Den lyckas inte längre
omformulera människors hopplöshet och vardagsproblem till politik.
Ligger inte förklaringen till det
vikande engagemanget för politik
och val i just detta?
//Fredrik
From: Bengt Göransson
Sent: Onsdag 16juni 199916:22
To: Fredrik Erixon
Subject: Re: Maktlöshet
IIISvensk Tidskrift 11999, nr 31
 Fredrik,
Om många medborgare känner sig
maktlösa, vilket de flesta tycks vara
överens om att de gör, gäller denna
maktlöshet bara i relation till den
politiska makten? Vad betyder det
att vi under 90-talet sett klassklyftorna öka? Vilket samhällsengagemang känner den anställde som ser
sin egen anställningstrygghet minskad eller undanröjd och alltid ifrå-
. gasatt medan den som leder företag
och institutioner för egen del ständigt söker- och vinner- ökad trygghet i form av svindlande löneavtal,
och dessutom ser just denna personliga trygghet som nödvändig?
Samtidigt abdikerar de politiska
ledarna allt oftare genom att säga att
de egentligen inget förmår mot alla
yttre krafter. Skall man vara förvå-
nad över att många vänder sig bort
från politiken om den ses som
anpassningens konst i stället för att
erkännas som en förändringens
kraft?
Okat valdeltagande får vi då
medborgaren inte behandlas som
kund hos samhället utan som fullvärdig medlem av en samhällsgemenskap. Demokratin handlar nämligen om makt, om delad makt och
till och med om att avstå från makt.
De som vistas i maktens boningar
måste vara beredda att dela med sig
till dem som dväljs i vanmaktens källarhålor (för att travestera Göran
Tunström).
Är de beredda att öppna dörrarna för dem därute/därnere?
I/Bengt
From: Fredrik Erixon
Sent: Onsdag 16juni 1999 23:11
To: BengtGöransson
Subject: Ny socialdemokrati?
Bengt,
Det är en viktig fråga du tar upp. Det
är väl för de flesta uppenbart att
maktlösheten inte bara kommer från
ett tafatt politiskt system (även fast
jag tror att politiken är det stora
bekymret - det är endast den som
lovat trygghet, säkerhet och fasta
rutiner), utan också från andra håll.
I ett större perspektiv upplever
många att globalisering och teknikutveckling utgör ett hot. Utvecklingen i omvärlden går snabbt, men
det är i sin ensamhet ett fattigt argument att politiken måste förändras
för att vi skall anpassa oss.
Globalisering biter inte som
argument på en sömmerska i
Bengtsfors.
För socialdemokratin ser jag ett
problem och en möjlighet i detta.
Problemet är att socialdemokratin
länge engagerat dessa människor
genom att lova trygghet. Med lagar
skulle den förhindra att du blir uppsagd, med höga skatter och politik
att du även utan arbete klarar dig
bra. Framtiden var säkrad. Sedan
lägger företag efter företagped. Socialdemokratin börjar att prata om
skattesänkningar, skära ner i välfärdssystemen och funderar på att
modernisera arbetsrätten. Ekvationen går inte ihop.
Möjligheten, då?
Borgerligheten är idag hopplöst
utestängda från dessa "maktlösa
människor". Socialdemokratins möjlighet ligger i att den har fått med sig
människor på stora samhällsförändringar förr. I idetraditionerna från
den tid man var en folkbildningsrö-
relse finns många tankar som kan
vara behjälpliga. Där finns en värdeuppsättning, ett sätt att knyta ihop
dynamisk framtid och tradition, att
få med det lilla i det stora. Där finns
en kultur och en syn på människan
som jag tror har klara likheter med
den idegrund som de spännande och
dynamiska rörelserna i vår tid byggs
upp av.
Tillbaka till framtiden, alltså. Är
inte det en slogan för ett program
för att bryta maktlösheten? Kan det
inte vara ett sätt för en folkrörelseman som du att "demokratisera"
framtiden?
//Fredrik
From: Bengt Göransson
Sent: Torsdag 17juni 199917:55
To: Fredrik Erixon
Subject: Re: Ny socialdemokrati?
Fredrik,
Jag gillar ditt principiella resonemang.
För hundra år sedan kom en depressionens rekyl efter framstegsoptimismens decennier som fått sitt mest
storslagna uttryck i Eiffeltornet, denna
ingenjörskonstens triumf. Borgerlighet och etablissemang hemföll åt privata grubblerier, flydde in i ockultism
och svartkonst- känner du inte igen
vårt eget 90-tal? Vad hände då i vårt
land i slutet av förra seklet?
De tre stora folkrörelserna, frikyrka, nykterhetsrörelse och arbetarrö-
relse, förmådde väcka breda folkgrupper att ta ett eget ansvar för sina
liv och sin framtid. Deras största gåva
till människorna, skrev nykterhetsmannen ]almar Furuskog, är "känslan av eget ansvar, egen förmåga att
förändra världen, känslan av att idealen i stor utsträckning kan förverkligas
och att människans goda vilja kan
organiseras till skapande makt".
Det som gav dem kraften var att de
vädjade till människors längtan, som
är den mest produktiva kraften för vår
utveckling. Längtans budskap till människorna är nämligen Kom, kom! Det
anropet får den enskilda människan
att stiga ut ur sig själv, längtan är det
som sätter igång rörelsen.
Jag plågas av att idag möta många
vilkas känsla är den destruktiva saknaden, den som är förknippad med
förlamande sorg och som får människan att krympa.
Se upp med dem som sörjer det
förlorade paradiset och drömmer om
återställandet, men var lika försiktig
med dem som likt en av våra partiledare i 1998 års val med emfas framhöll att vi måste inse att det gamla
vore oåterkalleligt förbi och att nu
gällde att anpassa sig till det nya.
Se verkligheten som den är, javisst!
Anpassa sig till den? Aldrig!
I/Bengt
QJ
c
c
Q)
(/)
c
Q)
"O
c
o
c.
(/)
Q)
,__
,__
o
::::s:::
JSvensk Tidskrift 11999, nr 3J fJ